Kategori: Allt annat

Vid den här tiden på året blommor sipporna på Öland. Backsippa, fältsippa, gulsippa och vitsippa. Men också aronstorpsrosen och gullvivan. Och en mängd andra blommor så klart. På vissa ställen så långt ögat når.

Det blev jag varse i helgen som gick, då jag träffade ett par ungdomskamrater från studieåren. Vi sågs i Kalmar, åkte på utflykt till södra Småland en dag och till södra Öland den andra dagen. Innan vi åkte hem i söndags hann vi med en kort vända till Ljungbyån vid Krankelösaholm.

Det var en verkligt vederkvickande helg och jag kom hem med ny energi. Landskapet visade sig från sin allra bästa sida och vädret var lagom ljummet. Försommaren har kommit fort, efter en sen vinter.

Tack, mina vänner, för dessa fina dagar!

Bilder från Öland:

Backsipporna växte vid Hagapark, ett helt fält.

Bland backsipporna fanns ett par Sankte Pers nycklar, som är vilda orkidéer.

Den praktfulla arontorpsrosen, som också kallas våradonis, finns bara på Öland, på Stora Karlsö och på södra Gotland. Vi såg den i naturreservatet Strandhagen.

Arontorpsrosor så långt ögat såg. Erik Axel Karlfeldt diktade om arontorpsrosen:
I Arontorp där blommar en ros.
Jag far min kos
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
och havet är mitt land.

Gulsippor och vitsippor täckte marken i Albrunna lund. Här hörde vi näktergalen!

Där finns flera kvarlämnade skyttevärn från andra världskriget.

Porten till alvaret.

Gulsippa och blåsippa växte ihop.

Blomsterprakten var inte dålig på Capellagården heller.

Dagen avslutades på Jordtorpsåsen. Detta ska vara fältsippa, en blomma jag aldrig tidigare sett.

Gullvivorna blommade på Jordtorpsåsen.

Och korna betade i kvällssolen.

Bilder från Småland:

Första stoppet på Smålandsdagen blev Linneryds by.

I byn finns den gamla byvägen och det mesta av bystrukturen kvar. Laga skiftet genomfördes först 1927 och då flyttades bara en av gårdarna.

Här bodde skomakaren förr i tiden.

Mitt emot skomakartorpet. Vilket slit med alla dessa stenmurar! Och ändå är det sten kvar på åkrarna.

Det här är Småland.

Korna hör till Norregården i Linneryd.

På Korrö.

Korrö gamla sågverk. Hela Korrö är en väldigt fin miljö med många gamla hus bevarade. Här åt vi lunch.

I byn Heddamåla i Linneryds socken bodde mina barns förfäder på 1600- och 1700-talet.

Älmeboda gamla kyrkoruin. Kyrkogården används fortfarande.

Inifrån kyrkoruinen.

Det här är utvandrarbygd. Vid vägskälet i Åkerby samlades utvandrarna inför resan till Karlshamn. Här finns ett minnesmonument över emigranterna.

Ljungbyån väster om Kalmar. Så idylliskt!

Är det en vildapel?

Visserligen är det mer än ett halvår sedan jag bloggade men jag har nog inte slutat, det tror jag inte. Men året som gått blev så fyllt av annat så när databasen krånglade i somras kom jag av mig.

När det nu blivit årets sista dag borde jag summera året, men vad tjänar det till? Min far blev sjuk och dog, jag skrev en bok, jag passade mina barnbarn och jag jobbade. Och så var jag med om en massa annat också, så klart.

Det är nog bättre att blicka framåt. Även om det är mörka moln på himlen med en galen president där borta i väster så ser jag ändå strimmor av ljus. Framför allt är det mina barn och barnbarn som står för det ljuset.

Nyårslöften har jag aldrig avlagt, åtminstone inte på allvar. Det blir knappast så vid det här årsskiftet heller, men en intention eller kanske snarare ambition, har jag. Jag ska minska min konsumtion. Nyligen läste jag några artiklar på temat och tänkte också på det jag gjorde förrförra året. En av mina grannar berättade att hon antagit en utmaning från en kompis att inte köpa nya kläder under ett år framåt (förutom sådant som verkligen behövs). ”Jag är med på det” sa jag genast. Det följde jag och det blev en bra tankeställare.

