Kategori: Familjen

Min moster och gudmor Anna-Greta är död. En stor förlust för hennes barn, för hennes syskon, för mig och alla andra släktingar. Nu får hennes trötta kropp vila efter många års sjukdom. Hon hade kämpat länge men kunde somna in lugnt i början av juli.

Anna-Greta är en av de människor som funnits hela mitt liv och som varit en självklar del av det. Av mammas många syskon hade hon en särskild roll just för att hon och hennes man Göte var mina gudföräldrar. Hon bar mig till dopet för över 65 år sedan. Jag är tacksam för det. Jag tror att hon stod min mamma särskilt nära av systrarna och kanske var det därför mamma valde just henne.

Vid dopet den 26 juni 1954 blev Anna-Greta och Göte mina gudföräldrar. Ett par år senare med Anna-Greta, hennes och Götes hund (tror jag), och en docka.

Anna-Greta och Göte fanns i min närhet under min uppväxt. De uppvaktade vid mina födelsedagar och jag har alltid vetat att de var mina gudföräldrar. Under många år sedan jag blivit vuxen var vår kontakt sporadisk men efter mammas död för tio år sedan klev Anna-Greta tillbaka in i mitt liv och jag har träffat henne varje sommar. Anna-Greta och en av mammas andra systrar har jag kunnat ställa frågor till om min mamma efter hennes död som jag annars inte skulle fått svar på. Det har betytt mycket för mig.

Min morbror Göte gick bort i december 2016. Nu saknar jag dem båda. De har med råge uppfyllt sina roller som gudföräldrar. Tack!

Jag har nått en sådan ålder att de flesta i mina föräldrars generation borde vara borta. Men av mammas tolv syskon lever ännu åtta, den äldsta blev 97 strax efter Anna-Gretas död. Av pappas syskon lever två, hans storebror fyller 100 i november. Det är en glädje och tacksamhet att få ha så många äldre släktingar kvar länge i livet. Men nu saknas Anna-Greta.

Sista dagen i den sista vårmånaden maj, efter en intensiv vår som kulminerade den gånga helgen. Då kom äldste sonen med sonhustru och mitt ena lilla barnbarn på besök tillsammans med hans svärföräldrar. Det var fint att fira mors dag ihop, tre mödrar, en farmor och en mormor. Det var inte planerat, det råkade bara passa just den här helgen. Och så roligt det var!

Vi gjorde en liten utflykt i vårgrönskan i lördags. Barnbarnet på väg att möta maken och sin mormor på stigen ner till sjön.

Maj har bjudit på flera möten. På kristi himmelsfärdsdag kom andre sonens svärföräldrar på ett kortare besök, på väg söderut. Så roligt det är att ha dessa kontakter! Och förra helgen träffade vi min lillebror med sambo när maken och svägerskan sprang Göteborgsvarvet. Det blev några fina dagar tillsammans hos dem utanför Göteborg.

Igår grävde jag ner de sista fyra potatisarna, några överblivna som blivit kvar, på några ställen där det fanns plats. Det blir väl höstpotatis. Alla de jag satt tidigare har redan kommit upp, löken är uppe och jordgubbarna är på väg.

Snart måste jag ta lite semester eftersom jag ska jobba några veckor i juli.

Att ta hand om en stor liten tvåochetthalvtåring är både spännande och roligt. Tiden flyger iväg, här är det full fart men härligt för en farmor som jag. Han pratar så mycket nu, och berättar om allt möjligt.

Sedan i går är jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn några dagar eftersom hans pappa är på resande fot och hans mamma jobbar till efter dagishämtningen just nu. Därför har jag åkt till sonen i Stockholm och ryckt in med barnpassning. Två dagar har jag nu hämtat på dagis, efter att tidigare ha varit där tillsammans med föräldrarna. Barnbarnet och jag promenerar några kvarter från dagis och tar  sedan bussen hem. Jag som aldrig tidigare åkt buss på egen hand i Stockholm, bara tunnelbana. Detta var jag lite nervös för innan, trafiken och att komma på rätt buss med vagnen och av i tid. Men allt går så bra.

I eftermiddag kom hans kusin tillsammans med sin pappa, min andre son, och hälsade på efter dagis. Då var det liv i luckan minsann, och vi båda vuxna var nog trötta båda två sedan.

Nu sover han lugnt, den lille parveln, efter tre godnattsagor och i väntan på att hans mamma ska komma hem.

Innan pappa fick åka iväg skulle förstås lilla barnbarnet prova pappas nya springskor. Sedan fortsatte vi bygga tågbana.

Min faster Gulli är död. Hon somnade in lugnt i torsdags morse efter att ha varit sjuk i cancer sedan förra året. Den sista tiden var svår men hennes syskon vakade hos henne.

Faster Gulli hann fylla 91 år strax innan hon gick bort.

Den allvarliga flickan i mitten är min faster Gulli, omgiven av sina syskon. Det är sommaren 1930. Gulli är storasyster i syskonskaran. Till vänster längst fram sitter min pappa Yngve, snart 89 år men då en liten spjuver på fyra år. Minsta barnet är faster Märta, på storebrors knä. Bröderna heter Anders, Gottfrid, Erik och Åke. Lillasyster Karin är ännu inte född.

Sista gången jag träffade Gulli var för ett par år sedan, när hon var i färd med att flytta från det hus hon bott i största delen av sitt vuxna liv, till ett äldreboende inne i samhället. Vi knackade på oförberett när vi var i trakten, så som man ju egentligen inte gör i Sverige. Hon var mitt uppe i sina flyttbestyr, men hann med en pratstund.

