Kategori: Brutet ben

Nu är det en månad sedan jag bröt mitt ben. Sedan dess har jag väldigt många gånger tänkt på hur det var när jag vaknade i ambulansen. En väldigt konstig upplevelse.

När ambulanssjukvårdarna skulle lägga över mig på båren sövdes jag, för att det inte skulle göra ont och för att de lättare skulle kunna flytta på mig. Först fick jag lustgas så fort de kommit, sedan morfin och sedan bedövning. Det var bra, och jag vet sedan flera gånger tidigare att jag tål detta.

Det var nog en ganska lätt bedövning för den kan inte ha hållit i sig mer än 20 minuter-en halvtimme. När jag vaknade var vi på väg till stan, och kanske tog det 10-15 minuter innan vi var framme på akuten.

Det första intrycket när jag vaknade var en total känsla av overklighet. Jag minns att jag tänkte att ”jag lever, jag finns”, för att övertyga mig själv om att det faktiskt var så. Min känsla var att jag befann mig i ett rymdskepp, eller som i Matrix. Det var som på film, och jag minns att jag sa det till ambulanskillen som satt hos mig. Det var svårt att prata och jag var tvungen att artikulera ordentligt. Min röst, och ambulanskillens också, lät som en maskinröst, den brummade som om den kom från en maskin. Synintrycken var också helknäppa. Kanske hade ambulanskillen lockigt hår, för hans hår såg ut som vindruvor. Och ambulansen såg ut att vara oändligt stor.

Jag har vaknat ur narkos flera gånger förut, men aldrig upplevt detta, inte heller efter operationen dagen efter. Då vaknade jag och var klarvaken direkt efteråt. Det måste ha varit någon annan sorts bedövning jag fick när de hämtade mig.

Kanske är det från sådana här upplevelser som filmmakarna får sina idéer till science fiction-filmer?

Hur som helst så är jag oändligt tacksam mot dessa ambulanssjukvårdare som tog hand om mig så bra. Vilken fin sjukvård vi har, med duktiga och vänliga människor. Jag blev så bra omhändertagen, hela vägen genom sjukvården.

Det går framåt, om än sakta. Nu känner jag mig inte fullt lika vinglig när jag ska stå och balansera på ett ben. Nu kan jag t o m stödja lite på det brutna benet.

Det innebär att jag klarar mig själv mer och mer, och behöver hjälp med allt mindre av det praktiska. Även om det bara är småsaker så känns det bra, ett litet bevis på att det går åt rätt håll. Idag märkte jag t ex vid duschningen att jag nu kunde stå utan att känna det som att jag tappar balansen och flytta trädgårdsstolen från badrumsgolvet och in i duschen. Men dra för duschdraperiet klarar jag inte, det är för vingligt att stå på ett ben och sträcka mig upp mot taket. Så det fick jag ropa på maken för att få hjälp med. Och stolen måste jag ha i duschen så länge jag har gips, jag kan inte stå upp så länge som krävs, inte än. Men sedan, när gipset är borta.

Bara 18 dagar kvar nu.

Det gäller att underlätta lite hemma för att lösa de praktiska problemen. Vi har möblerat om i hallen så att jag nu har en egen plats där med karmstol, liten bokhylla för böcker och tidningar mm, en stol med kudde att lägga upp benet på, och en liten kommod som avställningsyta. Effektivt och bra. Intill kommoden står en stol för maken, så att vi kan fika ihop här.

I början höll jag till i soffan hela dagarna. Ganska bekvämt, och jag kunde palla upp benet med kuddar. Men till slut fick jag ont i ryggen av soffan. Det här är bättre. När benet behöver mer vila går jag in i sängen och lägger mig och läser en stund, med benet i hjärtläge.

Igår fick jag byta gips på mitt avbrutna högerben. Samtidigt togs stygnen bort.

Det såg ju inte så trevligt ut. Fotleden och benet är färgat i blått, grönt och gult av alla blåmärken. Fotleden är fortfarande väldigt svullen.

Det nya gipset är betydligt tunnare och lättare och gjort av plast. Nere vid tårna och uppe vid knäet är det så tunt att det sviktar lite, det går att böja undan lite, och det är lite plats mot benet. Men kring fotleden är det stenhårt. Det sitter åt mer än det förra, eftersom svullnaden förmodligen har lagt sig lite sedan dess.

