Kategori: Böcker

I förra veckan läste jag ut Sara Stridsbergs nya bok, "Drömfakulteten" som handlar om Valerie Solanas. En fantastisk bok. Lite svår att komma in i, men den bara vinner efter hand och på slutet ville jag inte att den skulle ta slut. I helgen läste jag Anne Tylers senaste bok "Amateur marriage", också det en fantastisk bok och en av hennes absolut bästa. Få kan skriva som hon. Det här är två så olika romaner som de någonsin kan vara. Ändå finns det likheter. De handlar båda om människan och hennes existentiella ensamhet. Vilket väl de flesta romaner gör. Sara Stridsbergs Valerie Solanas är en uppkäftig, ilsken och utstött stark feminist, precis som hon var i verkligheten, medan Anne Tylers båda uppdiktade romanpersoner Michael och Pauline är medelklassens försvarare och så ytterst vanliga. Men de bär också sina problematiska liv genom en oförstående omvärld, fast i det tysta. Människans utsatthet är densamma, om än den sker i prostitution i New York eller i villaförorten i Baltimore. Naturligtvis kan man inte jämföra de här två böckerna, de är olika som natt och dag. Men båda är mycket starka läsupplevelser, fast utifrån helt olika förutsättningar.

Vad jag tycker om de två böckerna:

Anne Tyler: The Amateur Marriage (2004):

Anne Tyler överträffar sig själv. Igen! Hon är en fantastisk berättare. Här berättar hon om Michael och Pauline som träffas strax efter Pearl Harbour, gifter sig ganska snabbt under krigsyran, och utan att fundera så mycket över det. Och livet rullar på i den nya moderna villaförorten, med tre barn, ibland stora bekymmer men också glädjeämnen. Det ligger en desperation över deras liv; två var för sig goda människor men som egentligen inte passar ihop. Det inser de, också var för sig, ibland men glider vidare på livets våg, tills den brister en dag, efter 30 års äktenskap. Anne Tyler kan verkligen skildra de vanliga människorna och göra dem till starka litterära gestalter, framför allt genom sin dialog.

Sara Stridsberg: Drömfakulteten (2006):

Valerie Solanas sköt Andy Warhol, men han överlevde. Det är detta hon fortfarande förknippas med. Men det hon lämnade efter sig till världen är SCUM-manifestet, kanske det ultimata feministiska dokumentet. Valerie Solanas rasande vrede, klarsynthet, humor, självförtroende, desperation, tragik och ensamhet utgör essensen i Sara Stridsbergs berättelse. Det är skickligt och utmanande, och framför allt läsvärt. De yttre fakta i berättelsen stämmer i stort med det som kan beläggas historiskt. Men hon skriver på något som knappast kan beskrivas som annat än experimentell prosa. Korta snuttar, minnesfragment; ibland i dramaform, varvas med berättande delar. Det gör boken först en aning svårgenomtränglig, men efter hand vinner den på utformningen, inte minst tack vare sin glöd.

 

Tänk vad glad man blir för ett litet brunt paket från Adlibris.

Idag kom de två böcker jag nyss beställde: Statistics for dummies och Connecting. Jag gillar stastistik men har inte särskilt stora kunskaper i det. Men det hoppas jag kunna skaffa mig nu. Information om statistikboken hittade jag av en slump på en hemsida någonstans när jag sökte efter något helt annat. Jag har bläddrat lite i den nu och den verkar faktiskt begriplig även för en novis som jag. En hemsida om statistik som verkar bra är denna. Jag har kollat lite men inte alls utforskat allt. Kanske finns det någon bra och enkel på svenska också som jag missat? Tipsa mig gärna om det!

Boken Connecting har undertiteln ”how we form social bonds and communities in the internet age” och den ska jag förstås använda till min uppsats.

