Raggarliv

Det fanns de som svimmade i biosalongen på grund av de realistiska scenerna när filmen visades i Stockholm. Det här var 1960 och filmaren Kit Colfach i Västervik ville få ungdomar att inte vara så vårdslösa i trafiken. Därför gjorde han filmen ”Susanne” som nu blivit en kultfilm om dåtidens raggarliv. Den spelades in 1959.

Filmens huvudperson är tonårsflickan Susanne, spelad av Susanne Ulfsäter.

Nu har jag sett filmen igen, och till och med två gånger på raken den här gången. Första gången var i slutet av 90-talet, för när den kom på bio var jag för liten för sådant här. Filmen finns numera på dvd och då ingår ett kommentarsspår där Susanne Ulfsäter kommenterar filmen tillsammans med sin dotter Lotten Sundgren som är filmjournalist. Kommentarerna gjordes för ett par år sedan, så de ser på den i dagens ljus.

Historien är så här: Susanne är en ung skötsam flicka i en fin familj, men hennes föräldrar har inte så mycket tid för henne. Så träffar hon raggaren Olle och efter en festkväll krockar de i hög fart med en bil en tidig sommarmorgon. Den andre föraren dör och både Susanne och Olle skadas svårt. Olle som kör bilen har druckit, han kör i ganska hög fart och de har inga bilbälten.

De realistiska scenerna, som vi idag nog inte reagerar lika mycket inför, är närbilder på de skadade ungdomarna och den döde i bilen, men också riktiga operationsbilder från sjukhuset och ganska utdragna scener, så man kommer inte undan.

Så här ser det ut efter olyckan. Susanne ligger medvetslös på grusvägen. Olle hukar bakom henne med svåra smärtor. Det visar sig sedan att han bland annat spräckt mjälten. I den svarta PV:n sitter den döde mannen. Där står Susannes kompis Bibbi och hennes pojkvän, som kommit till olycksplatsen. Ungdomarnas bil är den röda till höger. Snart springer Bibbi till huset i bakgrunden och ringer efter hjälp. Huset är den ena flygeln på Nygård strax utanför Västervik, på vägen mot Vassbäck och Ytterhult. Husen finns kvar och på höger sida går infarten till Vassbäcks odlingar idag.

Bilderna från filmen här har jag tagit på min skärm nu. Jag hoppas att jag inte bryter mot någon upphovsrättslag. Filmen är ganska kornig, men lite bättre än så här när man ser den i dvd-spelaren.

Båda ungdomarna tillfrisknar  men det tar sin tid. Susanne har fått skallskador och efter olyckan får hon en personlighetsförändring så att hon i stället blir utagerande och promiskuös. Nu börjar hon leva raggarliv på allvar, med alkohol, sex och rock ’n roll, och snart blir hon med barn med Olle. Efter ett misslyckat abortförsök gifter de sig och hon föder barnet. Men hon är olycklig och hatar sitt nya instängda liv. Det tar nästan en ände med förskräckelse men vänder till slut.

Kit Colfach var läkare, kirurg på Västerviks sjukhus, och ville verkligen nå fram med sitt budskap för att slippa få in så många trafikskadade ungdomar på sjukhuset och rädda dras liv. Med all sannolikhet lyckades han också. Filmen fick väldigt stor uppmärksamhet, och med rätta. Läs i Västerviks-Tidningen om premiären i mars 1960. På bloggen The StarChief kan man läsa i tidningen Se om filmpremiären.

Idag är det framför allt en film som är sevärd för att den visar både ungdomslivet precis som det var då, för drygt 50 år sedan, och Västervik med omgivningar. Jag, som kom hit 1981, har ju aldrig sett detta annat än på enstaka bilder. Det är många fina stadsscener i filmen:

susanne

Susanne och hennes kompis har tagit aktersnurran till stan för att köpa tidning och glass i Fiskarehamnen. Där sitter Olle på en bänk med raggarbrudarna och när Susanne inte får igång snurran kommer han för att hjälpa till. Idag är promenadstråket här utbyggt med en träbrygga, men bänkarna finns kvar (fast nya förstås). Två av husen i bakgrunden är rivna sedan länge.  Huset längst till höger har varit tullkammare.

susanne

Här går Bibbi och Susanne på en av de mindre gatorna ner mot Gamlebyviken, kanske Fabriksgatan eller Skolgatan.