I alla år bodde hon kvar i byn där farmor och farfar bott i grannhuset. Faster Gulli blev änka två gånger, men båda äktenskapen var barnlösa. Jag vet att hon hade mycket kontakt med och mycket glädje av sina syskonbarn med familjer, hon var en närvarande faster och moster i släkten.

Jag minns henne mest från min barndom. När vi hälsade på farmor och farfar var hon ofta med och annars gick vi bort till hennes hus. Där fanns också farbror Gustav, hennes man, med sitt stora skratt, och deras röda gamla katt. Och så hennes symaskin. Gulli var duktig med sömnad. När jag var i tonåren sydde hon mig en fin kappa, i mörkblått ylletyg och med pälskrage. Jag minns precis hur den såg ut och hur det kändes att ha den på mig.

Det gick många år när vi inte träffades men på senare år har vi talats vid mer. Hon har kunnat berätta om släkten, om sådant jag inte visste och som betytt mycket när jag släktforskat.

Min pappa har inte längre någon storasyster. Den lilla allvarliga flickan i sin ljusa klänning har nu lämnat oss. Med henne har ännu en liten port till min barndom stängts för alltid.

Idag skulle min mamma ha fyllt 90 år, om hon levt. Det gör hon inte.

Mamma dog den 10 augusti 2009 i leukemi. Fem år har gått fort. Och 90 år har också gått fort. Nästan ett sekel.

Jag tänker ofta på min mamma, och särskilt idag. Om hon levt, hur hade hon haft det då? Troligen varit lika pigg och tankeklar som sin storasyster, som fyllde 92 i somras, och som sin storebror som blev 91 en månad senare. Mamma var nummer tre i en syskonskara på till slut tretton barn. Men de var aldrig mer än tolv syskon samtidigt i familjen. En av mammas yngre bröder dog som barn, innan yngsta systern föddes.

Mamma med sina fyra äldsta syskon. Det måste vara sommaren 1929. Mamma sitter i mitten.

Tio år senare, 1939. Mamma står i mitten i den bakre raden. Nu är hon 15 år och har nio syskon.

Givetvis var mammas uppväxt mycket annorlunda än min 30 år senare, precis som mina barns skiljer sig väsentligt från min. Det var säkert också skillnad på att vara född 1924 och en av de äldsta syskonen jämfört med att vara född i början av 40-talet, som de yngsta syskonen.

När jag var barn berättade mamma ibland om sin barndom. Spridda minnen av det hon varit med om, och det kändes väldigt länge sedan och avlägset för mig då, fast det bara var 30 år tidigare. Det försöker jag komma ihåg när jag själv pratar med mina barn om hur det var när de var små, med ungefär lika långt tidsperspektiv.

Min mamma var en ganska sträng mamma, det är min upplevelse. Jag har bara bröder, och kanske är det annorlunda för dem. Dessutom är jag i mitten, med både äldre och yngre bröder. Så klart hade mamma förändrats från när hon fick sina första barn 1948 och 1949, tills min yngste bror föddes i början av 60-talet. Hon var bara 22 år när hon gifte sig med pappa, och 23 när hon blev mamma. Själv kände jag mig knappast mogen för att få barn förrän jag var uppåt 30.

Min mamma var djupt religiös. Kanske är det därför jag upplevde henne som en ganska sträng mamma. Inte alltid förstås, men den starka gudstron präglade hennes liv. Numera, sedan jag släktforskat och lärt mig mer om min egen släkt, så vet jag att jag kommer från en släkt med stark religiositet och att min morfars far var en religiös grubblare. Säkert inte så ovanligt, framför allt inte i äldre tider.

Min mamma var också en mycket familjekär person. När jag tänker på henne så är det också på mormor och morfar och alla mina mostrar, morbröder och kusiner som alltid funnits i mitt liv, allra mest under min uppväxt. Hennes föräldrar och syskon betydde alltid mycket för henne, och de träffades ofta. En kort tid innan mamma gick bort, när jag besökte henne på sjukhuset och hon visste att slutet väntade, då sa hon till mig att hon var särskilt glad över att hon var sams med alla sina syskon.

Min pappa lever fortfarande och bor kvar i deras tidigare gemensamma hem, en villa på västkusten. Av mammas tolv syskon har tre avlidit, men nio lever fortfarande, och det är jag så tacksam för.

Jag har visst glömt att berätta vad mamma hette. För mig är och förblir hon bara mamma. Hon hette Gertrud Dahlberg tills hon gifte sig och bytte efternamn till Johansson.

Skolfoto från sjätte klass tror jag, så det bör vara från 1936. Mamma står näst längst till höger i den bortre raden, och vi var väldigt lika i samma ålder. Det här har jag fotograferat av lite hastigt för flera år sedan, därför är det snett. Jag ska scanna in det.

November 1947. Mamma sydde sin brudklänning själv och jag har den idag. Den är av gult siden. Mamma var väldigt smal då. När jag gifte mig hade jag den inte, för då var jag höggravid, men jag hade nog ändå inte gått i den.

Vintern 1955, kanske i februari. Det är jag som sitter på armen och mina två äldre bröder som står bredvid. I det huset bodde vi 1952-1958. Jag minns den kjolen mamma har på sig, jag tror att hon hade den i många år. Den var gul- och brunrutig i ylle, om det är den jag tror.

Mamma och jag hos mig i Kalmar någon gång i slutet av 70-talet, kanske 1977 eller 1978.

Några månader efter att mamma lämnat oss var jag hemma hos pappa och var i matkällaren för att hämta något. Året innan hade mamma varit pigg och tagit hand om skörden i trädgården som vanligt. Hennes ordning på hyllorna bestod men bären var uppätna. Bilden tog jag med mobilen i källarljus, dvs ganska mörkt, därav den dåliga kvaliteten.