Kategori: Böcker

En amerikansk man vid namn John och som egentligen är död kommer i polisens garn i Sverige efter en misshandel. Han är här under falsk identitet men polisen kommer snabbt på vem han egentligen är. En dödsdömd amerikansk fånge som enligt alla register avlidit i fängelset sju år tidigare.
Plötsligt är han återuppstånden i Sverige. En omöjlighet? Nej, allt eftersom historien nystas upp får vi svar på de flesta frågor.
Det är författarduon Anders Roslund och Börje Hellström som nu skrivit sin tredje deckare, med titeln "Edward Finnigans upprättelse". Men egentligen vill jag inte kalla den för deckare, snarare är det en spännande roman med ett tydligt budskap: mot dödsstraffet i USA.
Det är vad boken egentligen handlar om. Konsekvenser av dödsstraffet och det totalt omänskliga i att staten ger sig själv rätten att släcka människoliv.

En viktig del i historien är hämnden. I USA handlar det inte om att vårda den dömde utan att straffa. Offrets anhöriga bjuds in till avrättningen, och i det här fallet möter vi en pappa till en mördad dotter. En pappa som bara väntar på den dag han ska få se sin dotters mördare dö.
Den dagen blev han snuvad på när John förra gången avled i fängelset, vilket förstås var en mycket väl maskerad flykt. Men nu väntar han på att få chansen igen. För Sverige går förstås runt våra egna regler om att inte lämna ut någon som riskerar dödsstraff. Det är USA som bestämmer i världen, även i den svenska inrikespolitiken.

Författarnas ambition är uppenbarligen att initiera en diskussion, inte bara kring dödsstraffet utan också om offer och gärningsman, och rättssystemet över huvud taget. Vem är det som är offer och vem är mördare? Och hur summariska är egentligen de utredningar och domar som ska vara en garanti för rättssamhället?
Det är välskrivet, gripande och andlöst spännande. Boken ställer kanske mer frågor än den ger svar på, och ger en rejäl portion frustration över hur det är ställt i världen.

För över 40 år sedan skrev Truman Capote sin stora bok "Med kallt blod". Nu har den blivit film, för andra gången tror jag.

Hans bok handlar om morden på familjen Clutter på gården River Valley utanför Garden City i Kansas den 15 november 1959. Pappa Herb, mamma Bonnie, 17-åriga dottern Nancy och 15-årige sonen Kenyon.

Redan som tonåring läste jag boken, men kom inte ihåg så mycket av den, så nu har jag läst om den. Och jag förstår nu att jag nog inte kunde ta den till mig då, med den brist på livserfarenhet en tonåring har. Då såg jag den nog som en i raden av många deckare, om än dokumentär. Idag ger den ett helt annat intryck.

Det är ett lysande stycke samhällshistoria han skrivit. Ett journalistiskt reportage på över 400 sidor. Truman Capote sätter in morden i ett socialt sammanhang men också ett historiskt när man läser boken idag. Det är ett annat USA vi möter här än dagens.

Han berättar, utan att själv ta ställning, om morden, om bakgrunden och om vad som hände sedan. Detta tror jag vore svårt för de allra flesta, att inte låta sin egen avsky för gärningen lysa igenom. Morden sker verkligen "med kallt blod", mördarna skjuter de fyra familjemedlemmarna enbart för att undslippa vittnen till sitt inbrott. Inbrottet gör de för att de tror att Herb Clutter har ett kassaskåp med minst tiotusen dollar på sitt kontor. Men något kassaskåp finns inte och de åker därifrån med mindre än 50 dollar, en transistorradio och en kikare. Och fyra döda som de lämnar efter sig.

Mördarna hette Dick Hickock och Perry Smith, och de dömdes till dödsstraff och hängdes i april 1965. Capote berättar om de här två unga männen i 30-årsåldern, hur de tänker, känner och resonerar med varandra. Och varför det blir som det blir.

1966 kom boken ut i Sverig, men nu finns den i nyutgåva i pocket. Här finns en lång  intervju med Truman Capote från 1966.

Gunnar Widforss är en svensk målare som var aktiv i början av 1900-talet. Men vem minns honom idag? Fast egentligen var han snarare en amerikansk målare än en svensk, för han var svensk invandrare i USA.

