Gunnebo

2014 fyller Gunnebo bruk 250 år

Den 6 juni 1764 undertecknades privilegiebrevet som innebar starten för Gunnebo bruk. Nu har det gått 250 år och både bruket och brukssamhället är kvar. Här kan du läsa om brukets historia men först berättar jag om några av de som arbetade i kättingsmedjan på bruket 1894.

Efter berättelsen om kättingsmederna och bruket historia finns en kort text om torpet Puksätter.

/Eva Johansson, februari 2014

 

Kättingsmederna på Gunnebo bruk 1894

En vårdag 1894 kallas kättingsmederna ut från smedjan vid övre bruket i Gunnebo för att bli fotograferade. Det är onsdagen den 16 maj och kanske är det redan varmt ute.

Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år, Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson, 15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år. Foto: Karl Fredrik Linge. Så står det skrivet på baksidan av fotografiet. Bilden har tidigare publicerats i brukets jubileumsbok från 1989.

Klicka på bilden för att se den i större format!

 

Fotografen Karl Fredrik Linge placerar de 13 kättingsmederna i skuggan. Eller är det kanske mulet den här dagen. De ser inte glada ut, kanske tycker de att det är ett otyg att ställa sig framför en kamera en arbetsdag.

Som du ser på bilden är det en del av dem som är riktigt unga. Barn, skulle vi nog tycka idag. Ändå får de slita hårt i smedjan. De två yngsta har ännu inte fyllt 15 år, de gör de senare på sommaren.

Trots att de var så unga fick de arbeta full tid, tio timmar per dag. Detta var maximum för 14-18-åringar, enligt lag. De som var över 18 år arbetade ännu mer. Bara söndagen var ledig. Arbetet i kättingsmedjan ansågs som det tyngsta på bruket.

Det här är en på många sätt fängslande bild. Ynglingarna är personer som träder fram för oss och vi kan nästan utläsa vars och ens personlighet i hållning och blick. Snart är det 120 år sedan bilden togs och de känns fortfarande levande, fast alla är döda sedan länge. Några gick dramatiska öden till mötes, andra blev trotjänare på bruket. Flera av dem dog långt i förtid.

På 1890-talet upplevde bruket en stor uppgång efter en rekonstruktion 1889. En ny kättingsmedja hade byggts samma år och byggts till redan året därpå, då tolv nya smeder anställts. Kättingsmedjan låg vid sidan om brukskontoret, där Centrumvägen går idag. 1894 arbetade de ännu för hand och tillverkade handsmidd kätting, inte förrän 1895 gick man över till maskinsmide. Men så sent som på 1950-talet gjordes fortfarande en del arbetsmoment för hand i kättingtillverkningen.

Femte från höger är Karl Hallberg, då 20 år. Fotografiet har vi fått låna av hans sonson Herbert Hallberg, som själv också fotograferat en hel del i Gunnebo under sina många år där. På baksidan av hans fotografi finns en lista på alla kättingsmederna och hur gamla de är. Med ledning av detta har jag letat upp dem i kyrkböckerna och följt dem från vaggan till graven, i den mån det gått. Två av dem har jag inte lyckats identifiera, Oskar Andersson och Henrik Pettersson.

Om du som läser detta känner till något om dem så hör av dig. Och skulle du se att jag misstagit mig i något kring de andra så vill jag väldigt gärna veta det, och rätta till det i så fall.

Kättingsmedjan låg vid sidan om brukskontoret, där Centrumvägen går idag. Foto från jubileumsboken 1939.

 

Ernst Appelqvist är den äldste av de 13 kättingsmederna och har fyllt 27 år två dagar innan fotografiet tas. Men han väntar fyra år till innan han slår sig till ro, gifter sig och bildar familj.

I maj 1867 föds han, son till statdrängen Carl Gustaf Svensson och hustrun Eva Dorotea Carlsdotter. Familjen bor i Rummelsrum i Gamleby. Ernst är deras första barn och en lillasyster föds 1869. Samma år dör hans far av lungsoten och hans mor gifter om sig ett par år senare. Innan Ernst blir kättingsmed i Gunnebo har han varit dräng hos torpare på Horn och i Åldersbäck där hans mor, styvfar och fem halvsyskon bor. Någon gång under första halvan av 1890-talet har han tagit namnet Appelqvist, efter att först haft efternamnet Karlsson efter sin far.

I december 1894 flyttar han på nytt och hinner vara dräng på olika gårdar innan han fem år senare gifter sig med Ester Alvina Torngren från Vimmerby. Nu är han kättingsmed igen i Gunnebo, och fortsätter arbeta där så länge vi kan följa honom i församlingsboken.

Äldste sonen Fritz Oskar föds år 1900. Han får åtta syskon fram till 1922. Ett år senare dör Ernst, 56 år gammal.

 

Karl Hallberg föds den 20 april 1874 på torpet Johannisnäs under Dagsbo i Västrums socken och döps till Karl Johan Emil. Hans föräldrar är arbetaren Johan Jonsson och hustrun Carolina Nilsdotter. Johan är då 32 år och kommer från Hjorted. Carolina är 18 år när sonen föds. Hon är född den 10 juni 1855 i Gladhammar men har gift sig den 19 maj 1872 med sin 13 år äldre make. Hon är alltså bara 17 år när hon gifter sig. Karl är deras första barn.

