Författare: Eva

På nätet

Nu har min D-uppsats publicerats på nätet på Linköpings universitet, fick jag veta igår. Det är den första elektroniskt publicerade uppsatsen i ämnet sociologi där. Kul att vara först ibland. Men med mitt ämne så är det ju givet. Skriver man om nätet ska det förstår publiceras på nätet.

Min D-uppsats finns här. 

Även om jag ju lagt ut den på min egen hemsida sedan tidigare så är publiceringen på universitetet viktig, som en verifiering av att det är ett godkänt vetenskapligt arbete 

I Växjö har man elektronisk publicering sedan längre tid tillbaka, och min C-uppsats har varit publicerad där sedan i februari.

När min D-uppsats i Linköping var godkänd och klar i somras kontaktade jag universitetsbiblioteket, som ansvarar för publiceringarna, och fick då veta att sociologiuppsatser inte med automatik kunde publiceras, det var inte brukligt. Men den ansvarige där ville ju gärna ändra på det och tryckte på hos de ämnesansvariga. Och nu blev det klart…

Den fick löpnummer 1: LIU-IBV/SOC-D–06/001–SE (LIU= Linköpings universitet, IBV=Institutionen för beteendevetenskap, SOC=Sociologi, D=D-uppsats, 06=2006, 001=Löpnummer).

I vissa andra ämnen finns publicerade uppsatser sedan längre, men det verkar saknas en enhetlighet på området inom universitetet. Det som krävs är ett godkännande från institutionen och ett löpnummer, ett ISRN-nummer, från Kungliga Biblioteket. 

Jag förväntade mig från början att det skulle vara samma standard över hela biblioteket, men det verkar variera betydligt mellan olika institutioner. På IDA (institutionen för datavetenskap) där jag läser distanskursen nu är ju IT-mognaden mycket stor medan det på IBV inte var det. Där var det bara mailkontakt som gällde i våras vad jag minns, och t ex inget diskussionsforum, som vi hade på LOL (ledaskapsutbildningen) i Växjö redan för tre år sedan. 

Det är också väldigt stor skillnad på olika system på olika universitet och högskolor. Nu när jag läser tre olika distanskurser på tre lärosäten har jag fått lära mig tre helt åtskilda och mycket olika kommunikationssysten. Det kan vara knepigt ibland. Det jag tycker är svårast att begripa mig på heter Fronter och används på högskolan i Dalarna. Det innehåller t ex flera olika mappar och nivåer som gör det delvis svårnavigerat plus att diskussionsforumet har de nyaste inläggen längst ner så att man får scrolla långt för att se det senaste och mest aktuella.

—

12 303 steg hittills idag. 

Skrivbordet

Nu förstår jag varför jag känner mig så splittrad och stressad jämt på jobbet. Ja, alltså inte bara för att jobbet är splittrat och delvis stressigt. Det beror också på mitt skrivbord.

Jag är en sådan människa som har kreativa högar på mitt skrivbord. Oftast vet jag i detalj vad högarna innehåller, men inte alltid. Men sådant skrivbord ska man inte ha, det hämmar arbetet och skapar stress. Det menar den engelska psykologen Judy James, enligt gårdagens nyhetssammanfattning i BBC:s poddradio. Tyvärr hittar jag henne inte på nätet, man jag är ganska säker på att jag hörde hennes namn rätt.

Hon sa bland annat att har man ett kreativt arbete kan det vara OK med ett välfyllt skrivbord, men annars är det bäst med så rent skrivbord som möjligt. Så egentligen är det kanske OK för mig då… Hon intervjuades med anledning av att ett statligt verk i England beordrat sina anställda att städa sina skrivbord från så mycket som möjligt och bara ha aktiva papper och annat uppe på skrivbordet.

Jag har alltid haft ett rörigt och belamrat skrivbord. På jobbet har jag en bild uppsatt på anslagstavlan från någon tidning som visar ett tomt och rent skrivbord. I anslutning till bilden kan man läsa att skrivbordet visar hurdan du är i skallen. Rörigt på skrivbordet, ja det är förstås en rörig människa. Men hurdan är då den som har ett tomt skrivbord…?