En som inte minns honom men som väckts av hans öde och skrivit en bok som handlar om Gunnar Widforss karriär är författaren Fredrik Sjöberg. Fredrik Sjöberg är numera bosatt på Runmarö utanför Stockholm men växte upp i Västervik. Hans nya bok "Flyktkonsten" kommer ut idag. Den låter han ta sin början i Västervik, i aulan på läroverket där den stora målningen av Gottfrid Kallstenius tidigare hängde, under författarens skoltid.

Han ger Kallstenius epitetet ”det svenska tallmåleriets obestridlige mästare”. Och detta målande av tallar för honom vidare till Widforss. Tack vare Fredrik Sjöbergs blick för målade tallar upptäcker han också en målning av Widforss, föreställande ”en urgammal krumvuxen martall vid havet” på en konstauktion i Stockholm. Så föds hans mani för Widforss. Den manin för honom snart till USA och Grand Canyon, där Gunnar Widforss tillbringade en stor del av sitt liv, där han målade mängder av storslagna landskap, och där han dog i sin bil i november 1934. Men då är vi redan i slutet av boken.

Gunnar Widforss blev en stor akvarellmålare i USA men är ganska okänd här hemma.

Egentligen är det här inte så mycket en bok om målaren Widforss som om hans flykt ifrån sig själv, och kanske också författarens flykt ifrån något annat, vad det nu kan vara. Tristess? Medelålder?

Hans utvikningar är många, och det är fascinerande läsning. En slags essä om livet som rullar på som en våg in mot land, med krusningar på ytan och vågskvalp mot plötsliga skär, men också starka underströmmar. Det är underhållande, inspirerande och lättsam läsning, men med en mycket lärd och nyfiken underton. En liten bok med stora djup.

Idag har Kjell Johanssons nya roman kommit ut, "Rummet under golvet" som är hans tredje del i trilogin om sitt eget liv. den är lika bra som de två föregående "Huset vid Flon" och "Sjön utan namn".

I fattigstugan i Sjö socken i Huddinge växte de upp, Nils och Emma Charlotta. Det är sent 1800-tal i ett Sverige vi knappast längre kan föreställa oss. Nu möter vi Einars och Evas mormors generation, mormodern själv, Emma Charlotta som mest kallas Lotten, och hennes bror Nils. Det är de två små barnen som i slutet av förrförra seklet fick bo på fattigstugan i socknen med sin mor sedan hon blivit medellös änka.

Det är Nils som berättar. Han har hunnit bli 60 år gammal och vi är i början av 50-talet. Han har precis kommit ut från Långholmen efter några år i fängelse och blickar tillbaka på sitt liv, mycket tack vare ny kontakt med sin syster. Vi får följa med på hans inre resa. Det är en barndom målad i både mörka och ljusa färger vi möter. Här finns solskensstunder men också de nattsvarta stunderna i förnedrande fattigdom. Som vuxen gifte sig Nils med en resande, en tattarflicka som heter Magda, och de drog ut på vägarna som gårdfarihandlare. De fick tre barn. Den första dottern togs ifrån dem av myndigheterna, sonen fick de behålla, och den andra dottern dog som nyfödd.

Genomgående i berättelsen är temat de fattigas utsatthet i ett framväxande folkhem där det inte fanns plats för de avvikande, de som inte ville inordna sig enligt normerna och som var på förhand dömda. Socialingenjörerna tvångssteriliserade och skapade en attityd av förakt för dåtidens tattare och zigenare, dem vi idag kallar resande och romer. Det är en mörk skamfläck i vårt moderna samhälle som här lyfts upp till ytan för beskådande. Nils och Magdas historia är inte unik.

Vad som är verklig historia och inte vet vi inte. Kjell Johansson har varit förtegen om detta men ändå avslöjat så mycket att vi vet att hans berättelser till stor del bygger på verkligheten, men med fiktiva inslag. Allt har inte hänt. Men det spelar ingen roll, och jag tror inte ens att jag vill veta. Huvudsaken är att jag när jag läser detta känner inom mig att just så kan det förstås ha varit. Och om det gäller författarens egna släktingar, eller någon annan, är egalt. Trovärdigheten sitter inte i fakta utan i den möjliga sanningen.

Kjell Johansson kan konsten att fabulera så att vi tror honom. Han sätter liv i det som i någon annans hand skulle blivit platt och intet. Det är en gripande och stark skildring, och en blivande klassiker i den samtida litteraturen.

Tobias Hill skrev sin bok "Underground" 1999. Den utspelar sig huvudsakligen i Londons tunnelbana och man kan säga att tunnelbanan spelar en egen roll i boken.

