Kategori: Böcker

I natt låg jag vaken länge, jag låg och läste Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Vilken bok! Bästa deckaren jag någonsin läst! Hur kunde han få ihop det så bra!? Jag kunde helt enkelt inte sluta, klockan var bra långt över midnatt innan jag lade den ifrån mig. Då hade jag läst sedan jag kom hem vid femtiden. Den är på 567 sidor så det tar sin tid.

Det som gör den så bra är en kombination av stor spänning, en bra berättelse som känns sann, med trovärdiga och levande människoskildringar, och ett tydligt budskap. Trots inslag av djup ondska är det en god och varm berättelse. Den har en ytterst klurig intrig. Den är språkligt välskriven och med en dramaturgi som gör den fängslande. Nej, det finns inget negativt att säga om den.

Jag kände att jag bara måste läsa nästa också så den köpte jag på lunchen idag. Jag har nog aldrig förr köpt en inbunden deckare till fullpris… När den är läst är det väl bara att vänta på nästa del. 

—

5,5 km-slingan tog 39 minuter ikväll. 18 030 steg blev det idag. Igår bloggade jag inte eftersom jag bara läste hela kvällen, men det blev bara 11 239 steg då. 

De senaste kvällarna har jag kopplat av med en deckare, Sue Graftons R is for Ricochet. Den är lite ovanlig, faktiskt, av två skäl: ingen dödas, och den utspelar sig 1987 trots att den är skriven 2004. Ond bråd död är ju det vanliga i deckare. Här handlar det i stället om ekonomisk brottslighet, att tvätta stora mängder svarta pengar.

Den är helt OK som avkoppling, och ungefär lika spännande som Sue Graftons böcker brukar vara. Jag har inte läst alla så jag vet inte om den här är "snällare" än vanligt, eller om hon numera lagt morden åt sidan.

Det här är hennes 18:e bok om Kinsey Millhone och kanske kommer hon aldrig att låta henne åldras in i vår tid utan behålla henne på 80-talet, där hon började. De flesta deckarförfattare gör ju inte så, utan skriver i nutid.

—

11 408 steg idag. 

Sedan jag läste om Garp för 25 år sedan har jag gillat John Irving, och läst allt han skrivit. Det är alltid med en viss ängslan jag närmar mig en ny bok, rädd för att bli besviken, rädd för att han ska ha fallit i den grop där många succéförfattare hamnar när deras nästa bok inte håller måttet.

Att leva upp till kravet på ständigt nya höjder är givetvis en konst, och få förunnat.
John Irving är en av dem. Han förnekar sig inte, och visar än en gång vilken god berättare han är. Den nya boken heter ”Tills jag finner dig” och handlar om pojken och mannen Jack Burns och hans förlorade barndom. Igår läste jag ut den.

Som vanligt är det en sorgsen och melankolisk historia om stor kärlek men också svåra övergrepp och den plåga som föräldraskapet kan innebära när omständigheterna blir fel.

Jack Burns föds 1966. Han mor Alice har kommit till Halifax i Kanada från Skottland  för att söka efter  hennes älskade William som gjort henne gravid men sedan flytt. Där föds Jack. William är organist och Alice tatuerare. Hon stannar där med barnet och när Jack är fyra år beger hon sig ut på en resa till Köpenhamn, Stockholm, Oslo, Helsingfors och till slut Amsterdam för att följa efter William. Hon försörjer sig på att tatuera. Sedan bär det hem igen och Jack växer upp i Toronto.

Han växer upp med föreställningen att hans pappa övergett honom och Alice för gott och mammans hat är oresonligt. Han har ingen kontakt med sin pappa. Först när hans mamma har dött och när Jack blivit 38 år gammal kan han leta upp sin far. Men redan innan dess får han veta att historien egentligen var helt annorlunda än så som hans mamma berättade den.

Berättelsens tema är den förlorade barndomen och föräldrarnas makt över sina barn. Men inte bara föräldrarnas utan över huvud taget vuxnas makt över barnen. Jack blir utsatt för svåra sexuella övergrepp och oftast, men inte alltid, finns där ingen hjälp för honom för ingen ser det. Som vuxen blir han en stor filmskådespelare men inom honom är det hela tiden de inre konflikterna med rötter i hans barndom som styr honom. Först när hela historien klarnat kan han känna sig hel.

