Kategori: Böcker

Jo, den är ganska bra, den här deckaren. Spännande, med ett drivet språk och en, med lite god vilja, trovärdig handling. Den heter ”Väster om friheten” och är skriven av Thomas Engström. Prisbelönt som årets deckardebutant 2013.

Handlingen utspelar sig i Berlin en vecka i juli 2011. CIA:s platschef i Berlin, Clive Berner, drivet sitt eget lilla krig mot en tysk som han uppfattar som den amerikanska nationens fiende. Tysken är Lucien Gell som driver sajten Hydraleaks, någon slags variant av Wikileaks. Clive Berner anlitar den tidigare Stasiagenten Ludwig Licht, som också varit dubbelagent innan muren revs.

Berättelsen har ett högt drivet tempo som bidrar till spänningen. Thomas Engström är en cyniker, åtminstone i sitt sätt att berätta, vilket bidrar till att boken blir intressant, men till slut kanske på gränsen till för mycket cynism.

Sara Lövestam har skrivit romanen ”Tillbaka till henne”. Det är en bok som tilltalar mig väldigt mycket, framför allt för att det är en så bra historia, och ganska annorlunda.

I berättelsen överbryggar hon tid och rum. Det handlar dels om en kvinnas liv vid förra sekelskiftet, dels om en nutida kvinna som får upp spåret efter den tidigare.

Hanna är en ung kvinna i dag, hon bor i Stockholm. På ett till synes slumpmässigt sätt råkar hon få ett par glasögon, en linjal, ett par skor och en brosch. Alla sakerna är gamla och vi som läser boken förstår snart hur de hänger ihop. För Hanna tar det längre tid. Sakerna påverkar henne och hon börjar leta efter varifrån de kommer. Till slut hittar hon den som ägt föremålen före henne.

Parallellt följer vi historien om Signe som är småskollärarinna i Tierp i början av 1900-talet. Hon är en av många kvinnor som kämpar för rösträtten i det dåtida Sverige.

Sara Lövestam får ihop den här historien till en fin helhet, och ger oss samtidigt en historielektion som är ren njutning att läsa. Nästan 600 sidor, och jag vill inte att boken ska ta slut. Man kommer människorna nära, men ser också deras roll i historien och samhället. Så bra skrivet!

”Tillbaka till henne” läste jag före jul, och var ganska uppfylld av den ett bra tag efteråt. Sedan blev det en deckare, men den blev en besvikelse.

Belinda Bauer är en brittisk deckarförfattare som fått mycket beröm för sina böcker. Det berömmet instämmer jag inte i. Kanske är det bara så att hennes upplägg inte passar mig. Hon gjorde stor succé med sin debut ”Mörk jord”. Den jag läste nu är hennes andra bok, som heter ”Skuggsida”.

Historien utspelar sig i den lilla engelska byn Shipcott och polisen Jonas Holly är huvudperson. Flera personer mördas under en kort tid i januari, offren är alla gamla, sjuka eller handikappade på olika sätt. Snön faller och försätter byn i isolering. Morden utreds inte av bypolisen utan av av en grupp tillresta poliser från en motsvarighet till riksmordkommissionen, tror jag.

Den här deckaren var jag på väg att sluta läsa några gånger, men trodde det skulle bli bättre, och läste ut den.

Slutet känns ganska konstigt, lite snopet, men det kan jag ju inte berätta mer om. För mig känns boken mer som en parodi på en deckare än en seriöst syftande kriminalroman. Den har inte trovärdighet för mig. Även om de flesta deckare är skruvade och historierna inte särskilt sannolika så måste det ändå finnas någon slags trovärdighet för att jag som läsare ska ta dem på allvar.

Det har blivit populärt att skriva deckare som utspelar sig på Gotland, tror jag. En av de deckarförfattare som har anknytning till ön är Håkan Östlundh. Nu har jag läst den fjärde av hans Gotlandsdeckare, som heter ”Blot” och kom ut för några år sedan.

Det här är en sådan deckare där man redan från början ska förledas att tro att man genast förstår vem gärningsmannen är, men just därför också förstå att det inte är så. Sedan, långt in i boken, kan man börja ana upplösningen, efter fler villospår.

En sak jag gillar med den här boken är att författaren kommer in på hur olika det kan vara att växa upp som syskon i en och samma familj, att man kan ha en helt olik bild av föräldrarna och familjelivet. För så är det ju ofta i verkligheten.

Polisen Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen utreder fallet. Det börjar med att en kvinna och en man hittas mördade i en rikemansvilla på södra Gotland. Snart visar det sig vara makan i ägarparet plus makens kusin som är döda. Maken är försvunnen. Paret har två vuxna barn. Vi får också från början veta att Fredrik Broman vid fallets slut är allvarligt skadad och förs med ambulanshelikopter till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Mer än så ska jag nog inte berätta.

