Kategori: Böcker

Aino Trosells nya bok ”Hjärtblad” handlar om dalkullorna som vandrade till Stockholm och Mälardalen för att arbeta vintertid i slutet av 1800-talet. Intressant och välskriven berättelse om en tid som bara ligger några generationer tillbaka. Min recension i VT.

Innan dess läste jag Leif GW Perssons nya deckare ”Den döende detektiven”, om ett svårlöst fall som den nu pensionerade polisen Lars Martin Johansson tar sig an från sin sjukbädd. Eftersom jag gillar GW Perssons berättarstil och historier och den här håller samma stil som hans övriga deckare så tyckte jag om den. Min recension i VT.

Eva Dozzi har skrivit romanen ”Jävla John” där John Lennon är en av två huvudpersoner. Den andra är Katja Gehrman, en svensk hotellstäderska och pianist. De träffas när Beatles kommer till Sverige i oktober 1963 och inleder ett förhållande. Snart blir Katja med barn men John är ju gift med Cynthia och har redan en liten son.

John Lennon är en svartsjuk skitstövel i boken och Eva Dozzi skriver i ett efterord, och har berättat i intervjuer, att hon bygger på kända uppgifter, bland annat från hans memoarer. Så det stämemr säkert bra med hur det skulle kunnat vara. För det är fortfarande en roman, inte en sann historia.

Den är ganska rolig och bisarr, men också tragisk. Den ger ögonblicksbilder av 60-talet som känns trovärdiga, om än inte självklara. Men Beatles värld i London då var ju en helt annan värld än mitt 60-tal.

I början gillar jag boken ganska bra, men den håller inte hela vägen. Och slutet är nästan patetiskt. Med ett annat slut hade den kunnat bli riktigt bra, tror jag.

Andra bloggar om: Eva Dozzi, Jävla John

Curtis Sittenfeld har skrivit boken ”Presidentens hustru”. Den handlar om Laura Bush, men är ändå en roman. Och den är så himla bra.

Först var jag tveksam till att läsa en bok om fru Bush, men eftersom det är Curtis Sittenfeld som skrivit och jag läst hennes två tidigare och helt fantastiska romaner, så kunde jag inte låta bli. Huvudperson är Alice Blackwell, alias Laura Bush. Det börjar i hennes barndom och slutar en bit in i den andra presidentperioden.

Berättelsen är inte en hyllning, snarare tvärtom. Alice är en varm och klok människa, med stor medkänsla och mycket kärlek i sitt liv. Men också sorg. Hela livet sörjer hon sin första kärlek, Andrew Imhof. När båda är 17 år råkar hon krocka med honom i bil och han dör. De är på väg till samma tonårsparty. Många år senare, när hon fyllt 30, träffar hon Charlie Blackwell, alias George W Bush, blir förälskad och de gifter sig snabbt. Charlie är en ganska odräglig människa, och han är förstås övertygad republikan medan Alice är demokrat. Hur hon hanterar detta under livet tillsammans med honom är en röd tråd i berättelsen. En annan är klasskillnaden mellan deras båda liv, mellan då och nu, och hennes klassresa som en tidsspegel av det amerikanska samhället.

Det är mycket intressant, och Curtis Sittenfeld är en författarnas mästare.

Andra bloggar om: Curtis Sittenfeld

En ny deckare jag läst nyss heter ”De samvetslösa” och är skriven av amerikanen C. J. Box. Den handlar om de två syskonen Annie och William som vid en fisketur blir vittne till hur en man skjuts ihjäl av fyra andra. Barnen upptäcks av mördarna och flyr ut i skogen. När de inte kommer hem på kvällen blir de efterlysta och vid sökandet efter barnen är det de fyra mördarna som är mest behjälpliga, för att först få tag i barnen.

Att barnen ska klara sig är från början uppenbart, frågan är mer hur och med vems hjälp. Historien nystas upp allt eftersom vi parallellt följer barnen, mördarna och andra inblandade. Det är en grym historia som kritiskt visar på korruptionen inom den amerikanska poliskåren.

Ganska bra som thriller, och klart godkänd i spänningsgenren.

Andra bloggar om: deckare

Tove Alsterdal har skrivit en deckare om människosmuggling och trafficking. Den heter ”Kvinnorna på stranden”. Den är angelägen på grund av sitt ämne, välskriven av en flyhänt skribent, och ganska spännande. Den är inte bara en deckare utan också en kärleksskildring.

Huvudperson är Alena Cornwall som arbetar inom teatern i New York. Hennes man Patrick är frilansjournalist och försvunnen i Paris, på ett uppdrag där han ska avslöja människohandeln som pågår i Europa. När han varit borta ett tag åker Alena till Paris för att leta efter honom. Hon följer upp spår i hans anteckningar som han skickat till henne, telefonnummer, namn, adresser.

Samtidigt har en ung svenska på semester i Spanien råkat upptäcka en drunknad svart man på stranden vid Gibraltar. Vi möter också en illegalt invandrad kvinna från Västafrika som tagit sig i land en bit bort på samma strand. Så småningom knyts de här tre kvinnorna ihop.