Carolina har sina föräldrar på torpet Fågelsnäs under Hofgården vid bruket. Härifrån flyttar hon till Tyftingemar 1872, där Johan är anställd. De fortsätter flytta flera gånger under Karls barndom. Först till Gutan, där de bor på två olika torp, sedan till ett torp som heter Valhall under Tyftingemar. Då har Karl hunnit bli fem år och fått en lillebror som dött ett år gammal. På Valhall föds tre syskon till, Bror Ossian Wictor 1881 och tvillingarna Anton Robert och Anna Viktoria i januari 1886. I september samma år dör lilla Anna Viktoria av kikhosta och i november dör Karls far Johan av tarmvred, 44 år gammal. Carolina är nu 31 år och står ensam med tre barn. Hon blir kvar som torpare på Valhall tills hon dör 1913.

Karl får ge sig ut och arbeta tidigt och blir kättingsmed på Gunnebo bruk redan när han är 14 år. Han fortsätter i kättingsmedjan åtminstone till 1920, kanske längre.

1899 är han 25 år och gifter sig med Hilda Teresia Nilsson från Västervik, som då är 22 år gammal. Tillsammans får de fyra barn mellan 1901 och 1908. Äldste sonen Einar blir så småningom far till Herbert Hallberg, som lånat ut bilden.

Eftersom Karls far heter Johan har han först fått efternamnet Jonsson. Någon gång under första halvan av 1890-talet har han bestämt sig för att byta efternamn till Hallberg, kanske när han blivit myndig 1895. Karl Hallberg lever till 1955.

 

Algot Hallgren föds den 2 maj 1874 i Almvik i Törnsfalls socken och har alltså nyss fyllt 20 år den dagen kättingsmederna fotograferas. När han föds är hans far Carl Erik Hallgren rättare på Almvik Södergård. Hans mor heter Anna Emilia Andersdotter. Algot är deras sjunde barn, han har fem äldre systrar och en bror. Några fler syskon får han inte.

Under Algots uppväxt flyttar de fyra gånger. De hinner bo på Stora Rätö i Lofta, Börslekärr och Segelrum i Gamleby, och Dröpshult i Törnsfall innan Algot ger sig av hemifrån som 15-åring för att bli dräng i Gladhammar. 1892 blir han kättingsmed på Gunnebo bruk men bara några månader efter att han förevigats av fotografen lämnar han sitt jobb här och blir artillerist i Linköping. Där är han inskriven i Svea Artilleriförsamling och tjänstgör vid Kungliga Svea Artilleriregemente som stamanställd.

I april år 1900 gifter sig Algot med den ett år äldre Elin Andersson från Loftahammar. De bor i Västervik och en månad efter vigseln föds dottern Elsa Helga Amalia. Familjen bor i kvarteret Västanå nummer 9.

Den unga familjen får ingen lycklig framtid. Dottern dör av tuberkulos i mars 1903 och den 15 oktober 1904 förolyckas Algot vid en arbetsplatsolycka. I Westerviks Weckoblad den 17 oktober berättas att han är anställd på Stegeholms Träförädlingsfabrik på södra allmänningen. Fabriksbyggnaden är ny och Algot ska lägga på en rem på en snurrande axel i bottenvåningen. Hans skjorta fastnar i axeln och han slits med, han hinner snurra flera varv innan en arbetskamrat får loss honom. Då är både en arm och ett ben brutna, liksom båda fötterna, och bröstkorgen är klämd. Algot är vid sans och bärs av sina arbetskamrater till sjukhuset men avlider där av sina skador. Han var enligt artikeln ”en duglig och pålitlig arbetare.”

Elin gifter inte om sig och 1919, 15 år efter Algots död, emigrerar hon till Amerika tillsammans med en grannfamilj. 1926 återvänder hon ensam.

Från Westerviks Weckoblad den 17 oktober 1904. Dödsannonsen och notisen om olyckan.

 

17-årige Karl (till vänster) och 15-årige Gustaf (till höger) Johansson är bröder. Och visst ser man att de är lika varandra. När Karl föds 1877 är fadern Johan Erik Johansson statkarl i Misterhult. Modern heter Eva Helena Lindqvist. Två år senare föds Gustaf och då har familjen flyttat till Bjulebo i Västrum där deras far blivit rättare. Efter fem år går flytten till Kilmare i Gladhammar och fortsatt arbete som rättare. Vägen till Gunnebo går via Rödsle gård i Törnsfall.

1892 kommer familjen till Gunnebo Lantbruk. Pojkarna bor kvar hemma tillsammans med fyra syskon, men arbetar som kättingsmeder. På sommaren 1894 dör deras mor och ett år senare gifter fadern om sig. En lillebror föds 1898, men då har både Karl och Gustaf lämnat hemmet.

Strax innan han fyller 18 år beger sig Gustaf till Finland tillsammans med arbetskamraten  och kättingsmeden Herman Petersson, men återvänder året därpå och börjar förmodligen arbeta på bruket igen. Brodern Karl är då inskriven på Västerviks sjömanshus och är till sjöss i flera år. I november 1900 flyttar Gustaf till Trehörna utanför Ödeshög, tillsammans med tre kamrater från Gunnebo, bland dem Hermans bror Edvin Pettersson. De får arbete som smeder på Stangeryds kvarn och såg.

