Kategori: Böcker

Eva Franchell var med vid mordet på Anna Lindh och skrev senare boken ”Väninnan”. Den handlar både om hennes tid som Anna Lindhs pressekreterare, hur de lärde känna varandra och blev goda vänner, och om tiden efter mordet. Men framför allt handlar den om maktspelet i det regerande socialdemokratiska partiet.

Göran Persson målas upp som en mycket maktmedveten människa och som skjuter över obehag till andra men behåller godbitarna för sig själv. Han fattar beslut som han sedan låter andra ta skulden för. Till exempel Anna Lindh. Maktkampen inom partiet är uppenbar för den som arbetar i Rosenbad. Olika grupper slåss om makten på olika nivåer.

Eva Franchell har ett bra flyt i sin historia och är berättartekniskt skicklig. Hon är ju journalist med lång erfarenhet. Hon iakttar och berättar och låter läsarna dra slutsatser själva. Jag gillade verkligen att läsa den här boken. Den gav en annan bild av ett händelseförlopp som är så välkänt och söndertuggat i media.

Det här är en bok i samma genre som Torbjörn Nilssons ”De omänskliga” som kom förra året. Den handlar också om politiska intriger, men inte bara maktbegär utan rent kriminella handlingar i maktens tjänst. Den handlar framför allt om den unge folkpartistens dataintrång hos socialdemokraterna under valrörelsen 2006. Per Jodenius var pressekreterare på Liberala ungdomsförbundet och hade fått tag i ett lösenord till socialdemokraternas intranät. Han utnyttjade det och loggade in 130 gånger och lämnade vidare information därifrån högre upp i partiet. Ett olagligt intrång.

Visst är det intressant med avslöjande läsning om politik på hög nivå. Men är politiken alltid så här intrigerande och smutsig? Det känns obehagligt.

Andra bloggar om: Eva Franchell, Per Jodenius

”En sträckläsning i sorg” skriver DN:s recensent och det håller jag med om. Doris Dahlin skriver om sin uppväxt i Härnösand med fattigdom och en alkoholiserad pappa. Hon är född 1952, så det är inte så väldigt länge sedan.

Hon lär sig att alltid le med stängd mun för att inte visa sina trasiga tänder. Hon försöker le med ögonen men det går inte. Skammen står i vägen.

Familjen klarar sig tack vare mammans list och slit. Hon gömmer undan slantar längst in i skafferiet eller under en trasig mattkant, för att ha när pappan supit bort det som skulle köpas mat för eller stulit Doris veckopeng. Pappan som ljuger och förnekar och ramlar omkull på vägen. Det är mamman och mostrarna som ser till att Doris har finklänning. Mamman flätar hennes hår och stryker hårbanden släta. Hon kokar blåbärsgröt med rågmjöl till middag när pengarna tryter. Ända till Doris är vuxen bor de omodernt med utedass och vedeldning för de har inte råd att flytta till en modern lägenhet.

Doris Dahlin skriver djupt personligt och engagerande, man dras in i den lilla flickans liv, sorg och förtvivlan men framför allt hennes krampaktiga beslut att aldrig visa något utåt. Det har hennes mamma lärt henne. ”Det har de inte med att göra” säger hon. Detta förnekande och döljande präglar hela hennes liv, skammen över fattigdomen och den försupna pappan.

Det är hon, den lilla flickan, som håller ihop familjen, som ser till att avvärja katastroferna och bär allt och alla. Hon tar ansvar för att allt ska vara bra, hon som gör att mamma orkar leva.

Andra bloggar om: Doris Dahlin, Skammens boning

Sara Paretsky är en amerikansk författare som främst skriver deckare men också romaner. ”Bleeding Kansas” är den första av hennes romaner som jag läst. Den handlar om amerikanska extremhögerns religiösa fanatiker.

Det är lite av Romeo och Julia över tonåringarna Robbie och Lara. De bor på varsin granngård på landsbygden i södra Kansas. Robbies pappa och farmor är religiösa fanatiker medan Laras föräldrar är mer liberala.

Det handlar också om Irakkriget. Laras bror Chip tar värvning och sprängs ihjäl av en mina. Laras mamma blir tillintetgjord, hon har engagerat sig i en antikrigsgrupp och tror att Chip tog värvning i protest mot hennes engagemang.

Boken slutar egentligen inte med några lösningar. I stället tänker jag mig att Sara Paretsky kanske kommer att ta upp den här berättelsen igen.

