Kategori: Historia

För 150 år sedan var Texas fortfarande nybyggarland. Indianerna hade delvis trängts undan av mexikaner och vita. Bland dessa rådde krig, både mellan indianer och vita och mellan mexikaner och vita, och mellan mexikaner och indianer. Till stor del känner vi nog till detta, vi som växt upp med filmer om vilda västern och böcker om kampen mellan indianer och vita.

Philipp Meyer har skrivit romanen ”Sonen” om den här tidsepoken. Den sträcker sig från 1830-talet och fram till våra dagar.

Det är en grym historia och långt från alla de mer eller mindre romantiska skildringar vi vant oss vid. Här handlar det om hämnd och död, människor som dödar andra människor som vore de själlösa djur. Vissa avsnitt i boken i mycket blodiga och grymma.

Ändå är det en mycket bra och läsvärd berättelse, framför allt för att den ger en annan bild än den gängse av denna tid och plats.

Hur väl den håller sig till sanningen kan jag inte avgöra, men det är inte svårt att tro att denna är mer trovärdig än ”Bröderna Cartwright” och andra historier vi matats med de senaste hundra åren.

Huvudperson är Eli McCullough, som kallas Översten. Hans familj är nybyggare i Texas. 1849 är han 13 år. Hemmet blir överfallet av comancheindianer en dag när hans far är borta. Elis mor och syster våldtas och dödas, Eli och hans bror tas tillfånga. Brodern dödas efter några dagar men Eli får leva. I tre år lever han hos comancherna, som fosterson hos en av de ledande familjerna. Han blir som en indian. Dessa tre år kommer att prägla honom under resten av hans liv.

Det han är med om under sin barndom gör honom till en kallblodig mördare men också en som bryr sig om de sina, inklusive den grupp indianer han så småningom lämnar.

Han lever tills han blir hundra år, får barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Grymheten följer generationerna, men det finns också försonande drag. Ingen människa är bara svart eller vit i sin själ.

Eli lyckas köpa land i Texas, mer och mer ju äldre han blir. Till slut äger han marken på flera mils avstånd. Och på hans mark finns olja. Hans familj blir omåttligt rik, och tanken på Dallasfamiljen är inte långt borta.

Philipp Meyer är en mycket god berättare. Han varken glorifierar eller förskönar, och håller spänningen vid liv boken igenom.

Boken har prisats, både hemma i USA, i Sverige och i andra länder. Det är den värd.

Andra bloggar om: Philipp Meyer

Karin Edvall är bibliotekarie, arkivarie och författare i Göteborg. 2002 skrev hon boken De bortglömdas skuggor, som kom i ny och reviderad utgåva 2012. I den berättar hon om ett antal historiska kvinnor, vanliga människor, som hon hittat i arkiven. Det är  utsatta kvinnor, de som döms för brott, de som är prostituerade, de som är vansinniga, de som trätt med sina makar eller övergett sina barn. Men här finns också barnmorskan Greta Stina Johansdotter från Örträsk och den omyndiga hustrun Elisabet Nilsdotter som födde 17 barn under 23 års tid. Det sjuttonde barnet tog hennes liv.

Genom de här kvinnorna som exempel får vi en rejäl lektion i svensk kvinnohistoria. Karin Edvall har både utforskat kvinnornas egen historia och de omständigheter under vilka de levde, vilka villkor som styrde deras liv och hur samhället då såg ut. 1700- och 1800-talet stiger fram för oss, ur kvinnoperspektiv.

Att läsa boken gör mig berörd. De här kvinnorna kommer nära och det är lätt att känna att det är människor av kött och blod, inte bara ansiktslösa uppgifter i arkiv. Dessutom är Karin Edvall en bra skribent som kan konsten att berätta.

1869, för snart 150 år sedan, gifte sig en vit kvinna med en färgad man i USA. Det var inte första gången men fortfarande helt emot alla konventioner och mycket ovanligt. Hon hette Eunice Richardson Stone och var en ganska fattig arbetaränka i New England. Maken var en västindisk sjökapten, han hette William Smiley Connolly och var son till en troligen frigiven slav på Grand Cayman.

Det som gör hennes historia speciell är framför allt att hon efterlämnat sig mängder av brev till sina anhöriga i USA, brev som bevarats och nu finns på Duke University i North Carolina.

Historikern Martha Hodes, professor på New York University, har skrivit en bok om Eunice och hennes liv utifrån breven och andra dokument. Den är mycket intressant och ger liv åt den här kvinnan som levde på 1800-talet, och dem som omgav henne. Man kommer henne nära genom hennes egna tankar och uttryck i alla breven.

Boken heter The Sea Captain’s Wife och finns inte översatt till svenska, så vitt jag vet. Men den är ganska lättläst, och framför allt väldigt bra.