När Gustaf flyttar från Stangeryd 1906 tappar jag spåret efter honom. I folkräkningen 1910 finns han i Linköpings domkyrkoförsamling. Då är han järnarbetare, gift med Ellen Cecilia Eriksson och har dottern Valborg Linnea som är född 1909. Enligt Sveriges dödbok dör han 1958 i Munka-Ljungby i Skåne.

Storebror Karl lämnar livet som sjöman och bosätter sig i Amerika. Enligt husförhörslängden i Lofta, där hans far då bor, har han emigrerat 1909 men prästen noterar att han redan befinner sig i Amerika. Enligt sjömanshusmatrikeln har han rymt i Port Natal, det vill säga Durban i Sydafrika, redan 1898. Två av systrarna har tidigare utvandrat till Amerika.

Han verkar bli sitt nya hemland trogen. Enligt Familysearch har han deltagit för USA i första världskriget. Han bor då i Kitsap County i staten Washington, arbetar på ett skeppsvarv och har en hustru som heter Mary. I oktober 1953 dör Karl i Port Orchard i Kitsap County.

 

Ernst Karlsson föds den 23 oktober 1872 i Sandviken under Elmarsrum i Hallingebergs socken. Han är äldste sonen till skräddaren Carl Johan Jonsson och Emilia Ström. Fadern kommer från Hallingeberg och modern från Hjorted. Det dröjer tills han är 14 år innan han får syskon, då föds lillebror Karl Axel Fritz. Men de hinner inte växa upp ihop för Ernst lämnar hemmet 1890 och flyttar till grannsocknen Gladhammar. Där blir han först dräng på Gladhammars frälsegård men efter två år byter han bana och flyttar till Gunnebo bruk där han blir kättingsmed.

Nästan på dagen ett år efter fotograferingen lämnar han kättingsmedjan i Gunnebo för att bli kättingsmed på Ankarsrums bruk. Där blir han inte långvarig. Redan efter två år flyttar prästen honom till obefintlighetsboken där vi kan läsa att han är ”afviken 1896” tillsammans med järnarbetaren Anders Gottfrid Johansson. Vart de tar vägen vet jag inte, men vid folkräkningen 1900 är han tillbaka på bruket. Där gifter han sig i december samma år med den ett år yngre Augusta Amalia Larsson från Hjorted. Hon är inflyttad från Stockholm samma år. Kanske är det där Ernst också varit en tid, utan att ta ut flyttbetyg. Senare blir han valsverksarbetare och sedan gjutare på bruket.

1911 har de hunnit få fyra barn. Samma år flyttar familjen till Västervik men återvänder till Ankarsrum efter två år. 1914 flyttar Ernst far in, änkling och utfattig. Två år senare, vid midsommar 1916, dör Ernst av lunginflammation, inte fullt 44 år gammal. Hans far flyttar sedan tillbaka till Elmarsrum och Augusta Amalia gifter om sig 1919.

 

Johan Karlsson är 23 år och därmed en av de äldre arbetarna bland kättingsmederna 1894. Ett par år senare gifter han sig men hans liv blir kort.

Johan kommer från Skärkind i Östergötland där han föds 1870 i en statarfamilj på Barnebo prästgård. Föräldrarna heter Carl Johan Olofsson och Lena Johansdotter och han är deras fjärde barn. Johan får till slut sju syskon, varav två är fostersyskon. Tre av syskonen dör inom några år efter födseln. Familjen flyttar runt en hel del under Johans uppväxt och hinner bo på Kätterstad, torpet Nybygget, Kätterstad igen, Wiggeby, Kätterstad igen, Asplund och till slut en backstuga under Barnebo prästgård när Johan är 16 år. Då flyttar han hemifrån och blir dräng hos folkskolläraren på Skävids frälsegård. Fyra flyttar och sex år senare har Johan kommit till bruket i Gunnebo, via en drängplats i Aveslätt i Törnsfall.

1896 gifter han sig med den unga Amalia Teresia Sjögren på hennes 18-årsdag den 26 januari. I mars samma år föds deras dotter men hon dör redan i maj. De hinner inte få några fler barn innan Johan dör i lunginflammation på julafton 1901. Ett halvår senare emigrerar den unga änkan till Amerika.

 

Herman (till vänster) och Edvin (till höger) Petersson är bröder och födda den 9 augusti 1876 respektive den 9 december 1879. När fotografiet tas har Edvin alltså inte fyllt 15 år än, fast det står på baksidan av fotografiet att han ska vara så gammal. Kanske var han tvungen att bidra till familjens försörjning och ljög om sin ålder på bruket. Herman och Edvin har gemensamma drag om man tittar noga på det gamla fotografiet.

Deras far är Peter Petersson som kommer från Ramkvilla, modern är Johanna Maria Persdotter från Ingatorps socken. Fadern är själv kättingsmed på Gunnebo bruk och båda pojkarna är födda där. I familjen finns det till slut elva barn födda mellan 1874 och 1892. Trots en avstickare på ett år i Tjärby i Halland 1882-83 är alla barnen födda i Gladhammars församling.

Två av de äldre systrarna emigrerar till Amerika 1892 och 1895.