— 

11 341 steg idag. 

På banan igen

Jag jobbar och jobbar, först på jobbet på dagarna, och sedan med kursuppgifter på kvällarna hemma. En reodvisning i veckan har jag, utom denna vecka och en till vecka lite senare. Men jag håller ändå på med en uppgift som jag snart ska lämna in, så att jag inte kommer efter. Himla roligt är det i alla fall.

Nu är jag på banan igen efter min förkylning som i stort sett är borta. 11 433 steg idag och 12 815 går. Men några steg på motionsslingan har det inte blivit på tre veckor nu, på grund av resa och förkylning, (däremot sprang jag inomhus på jobbet idag, för att hinna ikapp klockan). Så det är nog dags igen till helgen, om jag kan slita mig från datorn.

Hösthelg

Nu är den stolta vår utsprungen
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Så diktade ju Karlfeldt för ungefär hundra år sedan. Och visst är det höst. Fuktigt och doftande av mull, som ute vid stugan idag.

stuga

Löven täcker nästan gräset och presenningen ligger intakt över vedstapeln borta vid dasset, trots stormbyar förra veckan. Hösten är fin, men den går fort förbi.

Den här helgen har gått fort i alla fall. Hela dagen igår satt jag med en kursuppgift som innebar att göra om en hemsida i två versioner, enbart med hjälp av css-mallar. Ingenting i html-koden fick ändras, och det skulle helst se bra ut även i Internet Explorer, inte bara i Firefox. Och Internet Explorer tolkar ju vissa stilmallar på sitt eget sätt, så det var mycket slit och tandagnisslan innan de problemen var avklarade.

Förkylningen håller i sig men håller sig på mattan i alla fall. Vilket betyder bara lite snuva och ont i halsen idag. 

 

Ett omaka par

Det vanliga livet kan göras fascinerande och fängslande. Det visar den indiske författaren Vikram Seth åter igen, den här gången i en biografi där han berättar om sin mors farbror Shanti och dennes fru Henny. Boken heter "Två liv".

Men något vanligt liv levde inte, tvärtom. De var ett utåt sett omaka par. Shanti var en indisk tandläkare som kom till Europa under tidigt 30-tal för att utbilda sig. I Berlin blir han inneboende hos familjen Cora där han umgås med de vuxna döttrarna Lola och Henny och deras bror Heinz. Familjen Cora är judar och delar sitt öde med miljoner andra under den förintelsetid som följer.

Henny lyckas ta sig till England precis före krigsutbrottet och Shanti tar värvning i den brittiska armén. Indien var då fortfarande en del i det brittiska samväldet.
Shanti och Henny är goda vänner, de håller kontakten och stöttar varandra under krigstidens fasor. Henny förlorar både sin mor och sin syster i förintelselägren. Shanti förlorar sin ena arm som sprängs bort under en offensiv i Italien.
De är vänner i nästan tjugo år innan de till slut gifter sig 1951. 38 år får de tillsammans innan Henny dör i cancer 1989.

Vi har läst många historier om människors upplevelser under kriget, och varje berättelse är unik. Precis som denna.
Vikram Seth lyckas berätta om dessa människor, som är en del av hans egen familj och som han tillbringade mycket tid hos i London när han var ung. Men det tar honom flera år efter att båda är borta innan han kan börja skriva.
Det är med stor integritet och kärlek han ger liv och karaktär åt sina nu döda släktingar. Han är också tydlig med sina egna motiv och sina betänkligheter över att skriva om dem.

Hans berättelse är ett högst personligt vittnesmål och trots att det i många stycken känns privat lyckas han hela tiden balansera texten så att vi kan se den som en litterär helhet snarare än en privat släktredogörelse.
Med hjälp av denna berättelse kan vi ytterligare förstå vår nutidshistoria, 1900-talets politiska utveckling och de fasor som oändligt många människor tvingades igenom.
Dessutom skriver han engagerande och lättillgängligt, en historia som fångar mig från första stund.

