Påsk med nostalgi

En glad påsk borde jag ha önskat för flera dagar sedan. Påskhelgen är i princip över och har bjudit på både vila och glädje.

Var det natten till påskafton som det snöade och blåste hela natten? Dagarna flyter ihop. Världen var vit på morgonen och snön ligger delvis fortfarande kvar på skuggiga ställen.

Det blev ingen utomhusfika den här påsken. Ruggigt och kallt har det varit.

Igår hade vi trevligt besök, en arbetskamrat med sin familj. Tre barn under åtta år, det livade verkligen upp oss. Det är roligt att ha barn omkring sig ibland. Före besöket hade vi städat och jag bakade både bullar och kakor. En del gick till frysen så nu är vi rustade inför soligare vårväder och utomhusfika.

Idag tog grannen med mig till loppmarknaden i Skaftet. Inte hade jag tänkt handla något särskilt men kom hem med några fynd i alla fall. Där fanns nämligen en hög med romansmagasin, eller vad man ska kalla det, från 60-talet. Serietidningar med riktigt sliskigt romantiska berättelser, typ Mitt Livs Novell.

Jag köpte dem enbart för nostalgifaktorn. Tre tidningar fick jag med mig hem idag.

När jag gick i femte-sjätte klass på 60-talet lästa alla tjejer sådana tidningar, och vi bytte med varandra och pratade om dem. Tänk som det var…

På utflykt

Under släktbesök i tre dagar har vi sett oss omkring i bygden igår. Jag vill verkligen rekommendera besök på Hjorteds mopedmuseum och Almviks tegelbruksmuseum.

På mopedmuseet fanns det mesta. Allt från cyklar från 20-talet med hjälpmotorer till 80-talsmopeder. Min bror och jag letade efter hans gamla moped, som han tror var en Crescent, men just den modellen fanns inte. Och min gamle far kunde det mesta om lättviktare och något som kallas Iwö-hjul.

Det är ett riktigt trevligt utflyktsmål om man vill uppleva nostalgi. Precis som Almviks tegelbruksmuseum.

Gamla industri- och arbetslivsmuseer fascinerar mig. De ger en bild, en idÃ© om hur det tidigare arbetslivet sett ut. Vad våra förfäder gjort. De ger pusselbitar till vår mikrohistoria, såväl som samhällshistorien.

Här kom leran in med linbanan för att bearbetas.

Konstnären Gösta Holmer har gjort fantastiska ”gubbar” i trä. Den här tror jag ska föreställa en arbetare som skär tegel i rätt form.

I den långa torkladan torkades teglet innan det brändes, i rad efter rad.

Tegelbruket lades ner i november 1971, för snart 40 år sedan. Nu behövs inte arbetsstövlarna längre.

I brännugnen brändes teglet. Det är dunkelt inne i museets byggnader, och svårfotograferat.

Ovanpå brännugnen. Härifrån tror jag eldarna hölls vid liv.

Gammalt taktegel, ser det ut som.

Filosofiska funderingar

Är det en hare eller en fågel på bilden? Är det bokstäver eller siffror? Allting är inte alltid vad det synes vara. Men oftast.

Hur lång är en stund? Är det en timme eller en kvart? Hur långt är ett ögonblick? ”Jag kommer om fem minuter”, betyder det verkligen fem minuter? Eller tio? Eller en kvart?

Vi säger att vi behöver ställtid för att få något gjort, alltså den tidsrymd som vi skjuter upp det vi ska göra för att slippa göra det just nu, utan senare. Den ställtiden kan vara lång, flera dagar kanske, eller några minuter kort. Egentligen tror jag att ställtid var den tid det förr tog att sela av och ställa in hästen i stallet efter ett dagsverke i skogen eller på åkern.

Det sägs att vi ska leva i nuet. Är nuet just nu, som genast blir nyss? Eller är det kommande ögonblick och stunder?

Fast i hissen

På förmiddagen idag fastnade jag i en hiss mellan två våningar på skolan. Ett mardrömsscenario som jag aldrig trott skulle hända mig. Men det gjorde det. Fast allt gick bra. Efter 25 minuter var jag ute.

