Kategori: Böcker

För ett par år sedan kom den ut, men det är först nu som jag läst Yarden av Kristian Lundberg. Den är bra. Mycket bra.

Han skriver om sitt dåvarande arbete som hamnarbetare på ett bemanningsföretag i Malmö. Det handlar om arbetets mening och värde, eller snarare brist på mening och värde. Om bristen på pengar och hur han som, efter många år som författare, blir tvungen att återgå till kroppsarbetet igen.

Det handlar också om hans uppväxt med en psykiskt sjuk mor, en far som lämnar familjen och till och med vänder sig ifrån den. När Kristian som ung råkar möta sin far på restaurangen där han (Kristian) arbetar, vill inte hans far kännas vid honom.

Det handlar om ungdomsåren med missbruk, skolproblem och andra svårigheter.

Naturligtvis blir jag gripen av hans berättelse, något annat vore omöjligt. Yarden känns sann och äkta. Han iakttar och reflekterar, beskriver sin verklighet, och gör det under tiden det händer. Han skriver varje dag, för att inte tappa skrivandet förstår jag. Det är en mycket viktig berättelse om dagens arbete.

Halvvägs in i boken läser jag om honom, om hur han för några år sedan recenserade en bok som aldrig kommit ut. Det kostade honom hans uppdrag och förtroende i media, och han har plötsligt ingen inkomst längre. Inga pengar, inget jobb. Det är därför han blir hamnarbetare, en situation han alltså själv försatt sig i.

Det stör mig att han gjort detta. Ljugit. Jag kan inte förstå det. Det är bara så totalt förbjudet att göra så, i min värld.

Nu funderar jag på om jag skulle hyllat Yarden ännu mer, eftersom denna kunskap känns som smolk i bägaren. Kan jag lita på honom den här gången? Fast egentligen spelar det ju ingen roll. Yarden är en berättelse som formellt sett inte gör anspråk på att vara sann. Men det tror jag att den är, och den står för sig själv. Den är mycket läsvärd.

Andra bloggar om: Yarden, Kristian Lundberg

Linwood Barclay är en deckarförfattare jag upptäckte tidigare i år och blev förtjust i. Nu har jag läst andra boken av honom och är fortfarande nöjd. En tredje ska det bli så småningom, sedan får vi se. Det är ett fåtal deckarförfattare som jag läser mer än tre böcker av. De flesta håller ju en liknande stil, och då tröttnar jag lätt efter några böcker.

Den här boken heter ”Alltför nära” och skrevs 2008. Svensk översättning förra året, men då missade jag den. Den handlar om 17-årige Derek som råkar bli vittne till morden på grannfamiljen, två föräldrar och en son som är hans bästa kompis. Han blir vittne därför att han befinner sig på fel plats vid fel tid. Efter ett tag inser hans pappa att mördaren troligen skulle till dem i stället, och helt enkelt gick till fel hus. Dereks mamma är inblandad, men egentligen utan att förstå det.

En lite rörig historia är det, men bra ändå. Det jag gillar är att det handlar om vanliga människor som råkar dras in i något de inte kan styra själva. Det sker på ett sätt så att det till och med känns trovärdigt. Så det är bra gjort av författaren.

Linwood Barclay är från Kanada och har fått pris där för sina deckare.

Andra bloggar om: Linwood Barclay

Arkeologen Jonathan Lindström har skrivit boken ”De dödas tempel” om en utgrävning i Turinge i Södermanland på 90-talet, och vad vi kan lära oss av de fynd som gjordes då. Han är en fantastiskt bra berättare och ger verkligen historien liv och gör den begriplig, trots att det handlar om ett Sverige för nästan 4500 år sedan. Svindlande långt bort, och ändå lyfter han fram individer för våra ögon.

