Författare: Eva

Efter en heldag på en och samma plats i stan har jag en annan bild av Västerviks centrum än normalt. Inne i tältet på Strandvägen tittar vi ut på människor som passerar (utom alla de som kommer in till oss i tältet förstås).

Det är en oändlig ström av människor som egentligen inte upphör förrän regnet öser ner.

Sedan, när det klarnat, flyter strömmen på igen. En man med en stor hund i koppel och en pojke i sällskap passerar, och stannar sedan upp för att titta på båtarna och himlen.

Från min utsiktsplats ser jag alla dem som strosar runt på Fiskaretorget, känner på väskorna och tingeltanglet som är till salu i torgstånden, äter en glass, står stilla och betraktar vattnet eller himlen, stoppar i pengar i parkeringsautomaten; och alla dem som rusar på, jagar efter springande barn eller stretar med en hund som vill följa ett annat spår. Det är både mycket människor i rörelse och glest på samma gång.

Inne i vårt tält är det lugnt och avstressat även om vi har besökare större delen av tiden. Vi hinner sitta och betrakta skyfallet, kroggästerna, båtarna som kommer och går, och prata om ditten och datten. Lite skvaller och lite allvar. Och kaffe emellanåt. Det är fint. Men jag är trött när jag kommer hem.

Högsommar i Västervik innebär något slags maritimt möte. De senaste åren är det Boat Meet som samlat båtfolk men i år är det veteranbåtsmöte. Och där är förstås vi i Klubb Maritim med på ett hörn. I ett tält mitt på Strandvägen har vi information och försäljning, tillsammans med turistbyrån och museet.

Det är väldigt trevlig att vara med på sådana här aktiviteter. Besökare kommer och går i tältet samtidigt som vi medlemmar som är där har en hel del att diskutera. Tiden går fort. Men vi kunde förstås vara fler.  I morgon ska jag vara där hela dagen, och halva dagen på fredag, och en stund på söndag när vi river tältet.

Föreningsgemenskap är fint.

Hemma igen efter en vecka i Stockholm och Uppsala. Och nästan fyra veckor kvar av semestern. Visst är det fantastiskt! Vilka oceaner av tid jag har. Men det är förstås inga problem att fylla tiden med innehåll. Eller ska jag kanske strunta i det, och bara låta tiden rulla på…

Semesterveckan i Stockholm blev bästa tänkbara. Mycket tid med barnen, långa promenader och lite shopping. Man måste ju bara springa lite i affärer när det är sommarrea i Stockholm. Men bäst var promenaderna på Djurgården, besöket i Saltsjö-Duvnäs, och goda middagar i trevligt sällskap. Jag visste inte att Stockholm är så grönt. Och så besöket i Uppsala i lördags, där jag träffade en för mig tidigare okänd syssling som hittat mig på nätet. Tänk vad bra det är med internet.

På tåget hem läste jag ut Sebastian Faulks senaste bok ”Human Traces”. Den var ett gott ressällskap.

Men jag blev besviken på att det inte fanns tillgång till trådlös uppkoppling på Zinkensdamms vandrarhem, annat än för 125 kr/dygn. På fem dagar hade det kostat lika mycket som två månaders uppkoppling hemma. Det är konstigt att det kan vara gratis på andra vandrarhem.

Några bilder från Stockholm och Uppsala:

Rosendals slott på Djurgården. Någon har lagt sig att vila under trädet.

Den här kastanjen växer någonstans i närheten av Waldemarsudde.

Före detta korvkiosk vid Djurgårdsbrunn.

Vid fikastunden på Olle Nymans konstnärshem i Saltsjö-Duvnäs fick vi sällskap av ett gäng sparvar.

Lärdomsnästet Uppsalas magnifika universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Det här var mitt första besök i Uppsala.

Fler bilder finns på Flickr.

Äntligen! Den kom, den här dagen, fast den kändes långt borta. Sista timmarna innan semestern inträdde kändes långa, för så mycket att styra med som innan jag ska vara ledig ett tag, det har jag ju aldrig annars.

Men nu är jag där och första semesterkvällen har börjat bra. Ljumma vindar och tornsvalorna flyger lågt när de svischar förbi vår balkong. Jag kan höra semesterljuden; bilar som stannar och som kör iväg, folk som pratar om värmen och om att de ska in och hämta sin pizza på kvarterskrogen här på hörnet, fåglarnas skvirranden och barnens rop.

Ja, det är fint.  Än är sommaren ogjord.

Idag kom värmen tillbaka till oss i Västervik. Det kändes redan i morse och på lunchen var det nog högsommarvärme igen. Vi satt ute och åt mitt bland alla turisterna som nu kommit hit. Och fler blir de. Men det finns plats.

För att njuta av kvällen och sommarvärmen och solen cyklade vi ut till Lysingsbadet och satte oss på en klippa vid vattnet och fikade och det var så himla fint, bortsett från bullret från speedwaybanan, som hördes över nejden. Men det kan man stå ut med när solen ligger lågt, vattnet är blankt och svanfamiljen simmar förbi någon meter ifrån oss.

Snart börjar semestern.

Trots några regnskurar är nu hela gräsmattan vid stugan klippt idag. Och på näst nedersta hacket, dvs så lågt det gick. Nu håller det sig ett tag.

När ungefär en fjärdedel var kvar att klippa kom det en regnskur så det var bara att ta en paus. Men solen kom fram snabbt igen och torkade gräset.

Det är ett par veckor sedan vi klippte senast, så det hade växt rejält, nu när det varit regnigt och sol om vartannat en tid. Blir det varmt nu i veckan, som väderprognosen anger, så ska det nog hålla sig kort ett tag.

Jag röjde lite i nyponbusken också och fick bort lite grenar som växt och hängde ut över gången bort till vedbon. Allting växer och det märks att det händer saker mellan varje gång vi är på stugan.

Är det prästkragar eller margueriter? Jag kan så lite om blommor. De pryder rabatten vid verandan i alla fall just nu, ihop med diverse andra blommor.

Är det bara jag som stryker kläder fortfarande? Nej, vi är nog många tror jag, som vill ha välstrukna kläder på kroppen. En timme stod jag och strök ikväll så nu hänger en rad välstrukna kläder i min garderob.

Eftersom jag gillar linnekläder, så tar det lite tid att stryka. Det är liksom inte skrynkelfritt, så man får jobba ordentligt. Men då blir det fint. Kläder i linnetyg tycker jag är det optimalt bästa. Det är svalt på sommaren och varmt på vintern, och känns så behagligt att ha på sig. När jag köper nytt så väljer jag linne om jag kan, och jag har också sytt i linne. Så jag tycker att det är värt jobbet vid strykbrädan då och då.