Kategori: Brutet ben

Idag är det precis två år sedan jag bröt benet. Oväntat så klart, och ett stort trauma. Ett komplicerat benbrott, sa doktorn. Fast han använde ordet ”fult”.

Efter två år borde det vara så att jag har glömt det och inte tänker på det alls längre. Men så är det inte. Fortfarande har jag värk i fotleden ibland, särskilt på morgonen. Kanske är det så att jag fått bestående men, som aldrig försvinner. Jag vet inte. Jag har gjort det jag skulle för att bli riktigt bra i benet. Tränat så mycket som sjukgymnasten sagt, går i terräng i skogen, och går över huvud taget mycket.

Det brutna högerbenet är lite större än vänsterbenet, men det är kanske inte så konstigt, det är ju en massa skrot i. Ett metallbleck, skruvar, spikar och en märla. Det syns på röntgenbilden. Kanske har det bildats ligament, eller om det är brosk, runt skrotet och att det skaver. Eller hur det nu kan vara. Det värker ibland och gör ont, men inte så mycket att jag sökt hjälp för det. Man vänjer sig ju också. Kanske blir det riktigt bra en dag.

Var försiktiga! Bryt inga ben! För det är både smärtsamt och onödigt.

Idag är det ett år sedan jag bröt benet, en av de mer traumatiska händelserna i mitt liv. Fotleden på höger ben gick av på tre ställen, berättade doktorn efter operationen.

Naturligtvis är det läkt sedan länge. Allt gick enligt planerna. Sex veckor med gips, på slutet kändes det riktigt bra. Sedan var det bara att börja gåträna igen, med kryckor. Först med två kryckor och sedan bara med en. Jag tror att jag behövde runt tre månader med kryckor innan jag klarade mig på egen hand.

Det jag fått jobba med är att inte halta. Det är så lätt att vänja sig vid, för att underlätta för benet som gör ont.

Så här ser det ut idag. Höger ben är tjockare än vänster och kanske beror det mest på att det är en massa metallskrot i det benet.

Numera känner jag inte av det så mycket utom när jag står och går mycket. I eftermiddag var jag ute och gick en timme på fälten här omkring och efteråt värker det i benet. Då hjälper vila i högläge, det vill säga med benet på en fotpall vid fåtöljen en stund. Samtidigt behöver jag träna att gå på ojämnt underlag, säger sjukgymnasten.

Fortfarande kan jag egentligen inte springa som förr, så det är bara att acceptera att det är så just nu. Kanske blir det bättre.

I somras gick jag med stavar en hel del för att motionera och få tillbaka konditionen igen, och gick då ganska fort, men då fick jag sådan värk i benet så det blev inte riktigt bra. Lite värk är inte så farligt, om det går över på några timmar. Men håller det i sig flera dagar är det något som är fel. Jag var förmodligen för ivrig, och får ta nya tag snart igen.

Vad ni gör, så bryt inga ben. Det gör fruktansvärt ont och tar mycket längre tid att rehabilitera sig än man tror.

Det blir allt mindre skillnad på det friska och det skadade benet (det högra). Jämför med den 30 december. Bilden tog jag i morse efter nattens vila och fotleden är inte längre så svullen som den varit tidigare. Men lite svullen och röd är den ju än, och det kommer att dröja ett bra tag till innan allt är som vanligt, säger sjukgymnasten.

Jag märker ju att det blir bättre, sakta men säkert. Jag orkar gå mer varje dag, innan det börjar värka. De första dagarna i förra veckan, när jag börjat arbete igen, var ganska jobbiga, men den här veckan har det känts lättare.

Den här helgen är jag kvar på Ädelfors för i nästa vecka arbetar jag bara på måndagen, och sedan åker jag hem. Igår var jag ute och gick i vintersolen en halvtimme, och benet värkte lite efteråt. Idag har jag varit ute och gått i tre kvart, utan uppehåll, och det har gått bra. Jag har bara gått på plan mark och där det inte finns isfläckar. Sluttande mark och is, det är problematiskt. Nu klarar jag mig bra med bara en krycka, men den behöver jag verkligen.

Nu längtar jag till våren och sommaren och att kunna vara ute och gå hemikring, på skogsvägarna och ner till vattnet. Men gå i skogen kanske dröjer lite till. Idag trampade jag snett på en sten på gångvägen här utanför, något som inte skulle känts om benet varit helt bra. Men sådana plötsliga rörelser känns fortfarande rejält i den skadade fotleden, även om det går över snabbt. Jag får inte bli övermodig även om jag vill testa gränserna också.

Sakta men säkert går det framåt med min rehabilitering av benet, med betoning på sakta. Ibland tappar jag tålamodet och förstår inte hur jag ska orka vänta på att bli frisk, rörlig och oberoende igen.

