Bengt Ericsson, erfaren och kunnig ekonomijournalist, har skrivit en bok om de nyrika i Sverige. I ”Den nya överklassen” presenterar han vilka de är och hur de lever. Det är en avslöjande bok om sådant de flesta av oss nog inte har klart för oss. Den är intressant, inte bara för att den visar oss hur en liten men betydelsefull samhällsgrupp lever och verkar, utan också för att den visar på mönster och system som annars är dolda.
En hel del häpnadsväckande fakta kommer fram, framför allt om hur det går till när man skaffar sig rikedom och sedan ökar på den mer och mer. Den girighet som på senare år allt mer uppmärksammats förklaras och lyfts fram. Men den försvaras inte, tvärtom. Bengt Ericsson förklarar hur bonussystemen fungerar, att bonus ska man som företagsledare ha om företaget gått bra – men också om det gått dåligt! Bonus har ingenting med prestation att göra, det är bara en rörlig lön av stora mått, och som försvaras med näbbar och klor av de aningslösa som menar sig ha rätt till den samtidigt som anställda avskedas för att nå upp till sparbeting eller avgifterna höjs för kunderna, till exempel i banken, elpriserna höjs eller företag till och med går omkull på grund av dåliga affärer. Detta lyfter författaren fram.
Men det handlar också om att förklara vilka de nyrika är, var de kommer ifrån och hur det kommer sig att en liten grupp, företrädesvis män, skaffar sig rikedomar som är så väldigt mycket större än de flesta andras. Förklaringen är både samhällssystem, lagar och regler som tillåter detta, ett beteende där man skyddar varandra och en brist på insikt.
Han skriver bland annat om Börje Ekholm, bygdens son från Edsbruk och vd för Investor. En gång kring millennieskiftet, kanske när han blev vd, intervjuade jag honom. Han var lite svårtillgänglig minns jag. Börje Ekholm tas som exempel på det som Bengt Ericsson kallar de rikas tondövhet, att de inte förstår vad håller på med. Exemplet gäller när Börje Ekholm 2010 menade att SEB:s bonuspott skulle hållas intakt trots att bankpersonalen skars ner på grund av dålig lönsamhet. Dessutom ville han att de redan höga styrelsearvodena skulle höjas med 25 procent ”för att öka engagemanget”. Att höja lönerna för de anställda för att öka deras engagemang var det aldrig tal om.
Man skulle kunna tro att det är lite kvällstidningsstuk över boken, men så är det inte alls. Den är seriös och vederhäftig. Bengt Ericsson har god kännedom om den här gruppen och kan uppenbarligen mycket om ekonomi. Det handlar inte om att få oss att förfasa oss mer än vad vi redan gjort efter all rapportering i media, utan om att förklara och visa hur det faktiskt är och hur det fungerar.
Dessutom är det mycket välskrivet med ett språk som lyfter textens innehåll.
Deckaren Änglavakter av Kristina Ohlsson har fått mycket beröm, och med rätta. Den är spännande. Hon kan verkligen berätta. Bra driv, bra språk, intressant intrig, riktiga människor som inte är stereotyper. Men en sak undrar jag över: motivet. Jag förstår inte riktigt var hon har motivet i historien. Kanske bara galenskap, men det verkar för enkelt, att man skulle mörda bara för att man är galen.
1958 skrev Rona Jaffe om kontorsflickor på 50-talet. Nu har den återutgetts, efter att den nämnts i Mad Men. Och visst är det ungefär som i Mad Men, men från andra sidan. I Det bästa av allt är det kontorsflickornas sida som berättas, inte chefernas. Men mycket är likt.
Den här veckan har jag läst två böcker, som är så vitt skilda de kan vara, och de går inte att ge en gemensam bild av dem.
Kathryn Stockett har lyckats skriva en riktig feel-good-bok om ett förfärligt ämne, nämligen rasismen i den amerikanska södern. I boken ”Niceville” berättar hon om svarta hembiträden i vita hem i Jackson, Missisippi. Och det är en riktigt trevlig och varm berättelse, trots att den visar så mycket grymhet. Men hon lyckas förmedla hopp och framtidstro i en egentligen mycket dyster och nedbrytande miljö.