Susanne

Västervik sommaren 1959, Olle och Susanne i den röda bilen. Men vilken gata är detta? Kanske Strömsgatan?

Susanne

Den här röda och vita Volvo Amazonen har jag sett på nära håll flera gånger. Den ägs av Olle Blomberg i Västervik och han är med och staterar som raggare i filmen, en stilig ung man med svart mustasch. Olle var jag arbetskamrat med några år innan han gick i pension från VT/Ekblads i slutet av 90-talet. Så vitt jag vet har han kvar bilen fortfarande, den gör han sig knappast av med. Han köpte den som ny i slutet av 50-talet och han har berättat att han senare fick dispens att använda ljuset på taket, när det blivit förbjudet, eftersom den ingår i bilen som är helt i originalskick.

Ja, det är en riktig nostalgikick att se den här filmen. Och väldigt roligt att höra Susanne Ulfsäter själv berätta om hur det gick till. I Västervik berättas ju en del historier om den här filmen och vad som hände runt inspelningen, och allt är nog inte sant.

2005 kom det en intressant bok om raggarlivet, och där filmen ”Susanne” är en viktig del. Boken skrev jag om i VT  då, och här.

Andra bloggar om: , ,

Högt vatten

Just nu är det extremt högt vatten i Östersjön. Fast värre var det igår.

högt vatten

Långt där ute ligger bryggan i Landviken. Med normalt vattenstånd är det vattenfritt fram till bryggan, ungefär dit där vassen växer. Här är en grusplan och alldeles före flytbryggan finns ett betongfundament som flytbryggan är ansluten till. Det syns inte alls nu.

högt vatten

Träden vid sidan om grusplanen står nu i vatten, eller snarare i is, en bra bit upp på stammarna.

Igår morse var vattenståndet som högst. Enligt SMHI var det ungefär 9 dm över normalvattenstånd vid den närmaste mätstationen, som är Oskarshamn. Bara några mil bort, så det stämmer nog bra här också. Sedan dess har det sjunkit till ungefär en halvmeter idag. Men isen ligger kvar på den höga nivån eftersom det fortfarande är minusgrader.

När vi var nere vid bryggan i eftermiddag hörde vi hur det dånade under isen ibland, förmodligen när vattnet sjönk och det blev sättningar i isen.

högt vatten

Strandängen nedanför slottet var vattensjuk igår och frös till is. I vanliga fall ser man inte vatten här, det börjar ute vid vassen.

högt vatten

Vid gamla bränneriet är det öppet vatten eftersom det rinner ner här från Gölpa längre upp i vattensystemet. Här ser man att vattnet igår gick ända upp till grunden på huset, där det ligger is kvar.

Grannen i det gula huset berättade att det är 20 år sedan det var så här högt vatten förra gången. Han har bott där länge och har ett märke på sin tomt hur högt vattnet gått. Den gången var det betydligt mer.

högt vatten

Här ser man att isen ligger en bit ovanför vattnet. Bilden tog jag vid tvåtiden i eftermiddag, sedan dess har det nog sjunkit undan ännu mer.

Kanske är det bra för Östersjön att vi får in så mycket nytt vatten från Nordsjön när det stormar västliga vindar som det gjort i vinter. Och det borde bli saltare eftersom vi har bräckt vatten här. På västkusten är ju vattnet mycket saltare.

Gammal landsväg

äskestocksvägen

Det här är ingen gammal landsväg utan ganska ny. Det ser du på att den går genom berg som sprängts och att den är ganska rak. Vägen byggdes i slutet av 1960-talet och är alltså inte ens 50 år gammal. Det är vägen till Äskestock och Östra Skälö. Långa backar i ett vackert landskap för här är det många bergknallar.

