Kategori: Böcker

Sista semesterdagen och kanske sista sommardeckaren? I morse avslutade jag ”Jessika Jungs saknad” av Elisabeth Gilek. En svensk debutant från 2006. Den börjar bra och infallsvinkeln är intressant, nämligen en ung kvinna, efterlevande sambo till en mördad väktare i Stockholm. För att motverka att bli galen av sorg börjar hon själv leta efter mördaren. Berättelsen är lite virrig och rörig, och det är på ett sätt OK, för det känns som att det nog är så det skulle kunna vara för den som chockas på detta sätt. Men på slutet tar virrigheten överhanden och det blir för mycket. Författaren borde nog han hållit sig till en lösning i stället för att dra upp flera villospår innan vi kommer till slutet, det hade blivit ett bättre slut då. Dessutom tycker jag att vi inte riktigt får klarhet i upplösningen, och det förväntar jag mig i en deckare.

Innan dess läste jag ”Arthur och George” av Julian Barnes. Det är en berättelse om ett faktiskt rättsfall i England i början av 1900-talet. Advokaten George Ejdali i Birmingham döms till sju års fängelse för att ha skrivit anonyma brev och lemlästat djur. Han döms utan bevis, bara på indicier. När författaren Arthur Conan Doyle får upp ögonen för detta inser han att det är ett justitiemord och tar sig an fallet. Hans arbete leder till att advokaten rentvås offentligt. Det är välskrivet och intressant, inte minst för att det bygger på verkligheten. Men ibland lite för långdraget. Dock väl värd att läsa.

Men den här boken gillar jag. ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Så många har läst den före mig, och gripits av den. Själv har jag värjt mig för att läsa den, eftersom jag vet att den handlar om barn som far illa. Det är svårt att läsa skönlitteratur om sådant, om den verkliga ondskan i världen. Men en arbetskamrat övertygade mig om att jag skulle tycka om den ändå, eftersom den också förmedlar värme och kärlek. Och det gör den.

Det är en suggestiv, fängslande och gastkramande berättelse. En riktig skräckhistoria om vampyrer mitt i den svenska förorten. Och om mobbing och misshandlade och utnyttjade barn. En sorglig berättelse.

Jag gjorde misstaget att börja läsa först vid halvtolv i går natt. Sedan läste jag till klockan fem i morse, med ett avbrott för att försöka sova mitt i natten, men utan framgång. När jag vaknade vid lunchtid idag var det bara att läsa klart. En sådan här bok går inte att släppa förrän man är klar.

John Ajvide Lindqvist är illusionist, och det förklarar delvis hans berättarstil, tycker jag. Att han ger oss en illusion av verkligheten. Det är fantastiskt bra gjort.

Andra bloggar om: John Ajvide Lindqvist

Två böcker har jag läst de senaste dagarna:

Facklan av Elin Lindqvist: Det är en roman om ungsocialisten  och författaren Leon Larsson, som levde 1883-1922. Han var en känd författare då och en viktig person i den unga arbetarrörelsen i Sverige, men blev senare mer borgerlig i sitt skrivande. Elin Lindqvist är hans dottersondotter och har letat i familjearkivet om sin anfader. Boken är intressant eftersom den berättar om en mycket speciell människa. Samtidigt känns det som att det varit svårt att skriva en roman om en verklig person. Ibland verkar det som om hon vacklar mellan det fiktiva och det dokumentära utan att ta ut svängarna tillräckligt.

A mercy av Toni Morrison: Här möter vi den svarta flickan Florens i Virginia i Amerika år 1690, innan USA ens fanns. Hon är slav hos farmaren och köpmannen Jacob Vaart och hans hustru Rebekka, tillsammans med ytterligare två kvinnor, indianskan Lina och den obestämbara Sorrow. Alla är individer med sin egen bild av världen och den närmaste omgivningen. Berättelsen pendlar mellan de olika personerna, och mellan slaveriets villkor, kärlek och rädsla. En fängslande berättelse i Toni Morrisons egen speciella stil.

Andra bloggar om: Toni Morrison, Elin Lindqvist, Leon Larsson, böcker

2007 fick Peter Temple det största deckarpriset i världen, Golden Dagger, för boken ”Mörk kust”. Det är han värd. Detta är en av de allra bästa deckare jag läst. Både för historien och för språket. Han bor i Australien men är född i Sydafrika. Jag upplever boken som väldigt australisk (heter det så?) efter att ha läst en del annan skönlitteratur därifrån.

Intrigen: I utkanten av en liten håla vid kusten utanför Melbourne överfalls en äldre rik man i sitt hem. Senare dör han på sjukhus. Först misstänks tre aboriginpojkar för dådet. Men polisen Joe Cashin tror inte riktigt på den här lösningen och söker vidare i mannens historia.

Språket: Det är varierat, vackert och med många cliffhangers och antydningar. Vi får en antydan om det ena och det andra, och det gör historien rikare. Det händer saker vid sidan om som kittlar nyfikenheten. Peter Temple är en begåvad språkanvändare. Jag gillar till exempel en mening som den här: ”Hundarna sprang sig utmattade men ingen tand nuddade vid päls”. Det handlar om när Joe Cachin är på kaninjakt med sina två hundar.

