Om arbetets mening

För ett par år sedan kom den ut, men det är först nu som jag läst Yarden av Kristian Lundberg. Den är bra. Mycket bra.

Han skriver om sitt dåvarande arbete som hamnarbetare på ett bemanningsföretag i Malmö. Det handlar om arbetets mening och värde, eller snarare brist på mening och värde. Om bristen på pengar och hur han som, efter många år som författare, blir tvungen att återgå till kroppsarbetet igen.

Det handlar också om hans uppväxt med en psykiskt sjuk mor, en far som lämnar familjen och till och med vänder sig ifrån den. När Kristian som ung råkar möta sin far på restaurangen där han (Kristian) arbetar, vill inte hans far kännas vid honom.

Det handlar om ungdomsåren med missbruk, skolproblem och andra svårigheter.

Naturligtvis blir jag gripen av hans berättelse, något annat vore omöjligt. Yarden känns sann och äkta. Han iakttar och reflekterar, beskriver sin verklighet, och gör det under tiden det händer. Han skriver varje dag, för att inte tappa skrivandet förstår jag. Det är en mycket viktig berättelse om dagens arbete.

Halvvägs in i boken läser jag om honom, om hur han för några år sedan recenserade en bok som aldrig kommit ut. Det kostade honom hans uppdrag och förtroende i media, och han har plötsligt ingen inkomst längre. Inga pengar, inget jobb. Det är därför han blir hamnarbetare, en situation han alltså själv försatt sig i.

Det stör mig att han gjort detta. Ljugit. Jag kan inte förstå det. Det är bara så totalt förbjudet att göra så, i min värld.

Nu funderar jag på om jag skulle hyllat Yarden ännu mer, eftersom denna kunskap känns som smolk i bägaren. Kan jag lita på honom den här gången? Fast egentligen spelar det ju ingen roll. Yarden är en berättelse som formellt sett inte gör anspråk på att vara sann. Men det tror jag att den är, och den står för sig själv. Den är mycket läsvärd.

Andra bloggar om: ,

Bra deckare

Linwood Barclay är en deckarförfattare jag upptäckte tidigare i år och blev förtjust i. Nu har jag läst andra boken av honom och är fortfarande nöjd. En tredje ska det bli så småningom, sedan får vi se. Det är ett fåtal deckarförfattare som jag läser mer än tre böcker av. De flesta håller ju en liknande stil, och då tröttnar jag lätt efter några böcker.

Den här boken heter ”Alltför nära” och skrevs 2008. Svensk översättning förra året, men då missade jag den. Den handlar om 17-årige Derek som råkar bli vittne till morden på grannfamiljen, två föräldrar och en son som är hans bästa kompis. Han blir vittne därför att han befinner sig på fel plats vid fel tid. Efter ett tag inser hans pappa att mördaren troligen skulle till dem i stället, och helt enkelt gick till fel hus. Dereks mamma är inblandad, men egentligen utan att förstå det.

En lite rörig historia är det, men bra ändå. Det jag gillar är att det handlar om vanliga människor som råkar dras in i något de inte kan styra själva. Det sker på ett sätt så att det till och med känns trovärdigt. Så det är bra gjort av författaren.

Linwood Barclay är från Kanada och har fått pris där för sina deckare.

Andra bloggar om:

Bra berättat om arkeologi

Arkeologen Jonathan Lindström har skrivit boken ”De dödas tempel” om en utgrävning i Turinge i Södermanland på 90-talet, och vad vi kan lära oss av de fynd som gjordes då. Han är en fantastiskt bra berättare och ger verkligen historien liv och gör den begriplig, trots att det handlar om ett Sverige för nästan 4500 år sedan. Svindlande långt bort, och ändå lyfter han fram individer för våra ögon.

Det är det här jag tycker är så fascinerande, hur han resonerar sig fram till de människor som levde då och hur deras liv kan ha sett ut. Han skriver förstås att vi aldrig kan få veta, men han visar sannolikheten för sina antaganden. Och han gör det väldigt elegant och lättillgängligt.

Det här handlar om stenåldern, och ändå kommer vi människorna nära. Mycket bra gjort, tycker jag.

Min recension i VT.

Marie Hermansson: Himmelsdalen

Det här är en riktig mardrömshistoria och stundtals ganska obehaglig att läsa. En riktigt spännande berättelse, men slutet känns lite snopet, eller kanske lite för odramatiskt för att passa in i berättelsen i övrigt.

