Kategori: Böcker

Två bra citat från Torgny Lindgrens bok Norrlands Akvavit:

”Det fanns inga märkvärdigheter och sensationer på den tiden, sa han. Nu har vi ju televisionen.”

”En ensam kvinna kunde inte klara sig utan motorsågen, sa hon.”

Det är den första bok jag läst av honom, skam till sägandes, men det blir alla gånger fler.  Den här handlar om väckelsepredikanten Olof Helmersson som förkunnade och frälste själar i Västerbottens inland på 50-talet. Nu är det 2007 och han har tappat gudstron sedan länge och återvänder därför för att förkunna den nya sanningen.

Boken är dråplig, finstämd, mycket speciell och har egentligen allt man kan kräva av en bra berättelse: intressanta karaktärer, kärlek, hat, svek och konflikter, en miljö som spelar stor roll.

Andra bloggar om: Torgny Lindgren

De senaste dagarna har jag läst en spänningsroman som heter ”Marions slöja” av norska Roy Jacobsen, och en biografi som heter ”Inte utan min mamma” av finska Pia Ingström. Båda fann nåd hos mig.

I vinter har jag snöat in lite på biografier, de två senaste om mammor där döttrar skriver efter mammornas död. Kanske för att min egen mamma dog i somras och jag grubblar mycket över hennes liv. Pia Ingström är några år yngre än jag och miste sin mamma 2006. Hon ställer sig precis samma fråga som jag gör: vem var min mamma innan jag fanns? Hur levde hon? Vad formade hennes liv? Pia Ingström tar hjälp av sina tre morbröder för att få veta mer, precis som jag nu ställer frågor till min mammas syskon.

Hon berättar för oss om sin mammas liv men också om sig själv, faktiskt mest om sig själv. När jag insåg det, efter att ha bläddrat i boken innan jag började läsa, blev jag lite besviken. Men den besvikelsen kom på skam, i stället överraskade hon mig med att ha skrivit en riktigt intressant och språkligt rik berättelse. Rekommenderas. Utgivning på måndag.

Roy Jacobsen har skrivit en thriller, som man skulle kunna tro är en deckare. Men det tycker inte jag att den egetligen är, även om det handlar om en massa mord begångna av en eller två seriemördare. Marion (som nämns i titeln ”Marions slöja”) ingår i en hemlig utredningsgrupp vid Oslopolisen. Gruppen utreder grova brott med relation till främlingsfientlighet. De får i uppdrag att utreda mordet på en ung muslimsk kvinna, som snart följs av fler liknande mord.

När jag läser så skjuts morden alltmer i bakgrunden och i stället blir Marion och hennes tankar och relationer mer intressanta. Det är verkligen spännande, ändå känns det inte så viktigt att få veta vem mördaren är. Jakten på mördaren är mer intressant än själva upplösningen.

Roy Jacobsen har skrivit prisbelönta romaner tidigare, och som är väl värda sina priser.

Andra bloggar om: Roy Jacobsen, Pia Ingström, deckare, biografi

Charlotte Schledt från Rumänien blev senare grevinnan Stenbock-Fermor i Berlin och så småningom fru Hirdman i Sverige. Född 1906, död 1966, efter ett strapatsrikt och äventyrligt liv. 1943 blev hon mor till Yvonne Hirdman, som nu skrivit en bok om sin mamma. Boken heter ”Den röda grevinnan” och har getts ut på Ordfront förlag.
En fantastisk bok om en fantastisk kvinna. Jag är glad för att hon skrivit den så att jag kunde läsa den. 

Bild från boken:

Charlotte är bokhandlardotter, äldsta barnet till ett tyskt-schweiziskt par, med så småningom två syskon. Familjen flyttar flera gånger och innan hon slår sig till ro i Sverige 1940 har hon hunnit bo i åtskilliga av Europas länder.
Under Weimarrepubliken roar hon sig i Berlin, är gift några år med den röde greven Alexander Stenbock-Fermor. Hon blir kommunist, träffar Heinrich Karulla, som är skolad hos bolsjevikerna och är sambo med honom i Moskva 1934-37.
Under Stalins utrensningar lyckas hon ta sig ut och lämnar sin älskade Heini kvar 1937. På en kursgård i Frankrike träffar hon den blonde vackre svensken Einar Hirdman 1939.