Det är det här jag tycker är så fascinerande, hur han resonerar sig fram till de människor som levde då och hur deras liv kan ha sett ut. Han skriver förstås att vi aldrig kan få veta, men han visar sannolikheten för sina antaganden. Och han gör det väldigt elegant och lättillgängligt.

Det här handlar om stenåldern, och ändå kommer vi människorna nära. Mycket bra gjort, tycker jag.

Min recension i VT.

Det här är en riktig mardrömshistoria och stundtals ganska obehaglig att läsa. En riktigt spännande berättelse, men slutet känns lite snopet, eller kanske lite för odramatiskt för att passa in i berättelsen i övrigt.

Marie Hermansson har skrivit ett antal mycket läsvärda romaner och kanske har jag därför väldigt höga förväntningar. Grundberättelsen är bra, men den förlorar på slutet.

Huvudperson är Daniel Brant, en svensk man mellan 30 och 40 som lever ett stillsamt liv efter sin skilsmässa. En dag får han ett brev från sin tvillingbror Max som vill att han ska besöka honom på mentalkliniken Himmelstal i en vacker alpdal i Schweiz, där Max vårdas för diffusa nervproblem.

Daniel åker dit, trots att han inte haft särskilt mycket kontakt med sin bror sedan barndomen. De har växt upp hos var sin förälder sedan de var små. Gradvis rullas barndomshistorien upp och vi får veta att Max är psykopat.

Efter några dagar hos Max övertalas Daniel att ta hans plats tillfälligt eftersom Max behöver åka till Italien för att ordna upp lite affärer, och inte kan bli utskriven än. Morgonen därpå är han borta.

När den avtalade tiden gått kommer inte Max tillbaka. Dagarna går och inget händer.

Till slut talar Daniel om för personalen på kliniken att han faktiskt inte är Max utan tvillingbrodern och att de bytt plats med varandra. Han vill åka hem.

Men ingen tror honom, och han blir inte utsläppt. Han är fånge på kliniken, som det inte går att ta sig ifrån annat än att bli utsläppt. Den omges av säkerhetszoner med elspärrar och ingen kan ta sig förbi. Daniel börjar förstå att det inte är ett vanligt sjukhus.

Ett skräckscenario, alltså. Att inte bli trodd av en diffus övermakt, att bli tagen för någon annan, och att inte kunna styra över sitt eget liv.

Andra skräckingredienser är den galne forskaren som experimenterar med människor och sätter sig över liv och död, det accepterade dödlig våldet, och den ständiga övervakningen.

Som klassisk science fiction på 50-talet.

Jag saknar det som annars är Marie Hermanssons signum: det subtila och det lätt övernaturliga som sätter fantasin i gungning. Den här historien är nästan bara obehaglig, om än välkomponerad. Men upplösningen blir nästan lite snopen, lite för enkel.

Vilken historia han hittat på den här gången, Håkan Nesser! Hans nya bok ”Himmel över London” liknar nog inget annat jag läst, varken av honom eller någon annan författare. Han tar ett nytt grepp i berättelsekonsten den här gången.

Boken kommer ut på fredag enligt hans hemsida, men jag förbeställde på Adlibris och fick den i måndags.

Huvudperson i berättelsen är Leonard Vermin, en mångmiljonär från Van Veeteren-land men just nu, september 2010, i London. Han är där tillsammans med sin sambo Maud Miller. Hit har han också bjudit hennes två vuxna barn Irina och Gregorius samt en amerikan med tjeckiskt ursprung som heter Milos Skrupka. De är inbjudna för att fira hans 70-årsdag men inbjudan är så pass mystisk att de anar att det inte är hela anledningen. Milos vet inte ens vem det är som bjudit honom.

Eller är det kanske egentligen svensken Lars Gustav Selén som är huvudpersonen? Ja, det kan bara läsaren avgöra.

Det handlar om London på 60-talet och i dag, om spioneri, svek och knepiga psykiska tillstånd.

Mycket läsvärd. Och mycket märklig.

