Författare: Eva

Hem till byn

För ett par veckor sedan köpte jag boxen med hela serien ”Hem till byn”. Varför har jag inte tänkt på det förut? Vilken fantastisk skatt det är. Bara så himla bra. Tidigare har jag sett något enstaka avsnitt på 70-talet men aldrig följt det någon säsong.

Nu har jag hunnit se till och med andra säsongen, och ska börja på tredje nästa gång. Det är alltså tolv av de 52 avsnitten. Serien började sändas 1971 och avslutades 2006. 35 år av Sveriges samtidshistoria i en dvd-box.

De två första säsongerna utspelar sig 1970-72, sedan kommer nästa 1976. Det är bara så rätt och hemvant, precis som det var. Och det så klart, när det är inspelat i den tiden. Så här var det att bo på landet då, med grannar, grannsämja och grannträta, med kompisarna i vägkorset och killarna på moppe. En av skådespelarna, sonen Lennart i familjen Andersson, är lika gammal som jag och en trulig tonåring här. Det känns så nyss, fast det är 35 år sedan.

Jag kan förstå att detta blev en populär serie, många kunde känna igen sig i den tidens Sverige. Manusförfattaren Bengt Bratt och regissören Jackie Söderman gjorde ett styvt jobb, med känsla för hur livet kunde te sig under fasaderna och de yviga gesterna.

Andra bloggar om: , , ,

Sonja Åkesson

Vända hem?
Hon har ingen lust längre
att sitta där vackert
bland övriga bohaget.
Så skrev Sonja Åkesson för 49 år sedan, i dikten Kvällspromenad (i diktsamlingen Glasveranda 1959). Då hade hon fortfarande några år kvar till sin kanske mest kända dikt Vara vit mans slav, som publicerades 1963.

Hennes dikter håller än. Nu har Amelie Björck, doktorand på Göteborgs universitet, skrivit en bok om Sonja Åkessons författarskap. Hon sätter in det i sitt sammanhang i den dåtida samtiden. Läser man Sonja Åkessons dikter idag kan man få veta mycket om hur det kunde te sig att vara kvinna då, i folkhemmets borg. Men också nu, eftersom så lite egentligen har hänt sedan dess.

Andra bloggar om:

Jogging i värmen

36 minuter och tre sekunder. Fem sekunder back blev det på springturen idag, jämfört med förra gången, som var i onsdags. Men fem sekunder är väl inom felmarginalen, även om jag gärna hade haft en klar minskning av tiden. Alltså en linjär förbättring i stället. Men så har det varit varje år. Första springturen går ganska bra men så vänder det neråt några gånger i början, innan vanan är inne igen.

Idag var det för varmt. Eller snarare var det jag som var för varmt klädd. Sommarvärme kan man kanske kalla det när det är 18+ i skuggan. I skogen var det betydligt varmare och kortbyxor hade nog varit mer passande än långbyxor som jag hade.

Men när vi kommit hem, duschat och fixat frukost, då hade värmen ersatts av svalka så vi satt och frös på balkongen. Men satt gjorde vi. Fast sedan kom regnet.

Syr igen

Ibland får jag ett ryck och sätter mig vid symaskinen. Ikväll har jag kortat av en skjorta jag köpte i somras. Den har inte blivit snyggare, tvärtom, men är nu i alla fall användbar.

Skjortan var av den längre modellen, dvs att den gick en bra bit ner på låren, en sådan där som man med fördel har mer som en jacka på sommaren och kanske ovanpå ett linne eller en kortärmad tröja på vintern. Den har en mild och ljus, nästan olivgrön färg, och är i linne och linne gillar jag skarpt för det är ett så behagligt material. Och det är snyggt med lite längre modell.

Men den gick ju inte att använda, för när jag hade den på jobbet så blev den ju skrynklig som bara den efter en liten stund, eftersom jag inte sitter still på dagarna utan reser på mig ofta. Och så fort jag satte mig så blev det ju nya skrynklor. Därför blev det bara en gång och sedan har den hängt i garderoben. Jag klarar inte av att ”sitta fint” och styras av vad jag har för kläder på mig, inte när jag jobbar. Men nu ska jag börja använda den igen.

kmFör ett par veckor sedan sydde jag upp ett par byxor till maken (kortade av dem alltså) och sydde om en tröja jag köpt. En vanlig collegetröj som jag ville göra om. Jag gillar inte att resår sitter åt, och dessutom är det en herrmnodell så ärmarna var mer än en decimeter för långa. Jag tog bort all resår i halsen och nertill, och klippte av ärmarna en dryg decimeter. Sedan fållade jag upp allt med hjälp av dubbelnål i symaskinen så att det blir en elastisk söm. I sidorna blev det sprund, så att tröjan ska vara snyggare. Det blev som på bilden.