Den polske immigranten Casimir, en ung man på 28 år, arbetar sedan flera år med underhåll av tunnelbanan. Han stöter på Alice, en hemlös som bor på den övergivna stationen South Kentish Town (jo, den finns i verkligheten). Samtidigt händer ett par olyckor i tunnelbanan, eller är det mord? Två unga kvinnor, som precis liknar Alice, knuffas ner framför tågen. Casismir tar som sin uppgift att få fram vad som egentligen händer, vid sidan om polisens arbete.  

Parallellt med den spännande historien om jakten på mördaren får vi följa Casimirs barndom och uppväxt i Polen, en tragisk historia som går tillbaka till andra världskriget och förföljelsen av judarna. Hans mamma är judinna men överlevde kriget. Hans pappa är en öststatsskurk, och när Casimir kommer upp i tonåren splittras familjen.

Tobias Hill har skrivit en spännande och fängslande bok, och han har en ypperlig talang som berättare, både dramaturgiskt och språkligt. Det är en kuslig berättelse och som nog gör att jag kommer att se mig om mer nästa gång jag åker tunnelbana i London.

—

tillägg kl 23.17: 12 005 steg blev det idag och 5,5 km-slingan på 35 minuter och 40 sekunder.

En av vår tids stora författare är Elsie Johansson. Nu har Anneli Jordahl skrivit en bok om henne, som kommer ut idag. Den boken har jag läst, och gillar den.

För några år sedan intervjuade jag Elsie Johansson vid ett besök här i Västervik. Här kan du läsa min artikel och vad jag skrivit om hennes böcker.  

Elsie Johanssons trilogi om Nancy blev hennes genombrott. Där berättar hon delvis sin egen historia, i romanform. Böckerna är i högsta grad romaner och inte biografier och ger därför mer en bakgrund till författarens eget liv än en verklig skildring av det.

I Anneli Jordahls bok "Att besegra fru J." får vi veta en hel del om vad som skiljer Nancy från Elsie. Men givetvis inte allt. I sitt förord skriver Anneli Jordahl att hon snarare valt några centrala teman i Elsie Johanssons liv än att berätta om helheten. På så sätt får hennes bok kanske också en större dimension, genom att sätta in Elsie Johanssons liv i en större helhet: 1900-talets stora folkhemsbygge. Elsie Johansson är en klassresenär, eller som hon själv uttrycker det, kunskapsresenär. Hon reste från det fattiga torparlivet på 30- och 40-talet via utbildning och anställning på Posten till dagens medelklass sedan hon slagit igenom som författare med stora försäljningsframgångar. Hennes begåvning fick komma till sin rätt till slut.

Boken handlar framför allt om detta: det vi i dag lärt oss att kalla en klassresa. Det är ett fenomen som Anneli Jordahl utforskat i en stor del av sitt författarskap och som också känns naturligt i detta sammanhang. Boken är skriven i reportageform, utmärkt tematiskt uppdelad, och med ett flyt och ett språkligt tilltal som gör att jag tänker ”oj, är den redan slut” efter sista sidan.

Ett tema är väckelsen, frikyrkorörelsen som varit så stark i Sverige parallellt med arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen. Tidigt blev Else Johansson medlem av Missionsförbundet och hennes förhållande till frikyrkan blev en viktig faktor i hennes liv och författarskap. Här konstaterar Anneli Jordahl hur lite som skrivits i Sverige om frikyrkorna och den inverkan de haft i den svenska samhällskulturen. Som ett ganska outforskat tema gör det boken än mer intressant.

I sin bok fångar Anneli Jordahl de delar av Elsie Johansson som jag som läsare av hennes böcker också är nyfiken på. Vad har påverkat henne i hennes författarskap? Det får jag till stor del svar på. Men jag får också en inblick i personen Elsie Johansson. För alla oss som läst och älskat Nancytrilogin och hennes dikter är Anneli Jordahls bok om Elsie Johansson den pusselbit som kanske inte är den sista men avgörande i förståelsen av hennes liv och författarskap.
 

—

11 500 steg idag. 

Ingenting har egentligen hänt. Så avslutar Katarina Kieri sin nya roman ”Vem vågar sommaren?”. Ändå fängslas jag av hennes berättelse, trots att just ingenting händer.