Jag tycker att den här deckaren är ganska bra. En aning lite väl stereotypa karaktärer, men inte så att det stör så mycket. Vissa av dem får jag inte riktigt grepp om. Historien är rejält spännande och ganska underhållande.

Hade det inte varit för att han skriver om Gotland hade jag nog inte uppmärksammat den här alls i den stora deckarfloden.

Set Mattsson är journalist och författare och har skrivit tre böcker om efterkrigstidens Malmö under andra halvan av 1940-talet. De två första som jag läst nu heter ”Ondskans pris” (del 1) och ”Svekets offer” (del 2). Båda två presenteras som deckare. Framför allt är de mycket intressanta och välskrivna skildringar av Sverige vid den här tiden. Nutidshistoriska skildringar ska vi nog kalla det. 70 år bakåt i tiden, det är historia.

I alla tre är det kriminalpolisen Douglas Palm som är huvudperson.

I den första handlar det om flyktingarna som kom från krigets Tyskland. I ett flyktingläger i Malmö dödas en polsk kvinna, ett svårutrett mord men som till slut får sin lösning.

I den andra boken ingår flera mord, till synes utan koppling till varandra. Men den finns, och vi anar den snart. Den här skulle jag nog inte kalla en deckare egentligen, snarare en spänningsroman. Men det spelar ingen roll för den stora behållningen är tidsskildringen. Här handlar det om kommunistskräcken och politiska motsättningar i Malmö och i Sverige.

Böckerna bygger uppenbarligen på en mycket stor arkivforskning från den här tidens Malmö och i mina ögon känns båda böckerna mycket autentiska. Berättelserna har många detaljer som blir viktiga tidsmarkörer men som också bidrar till att driva berättelsen framåt. Det är så här man kan ljuta liv i arkivdokument.

Set Mattsson har jämförts stilmässigt med Stieg Larsson, och lite åt det hållet kan jag hålla med om att böckerna lutar. Jag tycker att de ändå står i en klass för sig, och inte behöver jämföras med andra.

Det här är bra läsning för den som gillar historia och spänning. Jag gillar den detaljrika och ibland lite torra stilen.

Den tredje delen ska jag läsa när den kommer i pocket.

Vad gör man nerbäddad med förkylning och feber ett par dagar? Sover, slösurfar och läser. Under de senaste dagarnas förkylning har jag läst två deckare av den engelska författaren Elly Griffiths. Det är den fjärde och femte som har arkeologen Ruth Galloway i King’s Lynn som huvudperson.

Den ena heter ”En orolig grav” och den andra heter ”The outcast dead” (jo, den finns på svenska också men inte i pocket än).

Det här är charmiga och trevliga deckare, spännande utan att vara särskilt blodiga. Karaktärerna är delvis lite udda och de har delvis ganska knepiga relationer till varandra. Det handlar mycket om mänskliga relationer, särskilt mellan barn och föräldrar.

Ruth Galloway är drygt 40 och har en liten dotter på ett par år. Pappan är en gift polis i stan, som Ruth ibland samarbetar med när hon hjälper polisen.

I ”En orolig grav” har en av Ruths studiekompisar från universitetstiden hittats död, troligen mördad, i en liten stad utanför Blackpool i norra England. Han är också arkeolog och har precis före sin död gjort en upptäckt som kan vara mycket sensationell. Det kan vara den legendariske kung Arturs grav. Men det räcker inte med det, det finns fler sensationer. Och någon eller några försöker uppenbarligen stoppa offentliggörandet av fyndet.

När studiekamraten dött kallas Ruth in för att ta vid i arbetet med fyndet. Samtidigt får hon anonyma hot som vill få henne att avstå. Det blir en dramatisk uppgörelse.

”The outcast dead” tar vid nästan ett år senare. Nu leder Ruth själv en utgrävning vid Norwich Castle där ett skelett hittas som tros vara från en kvinna dömd för barnamord på 1860-talet. Ett tv-program ska göras om fyndet och historien om kvinnan. Ruth ska vara med i tv-programmet.

Samtidigt utreder polisen ett fall med en familj där tre barn dött oförklarligt. De första två anses som plötslig spädbarnsdöd men i det tredje fallet hittar polisen bevis som tyder på att barnet mördats. Lite senare kidnappas ett barn, och sedan ytterligare ett. Det går inte att berätta så mycket mer utan att spoliera för den som vill läsa.

