Författare: Eva

Sara Lövestam har skrivit romanen ”Tillbaka till henne”. Det är en bok som tilltalar mig väldigt mycket, framför allt för att det är en så bra historia, och ganska annorlunda.

I berättelsen överbryggar hon tid och rum. Det handlar dels om en kvinnas liv vid förra sekelskiftet, dels om en nutida kvinna som får upp spåret efter den tidigare.

Hanna är en ung kvinna i dag, hon bor i Stockholm. På ett till synes slumpmässigt sätt råkar hon få ett par glasögon, en linjal, ett par skor och en brosch. Alla sakerna är gamla och vi som läser boken förstår snart hur de hänger ihop. För Hanna tar det längre tid. Sakerna påverkar henne och hon börjar leta efter varifrån de kommer. Till slut hittar hon den som ägt föremålen före henne.

Parallellt följer vi historien om Signe som är småskollärarinna i Tierp i början av 1900-talet. Hon är en av många kvinnor som kämpar för rösträtten i det dåtida Sverige.

Sara Lövestam får ihop den här historien till en fin helhet, och ger oss samtidigt en historielektion som är ren njutning att läsa. Nästan 600 sidor, och jag vill inte att boken ska ta slut. Man kommer människorna nära, men ser också deras roll i historien och samhället. Så bra skrivet!

”Tillbaka till henne” läste jag före jul, och var ganska uppfylld av den ett bra tag efteråt. Sedan blev det en deckare, men den blev en besvikelse.

Belinda Bauer är en brittisk deckarförfattare som fått mycket beröm för sina böcker. Det berömmet instämmer jag inte i. Kanske är det bara så att hennes upplägg inte passar mig. Hon gjorde stor succé med sin debut ”Mörk jord”. Den jag läste nu är hennes andra bok, som heter ”Skuggsida”.

Historien utspelar sig i den lilla engelska byn Shipcott och polisen Jonas Holly är huvudperson. Flera personer mördas under en kort tid i januari, offren är alla gamla, sjuka eller handikappade på olika sätt. Snön faller och försätter byn i isolering. Morden utreds inte av bypolisen utan av av en grupp tillresta poliser från en motsvarighet till riksmordkommissionen, tror jag.

Den här deckaren var jag på väg att sluta läsa några gånger, men trodde det skulle bli bättre, och läste ut den.

Slutet känns ganska konstigt, lite snopet, men det kan jag ju inte berätta mer om. För mig känns boken mer som en parodi på en deckare än en seriöst syftande kriminalroman. Den har inte trovärdighet för mig. Även om de flesta deckare är skruvade och historierna inte särskilt sannolika så måste det ändå finnas någon slags trovärdighet för att jag som läsare ska ta dem på allvar.

Det har blivit populärt att skriva deckare som utspelar sig på Gotland, tror jag. En av de deckarförfattare som har anknytning till ön är Håkan Östlundh. Nu har jag läst den fjärde av hans Gotlandsdeckare, som heter ”Blot” och kom ut för några år sedan.

Det här är en sådan deckare där man redan från början ska förledas att tro att man genast förstår vem gärningsmannen är, men just därför också förstå att det inte är så. Sedan, långt in i boken, kan man börja ana upplösningen, efter fler villospår.

En sak jag gillar med den här boken är att författaren kommer in på hur olika det kan vara att växa upp som syskon i en och samma familj, att man kan ha en helt olik bild av föräldrarna och familjelivet. För så är det ju ofta i verkligheten.

Polisen Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen utreder fallet. Det börjar med att en kvinna och en man hittas mördade i en rikemansvilla på södra Gotland. Snart visar det sig vara makan i ägarparet plus makens kusin som är döda. Maken är försvunnen. Paret har två vuxna barn. Vi får också från början veta att Fredrik Broman vid fallets slut är allvarligt skadad och förs med ambulanshelikopter till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Mer än så ska jag nog inte berätta.

Jag tycker att den här deckaren är ganska bra. En aning lite väl stereotypa karaktärer, men inte så att det stör så mycket. Vissa av dem får jag inte riktigt grepp om. Historien är rejält spännande och ganska underhållande.

Hade det inte varit för att han skriver om Gotland hade jag nog inte uppmärksammat den här alls i den stora deckarfloden.

Set Mattsson är journalist och författare och har skrivit tre böcker om efterkrigstidens Malmö under andra halvan av 1940-talet. De två första som jag läst nu heter ”Ondskans pris” (del 1) och ”Svekets offer” (del 2). Båda två presenteras som deckare. Framför allt är de mycket intressanta och välskrivna skildringar av Sverige vid den här tiden. Nutidshistoriska skildringar ska vi nog kalla det. 70 år bakåt i tiden, det är historia.

I alla tre är det kriminalpolisen Douglas Palm som är huvudperson.

I den första handlar det om flyktingarna som kom från krigets Tyskland. I ett flyktingläger i Malmö dödas en polsk kvinna, ett svårutrett mord men som till slut får sin lösning.

I den andra boken ingår flera mord, till synes utan koppling till varandra. Men den finns, och vi anar den snart. Den här skulle jag nog inte kalla en deckare egentligen, snarare en spänningsroman. Men det spelar ingen roll för den stora behållningen är tidsskildringen. Här handlar det om kommunistskräcken och politiska motsättningar i Malmö och i Sverige.

Böckerna bygger uppenbarligen på en mycket stor arkivforskning från den här tidens Malmö och i mina ögon känns båda böckerna mycket autentiska. Berättelserna har många detaljer som blir viktiga tidsmarkörer men som också bidrar till att driva berättelsen framåt. Det är så här man kan ljuta liv i arkivdokument.

Set Mattsson har jämförts stilmässigt med Stieg Larsson, och lite åt det hållet kan jag hålla med om att böckerna lutar. Jag tycker att de ändå står i en klass för sig, och inte behöver jämföras med andra.

Det här är bra läsning för den som gillar historia och spänning. Jag gillar den detaljrika och ibland lite torra stilen.

Den tredje delen ska jag läsa när den kommer i pocket.