Hembygd – Sida 2 – Tankarnas hotell

Sommar på Kattskalleberget

I midsomras fick vi tillfälle att tillsammans med grannen att göra en utflykt till Kattskalleberget på Skavdö, som är Tjust skärgårds kanske högsta punkt. Hur hög vet jag inte men man är nästan upp i himlen när man står på bergknallen här.

Den som guidade oss var den mycket naturkunnige Ingvar Appelqvist, och med stor kännedom om trakten. Han visade oss också en liten jättegryta. Läs mer om utflykten på min Västrumsida.

Det är så roligt att få lära sig mer om hembygden här, tack vare andra som vet mer och kan visa och berätta.

Den gamla prästgården

I lördags morse var grannen och jag och några till på frukostmöte hos Kyrkliga syföreningen i Västrums församling. Författaren Elisabeth Hjortvid höll ett föredrag om småländska dialekter och jag lärde mig några nya ord och uttryck.

Frukostmötet hölls i den gamla prästgården i Västrum, som byggdes 1623. Läs mer och se fler bilder på min Västrumsida. Där skriver jag också om den första kyrkboken för Västrums socken, som prästen Erici Benedicti började föra i mars 1633, alltså för snart 400 år sedan. Även om det är tio år efter att prästgården byggts kanske det var just den prästen som flyttade in, men det vet jag inte.

Mer om Västrum och Skaftet

Ibland fyller jag på mina lokala historiesidor om Västrum här, när jag har något nytt att berätta.

För ett tag sedan var jag på ett möte i hembygdsföreningen i Västrum och fick veta mer om Skogshyddan, ett hus som brann ner för drygt 40 år sedan. Men minnet av det lever kvar i Skaftet och Västrum.

Vill du veta mer om Skogshyddan så läs på min sida om Västrum, del 2. Och har du något att tillägga om huset, så kommentera gärna här.

Hembygdshistoria är så intressant. Överallt finns spåren av äldre tider, bara vi lär oss se dem.

Där Skogshyddan låg är det nu en ny villa, så spåren av just det huset är nog inte så lätta att upptäcka.

Vägen vid Gölpasjön

Det blåste isiga vindar när vi promenerade bort förbi Gölpasjön i eftermiddag. Här går vägen mellan berget och sjön och vi kom att diskutera en fundering jag haft på hur gammal den här vägen är. Jag har trott att den byggdes tidigast när slottet byggdes, och kanske ännu senare. Men den är äldre än så.

Den här kartan är från 1787 och slottet är ganska nybyggt, lite längre ner utmed Helgerumsån. Här går en tydligt utprickad väg utmed sjön och den följer berget ungefär som idag. Men jag har hittat kartor från 1600-talet med den här vägen inprickad. Läs mer om det på min Västrumsida.

Det är sådant här jag går och funderar på härute. Det är ett gammalt kulturlandskap vi bor i och här har folk bott väldigt långt tillbaka i historien. Tjustbygden har ju till exempel många fornlämningar från bronsåldern, men om det fanns folk i Helgerumstrakten så tidigt vet jag inte.

Framför allt är det väldigt intressant att försöka ta reda på mer om historien här där vi befinner oss.

Nästa avsnitt på min Västrumsida ska handla om Skogshyddan i Skaftet.

2013

Årets första dag. På senare år har jag tagit för vana att dokumentera hur min värld ser ut just den här dagen. Idag är den grå och trist, med smältande skitig snö längs med vägkanterna. Jag önskar mig en gnistrande vacker vinterdag, men det får bli en annan gång.

I natt hade vi +7,4 grader vid halvtvåtiden. Vid lunchtid idag hade temperaturen sjunkit till +5 och det ska bli ett par minusgrader den kommande natten.

Grå himmel idag. Snö är på väg att smälta på vattensjuka gärden. Tjälen i jorden gör att smältvattnet inte rinner undan.

Det blev en promenad på landsvägen i eftermiddag, nästan i skymningen. Det var ingen idÃ© att gå in i skogen för där riskerar man att trampa ner sig i något vattenhål under snön. Här och där är det skare, men lika ofta ger snön med sig.

Även om det är grått och trist blir naturen aldrig ful.

Dikena är vattenfyllda.

Mot norr har solen inte smält isen än.

Mossan är grön och fin.

Grå himmel med tjocka moln blir nästan vacker i skymningsljus.

Skafte backe

Sjön Hjältemaren ligger i Skaftet. Det är en från början liten sjö som dämts upp och gjorts mycket större för ungefär hundra år sedan. Bredvid sjön gick den gamla landsvägen på 1700-talet, ungefär där dagens landsväg går men betydligt lägre. Vägen från Helgerum kommer upp på berget vid sidan om sjön. Här låg Skafte backe.

