Vi var lika gamla

Kan jag skriva ett minnesord 34 år för sent om en människa jag aldrig kände? Ja, jag måste nog göra det. Jag tänker på henne så ofta.

Detta handlar om en annan Eva Johansson. Vi var lika gamla. Den andra Eva Johansson har nu varit död i 34 år.

Den vintern var det halt på gatorna i Västervik. Den andra Eva Johansson körde bil förbi Kvännaren i Västervik på morgonen, åkte av vägen i en kurva och förmodligen skadades bilen då. Senare på dagen var hon på samma plats för att visa någon var det hänt, vad jag minns ska det ha varit någon från försäkringsbolaget. Det var fortfarande halt och då kom det en annan bil som fick sladd och körde på henne. Hon förolyckades.

Alltid när jag passerar den här kurvan tänker jag på henne, fortfarande efter alla dessa år.

Vi var lika gamla och med samma namn. Jag var ganska nyinflyttad i Västervik från Kalmar och när olyckan blev omskriven i tidningarna där nere hörde vänner av sig och ville kontrollera om jag levde. Det gjorde jag. Men inte hon.

Jag har ingen aning om vem den andra Eva Johansson var. Om hon hade familj, vad hon jobbade med, var hon bodde.

Tanken på det som hände där har fått mig att vara mer försiktig i vintertrafiken än vad jag kanske annars skulle vara. Hon är en påminnelse för mig om att anpassa farten till väglaget och inte ta för givet att inget händer mig.

 

30 år sedan snökanonen

Idag, den 4 januari, är det precis 30 år sedan vi hade värsta snöovädret som jag varit med om. Det var nog första gången man talade om den ryska snökanonen. Det blåste hårt från nordost in mot nordöstra Småland och vinden förde med sig mängder av snö. Läs om detta på SMHI.

Jag jobbade då som reporter på Västerviks-Demokraten (som sedan bytte namn till Nyheterna). Min äldste son var åtta månader gammal och hans pappa var föräldraledig. Demokratens redaktion var liten, vi var bara tre reportrar då.

Redan dagen innan, torsdagen den 3 januari, var stormen på väg och SMHI hade varnat för stormbyar och snö. Jag gjorde då ett par artiklar om konsekvenserna av väderläget:

4jan1

bygg

Vi bodde på landet, då som nu, dåvarande maken och sonen och jag, men då en halvmil utanför stan. När jag körde hem på kvällen blåste det och det hade börjat snöa, men inte så farligt. Jag var ju tvungen att ta mig hem. Nästa dag skulle jag jobba igen, men då var vi insnöade och det gick inte att komma in till redaktionen i stan. Vägen var totalt avstängd, det hade kommit åtskilliga decimeter snö under natten.

Nästa dag, på fredagen, snöade det oavbrutet och jag minns att jag tänkte ”hur mycket kan det snöa?”, ”vad händer om det kommer flera meter snö, om det inte slutar?”. Ja, det var oroande. Vi tog oss inte ut genom dörren den dagen men vi hade mat hemma och värme så vi led ingen nöd.

Jag fick jobba hemifrån, och ringde runt till olika ställen och kollade läget, bland annat i skärgården:

klipp1
Klicka på bilden så kan du läsa texten.

Stan låg nästan öde, det var svårt att ta sig fram och inte många som kom och handlade. På ön Äskeskär satt Bengt Mattsson med en femårig dotter och väntade på att stormen skulle bedarra. Lotsningen på Idö ställdes in, sikten var för dålig. En del resenärer fastnade i bilar på vägar som snöade igen och fick tillbringa natten där.

Många var liksom vi insnöade. Någon på redaktionen måste i alla fall ha tagit sig till stan för vi hade bilder, och flera artiklar om snöovädret.

Jag tror att det fortsatte snöa även på lördagen och det ska ha kommit närmare två meter snö under dessa två dygn. Värst var det här söder om Västervik, men en stor del av ostkusten drabbades. Sonens pappa fick kliva ut genom köksfönstret för att ta sig ut på lördagen, det gick inte att öppna dörren.

På söndagen hade stormen bedarrat, solen sken och vägen var plogad. Då gick vi ut på promenad med grannarna och med våra barn i barnvagn. Snövallarna var flera meter höga:

6jan

På tidningen Land kan du läsa mer om detta snökaos.