Det är en tröja som vi har inom Klubb Maritim och som jag förstås är stolt att bära.

Andra bloggar om:

Hemma igen

resa

Utanför tågfönstret susar landskapet förbi. Det går fort, på mindre än en timme, att ta mig från Falkenberg till Göteborg.  Det är lördagförmiddag och inte särskilt mycket folk på tåget. Jag läser på inför styrelsemötet jag är på väg till.

fikaVid stationen blir jag hämtad med bil och vi gör en avstickare ut på Hisingen för att hämta upp fler till mötet. Han bor alldeles intill där ostindiefararen Götheborg ligger vid kaj. Nej, vi får nog inte se henne här i Västervik i sommar, så vitt jag vet.

Om styrelsemötet ska inget annat sägas än att vi håller oss till dagordningen. Och kaffet kan vi förstås inte vara utan. Tack, Lennart, för god fika!

För att kunna vara med på styrelsemötet i vår förening åkte jag från Västervik i fredags kväll med bilen, för att kombinera nytta med nöje och även träffa föräldrarna i Falkenberg, där jag övernattade. Stora dimsjok mellan Ljungby och Halmstad försenade oss säkert en timme, plus att vi missade avfarten till Halmstad från väg 25 vid Ljungby. Så det blev en liten sightseeingtur genom Nöttja by, och med hjälp av en trevlig bybo kom vi till slut på rätt väg igen. Ja, livet är inte alltid så förutsägbart.

Helgen innebar också en liten nostalgitripp till byn där jag är uppväxt, men som mina föräldrar flyttat ifrån på senare år.

Fler bilder finns på sidan Västkusten.

Vår på torpet

Vårblek sol och + 10 grader varmt. Men inne i stugan är det bara 12 plusgrader och det känns rått efter vinterns kyla. Inte ens brasan i rörspisen kan få ut den råa luften. Torpet har varit stängt hela vintern, och lyckligtvis har ingen mer än vi varit där, ett kort besök i januari för att kolla vedstaplarnas presenningar.

Idag var det ändå ganska skönt ute och vi röjde lite i trädgården och vädrade ut. Och allt är dokumenterat med kameran. Det bästa av allt är stillheten och ron, långt från trafikbruset i stan, och att vara utomhus och kunna jobba med händerna och andra muskler än det vi är vana vid.

gräs

Gräset är grönt och vårblommorna har kommit upp.

Bilder från stugan finns på den här sidan.

Färg och form

morotPå webbdesignkursen jag läser på distans nu på Högskolan i Kalmar ingår färglära. Hur man använder färger för olika ändamål och hur man får färger att följa en viss skala så som man vill ha det, t ex på en webbsida. Det är väldigt intressant och inspirerande och plötsligt har jag blivit mycker mer medveten om färger och deras betydelse.paprika

När maken stod i köket i eftermiddag och lagade middag såg jag plötsligt hur vackra grönsakerna är med sina klara och rena färger. apelsinOch då kom jag också att tänka på den fina keramikskålen jag har i ett fönster och hur bra en apelsin skulle passa i den. Skålen är gjord av keramikern Kerstin Svensson Åhlin här i Västervik. Den är gjord i tunn och skir keramik, har en matt glasyr och hennes signum som är en liten skåra i kanten och en liten böj. Den är så vacker.

Röj och psykologi, del 2

I höstas någon gång köpte jag ett exemplar av Psychology today (en amerikansk tidskrift) och som nu tittat fram igen. Den kommer ut varannan månad och detta var oktobernumret. En intressant artikel där handlar om ifall man funderar på att lämna sitt jobb eller stanna, och hur attityder till detta har förändrats över tid. Föra bara tio år sedan ansågs man som hoppjerka och kanske till och med lite opålitlig om man bytte jobb efter några år. Idag är den som stannar tre år eller mer ansedd som initiativrik och framåt.