En inte oviktig del av boken är att den speglar 1900-talets historia och ger en bakgrund om både Indien, andra världskriget i Europa och Israels position då och idag, genom de människor vi möter och den efterforskning som Vikram Seth bedriver. Bland annat åker han till Israel för att söka i arkiven om Henny och hennes familj. Han reflekterar då över judiskheten och den rätt judarna tar sig gentemot palestinierna: "Det har anförts olika slags förslag för grundandet och upprätthållandet av Israel som en specifikt judisk stat. Inget av dem tar i beaktande den därmed åtföljande orättvisan mot palestinierna. En historisk längtan efter vissa religiösa platser eller landskap, eller tron att man är gudomligt bestämd att äga en viss speciell del av jorden, är knappast någon ursäkt för att skapa sig livsrum på bekostnad av andra." 

Vikram Seth har tidigare skrivt flera böcker, den mest omtalade och absolut bästa är romanen "En lämplig ung man", en tegelsten på 1238 sidor och som jag läste när den var nyutkommen sommaren 1995. Jag kunde inte sluta läsa. Han är en fantastisk berättare.
Den handlar om en stor indisk familj runt 1950, och bygger på hans egen familj, åtminstone delvis. En del går att känna igen i den nya boken. 

Andra bloggar om: litteratur, böcker, Vikram Seth

Valresultat

Det finns många intressanta effekter av valet i USA, trots att det är ett mellanårsval och inte ett presidentval. Till exempel att en kvinna för första gången kommer att bli talman och att representanthuset nu får sin första invalda muslim. Lennart Frantzell i Silicon Valley skriver i sin blogg Det Progressiva USA om den förste socialisten någonsin i senaten, Bernie Sanders från Vermont. Bernie Sanders gillar Sverige och vill ha ett socialdemokratiskt USA så det gäller alltså inte det nutida Sverige. Egentligen är det ganska fantastiskt att det finns en delstat i USA som väljer en oberoende socialist till senator, inte en demokrat. "The rich are getting much richer, much faster than everyone else" konstaterar han idag.

Det som gör det så fascinerande att följa valet i USA är förstås nätet. Att allt finns där. Både fakta och analyser och medias rapportering. Vote from Abroad visar valresultat på kartan och i siffror, University of Michigan har en samlings- och länksajt, ANES är ett forskningsinstitut som startade på samma universitet och nu studerar de amerikanska valen, ja det finns mängder av information ute i cyberspace.

Det är skönt med datorn och nätet nu när jag är hemma och förkyld för nu orkar jag inte mycket mer än att slösurfa och läsa tidningar. 

Andra bloggar om: valet i USA, politik, valresultat

Demokratisk seger?

Ännu är det tidig morgon i USA och just nu pågår räkningen av rösterna i Virginia där demokraten Webb leder över republikanen Allen med drygt 7 000 röster, vilket ger 49,55 procent för Webb och 49,24 procent för Allen enligt den här valresultatsajten. Där uppges också att valdeltagandet är 52 procent.

Före valet läste jag att valdeltagandet brukar vara runt 40 procent i mellanårsvalen i USA. Nu verkar det ha blivit ett ovanligt högt valdeltagande i år, enligt flera nyhetsartiklar men jag har inte lyckats hitta någon siffra. Även om 50-60 procent är högt jämfört med tidigare år kan man verkligen fråga sig om valresultatet är en seger för demokratin, och inte bara för demokraterna. Om bara runt hälften av de röstberättigade går till val, kan man kalla det demokratiskt? En stötesten är uppenbarligen systemet med först registrering, sedan röstning. Varför kan de inte ha det som i Sverige? Är statsmakterna i USA rädda för att t ex många fler fattiga och från olika etniska grupper ska rösta? Jag kan tänka mig att ett så krångligt byråkratiskt system som det amerikanska röstningssystemet stöter bort väljare från mer resurssvaga grupper.

Det amerikanska valet är betydligt mer intressant än vad förhandsartiklarna låtit påskina, där politiska analytiker menat att det spelar inte så stor roll om demokraterna vinner eftersom presidenten ändå har vetorätt och har den verkställande makten. Nu är tongångarna annorlunda. Rumsfeld fick gå redan igår och DN:s Lennart Pehrsson skriver att det leder till en reträtt från Irak. Ganska självklart, tycker jag. Den nye försvarsministern Robert Gates ska godkännas av senaten innan han får tillträda.