Två år senare, i januari 1987, kom en liknande snökanon, med meterhöga drivor. Då var vi också insnöade ett par dagar.

Vi pratar fortfarande ibland om de här två snövintrarna, de glömmer man inte.

Electrolux – tio år har gått

Luxgravsten2

För tio år sedan genomfördes nedläggningen av Electrolux dammsugarfabrik i Västervik. Nedläggningsprocessen varade i över ett år. Den 12 februari 2004 kom det första beskedet. Den 31 mars 2005 upphörde verksamheten.

Nu har jag skrivit några artiklar i Västerviks-Tidningen för att uppmärksamma att det gått tio år. Det handlar om nedläggningen och om hur det gått för några av de tidigare fabriksanställda.

Vid tiden för nedläggningen var jag allmänreporter på VT och skrev en hel del artiklar om detta, utifrån olika vinklar. Det handlade om hur man kan och kunde hantera en sådan här kris, vad följderna skulle kunna bli och hur det var för de anställda. Flera av de artiklarna samlade jag sedan på min hemsida. Där finns också ett tidigare opublicerat vittnesmål om arbetet inne på fabriken.

Man ska förstås inte rota för mycket i det gamla utan gå vidare mot det nya. Men Electrolux var den största privata arbetsplatsen i kommunen, med 520 anställda, och nedläggningen berörde oss alla, även vi som inte arbetade där. Det finns fortfarande en medvetenhet om Electroluxfabriken och dess roll i Västervik, ”gamla luxare” är ett känt och fortfarande använt begrepp.

Bilderna här är mina egna, tagna i mars 2004.

Lux1

 

 

 

 

Nyårsdagen 2015

I år är det tio år sedan jag startade min blogg och de flesta, men inte alla, nyårsdagar har jag fotograferat min omgivning just denna dag. Det är många vackra vinterdagar som dokumenterats. Morgonfrost och solgnistrande snö är snyggt.

I år var det ett ganska trist landskap, även om solen sken några timmar mitt på dagen. Snön som legat under de kalla dagarna sedan jul har nu till stor del smält bort och landskapet mörknar igen.

1
Utsikten är som vanligt magnifik över Landviken förstås.

2
På körvägen till huset var det blöt blankis på förmiddagen. Kanske har det smält lite mer i eftermiddag.

3
Snön smälter bort. Den kommande blåsten under det närmaste dygnet innebär nog att det är snöfritt snart.

4
Det var dags att fylla på med ny ved i pannrummet, fyra sådana här lass blev det. Det räcker kanske till trettonhelgen.

5
Vid lampan i pannrummet surrade en geting. Ska inte de vila så här års?

2014

Idag, i årets elfte timme, är det väl på sin plats att summera det år som nu gått.

Årets höjdpunkt för mig var förstås att få barnbarn nummer två, som föddes i mars och fick namnet Silke. Mitt första barnbarn Ivan hade då ännu inte hunnit fylla ett år, det dröjde drygt en månad till.

Dessa solstrålar i mitt liv! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på dem.

Förra nyårsafton berättade jag om Ivan och min farmors täcke. I somras var det Silkes tur att ligga på det täcke som min farmor sydde innan jag fanns:

Silkejuli1A

Det är ett täcke som passar bra till små barn. Båda mina barnbarns fäder har också använt det.

Lilla Silke fick jag förmånen att fira jul ihop med. Ivan träffade jag senast för några veckor sedan. Då passade vi på att baka pepparkakor och lussekatter:

Ivan
Trots att han var lite förkyld var han road av bakningen.

Ett år går så fort i ett barns liv. Silke som nu är nio och en halv månad är knappt en liten bäbis längre. Och hennes kusin Ivan är en pojke som lärt sig gå och har börjat på dagis.

I övrigt blev det ett ganska bra år för mig. Mycket jobb, men roligt och intressant. Det stora uppdraget för mig under året blev att göra Släktforskarnas årsbok. Inte att skriva i den utan att vara redaktör för den, dvs få ihop själva boken av andras bidrag. Den stora utmaningen var att göra layout och jobba med Indesign igen. Det är verkligen en arbetsuppgift som jag gillar.

arsbok2014

I höst har jag arbetat med flera släktforskningsuppdrag. Det är sååå intressant! Tänk att få arbeta med det som är bland det roligaste jag vet, det är en förmån.