Tidigare gick en gammal landsväg en bit in i skogen här.

äskestocksvägen

Nu finns den kvar som fornlämningar i skogen. Den här backen gå ner mot den nya vägen som korsar den gamla på några ställen till. Den nya är rak, den gamla var krokig.

Läs mer om den gamla vägen mellan Helgerum och Äskestock på min sida om Västrums socken.

äskestock

Från vägen i skogen gick jag ner till Landviken och vände. Vackert men kallt idag.

äskestock

Det blåste rejält i vassen och även om det var någon plusgrad på termometern var det bitande kallt i luften.
Andra bloggar om: ,

2012

Så här ser min värld ut på årets första dag.

nyår 2012

Utsikt från vardagsrummets fönster när jag nyss vaknat. Efter en kall natt med -8 grader låg frosten kvar och världen var vit och vacker.

nyår 2012

Några timmar senare var det plusgrader och frosten har försvunnit. Nu är det som en vanlig grå höstdag igen för det har börjat regna, ändå är det ju egentligen vinter.

nyår 2012

I grannens rabatt har en del blommor tittat fram mellan höstlöven under de varma dagar vi haft i december. Jag tror att det kan vara gullvivor. Jag undrar hur de klarat kylan i natt.

nyår 2012

Nattgammal is låg på vattenpölarna i morse. Eller var det kanske is från igår, då var det också kallt.

nyår 2012

Frosten är vacker. Jag gick ut utan vantar i morse, jag tänkte bara ta en sväng runt huset. Men det blev förstås en stund med kameran (dvs mobilen) och till slut frös jag så mycket om fingrarna att jag inte längre kunde fotografera.

Så här på årets första dag så funderar man ju på vad det nya året ska föra med sig. Förbättringar på olika sätt, så klart. Och kanske någon överraskning. En förbättring jag hoppas på är att jag ska bli av med värken och smärtan i högerbenet, som jag bröt av i november 2010. Fortfarande, efter mer än ett år, gör det ganska ont ibland och jag har lätt för halta för att parera smärtan.

Vi bor ju i en kulturbygd och många gånger har jag tänkt på dem som funnits här före mig, och hur deras liv sett ut.

En av dem är Anna Cederflycht, som härskade över Helgerum under början av 1700-talet. Hennes far hade köpt Helgerums egendom och hon övertog den efter hans död 1726. Hon var en mycket driftig och duglig kvinna och det finns många historier om henne. 1752 dog hon, 68 år gammal och mycket rik. Hennes släkting Christopher Cederbaum ärvde Helgerum och det var han som lät bygga slottet. Anna bodde alltså inte där.

Exakt var hon bodde vet inte jag, men på en gammal karta i Manne Hofréns bok om Helgerum framgår att gården låg på andra sidan vägen här. Troligen var det en karolinergård. Den var kringbyggd, med hus på tre sidor och öppet ut mot viken.

nyår 2012

Jag står på den nuvarande lagårdsbacken (de gamla ladugårdarna är rivna numera) och tittar åt vänster. Där jag står var gårdsplanen på Anna Cederflychts gård, om jag tolkat kartan rätt. Hon måste ha sett ungefär detsamma som jag ser här, förutom de närmaste träden och hästvagnen som står parkerad. Skogen i bakgrunden är på andra sidan viken, och det var förmodligen skog där då också.

nyår 2012

Mer åt höger, men från samma plats ungefär. Logen till höger är inte så gammal, troligen från någon gång på 1900-talet. Nedanför logen ligger viken och man anar vattnet. På andra sidan växer skogen.

nyår 2012

Under logens tak står en del gamla grejer kvar.

Det finns många lämningar av tidigare boende här.

Det finns många lämningar av tidigare boende här.