Det här gipset ska jag ha till den 22 december. Nu får jag börja öva på att stödja på foten, men inte lägga hela kroppsvikten på det brutna benet. Det får jag göra de sista två veckorna, och då öva på att gå mer. Helst ska jag kunna gå utan kryckor om en månad men det gör jag nog inte.

Så länge jag har gipset på ska jag ha benet i högläge när jag vilar och inte rör på mig. Och röra på mig så mycket jag kan. Jag stapplar fram och tillbaka här i hallen med kryckorna, och ger inte upp.

”Det värsta är över nu” sa doktorn, och det får jag väl försöka tro på.

Det som är mest jobbigt nu är att det värker så mycket i benet så fort jag sätter ner det från högläge. Nu har jag slutat med morfinsmärtstillande utom på natten så därför känns det väl mer nu. Och även för att det här gipset sitter åt mer. När jag lyfter ner benet från högläge för att resa på mig så börjar det värka direkt och det känns som om tumskruvar klämmer åt om fotleden. Benet verkar svullna direkt när blodet rusar ner i benet. Men när jag väl har kommit upp och börjat röra på benet känns det bättre.

Så det ska väl gå.

Hela dagen har vi haft regnstorm och strömmen var borta några timmar i eftermiddag. Då kände jag mig liten med brutet ben här hemma i mörkret. Maken var hemma man hade lite att fixa med. Sedan kom strömmen tillbaka och allt känns lättare, även om det viner och dånar runt knuten fortfarande.

Tack snälla grannar och vänner! Jag är överväldigad av omtankarna.

Att vara sjuk dag efter dag är tråkigt. Hade jag inte min bärbara dator och böcker skulle jag bli uttråkad. Men det blir också en väldigt inrutad tillvaro. Samma rutiner varje dag. Så här ser mina dagar ut:

Väckarklockan ringer klockan sex, då tar jag dagens första medicindos. Sedan brukar jag vakna vid nio-tiotiden. När maken tänt i pannan och vi har fått upp värmen stapplar jag upp. Än har jag inte börjat använda kryckor, det är för vingligt, utan jag tar mig fram med hjälp av ett gåstöd:

Jag känner mig som en gammal skröplig tant när jag hoppar fram på ett ben, med hjälp av stödet. Att ta mig från ena änden av huset till den andra, kanske 15 meter, är en pärs. Jag har ont i handflatorna, i axlar och överarmar, av att bära hela kroppens tyngd. Och ibland värker det i det friska benet, på grund av snedbelastningen.

När jag fått ett mindre tungt gips på måndag, och dessutom får börja stödja lite på det skadade benet, får jag börja öva med kryckorna. Jag måste använda dem när jag ska till doktorn på måndag.

Eftersom jag inte kan bära något i handen när jag förflyttar mig använder jag en liten ryggsäck. Där tar jag med mig medicinen, en väl åtskruvad vattenflaska, bok, telefon och anteckningsblock. Eftersom maken inte alltid är hemma har jag som rutin att ta med mig detta själv, det jag inte kan vara utan. Varje gång jag tar min medicin antecknar jag, för annars kommer jag inte ihåg om jag verkligen tagit eller inte. Samma funktion som en dosett.

Att duscha är ett helt företag. Maken får hjälpa mig att plasta in gipset i en svart sopsäck och tejpa fast på benet. Till duschen har vi tagit in en trädgårdsstol eftersom jag inte klarar av att stå på ett ben och hålla balansen någon längre tid. Han får hjälpa mig med handduk och annat, det blir ju halt på golvet efter duschning och jag vågar inte lita på balansen då. Duschningen är nog dagens största riskmoment.

Dagarna tillbringar jag i soffan. Här kan jag sitta eller ligga. Jag behöver vila benet i högläge så mycket jag kan, och då är det bara att glida ner i ryggläge och palla upp benet på kuddar. Det värker där själva benbrottet är, om jag har benet nedåt för länge.

Vi har flyttat om soffan så att jag har full utsikt över kakelugnen och att det är fritt fram till halldörren. Soffbordet har jag gjort till mitt revir nu. Här har jag mediciner, datorn, telefoner, väckarklocka, glas och vatten. Och en chokladask från snälla grannen.