Den varma sommaren, stor svampskörd i höst och mycket vedhuggning har bidragit till att göra 2014 till ett ganska bra år för mig personligen. Jag har inte saknat inslag av sorg och tråkigheter, men glädjen i mina barnbarn överskuggar allt. Oron för deras framtid försöker jag också skjuta undan och bara tänka på glädjen.

 

Läs Sara Lövestam!

Sara LövestamSara Lövestam har skrivit romanen ”Tillbaka till henne”. Det är en bok som tilltalar mig väldigt mycket, framför allt för att det är en så bra historia, och ganska annorlunda.

I berättelsen överbryggar hon tid och rum. Det handlar dels om en kvinnas liv vid förra sekelskiftet, dels om en nutida kvinna som får upp spåret efter den tidigare.

Hanna är en ung kvinna i dag, hon bor i Stockholm. På ett till synes slumpmässigt sätt råkar hon få ett par glasögon, en linjal, ett par skor och en brosch. Alla sakerna är gamla och vi som läser boken förstår snart hur de hänger ihop. För Hanna tar det längre tid. Sakerna påverkar henne och hon börjar leta efter varifrån de kommer. Till slut hittar hon den som ägt föremålen före henne.

Parallellt följer vi historien om Signe som är småskollärarinna i Tierp i början av 1900-talet. Hon är en av många kvinnor som kämpar för rösträtten i det dåtida Sverige.

Sara Lövestam får ihop den här historien till en fin helhet, och ger oss samtidigt en historielektion som är ren njutning att läsa. Nästan 600 sidor, och jag vill inte att boken ska ta slut. Man kommer människorna nära, men ser också deras roll i historien och samhället. Så bra skrivet!

”Tillbaka till henne” läste jag före jul, och var ganska uppfylld av den ett bra tag efteråt. Sedan blev det en deckare, men den blev en besvikelse.

Belinda Bauer är en brittisk deckarförfattare som fått mycket beröm för sina böcker. Det berömmet instämmer jag inte i. Kanske är det bara så att hennes upplägg inte passar mig. Hon gjorde stor succé med sin debut ”Mörk jord”. Den jag läste nu är hennes andra bok, som heter ”Skuggsida”.

Historien utspelar sig i den lilla engelska byn Shipcott och polisen Jonas Holly är huvudperson. Flera personer mördas under en kort tid i januari, offren är alla gamla, sjuka eller handikappade på olika sätt. Snön faller och försätter byn i isolering. Morden utreds inte av bypolisen utan av av en grupp tillresta poliser från en motsvarighet till riksmordkommissionen, tror jag.

Den här deckaren var jag på väg att sluta läsa några gånger, men trodde det skulle bli bättre, och läste ut den.

Slutet känns ganska konstigt, lite snopet, men det kan jag ju inte berätta mer om. För mig känns boken mer som en parodi på en deckare än en seriöst syftande kriminalroman. Den har inte trovärdighet för mig. Även om de flesta deckare är skruvade och historierna inte särskilt sannolika så måste det ändå finnas någon slags trovärdighet för att jag som läsare ska ta dem på allvar.

Jul på Gotland

Att ett år redan gått sedan förra julen kändes nästan lite överrumplande när vi satt på färjan till Gotland dagen innan julafton. Förra årets resa känns som om det var så nyss. Och nu är vi redan hemma igen, efter en mycket fin jul med familj, släkt och vänner. Och lilla solstrålen själv, mitt andra och yngsta barnbarn.

Silke

Mitt första barnbarn träffade vi i advent, och träffar snart igen.

På juldagen gjorde vi en utflykt till Bungenäs söder om Fårösund. Vilket fantastiskt ställe! Solnedgången förstärkte upplevelsen.

0280

1906 startade ett kalkbrott på Bungenäs och sedan har det varit ett militärt område som hört ihop med KA3, den  numera nedlagda kustartilleridivisionen i Fårösund. Innan dess var det en halvö med tegar som användes av gårdarna runt omkring, troligen som betesmark.

Läs mer i Rötterbloggen där jag skriver om Bungenäs historia och om dem som bodde där för cirka hundra år sedan.

Det är ett stort område som nu är naturreservat. Det får bebyggas men med stora restriktioner. Bland annat byggs det sommarhus i de gamla militära bunkrarna. Lämningarna från kalkbrottstiden finns kvar.

