Vintersöndag

Det blev en lång dag i onsdags och sedan har dagarna bara rullat på. Plötsligt har helgen gått, och vi har haft 16 grader kallt i natt. Idag har jag läst en jubileumsbok om Vimmerby Tidning och det kanske inte verkar som den allra kuligaste söndagssysslan. Men det är förstås intressant att läsa om en kollega och konkurrent. Tidningen fyllde 150 år i december och boken handlar om de här 150 åren.

I ett kapitel berättar författaren  Jens Fellke (journalist på tidningen) om hur det var när Astrid Lindgren arbetade där på 20-talet. Och han berättar även om den hemlighet som alltid varit känd av Vimmerbyborna, nämligen vilken 13-barnsfar i Vimmerby som blev far även till Astrids första barn och som hon inte ville gifta sig med. I stället flyttade hon till Stockholm, födde Lasse i Köpenhamn i december 1926 och blev sedan redaktör och författare i Stockholm. Tänk om hon stannat kvar i Vimmerby, fortsatt som reporter där och kanske aldrig fått utlopp för sin berättarådra i alla böckerna… Nej, hon var en klok ung dam som reste, om än ensam och olycklig de åren hon måste lämna sonen kvar i fosterfamiljen i Köpenhamn.

Det här är ju kända fakta, även om barnafaderns namn inte spritts i biografier och artiklar tidigare. Men i flera av hennes böcker kan man ana den här ensamheten och längtan som ett mörkare stråk, till och med hos den urstarka Pippi.

Astrid Lindgren skulle som bekant fyllt 100 år i år om hon levat, och hennes liv och gärning är är ju dissekerat in i minsta detalj.  Men så blir det förstås för en så världsberömd människa som hon. Själv har jag bara träffat henne en enda gång, vid den årliga Astrid Lindgren-dagen i Vimmerby något av de sista åren på 1900-talet. Men ett sådant möte sätter djupa spår, och kändes nästan overkligt efter att ha läst hennes böcker fram och tillbaka med barnen och sett alla filmerna och lyssnat på alla sångerna om och om igen på bandet i bilen till och från dagis. Då, i slutet av sin levnad, gav hon ett intryck av att vara både bräcklig och stark på samma gång, mitt i mediecirkusen som omgav henne.  Jag tror att det måste ha varit 1997, när hon snart skulle fylla 90 år.

Bokkonsumtion

Kulturkonsumtionen verkar inte minska och bokläsningen ökar tror jag mig ha läst ganska nyligen. Idag läste jag Tomas Polvalls essä i NT om hur bokköpen flyttat från boklådorna till nätet. Synd om bokhandlarna förstås, men kulturen når ut lättare. Här ser vi verkligen nätets stora fördel, att så lätt kunna söka sig fram till det man vill ha, i stället för att kolla runt bland de böcker som bokhandlarn har hemma.

Nej, jag är inte någon vän av att lägga ner de lokala boklådorna, långt ifrån, för det vore verkligen synd. Så därför handlar jag där när tillfälle ges. men böcker köper jag nästan bara på nätet numera. Tomas Polvall skriver att han ser på sitt Amazon-konto att första köpet där skedde i juni 1998. Amazon har jag bara handlat hos någon enstaka gång, däremot ofta på svenska Adlibris. Där visar min kontoinformation att mitt första köp skedde den 9 juli 1999 och då köpte jag ”Charlotte Gray” av Sebastian Faulks och ”Nattrond” av Helene Tursten. Men jag undrar om det verkligen var det första köpet. Jag tror att jag var ganska snabb med att handla när Adlibris hade startat, redan 1997. En av grundarna var Pär Svärdson från Västervik, vilket man kan läsa om på företagsinformationen på sajten. Och jag visste om att den var på gång när han jobbade med den.
Idag fick jag mitt senaste bokpaket därifrån (fick och fick… det kostar förstås) och det innehöll boken ”Beginning CSS – Cascading Style Sheets for Web Design” av Richard York. Jag har bläddrat lite i den och den verkar bra, dvs innehållsrik och lätt att hitta i. Jag ser att det är många exempel, och det är bra.