På hyllan under bordet har jag placerat böcker och tidningar jag vill läsa i. Allt inom gripbart avstånd.

Väckarklockan ringer var sjätte timme, för medicinen. Under dagen slumrar jag en del, för jag blir trött av medicinen. Nu behöver jag ju inte bry mig om vad klockan är, eftersom jag inte har några andra tider att passa. På kvällen ser jag till att hålla mig vaken till midnatt, när det är sista medicineringen på dygnet. Det passar ju mina vanor, som kvällspigg och morgontrött. Även om jag aldrig känner mig pigg just nu.

Mat blir det när maken har lagat. Själv kan jag inte stå vid spisen och laga mat, jag orkar inte stå på ett ben så länge. Är han inte hemma blir det fil och macka. Han har flyttat köksbordet så att det nu står lagom långt från kylskåpet. Jag kan ställa mig vid kylen och plocka fram det jag behöver och sätta på bordet utan att förflytta mig. Med hjälp av ryggsäcken kan jag stappla ut i köket och hämta frukt, juice (om paketet är ordentligt stängt) eller fylla på vattenflaskan.

Så går varje dag, den ena dagen den andra lik.

Fick trevligt besök på sjukbädden idag av min arbetskamrater Kaka och Marie. Det var verkligen roligt, det piggar upp. Tack för blommor och choklad!

I måndags kväll bröt jag benet. Operation i tisdags förmiddag och sedan fick jag komma hem i onsdags kväll. Nu försöker jag anpassa mig till min nya situation, vilket inte är helt lätt.

Själva brottet gick till så här:

När jag kom hem från jobbet på kvällen gick jag in till nyinflyttade grannen i samma hus. Från hennes trappa går det en grusgång ner till gårdsplanen och intill finns en liten gräsmatta som sträcker sig fram till vår trappa. När vi sagt hejdå och hon stängt dörren skulle jag ta klivet upp på gräsmattan för att gå hem till oss, men måste ha trampat snett på själva kanten.

Gräsmattan slutar i en ganska hård kant mot grusgången. Jag kände hur foten vek sig och när jag försökte ta stöd med andra foten så bara gled den iväg i gruset. Det är ett tjockt lager småsten på gången.

Det gjorde inte ont först men foten kändes lös. Min första tanke var att något gått snett och att så här kan jag inte ha det, jag visst att jag skulle köra bil en längre sträcka på fredag. Så jag försökte sätta tillbaka foten i läge igen och göra det ogjort. Jag hoppades att det bara var en stukning, så jag provade att ta ett steg upp på gräset för att gå hem. Men det gick inte alls, det var som att jag inte hade någon fot alls, så jag stöp i gräset. På något sätt så insåg jag att det snart skulle det komma att göra riktigt ont och att jag måste ta mig hem först och få hjälp. Så jag kröp över gräset, hasade upp på vår trappa, fick upp dörren och ropade på maken.

När han förstod hur det var fatt sa han åt mig att ligga med foten högt. Jag kunde inte ta mig in utan låg kvar på verandan, och fick en filt under mig. Foten och benet höll jag krampaktigt fast i tills ambulansen kom, jag kunde inte byta läge på greppet en millimeter för då blev smärtan förskräcklig. Under huden kände jag brottytan på benet. Det var en förfärlig halvtimme innan ambulansen kom. Det var väl då chocken kom. Tack vare makens lugn och fattning gick allt bra.

Vilken fantastisk hjälp jag fick av ambulanssjukvårdarna. De sövde mig, stadgade upp benet med något uppblåsbart förband (har maken berättat) körde mig till akuten och där fick jag ett tillfälligt gips inför operationen nästa morgon.

Ortopeden berättade att högerbenet var av på två ställen, både på insidan och utsidan av benet, precis vid fotleden ovanför anklarna. Men operationen gick bra och jag har nu fått en metallplatta som håller ihop foten med benet på insidan plus märlor, skruv och nitar.

Benet är nu väl paketerat i gips. Inför hemfärden i onsdags eftermiddag satte man på en sula på gipset, som jag sedan kunde ta bort när jag kom hem.

Det här gipset ska jag ha till den 22 november då jag ska på återbesök och ta bort stygnen. Sedan får jag ett lite lättare gips och kan då få börja stödja lite på foten, och sedan öka belastningen under en månad. Nu är jag sjukskriven till den 31 december.