John Irvings har en speciell förmåga att skildra djup sorg och smärta och gestalta det faktum att ingen människa är bara svart eller vit. Under berättelsens gång växer och förändras den bild av både Alice och Jack som vi fått från början, och historien blir också en resa i det inre för oss själva.

Han har skrivit en tung bok, 780 sidor, och den längsta av alla hans romaner. Delar av den kunde han ha uteslutit, till exempel i skildringarna av livet som vuxen i filmbranschen. Där saknas ibland stuns och kraft och känns i stället som transportsträckor.

Delvis är detta John Irvings egen historia. Han berättar i en intervju i DN för en månad sedan om hur han själv nekats kontakt med sin far under uppväxten och först som vuxen mött honom. Kanske går honom historien ibland för nära och han tvingar sig själv att distansera sig. Så känns det i vissa delar, när han blir plågsamt realistisk.

Jacks bästa vän Emma skriver i berättelsen en bok där hon skildrar ”skadade, djupt komprometterande förhållanden, men som ändå på något sätt fungerar”. Kanske är detta en nyckelmening som egentligen beskriver John Irvings eget författarskap. För trots många perverterade figurer i människohamn i hans liv förblir Jack en god människa. Precis som John Irvings andra litterära hjältar.

Jonathan Safran Foer har fått mängder av beröm och uppskattning för sin bok "Allt är upplyst", och det är han värd. Det är en bok som skiljer sig från det mesta i dagens litteratur. Den är rolig och allvarlig på samma gång, och experimentell och annorlunda. Människans grymhet och människans godhet blandas i en både underhållande och sorglig berättelse. Att ha skrivit den här som 25-åring är en stor prestation och ett tecken på både mognad och lekfullhet. I både form och innehåll leker han med läsaren, och utmanar våra sinnen. Han är en sagoberättare men också en högst modern författare.

—

Stegräknaren glömde jag idag men 5,5 km-slingan gick på 39 minuter men då sprang jag så mycket jag orkade. Det var varmt idag. 

De börjar bli till åren, Rolling Stones. Jag har sett dem på konsert en enda gång, jag tror att det var 1970 i Göteborg. Då var de unga rebeller. De är väl fortfarande rebeller men åren hinner i fatt och nu är de alla i 60-årsåldern.

Hur livet som bandmedlem har varit kan vi läsa i en ny bok: "Enligt Rolling Stones". Boken är en intervjubok med de fyra bandmedlemmarna plus intervjuer med nyckelpersoner kring dem. Mick Jagger, Keith Richards, Charlie Watts och Ron Wood står själva som författare men redigering av boken har gjorts av Dora Loewenstein och Philip Dodd. Intervjuerna gjordes under en av deras senaste turnéer och går tillbaka ända till när det började. Till exempel berättar Mick Jagger om sitt skiffleband Little Boy Blue and the Blue Boys på 50-talet, inspirerade av Lonnie Donnegan. Ibland spelade han ihop med Keith Richards som kom från samma lilla stad öster om London.

Det finns förstås massor av bilder från ett långt liv ihop. Men mest intressant är de egna berättelserna. Det handlar mycket om musik och turnéer, bland annat Mick Jaggers frenetiska scenkonst, men också personliga reflektioner och minnen av ett långt liv ihop.

Bandmedlemmarna berättar om Brian Jones drogproblem och ännu oklara död 1969. Droger är något som tidigt förknippades med bandet och Keith Richards redogör i detalj för när han arresterades i Kanada men att straffet för innehavet blev att hålla en gratiskonsert för blinda, tack vare vädjanden från en blind beundrare.

För oss som minns dem från 60-talet, när de slog igenom, och framåt är boken en skatt. Egna minnen man förknippar med olika låtar kommer tillbaka och musiken får en ny dimension genom boken.  

—

8 797 steg idag och 5,5 km-slingan på 43 minuter. 

I midsommarhelgen har jag läst två deckare:

Arnaldur Indridason: Mannen i sjön (2006):
Bokens intrig är följande: ett mansskelett hittas i en sjö, fastbundet vid en gammal rysk radioapparat för avlyssning av den amerikanska flygbasen på Island. Polisen förstår snart att det rör sig om ett mord någon gång på 60- eller 70-talet. Utredaren Erlandur, den tjurige gamle polisen med sitt eget livshelvete, kommer så småningom gåtans lösning på spåren, tack vare intuition, envishet och kollegialt samarbete. Det som gör den här boken till en bra deckare är både persongalleriet och den ganska ovanliga intrigen parat med ett historiskt skeende som ger ett vidare sammanhang. Deckare av idag inte bara förklarar och ser kritiskt på dagens samhälle, utan också på gårdagens. Detta är en av de bättre.