Den här tillgängligheten på böcker via nätet främjar ju läsningen, det är jag alldeles övertygad om. Det är så lätt att handla en ny bok, bara ett klick bort. Och jag tror också, precis som Tomas Polvall, att det även främjar bredden, att vi inte bara läser samma böcker allihop utan allt möjligt. Säkert har nätet betytt mycket för den smala litteraturen, för att hitta sina läsare.

Ikväll ska jag inte läsa CSS-boken utan fortsätta med ”De ovanliga” – del 2, av Åke Moqvist. Läs den! Det är en fanstastisk bok om ovanliga människor (precis som del 1) som jag nog inte hade hittat utan nätet.

Idag blev det 11 053 steg under en förfärligt stressig dag. Och jag blir trött bara jag tänker på allt jag ska hinna med i morgon.

Andra bloggar om: , ,

En ovanlig dag

Utan att stressa det minsta idag har jag hunnit med något alldeles ovanligt. Nämligen att allt som jag hade på dagens att-göra-lista faktiskt är utfört. Det ni! Det har jag knappast varit med om förut. Oftast brukar söndagarna avslutas med en lätt ångest över allt jag inte hunnit under helgen, men hade hoppats hinna.

Och ändå har jag både hunnit städa och läsa ut ett par böcker. Kursuppgifterna är gjorda och inlämnade, räkningarna betalda, diverse uppdrag utförda och tvätten är tvättad.

Sent igår kväll började jag på en ny deckare, ”Vargtimmen” av Denise Mina och efter ett antal timmar i soffhörnet är den nu utläst. Den är helt OK. Jag gillar hennes beskrivnignar av Glasgow och journalistiken från 80-talet. Det känns inte så avlägset, fast det är mer än 20 år sedan. Den här boken utspelar sig 1984, året min äldste son föddes och därför ett år jag aldrig glömmer.

Igår läste jag John Pilgers bok ”Friheten får vänta”, med ett antal reportage eller snarare essäer om kamp för mänskliga fri- och rättigheter i världen, och hur den kampen motarbetas av dem som har makten. Till exempel den brittiska regeringen i fallet Chagosöarna i Indiska Oceanen. Britterna föste ut öborna och sålde ön till den amerikanska militären på 60-talet. Än idag har de inte fått återvända hem, bara göra ett kort besök vid sina anhörigas gravar, utan lever i fattigdom på Mauritius.

Andra bloggar om: , , ,

Läs böcker, och läs om böcker!

Min boksajt, som jag startade som ett projekt på en webbpubliceringskurs, börjar nu leva sitt eget liv, precis som jag hoppades från början. Nu har fler hittat till den, och en ny skribent medverkar. Min kollega och f d arbetskamrat Linda Alfons har lagt in ett antal bokrecensioner. Vi läser inte alls samma typ av böcker så hennes texter ger ett mervärde och större bredd till innehållet. Nu hoppas jag få fler medskribenter.

Det blir inte mycket gått nu när det är så himla halt ute. Det ligger is under snön och många trottoarer är inte sandade så halkrisken är stor i stan just nu. Idag glömde jag till och med stegräknaren hemma, och lika bra var kanske det, för det är deprimerande med sådana här begränsningar i livsföringen.

En riktigt bra deckare

För en stund sedan läste jag ut Ann Cleeves deckare "Svart som natten". Det var en massa annat jag hade tänkt att göra ikväll, bland annat att komma igång med den första uppgiften på en av webbpubliceringskurserna. Men boken krävde sträckläsning, tills den tog slut. Mycket bra var den. Mer om den här.

Ibland har jag nog lite för lätt för att skjuta upp sådant som ska göras, till sista stund. På söndag kväll ska uppgiften vara inlämnad och det jag gjort hittills på den är inte så mycket. Även om det är roligt så tar det ju lite tid. 