Någon panik kände jag aldrig. Det jag var mest orolig för var benet. Jag kan ännu inte stå med benet rakt ner några längre stunder utan att det svullnar och värker. Stundvis kunde jag lägga upp foten på det lilla räcket som finns i hissen, men det blev jobbigt i längden.

Så fort jag fattat att hissen faktiskt fastnat ringde jag skolans expedition och förklarade läget. En av de anställda kom bort till hissen och pratade med mig och berättade vad som hände medan en av vaktmästarna fixade så att det till slut gick att komma ut. De skötte det väldigt bra, och jag var aldrig rädd. Tack, snälla ni!

Sent i eftermiddag var hissen lagad igen, men jag har inte åkt hiss fler gånger idag. Kanske avstår jag från just den hissen även i framtiden.

Normalt sett tar jag inte hissen om det inte är väldigt många våningar, men tills benet är bättre är det lättare för mig med hiss mellan våningarna på skolan. Jag kan gå i trappor, men det går långsamt och här är det ganska mycket trafik i trapporna så jag känner att jag blir en bromskloss. Men det får gå.

New York 1770 och Norden 1539

Kartor har alltid fascinerat mig, gamla som nya. Nu har en gammal 1700-talskarta över New York hittats och restaurerats. Den är från 1770, vilket för amerikansk tideräkning är väldigt länge sedan. På New York Times kan man titta på den gamla kartan och se den i detalj. Det måste vara Broadway man ser som en landsväg här. Jag måste åka till New York Någon gång.

En betydligt äldre och minst lika intressant karta är Olaus Magnus Carta Marina över Norden från 1539. Nästan 500 år gammal! Det är bra gjort för den tidens teknik och att inte ha någon överblick med flygbilder. Titta på alla detaljer, allt han har ritat in på kartan för att illustrera landskapet! I tolv år höll han på. Läs mer på Wikipedia.

Nytt år snart

Gott Nytt År!

Jag hoppas att alla får ett fint 2011. Själv hoppas jag på ett bättre 2011 än 2010, utan brutna ben, vildsvin i trädgården och halvmetertjockt med snö. Drömma kan man ju…

Pionjär och fotograf

Watch the full episode. See more MontanaPBS Presents.

Evelyn Cameron kom till en ranch på prärien i Montana i USA 1889 och blev så småningom fotograf. Hon fotograferade omgivningarna och människorna och hennes bilder visar livet i ett helt annat samhälle än dagens.

Hon var född i den engelska övre medelklassen men emigrerade till USA som nygift, för att hon och maken Ewen tänkte föda upp ponnies på den amerikanska prärien. Men det gick inte så bra, de fick ekonomiska bekymmer och Evelyn arbetade hårt på ranchen för att få ekonomin att gå ihop. Hon skaffade en kamera och började fotografera, bland annat åt järnvägsbolaget och åt tidskrifter.

Läs mer om Evelyn Cameron.

Andra bloggar om: fotograf, Montana

John Irving och benpaket

Åh vad bra han skriver, John Irving. Den senaste boken heter ”Sista natten i Twisted River” och kom ut tidigare i höst. 600 sidor värme och kärlek, även om det är en både sorglig och våldsam historia. Den påminner på sätt och vis om Garp men det är ju ändå stor skillnad.

I min andra blogg skriver jag mer om boken.

Jag tror att jag läst alla hans böcker utom den första, och det här är nog den jag tycker mest om.

I övrigt börjar jag bli riktigt trött på att ha benet i paket och att äta medicin som gör mig slö och lite illamående. Jag förstår förstås att allt detta krävs för att benbrottet ska läka men inte desto mindre frestar det på tålamodet att vara så hjälplös och begränsad. Fem veckor kvar med gips.

Jag sitter eller ligger i soffan hela dagarna och är bara uppe när jag måste, eftersom jag ska vila benet så mycket som möjligt. Maken är tålmodig och hjälpsam, men jag blir ändå irriterad för att jag inte kan själv just nu.

