Kategori: Böcker

Nu är det gjort. Nu är tryckfilen skickad. Nu ska det bli en bok.

Himla roligt har det varit, även om jag de senaste dagarna bara ätit, sovit och suttit vid datorn. Försommaren har kommit under tiden. Nu ska jag chocka min trädgård med lite vård och krukväxterna ska få vatten.

Att släppa ifrån sig en hel bok till tryckning är nästan som att lämna barnen på dagis första gången. Jag får lämna över till andra och lita på att allt blir bra.

Sedan i vintras har jag arbetat med ett uppdrag som redaktör för Släktforskarnas årsbok 2014, åt Sveriges Släktforskarförbund. Ett roligt uppdrag inom mitt stora intresseområde, släktforskning. Som redaktör skriver jag inte själv utan det handlar om att ta hand om andra författares bidrag.

Jag har tidigare skrivit böcker men aldrig producerat en bok själv. För ett antal år sedan gjorde jag några broschyrer i Indesign (layoutprogrammet) och har tidigare jobbat med tidningsredigering i programmet Quark Xpress. På dessa program är jag självlärd och har inte jobbat med layout på 6-7 år nu. Så bara det kändes lite nervöst.

Det har gått bra med layouten, både att lära mig Indesign på nytt, och att försöka komma på hur jag bör göra. Årsboken har kommit ut i flera år tidigare, så de gamla böckerna har varit en bra hjälp. Jag har också haft bra stöd av några andra som arbetar med layout. Tack ska ni ha, ingen nämnd och ingen glömd!

För att inte missa något viktigt har jag haft en lista på sådant som måste göras efter hand, utöver att lägga in text och bilder. T ex att fixa sidfoten så att det blir den rätta, infoga kort tankstreck i stället för alla felaktiga bindestreck, göra alla kursiveringar och fetstil, att göra en korrekt innehållsförteckning, skriva baksidestext till omslaget med mera. Det är massor med detaljer man måste gå igenom. Igår satt jag med sista korrekturläsningen, och hittade en borttappad punkt i en bildtext, ett saknat ”på” i ett textstycke, två felaktiga avstavningar och lite sådant. Ett problem är att om man ändrar något på ett ställe kan det ställa till problem längre fram. Jag testade med att lägga till ett utrymme på 0,5 mm på en sida, då hoppade nästa kapitel fram en hel sida! I stället tog jag 0,3 mm, vilket fungerade utmärkt.

Vissa av texterna har många fotnoter, och det gör det extra knivigt. Fotnoterna följer ju med sin text, och måste få plats i botten på samma sida. Ibland blir det trångt, men det hjälper inte att trixa så att bara artikeltexten får plats, fotnotstexten måste också få plats.

Arbetet började med att ta hand om inkomna texter från släktforskare, och kontakta möjliga skribenter. Boken består av tre typer av texter: släkt- och personhistoriska artiklar, facktexter om historiska förhållanden och metodikartiklar. Från släktforskarna kommer det in släkt- och personhistoriska texter, men inte så mycket av de andra sorterna. Därför har jag kontaktat några forskare och arkivarier och fått in artiklar på de områdena.

Det är ett grannlaga arbete att vara redaktör och gå igenom andras texter. Jag har ansvar för att texterna ska vara språkligt korrekta och läsvärda, författarna för att de har självständiga och intressanta texter. Det gäller att inte peta för mycket i någon annans språk, men samtidigt få det riktigt och rätt. Och en viss enhetlighet boken igenom, t ex källförteckningarna.

Omslagsbilden är viktig och samtidigt en svår uppgift att lösa. Den bästa bilden från boken kanske inte håller den tekniska kvaliteten som krävs för att tryckas i stor storlek på omslaget. Där fick jag tänka om efter ett tag och komma på en egen lösning. Med hjälp gick det bra. Så här blev det.