Vid grannens hus, men utanför tomten, finns rester kvar av en byggnad: betonggrunden och balkar av något slag. Kanske har det varit ett mindre uthus.

nyår 2012

Där Anna Cederflychts gård låg fanns det på 1800- och 1900-talet flera ladugårdar. Jag tror att de revs huvudsakligen på 80- och 90-talet. Här finns en del mänskliga artefakter kvar från rivningarna.

nyår 2012

Sådant här betraktar vi förstås som skräp egentligen, men jag tycker att det är ganska vackert. Och det får mig verkligen att fundera på hur livet såg ut här för 50-100 år sedan. Eller för 300 år sedan.  Sådant är spännande.

Västervik 1915 och 1951

Västervik 19511951, det är redan 60 år sedan. Då var Västervik en spirande industristad i folkhemmet Sverige. Och samtidigt en gammal kulturstad. Det var några år sedan Electrolux etablerat sin nya fabrik i stan och stadsdelen Johannesdal växt fram, med alla sina arbetarbostäder och tjänstemannavillor.

För en tid sedan fick jag i min ägo en turistbroschyr om Västervik 1951. Jättekul, tycker jag, som numera snöat in på mikrohistoria.

Broschyren ger en ögonblicksbild av Västervik vid mitten av 1900-talet. Visserligen förskönad, som alla turistbroschyrer, men ändå med en stark tidskänsla.

Här kan man läsa att i Tjustbygden finns delar av hela Sverige, slätter och skogsbygd, skärgård och jordbrukslandskap, och det håller jag verkligen med om. Det står också att Västervik ligger ”lite vid sidan av allfarvägen”, och detta är ju fortfarande ett bekymmer för utvecklingen.

Turistsevärdheterna är desamma som idag: Sta Gertruds kyrka, Båtsmansgränd, slottsruinen och museet. Men här nämns också industrierna: stenhuggerier, Electrolux, Slip-Naxos, Tannin, Strebelverken, spikfabriken med flera.

Västervik 1951

Den nya och den gamla staden visas i korniga bilder från 1950. De två bilderna längst upp till höger är från Johannesdal, den nya stadsdelen. Uppenbarligen något man var stolt över vid den här tiden, med inspiration från Vällingby, kan jag tänka. I ett av hyreshusen där bodde vi i fem år innan vi flyttade till Helgerum. Husen byggdes 1948. Johannesdalsplan är ännu inte riktigt klar, som ni ser.

Det jag gillar mest är två delar: kartorna och listan över alla butiker i stan. Dessutom finns det en lista på alla busslinjer och vart tågen går. En riktig tidsbild.

Ni som är från stan, minns ni till exempel Ultrafoto på Storgatan 32, Fenix Café på Brunnsgatan 3, Textilmagasinet på Rådhusgatan 27, Ebert Strömbergs speceriaffär på Stationsgatan 7 eller Åström och Lindhs på Torggatan 6?

Västervik 1951

Stadskartan måste vara gjord 1950 för att ha kommit med i turistbroschyren, som säkert trycktes på våren 1951. Det är många streckade gator som visar hur man tänkt sig men ännu inte byggt ut. Till exempel hela Midgård, delar av Östermalm, Björklundsgatan och Östersjövägen.  Gatorna kring Fågelbäret finns inte ens inritade, de kom betydligt senare.

Västervik 1951

Kartan över Tjustbygden, som nu är Västerviks kommun, visar att E22 inte fanns vid den här tiden. För att åka till Kalmar fick man ta vägen över Hjorted. Idag skär vägen tvärs igenom landskapet här.

Västervik 1915En annan intressant tidsbild, men betydligt äldre, får man i boken ”Västervik förr och nu” av L. G. T. Tidander. Han skrev den 1891 men 1915 gavs den ut i ny upplaga, nu med ett tillägg som handlar om Västervik 1891-1915, skrivet av Paul Lundin. För ett tag sedan hittade jag den på Hjorteds antikvariat, tillsammans med en del annan äldre litteratur.

Tidander skriver om Västerviks historia, från forntiden och framåt. Danskarnas härjningståg, Stegeholm, Bo Jonsson Grip med mera. Intressant förstås, och jag undrar var han fått all detaljkunskap från. Troligen mycket från Sivers Västervikshistoria.