Marie Hermansson har skrivit ett antal mycket läsvärda romaner och kanske har jag därför väldigt höga förväntningar. Grundberättelsen är bra, men den förlorar på slutet.

Huvudperson är Daniel Brant, en svensk man mellan 30 och 40 som lever ett stillsamt liv efter sin skilsmässa. En dag får han ett brev från sin tvillingbror Max som vill att han ska besöka honom på mentalkliniken Himmelstal i en vacker alpdal i Schweiz, där Max vårdas för diffusa nervproblem.

Daniel åker dit, trots att han inte haft särskilt mycket kontakt med sin bror sedan barndomen. De har växt upp hos var sin förälder sedan de var små. Gradvis rullas barndomshistorien upp och vi får veta att Max är psykopat.

Efter några dagar hos Max övertalas Daniel att ta hans plats tillfälligt eftersom Max behöver åka till Italien för att ordna upp lite affärer, och inte kan bli utskriven än. Morgonen därpå är han borta.

När den avtalade tiden gått kommer inte Max tillbaka. Dagarna går och inget händer.

Till slut talar Daniel om för personalen på kliniken att han faktiskt inte är Max utan tvillingbrodern och att de bytt plats med varandra. Han vill åka hem.

Men ingen tror honom, och han blir inte utsläppt. Han är fånge på kliniken, som det inte går att ta sig ifrån annat än att bli utsläppt. Den omges av säkerhetszoner med elspärrar och ingen kan ta sig förbi. Daniel börjar förstå att det inte är ett vanligt sjukhus.

Ett skräckscenario, alltså. Att inte bli trodd av en diffus övermakt, att bli tagen för någon annan, och att inte kunna styra över sitt eget liv.

Andra skräckingredienser är den galne forskaren som experimenterar med människor och sätter sig över liv och död, det accepterade dödlig våldet, och den ständiga övervakningen.

Som klassisk science fiction på 50-talet.

Jag saknar det som annars är Marie Hermanssons signum: det subtila och det lätt övernaturliga som sätter fantasin i gungning. Den här historien är nästan bara obehaglig, om än välkomponerad. Men upplösningen blir nästan lite snopen, lite för enkel.

Ny gammal bok

1933 gav Nordiska Museet ut en bok som heter ”Västerviks bebyggelsehistoria – En undersökning av bevarade hus och gårdar”. Författare var Erik Andrén. Nyss fick jag tag på den från ett antikvariat.

Titeln låter kanske inte så kul men boken är väldigt intressant. Tycker jag som är så road av historia.

Här berättar författaren om stadens gamla historia utifrån stadsplanen och om de gamla gårdar och hus som finns bevarade. Det är omkring 350 gårdar som alla fanns i den äldre stadsplanen från 1780. Han gjorde en inventering i Västervik 1931-32 och boken om ut lagom till 500-årsjubileet 1933. Själv minns jag bara 550-årsjubileet 1983 men kanske får jag vara med om 600-årsjubileet om 22 år.

Detta är förstås detaljkunskaper, men det är detaljerna som ger oss helheten.

karta

Så här såg Västerviks utbredning ut på 1780-talet. Då fanns till exempel inte Strandvägen, den är en skapelse efter utfyllnad i Gamlebyviken för drygt 100 år sedan.

flygbild 1927

Den här bilden fascinerar mig. Det är en flygbild över stan 1927. Det hade jag inte väntat mig att få se. Den ger en bra överblick över hur det såg ut då.

Något som både den bilden och de gamla kartorna visar är att centrum av stan har förflyttats. Idag kan man nog säga att Spötorget upplevs som centrum, men för 100-200 år sedan var det nästan utkant. Då var Stora Torget med rådhuset centrum.

Andra bloggar om: ,

Håkan Nesser

Vilken historia han hittat på den här gången, Håkan Nesser! Hans nya bok ”Himmel över London” liknar nog inget annat jag läst, varken av honom eller någon annan författare. Han tar ett nytt grepp i berättelsekonsten den här gången.

Boken kommer ut på fredag enligt hans hemsida, men jag förbeställde på Adlibris och fick den i måndags.