Skafte backe är en riktigt brant backe. Idag är det en infart till en fastighet men på 1700-talet var detta landsvägen. Bakom ett hus uppe i backen finns rester kvar av den gamla landsvägen.

Bilderna är från i våras, nu ligger det snö här.

Det var i Skafte backe någon i början av 1730-talet som Anna Cederflycht på Helgerum blev så osams med maken att hon klev ur vagnen i ilska och lovade att aldrig se honom mer. Det löftet höll hon.

Läs mer om Skafte backe och Anna Cederflycht på min sida om Västrums socken.

Mikrohistoria

Ibland blir man extra glad för att nätet finns.

Här i bloggen har jag ett par sidor där jag skriver om platser i Västrums socken, som numera är min hembygd eftersom jag bor här. På den ena sidan har jag skrivit om den gamla dansbanan i Skaftet och den tidigare fotbollsplanen i Helgerum, som nu är en del av ett gärde. Tack vare Björn Granberg i Skaftet och hans pappa som sett min sida har jag nu fått nya uppgifter, framför allt om fotbollsplanen. Så titta gärna där om du vill veta mer. Gå till länken om fotbollsplanen. Stort tack, Björn!

Förra årets bild på den gamla fotbollsplanen och omklädningsrummet. Huset står kvar fortfarande.

Jag tycker ju att all sådan här mikrohistoria är så väldigt intressant, både om människor och platser. Ofta funderar jag på hur det varit förr och vad som hänt här före oss. Hur människor haft det, hur de levt och vad de gjort. Det kommer jag knappast att få veta men spåren av dem finns kvar. Som i en gammal byggnad på ett gärde.

Björnhuvud och Kapelludden

Här i trakten i Västrums socken finns så väldigt mycket intressant att berätta om. Jag är ofta ute och traskar i omgivningarna och letar efter spåren av gångna tider.

På väg till Kapelludden i midsommargrönskan.

I somras var jag vid midsommar ute med en granne och en bekant och gick till Björnhuvud och Kapelludden, men sedan skulle jag ut på en resa direkt efter så dokumentationen kom av sig. Nu är det gjort. På min andra sida om Västrum skriver jag nu om denna plats.

Mer kommer. Nästa dokumentatisonprojekt är Skafte backe, välkänt här i Västrum.

Björnhuvud är en gammal ödegård som ligger söder om Västrum, i utkanten av socknen ner mot Blankaholm. En bit därifrån ligger Kapelludden, där Västrums första kapell fanns fram till 1600-talet. Man får gå genom kohagar och ängar för att komma dit. Det är väl värt promenaden dit.

Idag finns det bara rester kvar från husgrunderna där den gamla gården från 1600-talet låg. Troligen övergavs den någon gång på 1930-talet. Läs mer om Björnhuvud och Kapelludden.

Vägen, eller snarare stigen, mellan Björnhuvud och Kapelludden, går utmed vattnet. Det är så vackert här.

Andra bloggar om: Västrum, hembygd

Den gamla Tackjärnsvägen

Tack vare min snälla granne har jag idag varit ute på trevligheter i hembygden. Vi åkte till Sutaremåla där det finns en liten handelsträdgård, för att köpa några plantor. För att ta sig dit får man åka kilometer efter kilometer på fina gamla grusvägar långt bort i skogen och bland hagarna. Det var mitt första besök här.

På väg till Sutaremåla passerar man Brunnsö och den gamla Tackjärnsvägen. Den har jag läst om tidigare men inte sett förut.Bilden är från vägen söderut från Brunnsö, mot Kvällinge.

Vid Brunnsö ligger en kraftstation, alldeles intill Kallernäs. Det är vackert här.

Tackjärnsvägen är den gamla vägen mellan Tovehult och Ankarsrums bruk, där tackjärnet fraktades på 1700- och 1800-talet. Den har antingen byggts under bergsrådet Cederbaums tid på Helgerum, eller funnits tidigare och att han låtit förbättra den.

Läs mer om Tackjärnsvägen på min sida om Västrums socken.

Resterna av ett hus

Ikväll hittade vi resterna av ett gammalt torp i skogen.

Vi visste ungefär var det skulle vara eftersom en släkting har berättat om det. Vi har också sett på en gammal karta var det skulle kunna vara. Men det är en annan sak att faktiskt hitta det. Och se att grunden finns kvar.

Torpet hette Flivikedal och var bara bebott en kortare tid kring förra sekelskiftet, vad jag kunnat se i kyrkböckerna. Kanske var huset dåligt, eller kanske det brann, jag har funderat på det. Familjen som bodde där skingrades i alla fall 1903.

Det låg vid vägen till Strandbo från Helgerum, ungefär halvvägs dit. Läs mer på min Västrumsida.