Mest intressant är faktiskt tillägget av Paul Lundin. Han skriver om tiden kring förra sekelskiftet, om industrins framväxt, den offentliga verksamheten med stadsfullmäktige och drätselkammare, om invånarantalet , sjukhusen och mycket annat. Industrialismen har förändrat samhället och det känns mer modernt. Detta är en liten bit samhällshistoria som hjälper till att förklara vår egen tid. För släktforskare är sådana här böcker extra intressanta eftersom man kan sätta in sina egna forskningsresultat i ett samtida sammanhang.

 

Andra bloggar om: ,

På jakt efter ett gammalt torp

Av en släktforskarkollega fick jag för ett tag sedan en fråga om jag vet var Stenbotorpet vid Helgerum låg. En anfader ska ha dött just där i mitten av 1800-talet. Då visste jag inte, men nu vet jag. Tror jag i alla fall.

Claes-Göran Petersen skriver om Stenbotorpet i Tjustbygdens årsbok 2007, det visste jag sedan tidigare. Stenbotorpet försvann i slutet av 1700-talet, det vill säga att det inte längre bodde någon där då. I boken finns också en karta som visar var det legat. Bland Lantmäteriets historiska kartor hittade jag till slut en samtida karta där Stenbo finns med. Möjligen är kartan från slutet av 1600-talet.

Med kartans hjälp gav vi oss ut i naturen och letade. Och hittade platsen där torpet en gång måste ha legat, i närheten av bokskogen som är naturreservat mellan Äskestock och Helgerum.

Stenbo

Vägen till Stenbotorpet är idag en traktorväg som används för att komma till gärdena i närheten, och har nyligen belagts med krossad sten. Förmodligen är det samma väg som ledde hit på 1600-talet.

Läs mer om Stenbotorpet på min sida om Västrums socken. Där skriver jag också om de sista familjerna som bodde på torpet.

 

Gamla tider i Västrum

fotboll

Detta är Västrum IF:s gamla klubbstuga som använder under 50- och 60-talet. Nu är huset sedan länge förfallet och öde, men står upp än. Fotbollsplanen och klubbstugan låg på ett gärde i Helgerum.

På min nya sida om Västrums socken berättar jag mer och har lagt in fler bilder, även om Skaftets gamla dansbana och den nu raserade Flivikedalsladan på vägen till Strandbo.

Det finns så mycket intressant att lära sig om historien i bygden. Och med kameran i mobilen är det lätt att dokumentera resterna av det som nu står öde eller är borta.

Den vackra Ätradalen

Det är en vacker trakt jag kommer ifrån, Ätradalen i mellersta Halland. I helgen var vi hemma hos min far som i går fyllde 85 år. Varje besök hemma blir lite nostalgitripp numera, eftersom intresset för familjehistorien ökat sedan jag börjat släktforska.

Vägen hem körde vi genom Ljungby, där jag växt upp, och Okome, där mina morföräldrar fanns och där flera släktingar fortfarande bor. Man blir lätt lite hemmablind men när maken sa att ”här måste vi stanna och titta” så klart att jag också ser det han ser, skönheten i det halländska landskapet.

ätradalen

Milstenen finns i Höstena, mellan Ätrafors och Lerdala.

ätradalen1

Där nere i dalen flyter Ätran på väg ut mot havet.

ätradalen

Ätran nere i dalen i Ätrafors.

ätradalen

Ätraforsdammen. Den byggdes ut i början av 1900-talet. Här stannade vi till vid ena sidan av dammen. Någonstans under vattnet borta vid andra sidan av sjön ligger min morfars föräldrahem. Det dränktes under vatten när dammen byggdes.

ätradalen

Kraftverksdammens dammluckor. Tänk när vattnet forsar fram här.

Ny gammal bok

1933 gav Nordiska Museet ut en bok som heter ”Västerviks bebyggelsehistoria – En undersökning av bevarade hus och gårdar”. Författare var Erik Andrén. Nyss fick jag tag på den från ett antikvariat.