Huvudperson i berättelsen är Leonard Vermin, en mångmiljonär från Van Veeteren-land men just nu, september 2010, i London. Han är där tillsammans med sin sambo Maud Miller. Hit har han också bjudit hennes två vuxna barn Irina och Gregorius samt en amerikan med tjeckiskt ursprung som heter Milos Skrupka. De är inbjudna för att fira hans 70-årsdag men inbjudan är så pass mystisk att de anar att det inte är hela anledningen. Milos vet inte ens vem det är som bjudit honom.

Eller är det kanske egentligen svensken Lars Gustav Selén som är huvudpersonen? Ja, det kan bara läsaren avgöra.

Det handlar om London på 60-talet och i dag, om spioneri, svek och knepiga psykiska tillstånd.

Mycket läsvärd. Och mycket märklig.

Andra bloggar om:

Riktigt bra spänning

Det här är riktigt bra spänning. Även om författaren ibland faller i deckargenrens vanliga fällor så är det riktigt bra. Linwood Barclay har skrivit en lite annorlunda thriller, det känns som en frisk fläkt bland alla deckare som översvämmar marknaden idag.

Frågan är om han kan fortsätta succén i senare böcker. Jag ska i alla fall läsa minst en till och hoppas på det bästa.

Den här, med titeln ”Utan ett ord” börjar med att 14-åriga Cynthia vaknar en vårmorgon 1983 och huset är tomt. Hennes föräldrar och äldre bror är borta. Spårlöst försvunna. Kvällen innan har hon varit ute för länge med en pojke med dåligt rykte, kommit hem onykter och grälat med föräldrarna innan hon smält igen sin dörr och somnat.

Hennes familj kommer aldrig tillbaka. Fallet är olöst.

Det går 25 år och hon är med i ett tv-program om gamla olösta fall. Och då börjar saker hända.

Det som gör att den här deckaren höjer sig över mängden är flera saker. Historien är väl uppbyggd, riktigt spännande och välskriven. Den känns till stora delar trovärdig och handlar om ganska vanliga människor. Länge får vi undra hur den ska kunna få en lösning. Det visar sig nämligen inte alls vara vad man kanske tror, utan egentligen mer trivialt än så. Fram på slutet, när det uppdagas vad som egentligen hänt så tänker jag ”jamen det klart, så är det ju” och det är något som mycket väl skulle kunna hända, en sådan där historia man kan läsa om i tidningen någon gång ibland.

Det är smart att tänka ut den här historien, och dessutom skriva en bra berättelse om den.

Andra bloggar om:

En sommar utan män

”In 1873… …evidence from clinical studies conducted at Harvard on intellectual women which had determined that too much knowledge had made these poor creatures sterile, anemic, hysterical, and even mad. Maybe that was my problem. I read too much and my brain exploded.” Det konstaterar Mia Fredricksen i Siri Hustvedt nya bok ”The summer without men”.

Den kommer på svenska i höst och heter då ”Sommaren utan män”.

Mia är poet, disputerad och lärare på Columbiauniversitetet i New York. Mias make sedan 30 år, Boris, har bett att de ska ta en paus i sitt äktenskap så att han får pröva sina vingar med en betydligt yngre forskarkollega som han är förälskad i. Först blir Mia galen, får ett mentalt utbrott och hamnar på sjukhus. Hon återhämtar sig på några veckor. Det är senvår och hon bestämmer sig för att lämna New York över sommaren och tillbringa den i den lilla staden Bonden i Minnesota, där hennes 87-åriga mor bor och där hon själv är uppväxt. Hon hyr ett hus i närheten av modern och åtar sig att hålla en sommarkurs i poesi för de lokala ungdomarna. Samtidigt ska hon bearbeta och ta ställning till sitt äktenskap och makens uppbrott.

Mia lever bland kvinnor den här sommaren. Hon kommer snabbt in i gemenskapen i Bonden, både i hennes mors väninnekrets, med grannarna och i den lilla studiegruppen med sju tonårsflickor. Konflikter och dramatiska händelser avlöser varandra. Samtidigt har hon  kontakt med Boris och med deras vuxna dotter Daisy som vakar över sin far lite på avstånd.

Det här är en bok som talar både till känslor och intellekt. Periodvis är den mer essä än roman, och vinner på det. Siri Hustvedt är en skribent med hög klass, en verkligt god berättare, med flyhänt och elegant stil. Vi rör oss i en akademisk värld men utan de akademiska restriktiva ramarna. Tvärtom, hon har i Mia skapat en skarp iakttagare med mycket humor och livsvisdom, en på flera sätt överraskande romanfigur.