Annika Bryn: Morden i Buttle (2006):
Polisen Margareta Davidsson kommer till Gotland för att vila upp sig efter att ha blivit skjuten i tjänsten tidigare på vintern. Nu är det mars och hon har lånat en stuga i Buttle några veckor. Redan på färjan fattar hon misstankar mot en lastbilschaufför som är ombord på samma färja. Och redan första natten i stugan hittar hon liket efter en ung kvinna, som hon också lagt märke till på färjan eftersom kvinnan verkade så bekymrad. Det är en del osannolika händelser och samband i den här berättelsen, och ibland grenar den ut åt väldigt många håll. Men den har ett angeläget budskap.

En bok igen, men ingen recensionsbok. Igår kväll läste jag ut Jane Fondas memoarer "My Life so far", 579 sidor livshistoria. (Den har visst kommit på svenska i vår.)

Innan jag köpte den hade jag läst flera uppskattande recensioner om den, och jag är nog benägen att hålla med. Den är välskriven och innehåller mycket som är klokt och intressant. Givetvis berättar hon öppet om sitt liv, annars hade det knappast varit någon idé att skriva. Men det märks hur hon utvecklas under skrivandet, ju mer hon går tillbaka och reflekterar över sitt eget liv. Hon höll på i fem år och skrev. 

Hon delar in sitt liv i tre faser: ungdomen, äktenskapen, och tiden efter 60. Det är nu, i den tredje fasen, som hon anser sig ha blivit en mer hel människa sedan hon insett att hon behöver se mer till sina egna andliga behov än till de behov som hennes man har. 

Tidigare har jag sett och gillar flera av hennes filmer och det är intressant att läsa om hur det var då, och när hon uppmärksammades för sin politiska aktivism. Här berättar hon om sina motiv och sitt engagemang och hur det påverkade hennes arbete och hennes liv i övrigt. Mycket intressant.

I maj kom Franklin Foers bok Fotboll förklarar världen. Säkert är det många som läst den, nu i fotbollstider. jag som inte alls intresserar mig för fotboll som sport gillade verkligen den här boken.

Min recension:

Man behöver inte vara intresserad av fotboll och fotbolls-VM för att fascineras av Franklin Foers bok om fotboll. Visst handlar den om fotboll men det är inte sporten som är det intressanta, utan fenomenet fotboll som samhällsföreteelse.
Och frågan är om jag kan gå med på att det egentligen är en sport efter att ha läst hans bok. Snarare verkar fotboll vara affärer, våld och politik. Ädel tävlan och sportsmannaskap verkar inte ingå i fotbollsvärlden, åtminstone inte på hög nivå.
Missförstå mig inte. Franklin Foer älskar fotboll, och fotboll på lokal nivå har inte mycket likhet med den fotboll han skriver om. Hans bok handlar om världsfotbollen, de stora klubbarna och ligorna och som lever sitt eget liv efter i stort sett egna regler.

Det handlar om korruption, rasism, våld och död, översitteri och kvinnoförakt, religion mot religion. Och väldigt, väldigt mycket pengar.
Med hjälp av fotbollen förklarar han världen. Han förklarar varför människorna på Balkan är brodermördare, där Arkans lag, dödsmaskinen Röda Stjärnan är i topp. Han förklarar klassmotsättningarna och religionsmotsättningarna i Glasgow genom att berätta om ärkefienderna Glasgow Rangers och Celtic. Han förklarar korruptionen genom att berätta om Pelé i Brasilien och Berlusconis italienska lag FC Milan. Och så vidare.

Hela boken är ett inträngande och avslöjande reportage om något så vanligt och gränsöverskridande som fotboll, som också förklarar globaliseringen enligt Foer.
Det han främst gör är att sätta in fotbollen i nya sammanhang, inte minst historiska, kulturella och ekonomiska. Det är skickligt gjort och han har uppenbarligen lagt ner mycket arbetet på sitt verk.
Och det är fantastiskt bra skrivet, för han gör fotbollsfenomenet intressant långt utanför sin egen sfär.