Deckarläsning

Nu har jag kommit in i lite deckarläsning. Det går periodvis.

Igår läste jag ut ”Somliga linor brister” av Varg Gyllander. Han är pressekreterare hos Rikskriminalpolisen och detta är hans debut. Boken kom ut tidigare i år. Hans detektiv är kriminalteknikern Ulf Holtz, som är parhäst med kollegan Pia Levin. Tre unga människor dödas och först verkar de inte ha något samband men snart visar det sig vara så. Alla de unga har någon koppling till graffitimålningar. Allt utspelar sig i Stockholm.

Jag tycker att den var sådär, förmodligen ganska OK för att vara en debut. Lite väl skruvad upplösning, som inte känns tillräckligt sannolik för att övertyga mig helt. Däremot slutar den med en knorr, som jag uppfattar det.

Intrigen är ganska väl uppbyggd, och vi får lite finurliga ledtrådar här och var, och någon gång blir man överraskad. Språkligt håller han en godkänd stil, men jag har lite svårt att komma huvudpersonen Ulf Holtz in på livet. Förmodligen planerar författaren fler deckare om den här kriminalteknikern, så det löser sig nog.

Andra bloggar om: ,

Roman och deckare

I helgen har jag läst ut två böcker, en ny roman av Janet Frame och en deckare från i våras av Veronica von Schenk.

Janet Frame kommer från Nya Zeeland och hade stor framgång på 90-talet med sin tredelade självbiografi ”En ängel vid mitt bord”. Den nya romanen heter ”Mot ännu en sommar” och är utgiven postumt. Hon gick bort 2004, 80 år gammal. Anledningen till att den ges ut först efter hennes död är att hon ansåg den vara alltför personlig så länge hon levde.

Det är en i grunden enkel intrig. Författarens alter ego Grace Cleave åker på besök hos bekanta i norra England över en helg. Hon har tvekat länge till resan, hon är en person som inte känner sig hemma med andra, hon anser inte att hon har det vi idag kallar social kompetens, och vill hellre sitta hemma vid skrivmaskinen i sin källarlägenhet i London.

I boken tillbringar vi de här tre dygnen någon gång under tidigt 60-tal med Grace på besök hos familjen, varvat med tillbakablickar i hennes eget liv. Hon får impulser att tänka tillbaka på sin barndom, den brokiga uppväxt hon haft i en stor men ganska fattig familj som flyttade ofta. Det är knivskarpa iakttagelser av omvärlden, såväl då som nu. Små sprickor i den familjeidyll som värdparet vill visa, likaväl som i Graces egen uppväxt. Detta är en kanske främst sorglig berättelse om en människa som inte riktigt passar in i det samhälle hon lever och i de förväntningar som ställs på henne, men som ändå inte är beklagansvärd. Ytterst välskrivet, litterärt och gripande på en alldeles egen flyhänt prosa.

Det är ett recensionsexemplar jag läst, boken kommer ut i Sverige på fredag.

Veronica von Schenks deckare ”Kretsen” kom ut förra året. Hon har skrivit en till tidigare, men den har jag inte läst. Den här handlar om en serie mord i Stockholm. Det första offret är en IT-tekniker på en bank och ganska snart får vi veta att det har samband med an hackerattack mot banken. Detektiven i hennes deckare är Althea Molin som är psykolog och gärningsmannaprofilerare (dagens längsta ord, tror jag).

Den är OK som deckare, ganska spännande och med lite överraskningar, men inte den bästa jag läst. Lite pladdrig emellanåt och lite forcerad, men det kan jag ha fördragsamhet med.

Andra bloggar om: , , ,

Sigrid Undset

Det är i år 60 år sedan Sigrid Undset dog och mer än 80 år sedan hon fick Nobelpriset för ”Kristin Lavransdotter”, en bok som fortfarande har stora läsarskaror. Nu har  journalisten och författaren Sigrun Slapgard skrivit en heltäckande biografi om den norska världsberömda författaren. Boken heter ”Sigrid Undset – diktardrottningen”.

Det handlar om hela hennes liv, från födelse till död.

Sigrun Slapstad har skrivit en intressant, lättläst och läsvärd biografi om en märklig människa. Ibland blir det lite för tungt med lite för mycket fakta och för lite liv, framför allt i mitten av boken. Hennes barndom och ungdom fängslar mig mest, liksom den senare delen av hennes liv. När hon flyr till USA efter tyskarnas ockupation av Norge i maj 1940 hettar det till och jag vill inte sluta läsa.

Hon föddes 1882 och dog 67 år gammal 1949. 1912 gifte hon sig med konstnären Anders Castus Svarstad när hon var gravid med deras första barn. De hade träffats och börjat sitt förhållande tre år tidigare, när han fortfarande var gift med sin första fru. Då hade hon redan debuterat som författare och gjort succé. Äktenskapet varade i tolv år och de fick tre barn.