Den 15 april 1903 lämnar både Herman och Edvin hemmet, efter nästan tio år som kättingsmeder. Båda flyttar till Finland, ihop med arbetskamraten Gustaf Johansson, och troligen tar de vägen över Stockholm för de är ett helt gäng Gunneboungdomar som gör denna resa. Efter ett år i Finland och sedan ett år i Stockholm som telefonarbetare kommer Edvin hem igen 1899. Han och Gustaf Johansson flyttar sedan till Trehörna där de blir smeder på Stangeryds kvarn och såg. Tre år senare är Edvin tillbaka i hemtrakterna men bara för en månad, sedan bär det av till Amerika, precis som för flera av hans syskon. Om han verkligen kommer dit vet jag inte, för jag hittar honom inte där, varken i passagerarlistorna på Ellis Island eller i Familysearch. Och där tappar jag spåret efter honom.

Herman däremot verkar ha tagit sig till USA, kanske direkt från Finland. Enligt Familysearch har han tagits ut som soldat i första världskriget 1917-18. Han bor då i Burke County i North Dakota och är lantarbetare. Som närmaste anhörig har han angett Jenny Johnsson i Garie i Indiana, kanske hans syster som tidigare emigrerat. Vad som händer honom senare i livet vet jag inte.

 

Carl Svensson är 17 år men fyller 18 en vecka efter att kättingsmederna blir fotograferade. Han bor då hemma hos föräldrarna Sven Eriksson och Carolina Josefina Andersdotter. När han föds 1876 får han tre namn, Karl, Johan och Constantin. Hans far Sven är född i Magnor i Norge och har kommit till Gunnebo 1868 som ogift arbetare på manufakturverket. Han är betydligt äldre än sin hustru, en piga från Misterhult. De träffas, Carolina blir med barn och så gifter de sig ett halvår före födseln. Då är Carls far 47 år, och Carl är deras enda barn.

Om fadern kommer från en norsk familj och fått sitt namn försvenskat, eller om han är född av svenska föräldrar i Norge vet jag inte. Efter manufakturverket kommer han till spikfabriken och sedan till vals- och puddelverket. Senare bor familjen på Gunnebo lantgård.

21 år gammal flyttar Carl till Stockholm där han blir fabriksarbetare på Kungsholmen. Nu har han tagit sin fars efternamn Eriksson och stannar minst ett år i huvudstaden, enligt Rotemansarkivet. I folkräkningen år 1910 hittar vi honom på Borggårds bruk i Hällestad i Östergötland där han är verkstadsförman. Han är gift med Gerda Värn från Norrköping sedan 1908 och de har en dotter som heter Edit, född 1909. I Hällestads församlingsbok har prästen skrivit att Carl saknar intyg för åren 1901-1905 och att han vistats i Amerika i tre och ett halvt år. 1922 föds dottern Alva. Men redan innan hon hunnit fylla fem år dör hennes far av magsår 1927. Då är han 51 år gammal och verkmästare vid bruket.

 

Otto Richard Wigren är son till muraren Johan Erik Wigren och hans hustru Clara Sjöberg från Mommehål i Törnsfalls socken. Han föds 1872 och hans far är då redan 48 år gammal. Clara är faderns andra hustru. Otto har två äldre halvsystrar och tre äldre helsyskon, alla födda i Västra Ed där familjen tidigare bott och där fadern har sina rötter. Ottos mor kommer från Lofta.

När Otto är nyfödd flyttar allihop till Gunnebo bruk. Efter en avstickare på några år till Blankaholm och Lebo i Hjorteds socken återvänder de till Gunnebo 1882. När Otto är är 15 år gammal dör hans far i cancer och han bor nu med sin mor och sin sjuåriga syster Klara som inhyse hos bruket någonstans i Gunnebo samhälle. Två av syskonen emigrerar till Amerika men Otto tar jobb som kättingsmed och stannar hemmavid.

Bara ett halvår efter fotograferingen är han föräldralös. Hans mor dör i cancer i december 1894. Syskonskaran är skingrad när Otto några månader senare flyttar till Västervik och lillasyster Klara emigrerar till Amerika. Hon är då bara 15 år och åker förmodligen till något av sina äldre syskon där.

Otto ska enligt utflyttningslängden bege sig till Västervik men dit kommer han inte, åtminstone inte det året. Där tappar jag spåret efter honom och hittar honom inte igen förrän i folkräkningen 1900. Då bor han i Adolf Fredriks församling i Stockholm, är arbetare på en verkstad och gift med Augusta Andrietta Flink från Ösmo. De har gift sig i oktober 1896 så troligen har Otto åkt till Stockholm i stället för Västervik. Parets första barn, en son, föds året efter vigseln och år 1900 får de en pojke till. De får ett långt liv tillsammans och hinner fira guldbröllop innan hustrun dör 1948. Då bor de på Heleneborgsgatan på Söder. Tio år senare dör Otto på ett ålderdomshem vid Mosebacke torg, 86 år gammal.

Originalbilden från 1894.

Karl Hallbergs anteckningar på baksidan av fotografiet.

Här låg kättingsmedjan, i det som nu är vägkorsningen där Centrumvägen går upp förbi brukskontoret. På gräsmattan till vänster ska ett ungkarlshotell ha varit placerat förr.