Bilder är ett kapitel för sig. Inte i boken, men i de inskickade bidragen. Författarna är ju inriktade på den skrivna texten men en del har levererat fantastiska bilder också. Bilder är faktiskt en svår del av en sådan här bok, för historien har ju redan passerat och det går inte att gå ut att fotografera den. Annat än historiska miljöer, artefakter och dokument. Till exempel porträttmålningar. De som skriver om människor som levt så sent att dessa har fotograferats har ett bättre utgångsläge bildmässigt än den som skriver om 1600-talsmänniskor. Men det har löst sig bra, tycker jag, även om jag gärna hade sett fler illustrationer.

Bilderna är det som oroar mig mest när det gäller tryckningen. Eftersom det är första gången jag gör en bok vet jag inte riktigt om det som ser bra ut på min skärm blir bra i tryck också. Blir bilderna för ljusa eller för mörka? Jag hoppas på det bästa.

Min uppgift var att göra en årsbok i ungefär samma omfattning som tidigare, på runt 360 sidor. Det har jag gjort, den blev 364 sidor tjock. Det har krävt en noggrann planering och räkning.

Först har jag haft allt i en Excelfil med anteckningar om författare, textomfång, antal bilder, var i processen vi befunnit oss med varje bidrag m m. Men när det var dags att sätta ihop själva boken har jag övergått till analog planering. Papper och penna, klippa och sortera.

För att få en bra mix är det flera parametrar att ta hänsyn till. Innehållsmässigt har jag utgått från att hitta en bra blandning av släkthistoria och facktexter. Det gäller t ex att inte lägga två berättelser som båda bygger på domboksforskning intill varandra, eller två militärhistoriska artiklar ihop, även om de sinsemellan är helt olika. Längre kapitel ska blandas med kortare. Dessutom vill jag lyfta fram nyare författare i början av boken, de som inte tidigare medverkat i årsboken. Förnyelse och utveckling av årsboken är viktigt. Och så ska det vara en bra mix av bilder.

När jag kommit så långt att det var dags att ”komponera” boken skrev jag upp alla författarnamn plus antalet sidor på en kartongbit, klippte isär och blandade. Vid det laget hade jag i huvudet vad alla artiklar handlar om, och jag ändrade om några gånger. Därefter har jag haft en anteckningsbok på skrivbordet där jag noterat för varje kapitel när jag gjort klart det i Indesign, hur många sidor det blev (min omfångsbedömning har faktiskt stämt ganska exakt) och räknat framåt för att ha någorlunda koll på att boken får rätt omfång.

Hur jag skulle göra tänkte jag ut efter hand, inget var givet från början.

Om en dryg månad kommer boken ut.

Nu ska jag jobba med lite annat ett tag, och snart träffa barnbarnen igen.

 

 

Här om dagen hittade jag en gammal deckare när jag rotade i bokhyllan efter en annan bok. Deckaren heter Brottet som kom bort och är Bunny Ragnerstams debut. Den är skriven 1972 och utgiven i pocket 1977. Sedan dess har Bunny Ragnerstam varit verksam som författare på heltid och skrivit många böcker, bland annat historiska krönikor och romaner i historisk miljö.

Kanske har jag läst någon av hans böcker på 70-talet, men minns inte nu. Jag vill i alla fall läsa mer av honom.

Den här boken är både en spännande deckare och idag en ren nostalgitripp och tillbakablick i samtidshistorien. 1972, det är ju mer än 40 år sedan, men min nutid då. Då var jag nyss vuxen och kan identifiera mig med de ungdomar som beskrivs i boken.

Brottet är ett inbrott och misshandel av en nattvakt på en industri i den fiktiva landsbygdsstaden Helgestad i norra Skåne. Hjältarna i den här deckaren är den unge lokalredaktören Staffan Ek och den frilansande fotografen Fredrik Bloom. De verkar i ett samhälle som var ganska annorlunda mot idag, och med andra arbetsvillkor.