Romanen är en stillsam betraktelse över livet, även om den bara omfattar en dryg vecka i en människas levnad. Den människan är Majken Niska, en kvinna i yngre medelåldern med två barn som är hos sin pappa på västkusten ett par sommarveckor. Majken får då erbjudande att låna en grannes obebodda sommarhus på landet. Eller snarare ett hus som grannkvinnan ärvt efter en släkting som dött, ett hus som bara står tomt och inte används.

Majken åker dit, en aning motvilligt. Hon går där mest i ensamheten och funderar, vet inte riktigt vad hon vill med livet. Ett par gånger kommer grannkvinnans make och hälsar på, till synes för att fixa något, och hon börjar undra vad han egentligen vill henne. Hon möter också närmsta grannarna till huset, ett äldre par som inte är som alla andra.

Majken är en privat människa, men som säkert många kan känna igen sig i. Hon är ganska sluten och grubblar mycket, och det är uppenbart att hon befinner sig vid någon slags vändpunkt i livet. Boken slutar med att hon lämnar huset för att åka hem igen, och det känns som någon kommer att hända när hon väl kommer hem. Men det får vi inte veta.

Katarina Kieri har skrivit en lite vemodig och stillsam berättelse, som trots att i stort sett inget händer, ändå griper tag i mig. Men jag kan inte sätta fingret på varför. Hon har tidigare skrivit både poesi och ungdomslitteratur. Titeln anspelar på en dikt av Harry Martinsson, och ibland känns berättelsens prosa nästan poetisk.

Eva Mattsson har skrivit en ny roman: "Ostende – en släkthistoria". Den handlar om ett år i familjen Persijns liv, från vår till vår. Boken utspelar sig i Belgien, ett land präglat av pedofilmord och EU-byråkratiskt slöseri.

I Ostende, ute vid kusten, bor det medelålders paret Luc och Helene Persijn, Lucs gamla mor Alice, och Helenes syster Irene. I Bryssel har de sin vuxna dotter Yvonne. Yvonnes lillebror Toutou har dött i en olycka som sexåring. En viktig roll i historien spelar också Babette, hushållerska hos Alice Persijn.

Släktingarna bor alla nära varandra i centrala Ostende (utom Yvonne) och umgås nästan dagligen med varandra. Alice och Babette delar det 18 rum stora huset, som fått namnet La Malle, vid havet. Huset är Lucs barndomshem.

Genom tillbakablickar får vi insikt i familjens historia från andra världskriget och framåt, ett krig som fortfarande är högst närvarande i deras liv. I dag har Luc nyligen och motvilligt blivit förtidspensionerad från sitt jobb som förare på kustspårvägen medan Helene jobbar på som lärare på sin skola. Alla i familjen är starka och livliga personligheter, och med tydliga karaktärer.

Under året som skildras sker flera dramatiska händelser: Yvonne försvinner spårlöst men kommer tillrätta, Irene hittar en ny man, och Alice dör hastigt.Detta är en historia med många bottnar, och som kan te sig både lustig och djupt tragisk, ibland i nästan samma andetag. Raljerande humor blandas med sorg och smärta. Men det känns aldrig fel, tvärtom.

Temat för romanen är föräldraskapet, hur det drabbar oss, och hur olika vi hanterar det. Mammorna är inga praktmammor utan snarare tvivlande och avståndstagande som mammor medan fäderna är de som beskrivs som mest kärleksslösande.  Men riktigt så enkelt är det inte heller. Ingenting är enkelt, ingenting är svart eller vitt.  

Eva Mattssons berättelse säger oss mycket om livet, det universella livet vi alla delar, och om Belgien, ett litet land som många av oss nog inte vet så mycket om. Men det gör författaren, som själv bott i Ostende och vars mor var belgiska.

Nu har jag läst ut Stieg Larssons andra bok om Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander. Den heter "Flickan som lekte med elden". Superbra, den också! Spännande och välskriven och hans budskap går inte ta fel på. Han står på de svagas sida, och använder det i sitt berättande.

På något kusligt sätt känns det som en förebådan av något slag, eftersom en viktig del av intrigen är en författare som dör (han mördas) strax innan hans bok ska publiceras. Stieg Larsson avled i en hjärtinfarkt (tror jag) den 9 november 2004, strax efter att han lämnat manus till sina tre deckare till förlaget. 

—

10 914 steg idag. Och jag slog mitt personliga rekord: 5,5 km-slingan tog 35 minuter och 20 sekunder idag.