Kvart i nio vaknade jag i morse och tänkte att jag ligger och läser en stund. Igår kväll började jag på Paul Austers nya bok "Dårskaper i Brooklyn" som kommer ut på tisdag (alltså en recensionsbok). Och den är så himla bra så plötsligt var klockan halvett och jag hade läst färdigt. Vid halvelva tänkte jag "nu borde jag väl snart gå upp" men jag gör väl som jag vill när jag är ensam hemma. Jag kunde inte sluta läsa, berättelsen bara grep tag i mig och släppte inte taget. Det han gör så bra är att han berättar en dramatisk historia som om det vore vardagshändelser. Oftast är det ju tvärtom i stället.

I morse kom brevbäraren med lyckan i handen till mig. Jag fick en bok jag länge sett fram emot. Paul Austers nya "Dårskaper i Brooklyn". Den kommer ut den 18 oktober men eftersom jag ska recensera den till tidningen så får jag den lite i förväg. Av hans tidigare böcker har jag bara läst "New York-trilogin" och "Orakelnatten" men är helt såld. Precis som massor med andra läsare.

Innan jag börjar läsa den här måste jag läsa ut den bok jag håller på med, "Främling på tåg" av Jenny Diski. Det är en slags essä i bokform om maratonresor på tåg i USA. Mycket välskrivet, spritiuellt och intressant.  Det är den första av hennes böcker som jag läser och jag kommer nog att läsa fler sedan.

Igår läste jag ut Dilsa Demirbag-Stens bok "Stamtavlor". Himla bra är den. Hon är kurd och kom till Sverige 1976 med sin familj (jag såg idag på nätet någonstans att hon är syster till Dilba). I boken berättar hon om livet som kurd i Turkiet och släktingar och vänner där. Hon berättar om traditioner och varför s k hedersmord begås. Det finns inte mycket som verkar bra i unga kurdiska kvinnors liv, utan det är mest hot, våld, förnedring, slit och fattigdom. Ändå skriver hon mycket om kärlek, framför allt sin älskade mormor. Väldigt bra och läsvärt.

I eftermiddag var jag på jobbet och hämtade en laddning recensionsböcker som kommit de sista veckorna (jag har ju semester fortfarande). September är den månad som flest böcker ges ut tror jag. Men jag fattar inte varför. Läser vi mer i september?

Det jag ska läsa den närmaste tiden är (utgivningsdatum inom parentes):
Dennis Lehane: En drink före kriget (13/9)
Val McDermid: Andras plåga (13/9)
Leif GW Persson: Linda (14/9)
Annika Bryn: Brottsplats Rosenbad (12/9)
Dilsa Demir-Sten: Stamtavlor (19/9)
Jenny Diski: Främling på tåg (20/9)
Mumme Mushallah: En briljant bokidé (utgiven)
Henrik Bromander: Hur vi ser på varandra ((utgiven)

De flesta har jag beställ men ett par är extra utöver beställningen men jag ska försöka hinna med dem ändå. Fyra av dem är deckare, och av dem ser jag mest fram emot Denis Lehanes nya.

Innan jag börjar med någon av dess ska jag läsa klart Nick Hornbys nya som heter "Fallhöjd". Den är lika bra som hans tidigare. 

Igår och i morse tog jag lite timeout och läste en bok jag tänkt på ett tag, nämligen "Idéernas grotta" av José Carlos Somoza. Den kallas för kriminalroman på omslaget, men är enligt min mening lika mycket en filosofisk och psykologisk historia. Den har fått väldigt bra kritik och vunnit flera priser men jag är lite tveksam till den, eller snarare kluven. Den fängslade mig verkligen men efteråt känns det lite som "och…?" Vad vill författaren med sin bok? Förföra och gripa läsaren? Eller har den ett djupare budskap? Troligen både och.

Boken utspelar sig i antikens Aten där en elev vid Platons akademi mördas. Brottet utreds av av en Gåtornas Uttydare vid namn Herakles och historien dras in i dionysiska mysterier och filosofiska resonemang. Den har en metaberättelse, en översättare som i fotnoter kommenterar själva berättelsen, och som dras in i själva händelseförloppet och blir en del av berättelsen. Det är ett spännande berättarknep och även om det används då och då känns det ganska uppfriskande.

Boken rekommenderas för den som gillar det lite mystiska. Om du tycker om Dennis Lehanes "Patient 67" gillar du nog den här.