Det sägs ju att deckare säger mycket om det samtida samhället, och kanske är det så även med denna. I Peter Temples bok har framför allt motsättningarna mellan de vita och aboriginerna en viktig roll, men också småstads- och landsbygdslivet. Och inte minst barns utsatthet.

Det är roligt att upptäcka en ny och bra deckarförfattare. Jag har aldrig läst något av Peter Temple förut men det blir säkert någon mer bok. Periodvis har jag läst många deckare, men ibland blir jag lite trött på det, det känns som alla är stöpta i ungefär samma form. Men inte denna.

Andra bloggar om: deckare

Nu har jag läst två av sommarens semesterböcker. Plus en biografi.

Kjell Sundstedt ”Till Gertrud”: En dokumentär om hans mammas syskon som växte upp på Öland. På 30- och 40-talet skickades de på sinnesslöanstalter sedan deras mor dött, men egentligen utan annan orsak än att deras pappa inte kunde ta hand om dem. Flera av dem steriliserades, utan samtycke, för att man då ansåg att människor som dem inte skulle sprida sina gener. En av systrarna var i många år på Norra sjukhuset här i Västervik. Det är gripande och fängslande läsning, där han gör det privata till allmängiltigt. Mycket bra, man kommer nära de enskilda personerna. Tvångssteriliseringarna är en skam. Läs mer om boken på vt.se.

Martin Bengtsson ”I skuggan av San Siro”: Fotbollsbok. Men den handlar inte om fotboll utan om livet som proffssspelare. Martin Bengtsson fick tidigt chansen att gå långt. Redan som 18-åring blev han proffs i italienska Inter, men kände snart hur lusten försvann och hur han själv reducerades från att vara människa till att vara en fotbollsmaskin. Det slutade med ett självmordsförsök. Det här är också en gripande berättelse, och efter att jag läst den är jag tacksam att han skrivit den.

Liza Mundy ”Michelle Obama”: En biografi om USA:s presidentfru. Den ger en lite större helhetsbild av Michelle Obama än vad medierapporteringen ger, men säger inte så väldigt mycket om personen Michelle Obama, vem hon egentligen är. Snarare en framgångssaga, och det är ju det hennes liv är. Men hon känns ganska mänsklig när hon till exempel kritiserar maken för att han aldrig är hemma och tar ansvar för hem och barn. Det är en nyanserad berättelse, men ganska ytlig. Intressant. En personifiering av den amerikanska drömmen.

Efter att jag läst Kjell Sundstedts bok beställde jag hans film ”Den nya människan”.

En dag kvar till semestern och sommarens semesterläsning är inköpt.

I högen ligger följande:

I skuggan av San Siro av Martin Bengtsson, en fotbollskille född 1986 som skriver om sin framgång men också baksidan med fotbollskarriären.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, som väl de flesta andra redan läst men inte jag.

Arthur & George av Julian Barnes, om Arthur Conan Doyle och George Edjali och ett justitiemord.

Italienska skor av Henning Mankell, en kärleksroman om döden tror jag.

Jessika Jungs saknad av Elisabeth Gilek, en deckare från Stockholm

Mörk kust av Peter Temple, prisbelönt deckare från Australien.

Revolutionary Road av Richard Yates, kultförklarad och filmad (förra året läste jag hans The Easter Parade som jag tyckte mycket om).

A mercy av Toni Morrison, min favoritnobelpristagare.

Till Gertrud av Kjell Sundstedt, om en kvinna som varit intagen på S:ta Gertruds sjukhus.

Fast det blir nog lite andra böcker också, och kanske inte alla de här. Det beror lite på hur mycket det regnar i sommar. Det gör inget om det regnar.

Anders Bockgård i Tryserum har skrivit en bok om Bo Jonsson Grip. Den heter ”Drotsen Bo Jonsson Grip – välgörare och brutal imperiebyggare”.

Boken är intressant, bra skriven och ger en bild av den kanske största jordägaren någonsin i landets historia. Bo Jonsson Grip levde på 1300-talet och var drots, det vill säga näst efter kungen i makthierarkin. Han ägde mängder av gods och gårdar, bland annat här i Tjustbygden. Nästan hela sitt vuxna liv köpte han eller bytte till sig nya domäner, och ibland gick det inte helt rätt till. I boken får vi en bild av en sammansatt man med både onda och goda sidor, och en ofantligt stor jordhunger.

Historia är intressant, och här i Tjust lever vi en bygd där historien är påtagligt närvarande. Nu är det andra gången i mitt liv jag bor på en gård med dokumenterade anor från just 1300-talet. Det är ju så långt tillbaka så vi kan aldrig få svar på alla frågor, men förvånansvärt många dokument finns bevarade. Så är det med Bo Jonsson Grip som lämnade efter sig ett långt testamente och mängder av andra handlingar. Till gagn för sentida historiker.

Det är ett mycket gediget arbete som Anders Bockgård lagt ner på denna bok, och han har forskat länge. Intresset kom sig av att han själv bor på och förvaltar en gammal släktgård som varit i hans familjs ägo sedan Bo Jonsson Grips tid.