Andra bloggar om: Håkan Nesser

Det här är riktigt bra spänning. Även om författaren ibland faller i deckargenrens vanliga fällor så är det riktigt bra. Linwood Barclay har skrivit en lite annorlunda thriller, det känns som en frisk fläkt bland alla deckare som översvämmar marknaden idag.

Frågan är om han kan fortsätta succén i senare böcker. Jag ska i alla fall läsa minst en till och hoppas på det bästa.

Den här, med titeln ”Utan ett ord” börjar med att 14-åriga Cynthia vaknar en vårmorgon 1983 och huset är tomt. Hennes föräldrar och äldre bror är borta. Spårlöst försvunna. Kvällen innan har hon varit ute för länge med en pojke med dåligt rykte, kommit hem onykter och grälat med föräldrarna innan hon smält igen sin dörr och somnat.

Hennes familj kommer aldrig tillbaka. Fallet är olöst.

Det går 25 år och hon är med i ett tv-program om gamla olösta fall. Och då börjar saker hända.

Det som gör att den här deckaren höjer sig över mängden är flera saker. Historien är väl uppbyggd, riktigt spännande och välskriven. Den känns till stora delar trovärdig och handlar om ganska vanliga människor. Länge får vi undra hur den ska kunna få en lösning. Det visar sig nämligen inte alls vara vad man kanske tror, utan egentligen mer trivialt än så. Fram på slutet, när det uppdagas vad som egentligen hänt så tänker jag ”jamen det klart, så är det ju” och det är något som mycket väl skulle kunna hända, en sådan där historia man kan läsa om i tidningen någon gång ibland.

Det är smart att tänka ut den här historien, och dessutom skriva en bra berättelse om den.

Andra bloggar om: Linwood Barclay

”In 1873… …evidence from clinical studies conducted at Harvard on intellectual women which had determined that too much knowledge had made these poor creatures sterile, anemic, hysterical, and even mad. Maybe that was my problem. I read too much and my brain exploded.” Det konstaterar Mia Fredricksen i Siri Hustvedt nya bok ”The summer without men”.

Den kommer på svenska i höst och heter då ”Sommaren utan män”.

Mia är poet, disputerad och lärare på Columbiauniversitetet i New York. Mias make sedan 30 år, Boris, har bett att de ska ta en paus i sitt äktenskap så att han får pröva sina vingar med en betydligt yngre forskarkollega som han är förälskad i. Först blir Mia galen, får ett mentalt utbrott och hamnar på sjukhus. Hon återhämtar sig på några veckor. Det är senvår och hon bestämmer sig för att lämna New York över sommaren och tillbringa den i den lilla staden Bonden i Minnesota, där hennes 87-åriga mor bor och där hon själv är uppväxt. Hon hyr ett hus i närheten av modern och åtar sig att hålla en sommarkurs i poesi för de lokala ungdomarna. Samtidigt ska hon bearbeta och ta ställning till sitt äktenskap och makens uppbrott.

Mia lever bland kvinnor den här sommaren. Hon kommer snabbt in i gemenskapen i Bonden, både i hennes mors väninnekrets, med grannarna och i den lilla studiegruppen med sju tonårsflickor. Konflikter och dramatiska händelser avlöser varandra. Samtidigt har hon  kontakt med Boris och med deras vuxna dotter Daisy som vakar över sin far lite på avstånd.

Det här är en bok som talar både till känslor och intellekt. Periodvis är den mer essä än roman, och vinner på det. Siri Hustvedt är en skribent med hög klass, en verkligt god berättare, med flyhänt och elegant stil. Vi rör oss i en akademisk värld men utan de akademiska restriktiva ramarna. Tvärtom, hon har i Mia skapat en skarp iakttagare med mycket humor och livsvisdom, en på flera sätt överraskande romanfigur.

En mycket läsvärd bok som lämnar bestående intryck.

Andra bloggar om: Siri Hustvedt