Yvonne Hirdman tror att hennes mamma aldrig slutade hoppas på att återse Heini, eller åtminstone få veta vad som hände honom. Det är först i vår tid, i arbetet med boken, som Yvonne Hirdman får klart besked om att han avrättades i Moskva redan 1937.
I boken diskuterar Yvonne Hirdman om hennes mamma kanske var spion för Sovjetunionen sedan hon lämnat landet. Även om dokument tyder på det, är hon inte helt säker.
Charlotte Hirdman levde mitt i den politiska smältdegeln i Berlin och senare i Moskva. Hon var aktiv kommunist, umgicks med intellektuella och politiskt aktiva socialister men också andra.

Det är inte bara Charlotte Hirdmans liv som fängslar mig, utan också Yvonne Hirdmans sätt att ta sig an sin mammas historia. Hon berättar om svårigheterna med att rekonstruera sin mammas liv, om sökandet efter spår och fragment i böcker, historiska dokument och i den historiska forskningen om 1900-talet. Hon förmedlar också känslan av hur viktigt detta är, flera decennier efter mammans död. Men också våndan över att ge sig i kast med detta, och den sorg det för med sig.

Social misär och supande föräldrar. Obsklass och fosterfamilj. Trots detta blir Anni en samhälletss töttepelare, en socialarbetare. Men hennes bror Sami blir knarkare och tjuv.
Susanna Alakoskis nya roman ”Håpas du trifs bra i fengelset”  handlar om något som inte är sällsynt eller ens särskilt ovanligt: en knarktjuvs liv. Men kanske ovanligt i litteraturen. Det är perspektivet, intensiteten, det egensinniga språket och medkänslan den väcker som gör den unik och annorlunda.
Susanna Alakoski berättar om syskonen i en arbetskraftinvandrad finsk familj. Sami blir en utanförmänniska, Anni en innanförmänniska ur samhällets synvinkel. Det illustreras tydligt i scenen där Anni ser en löpsedel med texten ”Du ska sitta inne, så att jag kan vare ute”.

Det är Anni som berättar för oss, om sitt förhållande till brodern som hon älskar och hatar ibland, som hon saknar och sörjer, som hon ofta är ilsken på och som hon ibland kan skämmas för. Helst ska ingen få veta om knarkSami, tjuvSami.

Susanna Alakoskis språk är kärvt och kargt och nyskapande, och speglar effektivt Annis känslor gentemot Sami och det samhällssystem som han tvingas in i. Hela boken blir en svidande kritik mot detta havererade sociala system, som Anni själv är en del av. På ett inträngande sätt visar romanen den anhöriges situation, det ständiga skiftet mellan hopp och förtvivlan. Hoppet om att den här gången ska det gå bra, förtvivlan när det inte blir så, när han är självupptaget påtänd igen och grips som tjuv.

Ingenting är vitt eller svart. Barndomen med de supande föräldrarna är inte bara svart. ”Så dålig var hon inte. Det fanns ljusa sidor också” tänker Anni när hon i tonåren hör fostermamman prata med grannen om Annis mamma.
Anni skuldbelägger sig själv. När hon konfirmeras ber hon sin egen bön till Gud: ”Käre gode Gud, förlåt mig för att pappa dricker, för att han slår mamma, förlåt mig för att min mamma också dricker, förlåt för att vi inte har det så fint hemma, snälla gör så att mamma och pappa slutar att dricka…”.

Att läsa Annis berättelse är att sugas in i hennes liv, och se det inifrån. Se orsak och verkan, och känna lidandet med Anni och Sami. Det går inte att tränga undan. Kan den som levt ett skyddat medelklassliv sätta sig in i och förstå den här berättelsen? Ja, förhoppningsvis.
Både ämnet, berättarkonsten och språket gör detta till en bok som måste läsas.

