Kategori: Allt annat

Hela kvällen ikväll har jag suttit och gjort en sida om att sy. I sommar har jag ju sytt en del och även tänkt att jag skulle göra en ny sysida om detta. Sedan tidigare har jag en sysida på min hemsida. Så nu blev den en ny sida här i bloggen (länk längst upp till höger).

Jag har plåtat det jag sytt, och en del har maken hjälpt mig att fotografera eftersom det är svårt att plåta sig själv om det inte ska bli snett. Så har jag gjort i ordning bilderna, plåtat om någon som inte blev bra, och skrivit om mina sömnadsäventyr. Riktigt kul var det, men plötsligt hade klockan blivit midnatt.

15 617 steg blev det idag. Och 5,5 km-slingan gick på 35 minuter och 20 sekunder, vilket är mitt springrekord från i juli. Det var skönt efteråt, men jag var ganska trött.  

Jag är ganska road av att sy men det går i perioder. Sommaren kan vara en sådan period. Förra sommaren fick jag syfnatt, och lite är det så i år också, även om jag inte haft tid med så mycket. 

Men lite kläder har jag sytt, bland annat den här tvådelade klänningen. Först sydde jag överdelen och hade bara den ett tag, men sedan började jag fundera på vad jag ska ha på mig när vi ska på en bröllopsdagsfest i Uppsala första helgen i september. Kläder för sådana tillfällen har jag bara inga. Så då kom jag på att jag kunde sy mig en kjol i samma tyg och vips, så blir det en klänning. Skulle det ha blivit kallt till dess får jag väl hitta på något annat.

Klänningen är sydd i ett beige, eller snarare oblekt, tyg som är en blandning av linne och bomull, och strukturvävt med något slags slingrande mönster. Överdelen har båtringning och holkärm (det gillar jag) och för att den inte ska ramla av axlarna har jag satt en remsa tyg på vardera axeln, en tvärslå alltså. De har jag sytt i ett kanelbrunt tyg som bryter mot det beige. Jag gillar sådana avvikande detaljer. 

— 

Fortfarande har jag ont i vänster fot, i framdelen av foten. Så det blev ingen riktigt snabb springmarsch i motionsslingan ikväll utan lite lugnare. 39 minuter och 40 sekunder. Och 17 714 steg totalt idag. 

Nu har jag fått bilden på Halvard Jenssen av maken. Bilden är från förra fredagen när han var med på Visfestivalen i Västervik och var kvällens värd. Några låtar hann han med att bjuda publiken på också, och det hela var sååå lyckat. Jag är så glad att jag fick chansen att lyssna på och se honom igen, 22 år sedan sist.

En lång dag efter en ovanligt tidig morgon är snart slut och jag kommer inte att gå mycket mer idag. Det blir soffan med en bok en stund före läggdags. Böcker är bra sällskap. Nu läser jag om krocken mellan passagerarfartygen Stockholm och Andrea Doria utanför New York 1956. Min första skeppare när jag gick till sjöss 1974 var utkik på Stockholm.

11 130 steg blev det hittills idag. 

Skränande hopar drar fram på gatan. Unga killar, några få tjejer, som skrålar och tjoar. De är på väg ner till stan och tror väl att alla är lika lediga som de själva är, att ingen behöver sova för att gå upp och jobba i morgon bitti. Eller så bryr de sig inte för att de inte bor här. Våra hus kanske bara är semesterkulisser för dem. Vad vet jag hur de tänker? Om de tänker alls?

Det har varit ett jämnt flöde av bullriga människor på gatan här ikväll. Visfestivalen har ju börjat, och då nås kulmen på turistanhopningen. Varje år likadant. De flesta går ju inte på konserterna i ruinen, men ändå kommer de hit.

Kanske borde man fly stan sådana här dagar, för att få sova. Det är så pass varmt att det är svårt att sova utan öppet fönster på nätterna. Då hörs de. Framåt ett-två i natt bär vägen tillbaka från centrum.

Nyklippt är jag idag, till smäktande andiska flöjter.

Och 10 680 steg har jag gått sedan i morse. 

Storstäder har aldrig tilltalat mig och jag har inte känt mig hemma i dem, med undantag för London. Jag är en landsbygdsbo som bor i exil i stan, även här i lilla Västervik. Men nu sedan jag på senare år varit i Stockholm en del och lärt känna Söder lite mer känns det helt OK. Nu kan jag tänka mig att bo i Stockholm.

Förr har jag alltid haft en känsla av stress och rädsla för trafiken och alla människor runt omkring, det har känts lite hotfullt, jag har verkligen känt mig som kusinen från landet. Ungefär hälften av mitt liv har jag bott på landet och visst är det där jag hör hemma. Ibland kan jag längta mycket efter det där att kunna bo utomhus, att ha livsutrymme inte bara inomhus, och kunna gå och skrota i en trädgård. Och det får jag utlopp för på stugan.

Skulle jag bo i Stockholm skulle jag gärna välja Hammarby Sjöstad. Det vill kanske de flesta. Men med de miljonbelopp som går åt för att skaffa sig en bostadsrätt där, och de höga hyrorna sedan, så lär det aldrig bli verklighet. Men arkitekturen är fin och modern, ja nästan postmodern. Det är lite social ingenjörskonst över området, snyggt och prydligt. Och fint vid vattnet. 

— 

Antal steg idag: 8 622. Men inte någon vilodag för det, tre timmars intensivt matlagande i köket känns som ett mindre motionslopp. Men mycket roligare.