För min del går gränsen vid ungefär sju år. Innan jag blev anställd på VT hade jag aldrig haft en anställning längre än sju år. Sedan vill jag ha nya utmaningar och gå vidare. Så känner jag fortfarande. Jag är rädd att stagnera som människa om jag sysslar med samma sak allt för länge (det här vet mina chefer sedan länge). Men man måste ju inte alltid byta arbetsgivare, ibland har man tur och kan byta jobb inom organisationen. Och hade jag inte kunnat göra det ett par gånger, och periodvis, så hade jag inte trivts.

I tidningen fanns förstås ett sådant där litet personlighetstest också. I detta skulle man markera på en skala mellan positivt och negativt olika variabler, typ ”hur glad känner jag mig när jag går upp på morgonen för att gå till jobbet?” och ”hur mycket utvecklas jag i mitt nuvarande arbete?” och ”hur stödjande och inspirerande är mitt förhållande till mina arbetskamrater just nu?”. Tja, kanske inte så revolutionerande frågor men faktiskt bra att tänka över ibland, tycker jag. Man lever i sin lilla bubbla på jobbet, smågnäller lite över de dagliga irritationerna och ser inte så lätt det positiva. Lite som att leva i en familj. Skillnaden är att jag själv kan avgöra om jag vill tillhöra den här familjen eller någon annan familj.

Dessutom läste jag en jätteintressant artikel om mödrar som diagnostiseras med Münchausen by proxy-syndrom. Det innebär att skada och göra sina barn sjuka så att mamman själv får uppmärksamhet hos doktorn. Jag visste att det existerar men inte så mycket mer. Nu vet jag mer.

Andra bloggar om: , , , ,

Mer röj

Jag fortsätter röja i tidningshögar och papper. I en hög hittade jag ett par olästa exemplar av den alldeles utmärkta tidskriften Socialpolitik, som ges ut av föreningen Socialpolitisk debatt. Köp den!

Tidningen handlar om precis det som namnet antyder, men med ganska vida gränser. Här läser jag en intervju med Ethel G Ericsson om att växa upp med missbrukande föräldrar, om kriminalvård som förändras och ett urholkat bostadsbidrag, om hemlösas vardag och den hemlöse Lasse och hans posttraumatiska stress, om barn som omhändertags fast de inte borde, om väntande asylsökande och mycket mer. Det ryms så mycket inom det här fältet, och det är så mycket jag inte visste och aldrig ser i min egen lilla medelklassbubbla.

Semester mitt i veckan

soffbordEn semesterdag kan användas till mycket. Röja i röran till exempel. Nu är det lite mindre högar med tidningar på soffbordet än det var i morse. Böckerna har förpassats till lämpliga bokhyllor.

Långt ner i en tidningshög hittade jag några nummer av den engelska tidskriften Psychologies som jag köpt några gånger när jag passerat Stockholms Central. I ett av dem kunde jag konstatera att jag är en scanner, det vill säga en person som vill göra allt och som alltså inte satsar på en enda karriär i livet. Det visste jag förstås redan, men nu är det bevisat i test också. Visst är det fint med sådana där personlighetstest som visar allt man redan visste? Så varför slösar jag tid på det? Förströelse och underhållning.

En annan, och kanske lite mer seriös artikel, handlar om falska minnen. Alltså att vi kan minnas fel, minnas sådant som inte har hänt men som vi tror har hänt. Att bilen som nästan körde på mig var röd men det visar sig att den var blå, och så vidare. Det tycker jag är intressant. stolar Kan jag lita på mitt minne egentligen? Det har jag funderat på många gånger, och anat att jag kanske minns fel ibland. Jag blandar lätt ihop vad olika människor gjort men jag tror att jag kommer ihåg det viktigaste i mitt eget liv. Men det kan jag alltså inte vara hundra procent säker på.

Men det jag minns helt säkert är att jag köpt nya köksstolar på den nya secondhandbutiken här på gatan och att jag sett Barnmorskorna på SVT ikväll.  Stolarna var klädda i något beige tyg med korsstygnsbroderi men det klädde jag om på en gång. Även om det är fint handarbete var det inte min stil.