 

Fotografen

”Le mot kameranâ” sa nog inte fotografen till de tretton kättingsmederna den där dagen i maj 1894. De ser så allvarliga ut allihop, och säkert har de blivit utkommenderade på gården utanför smedjan för att bli dokumenterade. För fotografen är med all sannolikhet lejd av bruket. Han heter Karl Fredrik Linge och är pensionsmässig när bilden tas, 67 år gammal.

Karl Fredrik Linge bor hos sin son, brukets bokhållare Karl Linge. Sonen är egentligen gift men ensamstående och även hans mor Kristina Amalia Malmqvist bor här. Sonen har kommit till bruket från Adolf Fredriks församling i Stockholm. I Gunnebo har han gift sig 1892 med Ellen Alfrida Sandberg från Hammenhög men hon emigrerar ensam till Amerika tre månader efter vigseln och äktenskapet upplöses 1895. Kanske är det för att sonen blivit ensam som föräldrarna flyttar in.

Karl blir senare kontorschef och gifter om sig 1895 med bokhållare Flodmans dotter Ester, född i Trysil i Norge. Då flyttar föräldrarna ut men stannar kvar i Gunnebo samhälle. Här dör Karl Fredrik Linge av hjärnblödning 1906 och begravs i Stockholm där han är född. Hustrun lever till 1921, och blir 94 år gammal. 1912 kunde hon glädja sig åt att se sin son belönas med Patriotiska Sällskapets guldmedalj för 30 års anställning.

Fotografen Karl Fredrik Linge arbetade i många år som fotograf i Stockholm och på Rötters hemsida med porträttfynd finns 103 porträtt tagna av honom. Han var uppenbarligen också konstnär. En oljemålning signerad av honom år 1900 och med motiv från Gunnebo har sålts på Bukowskis för en tid sedan.

Årets medaljörer vid bruket 1939, bland andra några kättingsmeder. Västerviks-Tidningen 1939. Klicka på bilden för att se den i större format.

 

Tillägg februari 2015:

Kättingsmeden Henrik Petersson identifierad

I nummer 2 förra året hade vi en artikel om kättingsmederna i Tjust Släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter. Tack vare det kunde en av de två oidentifierade hittas.

Den Henrik Petersson som troligen är den kättingsmed som tidigare saknats föddes i Gladhammar den 27 augusti 1878. Han fick ett kort liv och dog i lungsot i mars år 1900, 21 år gammal, ogift och barnlös. Då bodde han fortfarande hemma hos sina föräldrar och var deras enda barn i livet. En liten bror hade fötts i juni 1881, men nöddöpts av barnmorskan och dött inom fyra timmar. Så när Henrik lämnade jordelivet var hans föräldrar ensamma kvar.

Henriks födelse den 27 augusti 1878 är noterad i Gladhammars födelsebok. Källa: Gladhammar C:10 (1877-1888) Bild 29 Arkiv Digital.

Henriks föräldrar fick bara ett barn till, en gosse som dog fyra timmar gammal, så Henrik var enda barnet i familjen under hela sin uppväxt. Källa: Gladhammar AI:21 (1891-1895) Bild 185 / sid 166 Arkiv Digital.

En faktor som först gjort mig tveksam om denne Henrik är den rätte är att han först heter Petersson som sin far i efternamn, men vid sin död heter Karlsson efter faderns förnamn. Henriks far hette Karl August Leonard Petersson och var också kättingsmed i Gunnebo. Henriks mor är Kristina Karolina Rundberg. De hade gift sig året innan Henrik föddes och bodde då i Hyttetorp i Gladhammar. Året efter hade de lämnat Hyttetorp och blivit bokförda på socknen men 1880 bor de i Gunnebo.

Även Henriks farfar var smed, men på Ankarsrums bruk. När fadern föddes 1845 var farfar Olaus Petersson manufaktursmed vid bruket. Farmor heter Anna Carlsdotter och de fick tillsammans sju barn. I hushållet fanns också flera drängar och en piga. 1874 kom Henriks far från Törnsfall som smed till Gunnebo.

Henriks mor Kristina Karolina Rundberg föddes i november 1850, med okänd far och pigan Johanna Carolina Strömgren som mor. Hon bodde då i torpet Strömsnäs, ett nybygge i Gladhammar som brukades av Henriks mors morfar och mormor Carl Gustaf Strömgren och Lena Wesselman. Samma år som Kristina Karolina föddes flyttade hennes morföräldrar till Jansbo och torpet Strömsnäs togs över av dottern tillsammans med Lars Johan Larsson, dömd för första resan stöld 1847. Snart flyttade de efter till Jansbo.

Kanske är det Lars Johan Larsson som är far till Kristina Karolina, för modern gifte sig sedan med honom. Men att Kristina Karolina som vuxen har efternamnet Rundberg antyder också att det kan finnas en annan far. Innan hon gifte sig var hon i Västervik och tjänade piga hos målarmästare Enströms änka Fredrika Lyberg och hos den frånskilda hustrun Johanna Carolina Malm.

I november 1918 dog Henriks båda föräldrar, med tio dagars mellanrum. I dödboken står det bronchitis och lungkatarr som dödsorsak. De begravdes tillsammans den 26 november.

