Det skrivs och ges ut massor med böcker som inte når den allmänna bokmarknaden utan är begränsad till en lokal marknad eller en annan nisch, t ex en bransch. På senare tid har jag läst två sådana:
Den till höger har min moster Signe skrivit. Den handlar om bankens historia i Okome. Det är hon som var banken i Okome, skulle man kunna säga. Hon arbetade där i 40 år, från 1953 till 1993. Det var Signes bank, sa kunderna. Min morfar var med i jordbrukskassan från de första åren på 30-talet. Min kusin Jan blev bankens sista kund vid nedläggningen 2006. Så det handlar en hel del om min släkts historia. Den var mycket intressant för mig att läsa, inte minst för att jag varit så mycket i Okome under min barndom och hos min moster Signe och hennes familj. Det är en hel del av det hon skriver om som jag minns, när jag läser. Minnen kommer tillbaka. Signe är en flyhänt skribent och kan berätta. Det vet jag också från annat hon skrivit.
Den andra boken är skriven av Per Göransson i Falkenberg som grundade företaget Pelly som tillverkar trådkorgar, t ex som garderobsinredning. Han startade det 1939 i källaren i huset där han bodde. Jag tror att han var i slutet av tonåren då. Eftersom vi kände honom och hans familj när jag var barn kommer jag ihåg honom, och bland annat hans dotter Ylvas studentexamen.
För mig finns det detaljer i båda de här böckerna som bättrar på mina egna minnen från min barndom. Mest i min mosters bok förstås.
Sådana här böcker kan vara av intresse för andra också, både för dem som släktforskar och kanske hittar uppgifter som kompletterar det man redan vet. Men också för att de ger pusselbitar till vår nutidshistoria. Moster Signes bok ger en inblick i landsbygdsliv under halva 1900-talet. Per Göranssons bok ger en nischad men intressant bild av svensk industrihistoria.
Fredag-lördag-söndag. Först till Stockholm, sedan till Gävle och sedan hem igen. 29 256 steg åt alla möjliga håll. Många trevliga människor och fina möten, varav ett mycket överraskande och extra roligt. Och så har jag sett en stad jag nog aldrig besök förr. Så kan jag sammanfatta helgen.
Det var en fin morgon och några minuter på parkbänken i solen kändes riktigt behagligt. För jag hade sånt flyt så att jag kom dit 20 minuter före uppgjord tid.
På vägen ut dit blev jag hittad av en gammal klasskamrat från Sjöbefälsskolan 1974-75! Himla kul, Inger! Jag är glad att vi råkade befinna oss på samma plats på jorden vid den här tidpunkten, för vi har nog inte setts på de 33 år som gått sedan vi slutade skolan. Tänk att det kan vara så roligt att minnas tillsammans med någon man kände som ung.