Vem byggde stenmuren?

Den här gamla stenmuren hittade jag i skogen för ett tag sedan. Eller snarare: jag hade inte sett den tidigare eftersom jag inte gått just där den ligger.

Den har ett tydligt hörn och sträcker sig långt åt båda håll, kanske ett par hundra meter. På båda sidor om muren växer gles skog och i närheten finns åkrar och gärden. Det ser ut som om det varit betesmark förr på den ena sidan. På den andra sidan går rester av en gammal landsväg som inte varit allmän väg sedan 60-talet, vad jag vet. Troligen längre tillbaka, för vägen försvinner in i skogsmark efter ett tag.

Vem har byggt den? Och varför så bred? Den är minst en meter bred, säkert mer, jag har inte mätt. Och ungefär en meter hög. Fylld med sten. Och mycket vacker.

På några ställen har stenarna rasat.

Vi har inte följt den till slut i någon ände. Kanske omsluter den ett markområde, men då skulle den vara väldigt lång. Tänk så mycket sten det finns i Småland! Och vilket arbete!

På en gammal karta från 1878 kan jag se att det legat ett hus ungefär där stenmuren finns. Kanske ett torp. Eller en lada? Huset har inget namn på kartan. Om jag kan ska jag ta reda på vem som byggt muren och när.

En bit ifrån stenmuren, vid en annan väg genom skogen, ligger resterna av en byggnad. Stengrunden finns kvar på marken.

Inne i husgrunden finns resterna av takpannorna kvar. Troligen är det inte så gammalt, men det vet jag inte. Jag gissar att det varit en lada av något slag, grunden är ganska stor, kanske för stor för att ha varit ett torp.

Det är spännande att fundera på vad som funnits här förr, vilka som bott här i trakten och lämnat de här spåren efter sig.

Tomater i mängder i Okome

Min morbror Erik är en duktig odlare och har fullt av olika sorters tomater i sitt växthus. När jag tittade på dem här om dagen blev jag nästan avundsjuk, och vill också ha växthus och hitta nya sorter att prova. Den lilla gula som ser ut som ett litet päron smakade jag, och vilken smak!

Han har också paprika i sitt växthus.

Och blommor:

Jag tror att detta är klematis. Själv har jag aldrig odlat blommor, annat än tulpaner och påskliljor, och jag kan inget om blommor. De här växer som klängväxt på ett träd (om jag minns rätt nu) och det var så himmelskt vackra.

Hans amaryllis blommar nu. (Det är väl en amaryllis det här?)

De amerikanska blåbären växer på en hög buske.

Tack för titten, Erik! Det var härligt att se.

Av min moster fick jag med en liten bok, eller snarare ett häfte, som heter ”Utblick från Björkvik”. Det är den förre bonden Arne Johansson på gården Björkvik som berättar om sitt liv och sin hembygd. Gården Björkvik ligger i Okome, intill Ätraforsdammen. Granngården ägdes tidigare av min morfars familj, men den dränktes under vattnet när dammen dämdes upp i slutet av 1910-talet. Arne Johansson var klasskamrat med min mamma, de var födda samma dag. Han gick bort 2007.

Här berättar han om byn Okome, där min mamma växt upp, och där flera släktingar bor kvar. Min morfar hade Okome kvarn och träindustri. Bilden till vänster är ett flygfoto över byn på 50-talet. Bilden till höger är mer intressant, tycker jag. Den visar sista dagen innan kvarnen stängdes den 30 juli 1966. Mjölnaren Johan Larsson står i dörren, och till höger om hästen står mina morbröder Ture och Evert. På vagnen sitter Carl Carlsson och Anders Karlsson, ett par av kvarnens sista kunder.

En annan bild från sista dagen på kvarnen. Den har jag fotograferat av från mosters album. Kanske är det samma häst.

Moster Signe har redigerat Arne Johanssons berättelse och medverkat till att den getts ut, tillsammans med Torsten Andersson. Tack för att jag fick den! Jag har läst den med glädje, och fått en del ny kunskap om min hembygd och mina rötter.