Sigrid Undset var en mycket speciell människa, och kan närmast beskrivas som en dubbelnatur. Hon var en barsk och allvarlig person men kunde samtidigt festa loss ordentligt med vänner och bekanta. Det blev ibland för många glas alkohol och hon rökte som den värsta borstbindare. Intima erotiska skildringar förekom rikligt i hennes romaner samtidigt som hon själv var strängt religiös. Hon skrev om sex som en stark drivkraft i människors liv men lade det själv på hyllan när hon fick barn, så vitt man vet. Hon kunde vara nedlåtande, avvisande, otillgänglig, rent av elak mot både sina närmaste och andra, men var samtidigt mycket givmild och omtänksam, och hade en utpräglad humor. Ofta var hon snällare mot andras barn än mot sina egna.

Det är spännande att läsa om henne men över 700 sidor blir nästan lite för mycket.

Nu letar jag bara efter mitt gamla exemplar av ”Kristin Lavransdotter”, som jag läste i slutet av tonåren och var mycket förtjust i.

Andra bloggar om: , , ,

Sista boken

Kurt Wallander. Sista boken om honom är skriven och jag har just läst den. Henning Mankell förklarar på slutet varför det inte blir någon mer bok. Tråkigt, men nog inte fel.

Den orolige mannen” är en spännande och intressant historia, med en ovanlig men inte helt oväntad upplösning. Den här gången handlar det om militärt spioneri och Wallander blir indragen genom sin dotter Linda. Den är lite vemodig och sorglig också, både för att jag redan innan jag börjar läsa vet att det här är sista Wallanderboken, och för att det handlar om den åldrande mannen som ser sig vara på väg mot livets slut. Klart läsvärd, och eftersom det nu gått tio år sedan den senaste så är jag inte trött på Wallander längre, som jag blev förut.

Ditten och datten

Nu funderar jag på två saker: vilken bok ska jag läsa ikväll och ska jag köpa mig en ny ryggsäck?

Igår läste jag ut Jan Jörnmarks nya bok om Baltikum. Mycket bra. Jag gillar det han skriver, även om han är ganska hajpad. Jag lär mig nytt om vår samtidshistoria, och nu om våra Östersjögrannländer. Och så är bilderna på gamla övergivna byggnader så vackra.

Men nu kan jag inte riktigt bestämma mig för om jag ska läsa en biografi om Sigrid Undset eller Henning Mankells senaste bok. Det lutar åt Mankell, för även om jag gillar biografier så känns den lite tung. Kanske tar ajg en lite mer lättsmält bok emellan.

Ikväll och igår har jag kollat efter en ny ryggsäck på nätet. Ungefär en sådan här skulle jag vilja ha, fast den är lite för stor. Den ska ha en bra mobilficka, ett fack för datorn och så ska den gärna vara rutig eller något annat snyggt mönster. Idag har jag en röd, och den känns lite för röd ibland, men i övrigt är den väldigt bra. Jag harytterst sällan köpt något på nätet från USA eller andra länder, bara böcker och en tröja en gång, men det ska väl gå bra om jag hittar en som jag vill ha.

Våldsam bok och film

Nu är all ved under tak och upplagsplatsen är städad. Men det har varit lite svårjobbat i helgen eftersom det varit så blött. Dimma på gränsen till regn, och en skur igår. Det känns som om all ved är blöt, även om det mesta egentligen är torrt inuti och eldningsbart. Något som glädjer mig mycket men den här leveransen är att det var med en hel del fin björkved till kakelugnarna.  Det är bästa veden, och brinner länge.

I fredags började jag läsa en ny bok som heter ”Skeppet” och är skriven av islänningen Stefan Mani. Jag blev intresserad av den för att den utspelar sig på ett fartyg. Den presenteras som en thriller, och det är den helt klart. Men jag kommer inte att läsa ut den. Redan efter något kapitel blev jag avskräckt, på grund av riktigt råa våldsscener. Det var jag inte beredd på.

Läser man deckare, som jag gör ibland, så är ju våld ofta en ingrediens i berättelsen. Men att frossa i obehagliga detaljer som här, detaljer som är till för att visa människors grymhet, det kan bli för mycket ibland. Jag förstår att människan är kapabel till obegripligt grymt våld, i alla fall vissa människor, men själv vill jag inte utsätta mig för dessa fantasier. Det ger mig bara obehag.

I går kväll såg jag i stället en film på dvd, ”En långvarig förlovning”. Det är en mycket bra film, välgjord, en gripande historia, vacker och angelägen. Men även den innehåller obehagliga våldsscener som berörde mig illa, bland annat från första världskriget.

Är det jag som är för feg? För blödig? Som blundar för verkligheten och världens ondska?