Andra bloggar om: Susanna Alakoski

Den sydafrikanske författaren André Brink har nu skrivit sina memoarer, ”Skiljevägar” (Forum förlag i januari).
Han är afrikaan, det vill säga boerättling. Han föddes 1935, son till en domare. Som barn blev han starkt präglad av tron på den vita rasens överhöghet men kom i ungdomen i kontakt med antiapartheidrörelsen och blev själv apartheidmotståndare.

Under några år på 1900-talet bodde han utomlands, främst i Frankrike, men återvände hem trots det svåra tillståndet i landet. Han älskar sitt land och ville arbeta inifrån, inte fly därifrån. Vid tiden för Sharpvillemassakern är han i Paris, och blir lamslagen av de ohyggliga nyheterna från hemlandet. Han skriver om hur insikten drabbar honom: ”Mördarna var mitt folk, den regim som inte bara hade gjort massakern möjlig, utan aktivt och entusiastiskt hade orkestrerat den…”

De flesta biografier och memoarer följer en tidslinje. Men det gör inte denna. Han börjar visserligen med barndomen men hoppar en hel del fram och tillbaka. Boken har ett tematiskt upplägg, som gör den mer intressant, tycker jag.
Det gör att plötsligt är han gift och har fått barn när han skriver om något annat, utan att han tidigare berättat detta. Och ibland är vi på 2000-talet, ibland på 1960-talet.

Han blandar ganska privata skildringar av alla sina kvinnoaffärer med politisk analys och skrämmande berättelser om förhållanden och händelser i det apartheidstyrda Sydafrika. Sedan hans första roman kommit ut 1974, där han tydligt vänder sig mot apartheid, sattes han under övervakning och utsattes för trakasserier av säkerhetspolisen under ett par decennier. Hans böcker blev bannlysta. Vid något tillfälle var han en hårsmån ifrån att hamna i fängelse.
Han drar paralleller mellan apartheidsystemet och nazismen.
André Brink avslutar sin bok med att skriva om dagens svårigheter, om misstankar om korruption och maktmissbruk i Sydafrikas nuvarande ledning, och sin besvikelse och oro.

André Brink har skrivit en rad oförglömliga romaner som starkt bidragit till min bild av det sydafrikanska samhället under apartheidtiden. Nu berättar han om verkligheten bakom allt detta, till och med om vilka personer och händelser som är förebilder i hans egna romaner. Efter att ha läst flera av hans böcker ger memoarerna en djupare bild av det han skildrar i romanerna.

Andra bloggar om: André Brink

Jill Tingsten Klackenberg har skrivit en bok om sin morfar Herbert Tingsten och sin mor Kaj Tingsten, Herbert Tingstens enda barn. Boken heter ”I skuggan av Tingsten” och kommer ut den 26 januari.

Boken handlar om en människa som hela sitt liv lever i skuggan, inte bara i skuggan av sin store far utan också av sin mor och andra. Hon är ett olyckligt barn, ängslig, bortstött, med dåligt självförtroende och bristande självbild.  Som vuxen blir hon alkoholist med olyckliga förhållanden och fyra barn. Dottern Jill är yngsta barnet och hon utforskar nu förhållandet mellan sin mamma Kaj och morfadern, men också sitt eget förhållande till de två. Hon går tillbaka till egna minnen och berättelser, gamla dokument, brev, Tingstens memoarer med mera, och sätter det i relation till sin egen bild av sin uppväxt.

Jag tycker om boken, trots att den ibland blir så brutal att det är obehagligt.

Andra bloggar om: Tingsten

Carin Gerhardsen har skrivit tre deckare, två är utgivna och en kommer i vår. Idag läste jag mittenboken ”Mamma, pappa, barn”. Den handlar om barn som är utsatta på olika sätt, både små och stora barn. Ett spädbarn hittas i en park, levande men bara knappt. Snart hittas mamman också. I en lägenhet går en liten flicka ensam och väntar på pappa som ska komma hem. En sextonårig tjej dödas på en Finlandsfärja. Scenen är Söder i Stockholm och utredare är Hammarbypolisen.

Den här deckaren får plus för en väl uppbyggd intrig och spänning, men minus för att den är lite rörig och lite väl osannolikt slut. Helt OK, och kanske är nästa bättre.

Andra bloggar om: Carin Gerhardsen, deckare