Eunice föds i en stor familj 1831. Hon växer upp i trakterna kring gränsen mellan New Hampshire och Massachusetts. Familjen flyttar runt en del, och det gör hon även som vuxen. Hennes far är fabriksarbetare men lämnar familjen när barnen är ganska små. Han dricker, missköter sig och skaffar en ny kvinna. Efter skilsmässan gifter modern om sig.

Eunice och hennes syskon får ganska tidigt försörja sig själva och varandra. Hon arbetar en tid på en textilfabrik innan hon som 17-åring gifter sig med William Stone, också fabriksarbetare. Strax innan inbördeskriget bryter ut flyttar de till hennes syster med make i Alabama, för att det ska vara bättre tider där. I kriget slåss William och svågern på Sydstaternas sida medan Eunices två bröder slåss på Nordstaternas sida. Detta är ett av flera dilemman som påverkar den här familjen. De skriver många brev till varandra, allihop, och dryftar allt från praktiska hushållsangelägenheter till frågan om kriget, och mycket annat.

William dör i kriget, liksom en av Eunices bröder. Hon har redan innan flyttat tillbaka norrut för att vara nära sin familj och försöker försörja sig så gott det går. Hon tvättar åt andra och går som piga i andras hem. Nu har hon två barn och det är nätt och jämnt att hon får det att gå runt.

Under tre år, från 1866 till 1869, saknas brev i samlingen. Därför har vi ingen aning om hur hon träffat näste William, den färgade sjökaptenen som kallas Smiley. Han äger sitt eget fartyg och seglar med det till Boston. 1969 gifter de sig hemma hos Eunices mor. Äktenskapet ses inte med blida ögon av hennes bror Henry och en av systrarna. Henry bryter med henne och hör aldrig av sig igen.

Eunice följer med sin nye make till Grand Cayman, tillsammans med sina barn. Hon skriver hem åtskilliga gånger och berättar om ett trivsamt liv med en kärleksfull och välbärgad make. Och nu är det hon som har hemhjälp i stället. Hon konstaterar att hon fått det mycket bättre, även om det i omvärldens ögon hemma i USA är ett kliv neråt på den sociala stegen att gifta sig med en färgad man.

Eunice är en viljestark och modig kvinna, det märks i hennes handlande och i de brev hon skriver hem och som bevarats. Över 500 brev finns i samlingen, många av dem även från andra i hennes familj.

Eunice, maken och barnen dör i en storm i Karibien hösten 1877.

Jag tycker att författaren har gjort en väldigt bra berättelse av dessa brev och andra uppgifter hon fått fram om Eunice och hennes livsvillkor. Det är personligt berättat, och dessutom en lektion i USA:s brokiga historia. Mycket läsvärd!

1675 halshöggs och brändes 71 personer på Bålberget i Torsåker i Ångermanland. De var alla anklagade för trolldom och dödsdömda som häxor. 65 av dem var kvinnor, från ung till gammal. En ansenlig del av socknarnas invånare. En av dem var Annika, mor till Olof och svärmor till Segrid. Segrids mor Malin är också anklagad och dömd.

Historien om häxprocessen i Torsåker är grunden till Therese Söderlinds bok Vägen mot Bålberget. Detta är en roman som utspelar sig både i nutid och historisk tid och har sin utgångspunkt i släktforskning och det som hände på 1600-talet.

Vi möter först Jacke och Veronica, far och dotter 1975, som går upp på Bålberget för att få veta mer om häxprocesserna. Jackes mor har sagt att de kommer från en kvinna som hette Malin och som klarade sig undan häxbränningen. Veronica söker i kyrkböckerna efter spåren bakåt men hittar inte denna Malin. Däremot ser hon att de kommer från häxjägaren själv, kaplanen Horneaus som var den som med stor nit satte dit alla dessa kvinnor för häxeri. Men Veronica nöjer sig inte med detta besked. Som vuxen tar hon upp släktforskningen igen och hittar till slut sin Malin.

Däremellan får vi läsa Malins egen berättelse, och på slutet knyts trådarna ihop när Malins dotter Segrids man Olof från granngården på ålderns höst berättar hur det var med allting.

Berättartekniskt är detta ett bra grepp. Vi förs mellan olika historiska epoker och för varje gång visas historien i ett nytt ljus. Att låta människor i nutid söka efter spåren bakåt ger en inramning som lyfter berättelsen.

Det är inte bara häxprocessen som är viktig i den här berättelsen. Bokens underliggande teman är föräldraskapets svårigheter, sex och kärlek, otrohet och vad som förs vidare i arven från generation till generation. Det mänskliga livet.

Det här är en bra och läsvärd bok, det tycker jag. Men jag stör mig lite på en del historiska felaktigheter och ett uppenbart räknefel. Det är småsaker egentligen, men blir ändå lite smolk i bägaren.

Jag gillar att författaren låter de historiska människorna använda ett för oss ganska vardagligt språk och inte har fallit i det påhittade arkaiska språkets fälla, som kan få en historisk roman att bara kännas så fel. De historiska ord hon använder är begripliga och känns rätt i sammanhanget.

Andra bloggar om: Therese Söderlind