I somras läste jag för första gången en deckare av Elly Griffiths, och blev ganska förtjust. Nu efter tre böcker tror jag att hon får vila ett tag, nu vill jag ha nytt. Men hon är helt klart läsvärd.

Har du inte läst något av henne förut så börja med någon av de tidigare böckerna, för de är i kronologisk ordning.

De senaste dagarna (bl a under sena hotellkvällar i Karlstad) har jag läst en av Helene Turstens senare deckare om Irene Huss. När hon började med deckare för cirka 15 år sedan läste jag flera av dem men nu hade det gått ett bra tag. Jag tröttnar ofta efter tre-fyra böcker om samma personer.

Det var trevligt att återknyta bekantskapen med polisen Irene Huss och hennes arbete. I den här boken dras även hennes familj in i brottsutredningen.

Det handlar om gängkriminalitet, ett nog så angeläget ämne. Ett mord på en gängmedlem och en bomb som hotar Irenes makes restaurang sammanfaller. Fler gängmord följer och både Irene och hennes familj hotas.

Något som jag har svårt att förstå är att hon fortsätter arbeta med en brottsutredning där hennes egen familj är indragen. Hon till och med håller förhör med sin egen man. Är det verkligen så inom polisen? Ska inte någon annan ta över då?

Hur som helst är det spännande och välskrivet, precis som jag förväntar mig.

Här får ni ett riktigt bra bo0ktips i sommarvärmen: ”Levande och döda i Winsford” av Håkan Nesser.

Han är en suverän berättare och förnekar sig inte den här gången heller. Det här är en bok som jag inte vill läsa klart för att jag vill ha den kvar, och ändå kan jag inte sluta läsa. Allt sedan jag upptäckte honom som författare för kanske 30 år sedan har jag gillat det han skriver. Alla böcker är inte de bästa, han har väl sina upp- och nedgångar som de flesta författare. Men den här är en av som är riktigt bra.

Det är svårt att skriva om den utan att avslöja för mycket.

Eftersom boken presenteras som en kriminalroman har ett brott begåtts, och en bit in i boken får vi veta att det rör sig om ett mord. Huvudpersonen är en svensk kvinna i medelåldern och som kallar sig Maria Anderson. I början av november kommer hon till den lilla engelska byn Winsford i Somerset. Hon utger sig för att vara författare som behöver skrivro en tid, skild sedan några år och med två vuxna barn. Sanningen är dock något annorlunda, och den nystas upp allt eftersom berättelsen fortskrider.

Brottet och den både överraskande och väntade upplösningen är historiens huvudspår på ett yttre plan. Men betydligt viktigare är frågorna om vad som formar en människa och styr hens handlingar. Boken är skriven i jagform, samtidigt som det känns som om det finns ytterligare en berättare som betraktar den här människan utifrån. Det är en känsla jag får under läsningen, att berättelsen har flera plan.

Maria Anderson är en uppenbart störd person men samtidigt sympatisk och som jag känner att jag kan ha förståelse för. Den situation hon hamnat i påverkar hela hennes liv, men det är också hennes liv och hennes personlighet som gör att hon försätts i sin speciella situation. Så tänker jag.

Det handlar om existensiella frågor, förklädda till intrigen i en deckare.  Mycket läsvärd!

Nästa deckare i sommar blev ”Känslan av död” skriven av Elly Griffiths. För mig är hon en helt ny bekantskap, köpt efter ett tips på Facebook, och jag är nöjd.

Den är lagom lång för att läsas på ett par dagar (284 sidor). Den har inte så många sidospår, egentligen bara två parallella spår och som jag utan att avslöja för mycket kan säga att de har med varandra att göra. Hur får ni läsa om själva.

Huvudpersonen är den rättsmedicinska arkeologen Ruth Galloway, drygt 40-årig nybliven mamma och singel. Hennes yrke är för mig helt nytt, och jag är inte helt säker på vad det innebär och om vi har liknande jobb i Sverige. På engelska heter det ”forensic archeology”, det ämnesområde som hon arbetar med på universitetet. Men hon samarbetar också med polisen.

Hon råkar upptäcka en döende museitjänsteman när hon anländer till ett museum där hon ska vara med om en öppning av en medeltida kista som hittats vid en utgrävning. Museet ägs av en privatperson inom adeln med anor tillbaka till den som antas ligga i kistan.

Allt utspelar sig i och omkring King’s Lynn i Norfolk i östra England. Viktiga ingredienser är också tro på det övernaturliga och new age-rörelsen. Men det stör inte, tvärtom.

Det här är en ganska småtrevlig historia, om nu en deckare kan vara det. Den är mycket brittisk, vilket jag uppskattar. Jag tror att jag kommer att läsa fler av hennes böcker så småningom.