0270

Den gamla matsalen är nu sommarrestaurang och ett mindre hotell.

0272

Huset till vänster är gamla Konsum. Tänk att det fanns en affär här en gång i tiden. Det bodde en hel del folk här under den första tiden med kalkbrottet, på höger sida om de här husen ska arbetarbostäderna ha legat.

0290

Midvinterljuset är magiskt.

 

Min mamma

Idag skulle min mamma ha fyllt 90 år, om hon levt. Det gör hon inte.

Mamma dog den 10 augusti 2009 i leukemi. Fem år har gått fort. Och 90 år har också gått fort. Nästan ett sekel.

Jag tänker ofta på min mamma, och särskilt idag. Om hon levt, hur hade hon haft det då? Troligen varit lika pigg och tankeklar som sin storasyster, som fyllde 92 i somras, och som sin storebror som blev 91 en månad senare. Mamma var nummer tre i en syskonskara på till slut tretton barn. Men de var aldrig mer än tolv syskon samtidigt i familjen. En av mammas yngre bröder dog som barn, innan yngsta systern föddes.

5syskonblogg
Mamma med sina fyra äldsta syskon. Det måste vara sommaren 1929. Mamma sitter i mitten.

syskon1939blogg
Tio år senare, 1939. Mamma står i mitten i den bakre raden. Nu är hon 15 år och har nio syskon.

Givetvis var mammas uppväxt mycket annorlunda än min 30 år senare, precis som mina barns skiljer sig väsentligt från min. Det var säkert också skillnad på att vara född 1924 och en av de äldsta syskonen jämfört med att vara född i början av 40-talet, som de yngsta syskonen.

När jag var barn berättade mamma ibland om sin barndom. Spridda minnen av det hon varit med om, och det kändes väldigt länge sedan och avlägset för mig då, fast det bara var 30 år tidigare. Det försöker jag komma ihåg när jag själv pratar med mina barn om hur det var när de var små, med ungefär lika långt tidsperspektiv.

Min mamma var en ganska sträng mamma, det är min upplevelse. Jag har bara bröder, och kanske är det annorlunda för dem. Dessutom är jag i mitten, med både äldre och yngre bröder. Så klart hade mamma förändrats från när hon fick sina första barn 1948 och 1949, tills min yngste bror föddes i början av 60-talet. Hon var bara 22 år när hon gifte sig med pappa, och 23 när hon blev mamma. Själv kände jag mig knappast mogen för att få barn förrän jag var uppåt 30.

Min mamma var djupt religiös. Kanske är det därför jag upplevde henne som en ganska sträng mamma. Inte alltid förstås, men den starka gudstron präglade hennes liv. Numera, sedan jag släktforskat och lärt mig mer om min egen släkt, så vet jag att jag kommer från en släkt med stark religiositet och att min morfars far var en religiös grubblare. Säkert inte så ovanligt, framför allt inte i äldre tider.

Min mamma var också en mycket familjekär person. När jag tänker på henne så är det också på mormor och morfar och alla mina mostrar, morbröder och kusiner som alltid funnits i mitt liv, allra mest under min uppväxt. Hennes föräldrar och syskon betydde alltid mycket för henne, och de träffades ofta. En kort tid innan mamma gick bort, när jag besökte henne på sjukhuset och hon visste att slutet väntade, då sa hon till mig att hon var särskilt glad över att hon var sams med alla sina syskon.

Min pappa lever fortfarande och bor kvar i deras tidigare gemensamma hem, en villa på västkusten. Av mammas tolv syskon har tre avlidit, men nio lever fortfarande, och det är jag så tacksam för.

Jag har visst glömt att berätta vad mamma hette. För mig är och förblir hon bara mamma. Hon hette Gertrud Dahlberg tills hon gifte sig och bytte efternamn till Johansson.

skolkort1blogg
Skolfoto från sjätte klass tror jag, så det bör vara från 1936. Mamma står näst längst till höger i den bortre raden, och vi var väldigt lika i samma ålder. Det här har jag fotograferat av lite hastigt för flera år sedan, därför är det snett. Jag ska scanna in det.

brudkollage
November 1947. Mamma sydde sin brudklänning själv och jag har den idag. Den är av gult siden. Mamma var väldigt smal då. När jag gifte mig hade jag den inte, för då var jag höggravid, men jag hade nog ändå inte gått i den.