Seriebok eller grafisk memoarbok

Åh, vad jag gillar den här boken.  Förlaget (Galago) kallar den en grafisk memoarbok, till skillnad från seriebok för vuxna. För det är verkligen en fin berättelse, illustrerad med serierutor. Mycket bra gjort. Boken heter ”Husfrid” och är gjord av amerikanskan Alison Bechdel. Hon berättar om sin familj, barndom och uppväxt, men mest om sin pappa som dog 1980 när hon var 20 år.Då hade hon strax innan fått veta att han var bisexuell och att föräldrarna skulle skiljas.

Det är en vemodig och gripande, både kärleksfull och distanserad, berättelse.

Alison Bechdels hemsida finns på http://dykestowatchoutfor.com/.

Adopterad skådespelare

Nyss läste jag skådespelaren Michael Nyqvists nyutkomna memoarbok  ”När barnet lagt sig”. Han skriver framför allt om det faktum att han är adopterad, vad det inneburit för honom, och om sökandet efter sina biologiska föräldrar. Det är intressant läsning. Ganska välformulerad, med både distans och närhet.

Första gången jag hörde om detta var i hans Sommarprogram för ett par år sedan, det var en stark och gripande berättelse.

En sak irriterade mig med boken: Det verkar som om han fått fel i kronologin i sin historia, för han han skriver om polismorden i Malexander (1999) och om attacken den 11 september (2001), och att polismorden skedde senare än attacken 11/9. Eller så har jag tolkat vad han skriver helt fel.

Andra bloggar om:

Russinkungen

För någon vecka sedan läste jag Fredrik Sjöbergs nya bok ”Russinkungen”. Den handlar om samlandets filosofi. Han samlar på flugor. Lite kufiskt kanske, och inte något man väntar sig att någon ska skriva böcker om. Men Fredrik Sjöberg gör det, och han gör det så bra att han har nått ut till en bredare publik, efter Augustnomineringen för något år sedan.

Det här är hans tredje bok på samma tema. Egentligen består de av en samling essäer, men som hänger ihop som en hel berättelse. Russinkungen anspelar på Gustav Eisen, som var zoologisk forskare, konstkännare – och russinodlare. Svensk som bodde en stor del av sitt liv i USA.

En bok väl värd att läsa om du vill ha något annorlunda och underhållande, men också tänkvärt.

Klass och ras i USA

lehaneNu har jag läst Dennis Lehanes bok ”Ett land i gryningen” (The given day). Vilken bok! En sådan som man kallar en stor episk berättelse. Han är fantastiskt bra på att berätta en historia, att ge den liv och blod och göra den meningsfull. Det handlar om klass och ras, kärlek och hat, klasshat och rashat, familjekärlek, makt och förtryck. Allt ryms i denna berättelse från det tidiga 1900-talets Boston.

Huvudpersoner är Danny Coughlin, 26-årig polis, och Luther Laurence, en drygt 20-årig svart man. De möts i Boston 1918 när Luther får arbete som hjälpreda hos Dannys föräldrar. En viktig biperson är Babe Ruth, legendarisk baseballspelare. Danny engagerar sig i Bostonpolisens fackförening och är aktiv i polisstrejken 1919. Luther har kommit till Boston efter att ha dödat en knarklangare i Tulsa. Där har han också lämnat efter sig sin gravida hustru.

Det är en intensiv och händelserik berättelse som utspelar sig 1918-19. Den är grym och dyster, och samtidigt ljus och varm. Det är en ond värld och en ond tid där hatet mellan klasser och mellan raser hela tiden är närvarande. Man kan kanske skjuta det ifrån sig med att det är nästan hundra år sedan detta hände. Men det ger oss också en förklaring till bakgrunden till McCarthytiden på 50-talet och vår tids uppblossande högerextremism i USA.

Lehane blandar fiktion och verklighet, historiska fakta och berättelsen om de här människorna. Många av de inblandade är verkliga personer, till exempel Babe Ruth, polismästaren Curtis och den blivande FBI-chefen J Edgar Hoover.

Huvudtemat i boken är klassmotsättningarna och arbetarrörelsens framväxt i USA, där den effektivt kvästes av överheten. Dennis Lehane är ganska ironisk emellanåt. De styrande talar om att försvara sitt land mot det som hotar dem, då som nu, och om vikten av att bevara ett fritt USA. Men friheten gäller bara dem som tycker likadant och som anpassar sig. Lehane låter Hoover säga:”…går vårt uppdrag ut på att samla in uppgifter som kan användas mot revolutionärer, kommunister, bolsjeviker, anarkister och galleanister. Kort sagt, alla de element som utgör ett hot mot ett fritt och rättvist samhälle.” Den synen på frihet råder uppenbarligen fortfarande.