 

Brukets historia

Den 6 juni 1764 undertecknades privilegiebrevet som startade Gunnebo bruk i Gladhammars socken. Tillståndet gällde en knipphammarsmedja och ansökan kom från rådmannen och grosshandlaren Hans Hultman i Västervik.

Detta blev en av många hammarsmedjor i Tjust, i en bygd med gott om råvaror för järnbrukets behov och dåtida goda kommunikationer. 1939 var bruket Sveriges största fabriksanläggning. Idag är det en världsomspännande industrikoncern men med rötterna kvar i Gunnebo.

Hans Hultman var en rik och mäktig borgare. Han drev ett varv och ägde en stor del av Västerviks dåvarande handelsflotta, han bedrev utrikes handel, ägde glasbruk i Kosta och lånade ut pengar. Dessutom ägde han de medeltida gårdarna Stora Gunnebo och Hofgården där bruket anlades. Senare köpte han också Lilla Gunnebo. Dessa tre gårdar låg där fabriken och samhället idag finns.

Boningshuset på Lilla Gunnebo är nu hembygdsmuseum. Det byggdes runt 1685.

Generalstabskartan 1883.

Idag finns det rester kvar av ån där vattnet går i dagen, bland annat nedanför bruksdammen.

Hultman behövde band, spik och bultjärn till sitt skeppsbyggeri. Hammarsmedjan ville han placera vid Venaåns nedersta fall, som låg på Hofgårdens mark.

Redan efter ett år utvidgade Hultman bruket med en ny hammarsmedja. Här hade han tillstånd att producera 27 ton per år. På Hofgården fanns sedan tidigare både såg och kvarn, med utskeppning i Verkebäcksviken, där nu också järnet kunde skeppas iväg.

Vid Hans Hultmans död 1776 tog sonen Lars över bruket, som blev framgångsrikt under denna senare del av 1700-talet. Han köpte också på sig fler bruk i trakten. Sex smeder arbetade på Gunnebo bruk 1796. Lars Hultman gick en för tidig död till mötes 1798 och då fick den 34-åriga änkan Sara du Bois ta över och leda verksamheten. Det gjorde hon med fast hand men när sönerna och svågrarna senare kom in i affärerna gick det sämre.

Efter hennes död drevs bruket av sonen Lars och han sålde alltihop 1844. Med hjälp av tyskar kunde de nya ägarna få bruket på fötter men med fortsatt ekonomiska problem. En av tyskarna var Ludvig Lürmann och hans släkt bidrog i hög grad till brukets fortlevnad och utveckling. Under andra hälften av 1800-talet övergick det gamla järnbruket till en för tiden modern industri.

När Hans Hultman dog var han Västerviks rikaste man men sonsonen Lars dog fattig efter konkurs. Ett inte ovanligt scenario över tre generationer.

Från jubileumsboken 1939.

Den tyska perioden pågick fram till 1889. Idag finns spåren kvar från denna tid, bland annat i de korsvirkeshus som finns på flera platser vid både övre och nedre bruket.

Bild från jubileumsboken 1939.

Från jubileumsboken 1939.

1860 bildade de fyra tyska ägarna ett aktiebolag, Gunnebo AB. Två Lürmannsläktingar, bröderna Gustaf och Adolf, köpte hela bolaget 1870. Tillverkningen utökades till skruvar och spikar, kätting, klensmide och liar med mera. Men högkonjunkturen bestod inte och en ombildning av bolaget skedde 1889. Det är efter detta som den nya kättingsmedjan byggs och våra kättingsmeder anställs. Den gamla kättingsmedjan var från 1858 men räckte inte till längre och därför byggdes en ny vid sidan om brukskontoret.

Arbetet i kättingsmedjan ansågs vara det tyngsta arbetet på bruket vid den här tiden. Arbetsledare i kättingsmedjan var vid denna tid verkmästaren Karl August Wiking, som anställdes som kättingsmed 1866 och blev bruket trogen i 60 år. Han var född i Karlstorp utanför Vetlanda 1842 och kom till Gunnebo tillsammans med sin storebror Johan Peter. Brodern emigrerade till Amerika 1868, samma år som Karl August blev verkmästare.

När den nya kättingsmedjan byggts 1890 hade han mellan 75 och 80 smeder i smedjan. Dessutom anlitades en del bönder i trakten för smide på sina gårdar. De hämtade kol och järn hos Wiking och levererade sedan färdig kätting. 1939 arbetade ett 60-tal kättingsmeder på bruket.

Bruket var uppdelat på ett nedre och ett övre bruk. Spik och kätting tillverkades vid det övre. Vid det nedre fanns tråddrageriet och här tillverkades stängsel. Vid mitten av 1900-talet var Gunnebo Sveriges största spikfabrik. 1980 hade Gunnebo nästan 600 anställda på bruket. Gunnebospik och Gunnebostängsel är fortfarande självklara begrepp.

Ingången till nedre bruket.

Nedre bruket. Här finns flera äldre hus kvar.

Från jubileumsboken 1939.

Bild från jubileumsboken 1939.

Bild från jubileumsboken 1939.

I jubileumsboken från 1939 skriver Helge Åkerman att det rådde svåra förhållanden för de anställda under den första tysktiden. Tolvtimmarsdag kunde man bara drömma om kring 1850 och åttatimmarsdag var en utopi. ”Avlöningen var låg, bostäderna dåliga och välfärdsanordningarna outvecklade.” Så såg det ut i arbetslivet vid den tiden. Arbeta, äta och sova sex dagar i veckan.