Nu är klockan redan ett och jag som hade tänkt mig en tidig kväll ikväll, för att inte fastna i sömnlöshetsträsket i helgen igen. Men timmarna gick och här sitter jag nu… och gäspar. Kanske skulle det pigga upp med en ny iPhone (om nu Apple får behålla namnet).

10 613 steg blev det idag.  

Sverige föddes på 1200-talet

Hur gick det till när nationalstaten Sverige skapades på 1200-talet? Det försöker bröderna Henrik och Fredrik Lindström svara på i sin första gemensamma bok "Svitjods undergång och Sveriges födelse". Här resonerar de kring de storpolitiska händelserna i 1200-talets Sverige och det som föregått dessa.
Varför det blev som det blev, det vill säga ett rike och inte två av det som är ett. Deras slutsats är att om inte vissa saker hänt så hade Sverige i dag lika väl kunnat vara delat i två länder, Svitjod och Götrike eller Svealand (troligen med Norrland) och Götaland.
Framför allt handlar det om vilken sida som vann i flera avgörande strider under 1200-talets folkungauppror. Folkungarna var de konservativa stormännen som förlorat makt när det gamla Svitjod och göternas rike kristnades under de första seklerna på förra millenniet.

Brödernas resonemang bygger en hel del på antaganden utifrån det lilla vi vet från ett magert källmaterial, och vilka politiska och samhälleliga konsekvenser vi i dag kan se av liknande handlande. Det blir både intressant och fantasieggande men också ganska pratigt och många hypoteser som det är svårt för en ickehistoriker att bedöma trovärdigheten hos.
Men det står förstås var och en fritt att spekulera i historiens gång. Boken är onekligen underhållande och väcker tankar men en del korrekturfel gör att jag undrar om även faktakontrollen har brister.

Det de dock lyckas med är att göra historien levande. Vi kan se framför oss hur det kan ha varit i det förmedeltida Sverige, hur man då kanske har levt och resonerat och under vilka villkor, även om vi aldrig får veta hur det egentligen var. Men ibland blir de omtalade personerna alltför många för att kunna hållas isär, vilket inte underlättas av att många av dåtidens herremän bar lika eller snarlika namn. För detta är herrarnas historia, hur de styrde och ställde med det rike som enades under den här tiden, från att ha varit en rad små land som var mer eller mindre självständiga. Något som påpekas i boken, och som är ett viktigt påpekande, är att vi inte bara kan tolka dåtidens källmaterial utifrån vårt sätt att tänka idag. Detta gör det än svårare att få något slags belägg för att det var på ena eller andra sättet.

Andra bloggar om: Svitjod, Fredrik Lindström

Det historiska Dublin

Hade jag varit född under medeltiden eller tidigare hade jag nog varit död nu. Ja, alltså inte för att det var länge sedan utan i förtid. Just nu läser jag Edward Rutherfurds första roman om Dublin (titel: "Dublin: Foundation" eller "The Princes of Ireland: The Dublin saga", och det sätter fantasin i gungning. Han gör historien levande och skriver tjocka böcker om människor under oftast några tusen år, människor som finns inom ett avgränsat geografiskt område. Tidigare har han bland annat skrivit om London, Salisbury och södra England. 

Det han gör är att berätta om människor från några olika släkten och som levt under olika historiska epoker. De allra flesta är påhittade, men några är sådana som det finns uppgifter om i källmaterial. Han väver ihop fakta och fiktion, och gör det till både spännande och underhållande läsning.

Den här boken om Dublin utspelar sig hittills (jag är nu genom halva boken) på 400-talet och på 900-talet, och det han väver liv i känns ganska trovärdigt. Det handlar mycket om umbäranden och om en annan syn på livet och döden. Och jag tänker att jag som är så närsynt knappast hade klarat mig länge på den tiden, utan glasögon. Jag tror att det kan ha varit en väsentlig överlevnadsfaktor att kunna se långt och uppfatta sin omgivning, eftersom den var betydligt mer hotfull till livet då. Åtminstone som vi tror att livet kan ha levts då. Så jag hade nog dött i tidig ålder.