2018 ska jag försöka dra det ett steg längre, så att det inte bara gäller kläder. Jag ska bara handla sådant jag verkligen behöver, som att ersätta något som går sönder och som jag verkligen använder. Böcker gör jag ett undantag för men för varje nyköpt bok ska jag ge bort eller sälja en bok jag redan läst (jag säljer på Bokbörsen). Dessutom gör jag undantag för presenter till mina barnbarn. Mina barn får mest sådant jag tillverkar själv.

Vi får se hur det går. 2018 är snart här.

I höst har bloggandet legat nere för min del. Jag har prioriterat annat, bland annat mina numera fem barnbarn. Under 2017 hoppas jag ha både mer tid och energi för bloggandet. Så på återseende!

Himmel över Helgerum vid solnedgången idag.

Just nu är det en del debatt om Västerviks centrums överlevnad. På senare år har flera varuhus etablerats vid infarten till stan och handeln i centrum förlorar kunder.

I måndags diskuterades detta i kommunfullmäktige och igår i en grupp handlare i stan. Men diskussionen har pågått länge.

Det sker alltså en förskjutning av stan västerut. Inte bara av affärer och arbetsplatser utan också av bostäder, allt detta som utgör själva kärnan i en stad. Detta blev påtagligt på nytt för några veckor sedan när jag läste artikeln om nya bostäder vid infarten.

När jag flyttade till Västervik 1981 var Kvännarenområdet ganska nytt men det kändes som om det låg långt från centrum. Sedan dess har bostadsområdena fortsatt växa västerut.

Västervik är en långsmal stad, utbredd ungefär i nordvästlig-sydöstlig riktning. (Eniros karta) På 40- och 50-talet byggdes Johannesdal, en förstad i stil med Vällingby, där man skulle både arbeta, bo och ha tillgång till service. Johannesdal hade sitt eget lilla centrum kring klockan.

För drygt hundra år sedan byggdes Sta Gertruds sjukhus vid Marnäs, som då var en bra bit utanför centrala stan. Mentalsjukhus ville man ha långt från stadsbebyggelsen. Numera är det en stadsdel med många nya bostäder, men också jobb, inte minst på fängelset.

Förskjutningen västerut är kanske lite överraskande för oss som bor i Västervik. Vi tycker nog att stan ska ligga utmed vattnet.

Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Jag som gärna tittar bakåt har slagits av vilken förändring som skett under alla de år som gått sedan Västervik blev Västervik.

Jag tror att den här kartan är från 1707, eller i alla fall tidigt 1700-tal. Den hänger inom glas och ram på VT:s redaktion, det är därför det blänker i glaset på bilden.

På 80-talet upplevde jag att Spötorget var Västerviks centrum. Här kunde man bli stående halva lunchen och prata med bekanta bara för att alla rörde sig här omkring. Domus, biblioteket och så systembolaget lite längre bort. Idag tror jag att Spötorget inte är lika frekventerat, och särskilt inte nu när busstrafiken lagts om.

Tittar vi på 1700-talets karta finns inte ens Spötorget. Där det ligger kom landsvägen söderifrån in i stan och det var utmarker där Mejeriet och Biostaden nu ligger, om jag tolkar kartan rätt. Troligen var centrum då mer kring Stora torget och vid Sta Gertruds kyrka.

Stans centrum förskjuts alltså i takt med utbyggnad. Kommer centrum av Västervik om tio eller tjugo år att vara uppe vid Ljungheden? Blir det gamla Västervik bara en turistkuliss som putsas av på sommaren? Det känns väldigt avlägset att tänka sig det.

Själv vill jag ha kvar stadskärnan, och känslan av att befinna mig i en stad med en lång historia. Jag hoppas att jag inte är ensam om den tanken.

 

Andra bloggar om: Västervik, stadskärna