Ludvig Bokvist anställdes som kättingsmed 1872, 16 år gammal. Han berättade i en intervju i Västerviks-Tidningen 1937 att lönen på Gunnebo bruk då ansågs vara hög i förhållande till andra arbetsplatser. Men då var arbetstiden från klockan fem på morgonen till åtta på kvällen. Det dröjde till senare under 1872 innan man införde tolvtimmarsdag. 1905 sänktes arbetstiden till tio timmar per dag, med en timmes kortare arbetstid på lördagar och helgdagsaftnar. 1954 infördes stämpelklockor.

1907 bildades den första fackförbundsavdelningen, Metalls avdelning 185, först motarbetad av brukets ledning. Fem år tidigare hade brukspatronen varnat de anställda för dessa ”osunda vindar”. Både arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen fick så småningom en stark ställning i samhället.

Barnarbete var vanligt. Av de 25 som arbetade i skruvfabriken 1862 var 20 minderåriga, det vill säga under 15 år. Barn var både billig arbetskraft och bidrog till familjens försörjning. Barnarbetet levde kvar en bra bit in på 1900-talet.

De anställda vid nedre bruket 1939. Bild från jubileumsboken.
Klicka på bilden för att se den i större format!

De anställda vid övre bruket 1939. Bild från jubileumsboken.
Klicka på bilden för att se den i större format!

Arbetarna anställdes på ett år i taget under 1800-talet, från oktober till oktober, precis som drängar och pigor hos bönderna. Men fram till 1870-talet hade man städslats på tre år i taget. Under denna tid kunde man inte säga upp sig. Lämnade man sin anställning i förtid ansågs det som en rymning, som kronolänsman fick hämta. Rymmaren fick själv betala skjutsen. Ludvig Bokvist var en av dem som rymde och hämtades tillbaka. Han tröttnade på arbetet, begärde att få sluta men nekades. Då rymde han.

Det rådde ett patriarkalt förhållande mellan brukspatronen och arbetarna, skriver Åkerman. Kom brukspatronen förbi satt man inte kvar och vilade även om man hade rast. I ordningsreglerna 1882 står det att försummelse eller olydnad omedelbart ska anmälas till disponenten. Överträdelser mot ordningsreglerna bestraffades med böter, och det var ganska många kronor som på så sätt kom in till brukets sjukkassa. Böterna togs bort 1901.

Huset där den gamla brukshandeln fanns står fortfarande kvar, byggt 1918.

I samma hus som brukshandeln fanns postkontor. Innan dess fanns handelsboden i en mindre stuga vid Västrumsvägen. Bruken knöt sina anställda till sig genom att inte alltid betala ut kontanter. I stället fick arbetarna ta ut varor i brukets affär, som en tid drevs av disponentens bror.

Bruket hade anlagts på tre gårdar och här hade man jordbruk med djur och odling. 1938 fanns det 20 kor med en avkastning på 4 470 kilo mjölk. Brukets eget mejeri fanns kvar till 1937. Denna lokalt producerade mat såldes i brukshandeln. En del av de anställda kunde ha en egen gris vid sidan om fabriksbyggnaden, eller odla potatis själva.

Bruksdammen, kanske på 1950-talet. Foto: K. Holmér, Virserum.

Under industrialiseringen utvecklades Gunnebo samhälle till ett traditionellt brukssamhälle. De som arbetade på bruket bodde i hus som ägdes av bruket. Vid 1800-talets mitt var expansionen stor och ett par hundra man anställdes. Var bodde de? 1850 fanns bara sju små hus och alla bodde trångt, med stora familjer i ett enda litet rum. Eftersom det inte fanns kök i dessa familjebostäder byggde bruket en bakstuga. En tvättstuga byggdes vid bruksdammen.

Flera bodde på vindarna till fabrikshusen, både på spikfabriken och tråddrageriet. Där sov ungkarlarna i sovsalar i trevåningssängar. På 1850-talet anställdes ett tiotal unga kvinnor från Norrköping i skruvfabriken och de inkvarterades i ett hus som därefter kom att kallas Glahytt. Det låg lite ovanför brukskontoret. 1870 hade fyra av kvinnorna blivit ogifta mödrar.

Huset Glahytt byggdes senare om till tjänstemannabostad. Bild från jubileumsboken 1939.

1863 började man bygga nya bostadshus, bland annat det som kom att kallas Kasern och som låg vid Hofgården. Det revs 1963 och nu är det parkering där, vid den gamla brukshandeln. Huset innehöll 44 rum för arbetarna på puddelverket, och deras familjer. En del hade till och med inackorderingar. Det kunde gå livligt till. ”Man söps, slogs och trätte” sa en av de gamla kättingsmederna långt efteråt.

Bostäder vid bruket på 1940-talet. Foto: Herbert Hallberg.

Bild från jubileumsboken 1939.