Risen_vinter1955blogg
Vintern 1955, kanske i februari. Det är jag som sitter på armen och mina två äldre bröder som står bredvid. I det huset bodde vi 1952-1958. Jag minns den kjolen mamma har på sig, jag tror att hon hade den i många år. Den var gul- och brunrutig i ylle, om det är den jag tror.

Kalmar70-talblogg
Mamma och jag hos mig i Kalmar någon gång i slutet av 70-talet, kanske 1977 eller 1978.

matNågra månader efter att mamma lämnat oss var jag hemma hos pappa och var i matkällaren för att hämta något. Året innan hade mamma varit pigg och tagit hand om skörden i trädgården som vanligt. Hennes ordning på hyllorna bestod men bären var uppätna. Bilden tog jag med mobilen i källarljus, dvs ganska mörkt, därav den dåliga kvaliteten.

Gotlandsdeckare

BlotDet har blivit populärt att skriva deckare som utspelar sig på Gotland, tror jag. En av de deckarförfattare som har anknytning till ön är Håkan Östlundh. Nu har jag läst den fjärde av hans Gotlandsdeckare, som heter ”Blot” och kom ut för några år sedan.

Det här är en sådan deckare där man redan från början ska förledas att tro att man genast förstår vem gärningsmannen är, men just därför också förstå att det inte är så. Sedan, långt in i boken, kan man börja ana upplösningen, efter fler villospår.

En sak jag gillar med den här boken är att författaren kommer in på hur olika det kan vara att växa upp som syskon i en och samma familj, att man kan ha en helt olik bild av föräldrarna och familjelivet. För så är det ju ofta i verkligheten.

Polisen Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen utreder fallet. Det börjar med att en kvinna och en man hittas mördade i en rikemansvilla på södra Gotland. Snart visar det sig vara makan i ägarparet plus makens kusin som är döda. Maken är försvunnen. Paret har två vuxna barn. Vi får också från början veta att Fredrik Broman vid fallets slut är allvarligt skadad och förs med ambulanshelikopter till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Mer än så ska jag nog inte berätta.

Jag tycker att den här deckaren är ganska bra. En aning lite väl stereotypa karaktärer, men inte så att det stör så mycket. Vissa av dem får jag inte riktigt grepp om. Historien är rejält spännande och ganska underhållande.

Hade det inte varit för att han skriver om Gotland hade jag nog inte uppmärksammat den här alls i den stora deckarfloden.

1940-talets Malmö

SetMattssonSet Mattsson är journalist och författare och har skrivit tre böcker om efterkrigstidens Malmö under andra halvan av 1940-talet. De två första som jag läst nu heter ”Ondskans pris” (del 1) och ”Svekets offer” (del 2). Båda två presenteras som deckare. Framför allt är de mycket intressanta och välskrivna skildringar av Sverige vid den här tiden. Nutidshistoriska skildringar ska vi nog kalla det. 70 år bakåt i tiden, det är historia.

I alla tre är det kriminalpolisen Douglas Palm som är huvudperson.

I den första handlar det om flyktingarna som kom från krigets Tyskland. I ett flyktingläger i Malmö dödas en polsk kvinna, ett svårutrett mord men som till slut får sin lösning.

I den andra boken ingår flera mord, till synes utan koppling till varandra. Men den finns, och vi anar den snart. Den här skulle jag nog inte kalla en deckare egentligen, snarare en spänningsroman. Men det spelar ingen roll för den stora behållningen är tidsskildringen. Här handlar det om kommunistskräcken och politiska motsättningar i Malmö och i Sverige.

Böckerna bygger uppenbarligen på en mycket stor arkivforskning från den här tidens Malmö och i mina ögon känns båda böckerna mycket autentiska. Berättelserna har många detaljer som blir viktiga tidsmarkörer men som också bidrar till att driva berättelsen framåt. Det är så här man kan ljuta liv i arkivdokument.

Set Mattsson har jämförts stilmässigt med Stieg Larsson, och lite åt det hållet kan jag hålla med om att böckerna lutar. Jag tycker att de ändå står i en klass för sig, och inte behöver jämföras med andra.

Det här är bra läsning för den som gillar historia och spänning. Jag gillar den detaljrika och ibland lite torra stilen.

Den tredje delen ska jag läsa när den kommer i pocket.