Tja, fascinerande är det i alla fall att fantisera…

Tillägg 7/1:

Nu är boken utläst, alla 816 sidorna. Mycket fängslande, jag gillar sådana här historiska romaner.
 

Höstens Oates

Nej, det blev inget nobelpris den här gången heller till Joyce Carol Oates. Däremot har hon hunnit med ännu en ytterst välskriven och inkännande roman om livet, denna med titeln Älskad, saknad. Det ger associationer till en dödsannons och döden är också vad det handlar om.
Den här läste jag klart i mellandagarna.
Boken handlar om Nikki Eaton och hennes syster Clare och börjar med att deras mor Gwen mördas brutalt en dag i maj, ett par dagar efter att de ätit den årliga mors dags-middagen hemma hos henne. Modern är 56 år och änka sedan några år tillbaka, och och döttrarna är drygt 30 båda två. I romanen följer vi Nikki under det första året som moderlös, ända från middagen till dödsdagen ett år senare. Hon har då genomgått stora förändringar.
Det är Nikki som hittar den mördade modern i husets garage, efter att hon inte fått svar på telefonen på två dagar. Traumat gör att hon inte beter sig som vanligt igen, ens efter att mördaren gripits och modern begravts.
Efter en tid flyttar Nikki hem till villan där hennes mor bodde kvar efter hennes fars död, under förevändning att sortera de efterlämnade sakerna inför husets försäljning. Hon börjar leva i moderns fotspår. Nikki bakar samma bröd som mamma gjorde, hon går och simmar på samma tider, hon börjar besöka moderns gamla vänner och de släktingar hon umgicks med.
Nikki gör också slut med sin gamle älskare och blir i stället ihop med polisen som utreder mordet. Även systern påverkas, och bryter upp från sitt äktenskap och flyttar långt bort.

Boken är en lång sorgesång över en mor som är borta. Och Joyce Carol Oates har också tillägnat boken sin egen mor som dog 2003.
Det är sorglig läsning men mycket gripande, förstås. Och en i alla delar mänsklig berättelse, som berör oss alla djupt.
Nikkis utåt sett märkliga sorgereaktion blir genom författarens ord begriplig, samtidigt som vi förstår att Nikki både överreagerar och är på väg att bryta ihop och förlora fokus i livet. Sakta kommer vi in under huden på Nikkis person och dras in i hennes värld. Men Joyce Carol Oates lyckas med att både låta oss följa Nikki inifrån och utifrån.

Skotsk deckare

Har Skottland tagit över som deckarland efter England? Nu kommer den ena nya skotska författaren efter den andra med nya deckare och de flesta utspelar sig i Edinburgh plus en och annan i Glasgow. Efterföljarna till Ian Rankin är många, men få når upp till hans kvalitet. En av de nya är Lin Andersson som nu kommit ut med sin andra deckare på svenska, Mordbrand.
Den skiljer sig från mängde på ett påtagligt sätt. Här är det inte en desillusionerad polis som är deckarhjälte utan en brandtekniker. Rhona MacLeod är doktor i ett oklart tekniskt ämne och arbetar i Glasgow. Därifrån lånas hon ut till Edinburgh för att utreda en mordbrand i ett rivningshus där en ihjälbränd ung flicka hittas i husresterna. Flickan visar sig vara både våldtagen och lemlästad. I Edinburgh får doktor MacLeod samarbeta, i början motvilligt, med polisutredaren Severino MacRae som visar sig spela en avgörande roll i morbrandsfallet. Hur ska inte avslöjas här.
Den här deckaren är intressant och lyckas hålla spänningen uppe hela tiden, men den blir ibland lite rörig och det är inte alltid jag hänger med i logistiken eftersom förflyttningarna är många både inom Edinburgh och mellan Edinburgh och Glasgow. Men den är lättläst och klämmer in en intrikat historia på relativt få sidor så den avverkas lätt på en kväll med tv:n avstängd eller en lång sovmorgon.