Det är en bra deckare, en som höjer sig över mängden. Men jag stör mig lite på att det går lite för lätt för Alena i hennes sökande i Paris, att det är lite för många detaljer i berättelsen, och att den delvis är förutsägbar. Jag ser den nog snarare som en bra berättelse om människohandeln än en deckare.

Andra bloggar om: Tove Alsterdal, Kvinnorna på stranden

Hans Gunnarsson har skrivit boken ”Någon annanstans i Sverige”. Den är både otäck och rolig, underfundig och finurlig. Och ganska så annorlunda.  Kanske varken roman eller deckare, eller både och.

Den utspelar sig i byn Borunda i den fiktiva kommunen Flensberg någonstans i Mellansverige. Här bor egensinniga människor, eller egentligen alldeles vanliga unika landsbygdsbor. En natt dör tre av dem en våldsam död, men mer av en slump än av samband, fast det nog egentligen hänger ihop.

Varje kapitel utgår från en eller två av byborna och den här händelsen ställs i relation till varje enskild person, hur man reagerar på det, hur det påverkar en och hur man är inblandad. En del utspelar sig före dödsnatten, en del efter. Det tog lite tid innan jag begrep att kapitlen inte kom i kronologisk ordning utan att författaren hoppar lite framåt och bakåt i berättelsen.

Jag gillar den. Den kräver en del av ens fantasi och öppna sinnen men jag gillar att den är både så absurd och så vanlig, på samma gång. Det känns som om han fångat människorna så som de – vi – kan vara, men skruvat några varv extra. Hans Gunnarsson ska jag läsa mer av.

Andra bloggar om: Hans Gunnarsson, Någon annanstans i Sverige

”Tjustfolk. Västervikare. Strömmingsätare.” Så skriver Ivar Ahlstedt i boken ”Stapelstad” 1961 när han ska benämna oss som bor här. Det är en personlig bok om Västerviks historia, illustrerad av konstnären Lennart Glemme.

Så här såg det ut i centrala Västervik för 50 år sedan. Då fanns ännu bodarna vid Grönsakstorget kvar, det lilla huset vid Lilla Strömmen (som jag tror varit tullhus) och Tändsticksfabriken.

Det handlar en hel del om tiden kring 1930, när Ivar Ahlstedt var tonåring, men också om den dåtida samtiden och om historien längre tillbaka. Han gör utvikningar till olika tider, mycket flyhänt och välskrivet och väldigt intressant om man är det minsta intresserad av Västerviks historia. Teckningarna ger en fin bild av tidigt 60-tal i Västervik.

Jag har sett den här boken förut och visste om att den finns. I förra veckan fick jag tag i den, på Bokbörsen, och efter ett par dagar hade jag den hemma i brevlådan.

Bokbörsen är ett fantasiskt ställe. Det är en annonsportal för antikvariat och privatpersoner som vill sälja begagnade böcker. Nu väntar jag på två bokpaket till.

Andra bloggar om: Västervik, Bokbörsen

Richard Ford har skrivit en trilogi om det samtida Amerika som av kritikerna beskrivits som berättelsen om det tjugonde århundradet. En stor berättelse om 1900-talets amerikanska samhälle. Huvudperson är Frank Bascombe. Den tredje delen heter ”Som landet ligger” och den har jag nu läst, utan att ha läst de andra två tidigare.

Jag gillar boken, framför allt hans språk och berättarkonst.

Frank Bascombe är en 55-årig fastighetsmäklare i New Jersey, skild och omgift, två vuxna barn och en död son, konstaterad och behandlad prostatacancer, nyligen övergiven av sin andra fru. Vi följer honom tre dagar i slutet av november, vid Thanksgivinghelgen år 2000. Det gör vi under nästan 600 sidor, med många återblickar i hans liv. En viktig roll i boken spelar den då pågående räkningen av rösterna i fuskvalet det året, när Bush blev president trots att demokraten Gore fick fler röster och räkningen stoppades i förtid. Hade det gått rätt till hade världen kanske sett annorlunda ut idag.

Men i boken är utgången av röstningen fortfarande osäker och Frank Bascombe grubblar mycket över detta. I övrigt händer det egentligen inte så mycket, utom på slutet. Han visar några hus för klienter, han far omkring på olika ärenden, går på en underlig begravning, träffar sin dotters nye pojkvän som han genast avskyr, hamnar i slagsmål, får inbrott i bilen med mera med mera. Och genom allt detta följer vi hans tankar om cancern, om äktenskapet, om livet, om föräldraskapet och om allt annat högt och lågt.

Det är, som kritikerna skriver, en berättelse om 1900-talet, utifrån det här första året på det nya millenniet. Om tillståndet i nationen. Om ökande klyftor mellan rika och fattiga, om rasmotsättningar och familjebildningar. Om livet och livets filosofi. Ja, det är fängslande och blir aldrig tråkigt.

Bokens storhet är att författaren fångar in så mycket viktigt om livet i dess banaliteter, i den här inte alltigenom trevlige medelålders vite mannens ganska välbärgade liv. Han förkroppsligar den medelklass som så många av oss tillhör i hela västvärlden, fast vi kanske tror att vi är så unika och annorlunda.

Andra bloggar om: Richard Ford