Titeln låter kanske inte så kul men boken är väldigt intressant. Tycker jag som är så road av historia.

Här berättar författaren om stadens gamla historia utifrån stadsplanen och om de gamla gårdar och hus som finns bevarade. Det är omkring 350 gårdar som alla fanns i den äldre stadsplanen från 1780. Han gjorde en inventering i Västervik 1931-32 och boken om ut lagom till 500-årsjubileet 1933. Själv minns jag bara 550-årsjubileet 1983 men kanske får jag vara med om 600-årsjubileet om 22 år.

Detta är förstås detaljkunskaper, men det är detaljerna som ger oss helheten.

karta

Så här såg Västerviks utbredning ut på 1780-talet. Då fanns till exempel inte Strandvägen, den är en skapelse efter utfyllnad i Gamlebyviken för drygt 100 år sedan.

flygbild 1927

Den här bilden fascinerar mig. Det är en flygbild över stan 1927. Det hade jag inte väntat mig att få se. Den ger en bra överblick över hur det såg ut då.

Något som både den bilden och de gamla kartorna visar är att centrum av stan har förflyttats. Idag kan man nog säga att Spötorget upplevs som centrum, men för 100-200 år sedan var det nästan utkant. Då var Stora Torget med rådhuset centrum.

Andra bloggar om: ,

Hembygden

Ljungbybok

Så här spretig är Ljungby socken. Där växte jag upp. Det finns en hembygdsbok som heter ”En bok om Ljungby” och som gavs ut inför kommunsammanslagningen 1971. Då var jag i tonåren, men jag minns inte så mycket av detta. På insidan av pärmen finns den här kartan över socknen. Kyrkbyn där vi bodde ligger ungefär mitt i socknen.

Fram till 1951 hade Ljungby varit en egen kommun, sedan slogs den ihop med grannkommunen Vinberg. Nästa steg var storkommunen Falkenberg. Detta är alltså Ljungby i Halland. En liten by på landsbygden, 13 km från Falkenberg utmed väg 154 mot Ullared.

Vi flyttade dit 1958 och det minns jag inte så mycket av eftersom jag var ganska liten då. Jag bodde kvar där tills jag flyttade hemifrån 1972.

Hembygdsboken är intressant för den får mig att minnas en massa som jag faktiskt hade glömt. Och ger förklaringar på sådant jag inte riktigt kände till. Alla de geografiska namnen jag hört som barn, nu vet jag precis var de ligger och vad de egentligen är. Och hur allt hänger ihop.

I Ljungby var man före sin tid. På sidan 243 läser jag om det kommunala lokala partiet ”Den röd-gröna alliansen” som leddes av Knut Nilsson från Attarp. Det här var på 30-talet och hade han kunnat se in i framtiden hade han sett att hans partinamn skulle komma till användning igen, om än i två delar.

Bland Lantmäteriets historiska kartor hittar jag två gamla Ljungbykartor som visar hur det har sett ut en gång i tidn.

Ljungbykarta 1872

Den äldsta är från 1872. Vägen som går förbi Ljungby kyrka avviker sedan åt höger. Några hundra meter från den kröken bodde vi, men det var ju långt senare.

Det är den gamla Stockholmsvägen som fick ny sträckning 1895 (som min gamle skolkamrat Christer Torstensson berättar om i boken Hallandsbygd 2000-2001). Den nya sträckningen innebar att vägen fortsatte ungefär rakt fram genom byn och blev rakare mot Köinge och Ullared.

Uppe till vänster står det Sibbarp och under det Risen. Där är jag född. Idag ligger det i Varbergs kommun.

Ljungbykarta 1919

Den andra kartan är från 1919. Nu går vägen rakt fram genom byn och den gamla Stocksholmsvägen är en avtagsväg åt nordväst. Har du bra upplösning på skärmen ser du kanske att det står Lyngen strax till vänster om vägen och strax norr om avtagsvägen. Där ligger vårt hus. Fast nu är det inte vårt längre.

Floden till höger är Ätran.