Dan Balz på Washington Post undrar om det finns förutsättningar för det samarbete som nu krävs mellan presidenten och demokraterna. En berättigad fråga. Bush måste ju känna sig kränkt, och kränkta människor är inte benägna att samarbeta. Även om han givetvis måste vara väl medveten om politikens villkor.

Andra bloggar om: Bush, demokrati, valet i USA

Kristenhetens betydelse i USA

Som väntat vann demokraterna valet i USA, och med god marginal, även om det inte var alldeles givet. Trassel med valapparater och misstanke om valfusk hindrade inte den demokratiska processen.

Frågan är vilken betydelse det får, mer än symboliskt. Ingen eller liten betydelse säger de som vet hur USAs konstitution och politik fungerar. Men den politiska betydelsen måste ändå vara betydande, som en missförtroendeförklaring mot Bushadministrationen och presidentens krig mot Irak, men också mot ultrahögern och moral majority som verkar vara på väg att tappa mark i USA enligt en tidigare artikel i DN. I stället verkar den kristna vänstern vara på väg att få större spridning. Samtidigt kommer också bright-rörelsen, amerikaner som står upp för att få vara ateister med tron på förnuftet i stället för Gud. En av dem är filosofen Daniel C. Dennett (recension i The Guardian av hans senaste bok). Kanske är ett skifte på gång, och Sverige ligger några år efter? Kanske kan förnuftet slå rot i det genomreligiösa USA, där det är värre att vara ateist än homosexuell? Kanske kan det råda verklig religionsfrihet och trosfrihet, så att även de som väljer att inte ha en tro på högre makter får samma acceptans för sin ståndpunkt som andra. (Läs mer om de nya ateisterna i USA i tidningen Fokus. Den här artikeln ligger tyvärr inte på nätet.)

Själv ligger jag sjuk, kraftigt förkyld, men måste förstås släpa mig upp till datorn och kolla läget i världen, även om det frestar på. Tänk vad ynklig man blir som människa av lite förkylningsvirus…

Andra bloggar om: valet i USA

Kulturhelg

Vi har haft en fantastisk helg i Stockholm. En riktig kulturhelg. Nationalmuseum och Medelhavsmuseet i lördags, följt av en god italiensk middag (det är också kultur förstås) och Doktor Glas på Vasateatern.

Och så besök på Medeltidsmuseet på Helgeandsholmen i går. Det var väldigt fint, ett annorlunda museum nere i källaren, de har en väl genomtänkt ljussättning. Jag tänker mig att även Västervik kan ha sett ut på ett liknande sätt vid samma tid. 

Plus en liten kort sväng in på Dansmuseet. Vad vi hann med under besöket hos barna! Det blev många intryck att smälta.

När vi kom hem i går kväll var det dags för mig att göra klart en kursuppgift och det blev förstås lite väl sent eftersom jag inte kan lämna ifrån mig hafsverk. Upptäcker jag ett komma som är fel måste det ändras. Så idag har jag varit lite trött emellanåt, men piggnade till av höstvärmen, som nästan var sensommarvärme, på lunchen. Däremot verkar en förkylning vara på väg nu ikväll.

11 311 steg blev det idag. 

Enastående teater

Krister Henriksson står på scen i en och en halv timme och är Doktor Glas på Vasateatern. Det gör han enastående bra. Han är Doktor Glas. Han står ensam på scenen hela tiden och det är en fantastisk prestation. Vi såg föreställningen ikväll och han fick stående ovationer. En underbar upplevelse. Levande teater är oöverträffat som konstform, något alldeles extra.

Precis som i Hjalmar Söderbergs bok är det Doktor Glas som berättar, och som återger vad de andra säger och gör. Pastor Gregorius, Helga Gregorius, Merkel… Krister Henriksson växlar skickligt mellan dem och vi förstår precis hur Dokor Glas känner det.

Berättelsen är lika aktuell och fängslande idag som för 100 år sedan när den skrevs, den är tidlös. Och suveränt tolkad av Krister Henriksson.

Alla föreställningarna blev utsålda och nu blir det extraföreställningar i slutet av november och början av december. Se den!