Idag har jag i alla fall varit utomhus lite. Tänk att snö och kyla kan kännas så skönt. Korta långsamma promenader bort till vedskjulen och till soptunnan och så vända hemåt igen. Ja, det kändes riktigt bra, även om jag fortfarande är väldigt stapplig utomhus. Men snön är inte hal, det fäster bra. Annars märks det stor skillnad i min balans när jag går på det ojämna underlaget utomhus och på det jämna golvet inomhus.

På morgonen är benet som bäst, eller i alla fall minst svullet. Men svullet är det, och ju längre dagen går ju mer svullnar det. Jag vilar regelbundet med foten i högläge, men jag kan ju inte bara ligga still, det gäller ju att träna rörelseförmåga ordentligt också.

I morse: gips. I eftermiddag: inget gips.

Skönt är det att vara gipsfri, men mycket återstår ännu tills benet är bra igen. De sista dagarna med gipset har jag haft bra balans och kunnat belasta benet fullt ut och ta en del steg utan kryckor. Nu måste jag gå med båda kryckorna ett tag, åtminstone tills jag ska på återbesök hos sjukgymnasten efter nyår. Det känns som ett bakslag, även om det inte är det medicinskt sett.

Min fotled har ju varit skyddad av gipset i över sex veckor, för att kunna läka. Och benbrottet är läkt. Nu återstår att få ordning på mjukdelarna, dvs muskler och senor. Fotleden är svullen och värker och behöver fortfarande högläge för att det ska kännas bra. Varje dag ska jag regelbundet träna så att jag får upp rörligheten i leden. Lite längre fram ska jag träna så att jag får bättre styrka i leden.

Det kommer att ta tid, säger både doktorn och sjukgymnasten. Mitt mål har varit att köra de tolv milen till Ädelfors den 9 januari, för att börja jobba dagen därpå. Bara att glömma, det kommer inte att gå. Transport får jag ordna på annat sätt. Det kommer att ta upp till ett halvår innan rörlighet och styrka är återställt, och värk kan jag tydligen få ha resten av livet, om det vill sig illa.

Men jag ger inte upp, tvärtom.

Hos doktorn fick jag utskrift på två röntgenbilder:

Efterbilden till vänster, med skruvar, spikar, metallbricka och märla som håller ihop mitt ben efter operationen. Bilden till höger visar det fula benbrottet. Ja, de kallar det för ett fult brott, eftersom benet var av på flera ställen och i lösa bitar. Jag hade tre benbrott: det smala benet som hade gått av nere vid leden, själva leden som har förskjutits ur läge, och en bit av benet baktill som gått av och lagt sig vid sidan. Doktorn sa idag att benbrottet inneburit kraftigt våld, och det kan jag ju förstå. Inte underligt att det värker fortfarande.

Igår fick jag ett brev från Försäkringskassan med en blankett jag ska fylla i om min sjukskrivning, eftersom den överskrider tiden som arbetsgivaren betalar. Bland annat ska jag beskriva min arbetsförmåga, om jag har någon. Ja, det är väl bra att göra en avrapportering, även om jag är sjukskriven ända till den sista december av läkaren. Numera bryr sig ju inte Försäkringskassan om ifall du är sjuk, bara om du kan jobba eller inte.

Det som stör mig med det här brevet är den hotfulla tonen. I ett informationsblad i brevet står det så här:

Alltså: om de bedömer att jag kan börja arbeta måste jag göra det genast, annars förlorar jag framtida sjukersättning. Ett hot om framtida vedergällning. Obehagligt, tycker jag.

Jag kan tänka mig att många fler än jag känner obehag av detta hot.

Kan jag jobba ska jag naturligtvis inte ha sjukersättning. Men om jag i ett sådant läge väljer att inte börja jobba utan i stället rehabiliterar mig så att jag blir frisk så snabbt som möjligt, det måste väl ändå vara mitt eget val.

Man kan ju också undra vad som är viktigast: att till varje pris börja jobba igen, eller se till att man verkligen blir frisk. Själv ägnar jag all kraft och tid jag kan åt att gåträna och hålla mig i rörelse och däremellan vila med benet i högläge, allt enligt doktorns och sjukgymnastens ordination. Jag tänker inte heller utsätta mig för sådana risker som det skulle innebära att försöka ta mig ut och nerför vår långa stentrappa utan räcken så länge jag har gips. Den dagen, den 22 december, när jag ska till sjukhuset och ta bort gipset, då har jag tingat hjälp.

Att ramla omkull igen är det jag är allra mest rädd för nu.

Det allra viktigaste för mig är att bli frisk snabbt så att jag kan börja jobba igen så fort sjukskrivningen är över. Det tänker jag inte äventyra.

Folksam har däremot en generösare attityd. Av de har jag redan fått ersättning genom fackets kollektivförsäkring. Det tackar jag för.