En mycket läsvärd bok som lämnar bestående intryck.

Andra bloggar om:

Hembygden

Ljungbybok

Så här spretig är Ljungby socken. Där växte jag upp. Det finns en hembygdsbok som heter ”En bok om Ljungby” och som gavs ut inför kommunsammanslagningen 1971. Då var jag i tonåren, men jag minns inte så mycket av detta. På insidan av pärmen finns den här kartan över socknen. Kyrkbyn där vi bodde ligger ungefär mitt i socknen.

Fram till 1951 hade Ljungby varit en egen kommun, sedan slogs den ihop med grannkommunen Vinberg. Nästa steg var storkommunen Falkenberg. Detta är alltså Ljungby i Halland. En liten by på landsbygden, 13 km från Falkenberg utmed väg 154 mot Ullared.

Vi flyttade dit 1958 och det minns jag inte så mycket av eftersom jag var ganska liten då. Jag bodde kvar där tills jag flyttade hemifrån 1972.

Hembygdsboken är intressant för den får mig att minnas en massa som jag faktiskt hade glömt. Och ger förklaringar på sådant jag inte riktigt kände till. Alla de geografiska namnen jag hört som barn, nu vet jag precis var de ligger och vad de egentligen är. Och hur allt hänger ihop.

I Ljungby var man före sin tid. På sidan 243 läser jag om det kommunala lokala partiet ”Den röd-gröna alliansen” som leddes av Knut Nilsson från Attarp. Det här var på 30-talet och hade han kunnat se in i framtiden hade han sett att hans partinamn skulle komma till användning igen, om än i två delar.

Bland Lantmäteriets historiska kartor hittar jag två gamla Ljungbykartor som visar hur det har sett ut en gång i tidn.

Ljungbykarta 1872

Den äldsta är från 1872. Vägen som går förbi Ljungby kyrka avviker sedan åt höger. Några hundra meter från den kröken bodde vi, men det var ju långt senare.

Det är den gamla Stockholmsvägen som fick ny sträckning 1895 (som min gamle skolkamrat Christer Torstensson berättar om i boken Hallandsbygd 2000-2001). Den nya sträckningen innebar att vägen fortsatte ungefär rakt fram genom byn och blev rakare mot Köinge och Ullared.

Uppe till vänster står det Sibbarp och under det Risen. Där är jag född. Idag ligger det i Varbergs kommun.

Ljungbykarta 1919

Den andra kartan är från 1919. Nu går vägen rakt fram genom byn och den gamla Stocksholmsvägen är en avtagsväg åt nordväst. Har du bra upplösning på skärmen ser du kanske att det står Lyngen strax till vänster om vägen och strax norr om avtagsvägen. Där ligger vårt hus. Fast nu är det inte vårt längre.

Floden till höger är Ätran.

Otillgängliga platser

Den norske journalisten Oddgeir Bruaset har gjort en tv-serie om otillgängliga platser i Norge där människor ändå bor. Han har också skrivit en bok med samma innehåll, med den svenska titeln ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”. En underbar bok om fantastiska människor. Envisa, modiga och naturälskande.

De flesta bor på fjället eller vid foten av fjället, ofta i väglöst land med bara båtkommunikation, och de flesta har tagit över föräldrahemmet eller en annan släktgård. Men inte alla. Det finns också några som kommit hitflyttande för första gången som vuxna.

Det är fascinerande att läsa om dem, och se de hisnande vackra bilderna. Tänk att naturen betyder så mycket för människan att vi är beredda till oändliga strapatser för att få leva i den.

Mest fångas jag av de olika livsödena, hur de kommit att bli som de är.

Charles Jensen

Till exempel Charles Jensen. Han bor i Langfjordbotn ovanför Polcirkeln. Han flyttade tillbaka till sitt föräldrahem när han blev pensionär. Här har han sina hästar, hunden, några får och turisterna ibland.

Tysdal

Familjen Tysdal bor i Valheim i södra Norge med sin familj. Döttrarna går fortfarande i skolan. Deras pappa Kjell Tysdal hittade gården till salu när han ville flytta ut till landet.

Här finns ett norskt reportage om ett av tv-programmen.