Kategori: Arbete

Idag blev jag varse att jag i förra veckan missade att fira en tioårsdag. Den 27 januari 2012 var min sista arbetsdag som anställd. Då inledde jag min karriär som frilansjournalist och uppdragsforskare i släktforskning. Och det har gått bra så det finns väl anledning att fira, känner jag.
2012 hade jag arbetat som reporter, redaktör, webbredaktör mm på Västerviks-Tidningen i nästan 18 år. Som på de flesta jobb innebar det både plus och minus. Trevliga arbetskamrater, roliga arbetsuppgifter men också konflikter och sådant som var mindre roligt.
Att vara fast anställd är en trygghet. Att ta steget ut i egenföretagarvärlden är otryggt. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Ska uppdragen ramla in? Hur ska jag marknadsföra mig så att jag når ut till kunderna?
Det ska inte bli någon beskrivning av framgångar och motgångar. När jag slutade för tio år sedan närde jag en förhoppning att i alla fall kunna försörja mig 5-6 år, tills jag skulle kunna ta ut förtida pension. Men jag jobbar fortfarande, trots att jag nu efter tio år med råge passerat vanlig pensionsålder. Jag har världens roligaste jobb och vill inte sluta, även om jag numera jobbar deltid.
De första åren som frilansjournalist jobbade jag för alla möjliga tidningar, men sedan ett antal år skriver jag bara om släktforskning. Uppdragen att släktforska åt kunder har blivit allt fler, inte minst under pandemin.
Så allt har gått bra.
Jag tror jag ska fira lite ikväll i alla fall…

Oskarp bild från sista dagen på jobbet, den 27 januari 2012. Jag uppvaktades med presenter av snälla arbetskamrater.

Så här såg det ut på redaktionen då. Bilden har jag tagit från min egen arbetsplats.

Morgonmöte hade vi varje dag, så detta är en typisk arbetssituation från mina 17 år på tidningen. Av de som finns med på denna bild från 2008 tror jag inte en enda arbetar kvar idag. Många har lämnat redaktionen även efter min tid där.

Äntligen är jag klar! Anspänningen är över, jag blev klar i tid. I dag har jag levererat årets upplaga av Släktforskarnas årsbok till tryckeriet. Nu finns ingen återvändo.

Sedan i höstas har jag jobbat med boken, utan att egentligen skriva en enda rad själv. Innehållet står andra författare för. Så är det när man är redaktör.

Först börjar det med att leta upp intressanta författare, få ja eller få nej, leta andra, ta hand om inkomna manus, läsa och bedöma, få fram bilder, skicka korrekturversioner i flera vändor, kolla att bilder är tryckbara etc. Sedan kommer layoutarbetet som börjar med att skapa nya sidor i ett Indesigndokument, lägga in text och bilder, få det snyggt och läsbart, ta bort alla ”horungar” och ”änkor ” i den mån det går, korrekturläsa igen, kolla det ena och det andra, millimeterpassa bilder och textblock med mera med mera… Det är ett omfattande arbete som krävs för att få en bok klar för tryckning.

Men nu är det gjort.

Drygt en kvart senare:

Jag är inte ensam i detta arbete utan har hjälp av en redaktionskommitté och en korrekturläsare, som betyder oerhört mycket för att få fram ett bra resultat.

Nu ska jag återgå till det riktiga livet, det vanliga livet med mat på regelbundna tider, sömn nätterna igenom, tid att städa och ta hand om den växande tvätthögen, så grönsakerna i trädgårdslandet och allt det där andra. De sista dagarna inför deadline är alltid intensiva, hur mycket jag än planerar och har framförhållning.

Bara ett par timmar innan jag skulle ladda upp tryckfilen upptäckte jag ett faktafel i en text, och som var nödvändigt att rätta. Visserligen bara en siffra men jag måste ju kontrollera att jag inte missförstått, och dubbelkolla och trippelkolla innan jag ändrar i texten. Sådant är nervöst när klockan tickar…

Ute har det blivit sommar och fåren har kommit på bete. Regnmolnen hänger tunga över viken men jag måste nog ut en sväng ändå, när vi har ätit. Titta på något annat än en datorskärm.

För 30 år sedan gick jag journalistutbildningen på Skurups folkhögskola. I går började jag ett nytt jobb som lärare på Ädelfors folkhögskolas journalistutbildning. Ädelfors ligger i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Här undervisar jag i webbpublicering både för ettorna och tvåorna. Utbildningen är tvåårig.

Igår hade jag en heldag med ettorna. De jobbade på flitigt och uppdaterade skolans webbtidning med flera artiklar. Idag har de haft tv-utbildning (bilden) och jag har varit ledig. Resten av veckan jobbar jag igen.

Det var många nya intryck under gårdagen. Trevliga, intresserade och snälla ungdomar. Nya kollegor och en vänlig atmosfär. Alla är så snälla. Jag gillar verkligen att vara här, och hoppas att jag kan vara till nytta och ge dem kunskap som kommer till användning ute i arbetslivet så småningom.

Det är drygt tolv mil till Ädelfors, så jag veckopendlar. Eftersom jag inte kan köra bil än har maken fått skjutsa mig, och ska också hämta mig på fredag. Han är snäll, han. Men det innebär att jag är kvar på skolan, där jag bor på ett gästhem, även när jag har en ledig dag under veckan.

Mitt schema är väldigt varierat. En vecka kan det vara fyra dagars jobb, en annan vecka bara en dag. Det är alltså bara deltid men jag är tjänstledig på heltid från tidningen under tiden jag jobbar här. Jag är glad åt de extra lediga dagarna. Det är bara till drygt mitten av mars plus några enstaka dagar i maj och juni. Där emellan är eleverna på praktik. Om jag ska fortsätta till hösten återstår att se.

"Jobbet är bland det värdefullaste i en människas liv" säger Ralf Asplund, intervjuad i TCO-tidningen. Artikeln handlar om arbetets värde. Den refererar bl a en undersökning som visar att vi numera skattar fritiden högre än arbetet. För 20 år sedan var arbete och fritid lika viktigt.

Detta är något jag funderat på många gånger i livet, arbetets värde.  Allra viktigast är förstås familjen men sedan kommer nog arbetet för min del. Även om jag just nu är lite trött på mitt jobb eftersom jag efter 25 år känner en viss stagnation… Men jobbet är mycket viktigt för mig och jag har nog alltid jobbat mycket mer än jag egentligen fått betalt för. För att det är roligt, angeläget och intressant. Tänk så mycket energi jag lagt på jobbet, och vad mycket jag fått tillbaka också. Under större delen av mitt yrkesverksamma liv har jag haft tillfredsställande jobb där jag känt arbetsglädje. Ibland har det ju varit jobbiga perioder, det är nog oundvikligt.  Men arbetet betyder mycket mer än bara försörjning, det är också att ha meningsfull sysselsättning, möjlighet till självförverkligande och positiva relationer till andra männigksor (även negativa).

Så, arbetet är viktigt. Mycket viktigt. Jag kommer nog inte att vilja sluta jobba när det är dags för pension, misstänker jag.