Då, när boken skrevs, styrdes Grekland av en fascistisk militärjunta, Rhodesia var ett apartheidland med Båstadskravallerna som följd i Sverige och vänsterrörelsen var aktiv. Det är viktiga tidsmarkörer i den här historien.

I samband med inbrottet på elfabriken Helab uppdagas att företagets nya stororder till Frankrike egentligen handlar om att tillverka eldetaljer som ska användas vid tortyr i grekiska fängelser, via ett franskt bulvanföretag. Boken handlar om konflikten mellan att ta avstånd från detta och att behålla jobben i Sverige.

Den här boken skrevs på den tiden när deckare och samhällskritik var synonymt, till exempel som hos Sjöwall-Wahlöö.

Nostalgitrippen består av beskrivningarna av lokalredaktörens arbetsvardag. Själv började jag i tidningsbranschen 1980, men det mesta var sig likt då så som det beskrivs 1972. Teleprintern och en gammal Halda är de viktigaste arbetsredskapen, telefotosändare och sidskisser är andra begrepp som inte längre används. Det här känner alla journalister i min generation igen, men knappast de yngre.

Halda var den mest förekommande modellen av skrivmaskin på redaktionerna, robust och skogsgrön till färgen. En riktig trotjänare på redaktionerna.

En teleprinter var en maskin som kunde skicka text via en hålremsa på telenätet, från lokalredaktionerna till huvudredaktionerna, eller från TT ut till tidningarna. Det här var före faxens tid. Det fanns gamla erfarna redaktörer som kunde läsa texten direkt från hålremsan.

På en telefotosändare satte du fast papperskopian av bilden runt en trumma och så skickades den via telenätet till huvudredaktionen där en bild skrevs ut i en skrivare.

Sidskisser var skisser som redigerarna gjorde på papper för varje enskild tidningssida. En sådan visade var på sidan olika artiklar skulle placeras, liksom bilderna, hur stora rubrikerna skulle vara och så vidare. Skissen lämnades till grafikerna som monterade innehållet på sidorna efter skisserna. Det här var framför allt på blytiden, när bilder trycktes från klichéer och text göts i bly. Men det fortsatte långt in i den digitala åldern på 80-talet, delvis in i 90-talet. På tidningarna slöts avtal om hur mycket journalisterna själva skulle få göra och vad grafikerna skulle göra. Digitaliseringen tog död på grafikeryrket, men dödskampen var lång.

I förra veckan intervjuade jag sångerskan Jessica Andersson med anledning av att hon kommer till Västervik på Diggilooturnén till sommaren. Det var ett svårt jobb att göra eftersom jag före intervjun inte hade en aning om vem hon är. Jag som inte har någon tv, jag följer inte med i nöjeslivet och det är säkert tio år sedan jag såg Melodifestivalen.

Mitt uppdrag var att ringa producenten Peter Krall om Diggiloo, och när vi pratat klart frågade han om jag ville prata med någon artist. Och då råkade det bli Jessica Andersson. Kanske för att hon fanns i närheten av hans telefon, men det vet jag inte.

Det känns alltid dumt att intervjua en känd person utan att vara påläst. Det tycker jag ingår för en reporter. Men den här gången var jag alltså oförberedd. Så jag frågade lite om turnélivet, och det blev en trevlig pratstund. När jag efteråt googlade på henne fick jag ju klart för mig vem hon är. Och så såg jag att hon skrivit en bok om sin barndom med missbrukande föräldrar. Då blev jag nyfiken och skaffade hennes bok, som jag nu läst. Ja, den är ju skriven av Lena Katarina Swanberg, men det är hennes berättelse.

Boken heter ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var”, utgiven 2009.

Boken är intressant och ganska utlämnande, och man förstår mer hur det är att vara ett utsatt barn med en sådan uppväxt. Det är gripande och sorgligt, och sätter kanske hennes person i ett annat ljus än utan de här kunskaperna.