På 1910-talet byggdes fler bostadshus, särskilda förmänshus, portvaktsstugor, tjänstemannahus och arbetarebostäder. Noggranna ordningsregler gällde även för dessa bostäder, precis som på arbetsplatsen. 1917 fick husen elektrisk ström. Inte förrän 1935 började man stycka av och sälja tomter där de anställda kunde bygga egna hus. På 1950-talet uppfördes nya flerbostadshus genom brukets försorg och stiftelsen Gunnebohus.

Vid nedre bruket, kanske på 1950-talet. Foto: Leif Wirén, Holsbybrunn.

Så här ser det ut nu.

1866 startades en sjukkassa som gav ersättning vid sjukdom och hjälp vid begravning. Alla anställda som tjänade minst tre riksdaler i veckan var tvungna att lägga en avgift till sjukkassan. Böter från dem som inte skötte sig hamnade också här. Bruket stod för en viss del av sjukkassan. Från 1873 fanns en läkare anställd av bruket. Boningshuset på Stora Gunnebo blev sjukhus under en epidemi på 1870-talet. Från 1918 fanns det läkarmottagning med sjuksköterska på bruket.

På 1930-talet var antalet anställda omkring 500. I jubileumsboken 1989 konstaterar författarna att många av de tidigt anställda förblev bruket trogna, även i kommande generationer. Säkert är det många som fortfarande idag har sina anor bland dem som kom till Gunnebo i mitten av 1800-talet.

Gunneboannonser i Västerviks-Tidningen 1953 och 1958.

Bild från jubileumsboken 1939.

Bild från jubileumsboken 1939.

Gamla disponentvillan.

Jordkällare vid Hovgården.

Källor:

Sven Hellström och Svante Kolsgård: Gunnebo – från knipphammarverk till storföretag, 1989

Claes-Göran Petersen: Socknar och gårdar i Tjust, 2001

Helge Åkerman: Gunnebo bruk 1764-1939, minnesskrift utgiven 1939

www.gunnebogroup.com

 

Puksätter

Badplatsen i Gunnebo heter Puksätter. Den ligger vackert vid Verkebäcksviken, strax öster om bruket.

Från början var Puksätter ett torp under Hofgården, en av de tre ursprungliga gårdarna i Gunnebo och som låg där nedre bruket finns. Torpet var bebott i ungefär 50 år.

Första gången det finns med i husförhörslängden är 1816-21. En familj flyttade hit från Västrum 1818 och bestod av torparen Anders Granbeck, född 1786 i Tryserum. Hans hustru heter Lisa Jonsdotter, är tre år yngre och född i Ed. De har tre söner som heter Abraham, Reinhold och Lorenz, födda 1813, 1817 och 1819. Lille Lorenz blir alltså det första barn som föds i torpet Puksätter.

Hustrun Lisa dog 1837. Då har Reinhold redan lämnat hemmet när han är 14 år. Lorenz flyttade till Hofgården 1840 där han blev dräng, men far och äldste sonen Abraham bodde kvar. Båda arbetade på bruket. 1843 gifte sig Abraham med pigan Maja Carin Jonsdotter och de fick tre barn. I oktober 1855 dog Maja Carin, 33 år gammal. Dödsorsaken är inte noterad, men antagligen var det barnsäng eller tuberkulos. Anders Granbeck dog ett halvår senare, ännu inte fyllda 60 år. Abraham och sönerna flyttade sedan till Södra Vi.

Den första familjen på torpet Puksätter. Bild från Gladhammar AI:6 (1816-1821) Bild 55 / sid 39a, Arkiv Digital.

De som verkar ha varit sist på torpet är två arbetarfamiljer på bruket. De bodde här åtminstone fram till 1875, men i nästa husförhörslängd (1876-1880) är ingen alls noterad som boende på Puksätter. Om det innebär att båda familjerna flyttat vet jag inte. Kanske är de i stället bokförda under sina arbetsplatser, vilket är det vanliga.

Den ena av de två sista familjerna är puddelarbetaren Olof August Norberg, hans hustru Maria Lovisa Persdotter och sönerna Carl Gustaf, Karl August och Axel Sanfrid. Föräldrarna var födda på 1840-talet och barnen 1868, 1870 och 1874. De flyttade hit från Vintrosa 1874 och de är födda i Tysslinge och Nora. Axel Sanfrid blev den siste som föds på torpet Puksätter, så vitt jag kan se. Att arbets i puddelverket innebar att han arbetade med att omvandla tackjärn till smidesjärn. Kanske skötte han puddelugnen.

Den andra familjen är arbetaren Gunnar Gunnarsson, hustrun Carolina Sophia Granat, och barnen Carl Oscar, Hilda Sofia, Anna Amalia och Gustaf Patrik. Föräldrarna var födda 1818 och 1829 i Djursdala respektive Locknevi men barnen föddes i Gladhammars socken 1859-69. De har också flyttat in 1874, från Valstad.

Om det varit ett eller två torp framgår inte, men troligen var det bara ett. Man bodde ju trångt förr. Kanske låg det där det nu finns en gammal övergiven stuga, som jag antar varit omklädningsrum eller klubbstuga till idrottsföreningen? I dag tycker vi nog att det hade varit fint att ha strandtomt här, om det inte vore en badplats, men vid den tiden folk bodde här ville man inte bo så nära vattnet, det ansågs bli kallt och fuktigt och svårt att hålla värmen på vintern.

Jag såg inte någon torpskylt från någon torpinventering, men det kan det ju finnas.