Jag gillar hennes språk, hennes detaljerade beskrivningar och hennes sätt att ta sig an nutida samhällsfenomen. Men i just den här berättelsen tycker jag att det blev lite väl många olika trådar. Men det är bra läsning.

Jag tror inte att den finns på svenska.

Andra bloggar om: Sara Paretsky

Läs Jonathan Franzens nya bok! Den heter ”Freedom”, kom ut i höstas i USA och kommer förhoppningsvis på svenska framöver. Det är tio år sedan hans förra roman, Tillrättalägganden, så det var dags tycker jag.

Den här är minst lika bra, snarare bättre. Det som gör den så bra är hur skickligt han fångar tidsandan med sina ord, och människors tillkortakommanden. Det handlar om misstag människorna gör, och hur de här misstagen förändrar livet.

Han skriver om familjen Berglund i St Pauls, en liberal intellektuell medelklassfamilj med mamma, pappa och två barn. Föräldrarna Patty och Walter är födda i slutet av 50-tslet och har mötts på universitetet. Det är 2004 och deras två barn Joey och Jessica är vuxna och har nyss flyttat hemifrån. Walter har en svensk farfar.

Vi får följa dem från ungdomstiden fram till idag. Walter är jurist och arbetar med miljövård i storbolagen och Patty är hemmafru trots att hon kunde blivit idrottstjärna. Walters bästa vän sedan collegetiden är Richard Katz som blir berömd rockmusiker. Mycket av berättelsen kretsar kring dessa tre, och deras förhållanden till varandra. Patty är från början förälskad i Richard men väljer hans snälla kompis som är så uppenbart förälskad i henne, men inte äventyrlig som Richard.

Är hennes val ett misstag? På kort sikt, på lång sikt? Det kan tyckas så.

Båda föräldrarna har också problem i sina förhållanden till barnen, men på helt olika sätt, och kanske utifrån olika misstag de gör. Livet böljar fram och tillbaka och detta är en mycket fängslande historia.

Andra bloggar om: Jonathan Franzen

Författaren Helena Henschen är död. Det är sorgligt. Nu blir det inga fler böcker av henne.

Igår läste jag ut hennes senaste bok ”Hon älskade” som handlar om hennes farmor Signe Thiel. Den sägs vara en roman men är mer en biografi eftersom den handlar om verkliga människor och utgår från verkliga händelser och verkliga dokument. Vi får följa Signe från barndomen i en ytterst välbärgad familj till ålderdomen, efter att ha fått sex barn och skilt sig två gånger. Hennes pappa var bankiren Ernst Thiel, skapare av Thielska galleriet.

Signes stora kärlek var den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt men han lämnade aldrig sin hustru för att leva med Signe. Mycket handlar om att vara judisk under första halvan av 1900-talet. Signe levde ett internationellt liv med många resor och var hemma i flera av Europas städer. Det är intressant att läsa om.

En liknande bok är Helena Henschens första, som heter ”I skuggan av ett brott”. Den handlar om tre mord som begicks 1932 i hennes morfars familj. Den boken läste jag för ett par år sedan och jag tycker att den var mer fängslande än den senare.

Johan Theorins tredje bok heter Blodläge och kom ut förra året. Den utspelar sig i byn Stenvik på norra Öland, precis som de tidigare, och med den gamle skutskepparen Gerlof Davidsson i en av huvudrollerna. Men mest handlar det om den medelålders Per Mörner, som ärvt en stuga i byn, och hans uppgörelse med sin pappa porrkungen. Lite mystik och en mordbrand kryddar historien.

Johan Theorin är skicklig på att bygga en stämning med små medel, och kan göra vardagen fylld av spänning. Han är också bra på att skapa personporträtt. Ändå är det något som gör att mina förväntningar på den här boken inte riktigt blir uppfyllda. Den känns lite tam, jämfört med de tidigare. Som om det saknas någon slags intensitet och glöd. Ändå är den inte dålig, utan läsvärd.

Andra bloggar om: Johan Theorin, Blodläge

42. Det är ju meningen med livet. Åtminstone enligt Douglas Adams. Det vet de som läst Liftarens guide till galaxen. Ungefär så tycker också den gamle mannen Verner i Karin Alvtegens senaste bok En sannolik historia. När den medelålders välbärgade Anders frågar honom vad det går ut på egentligen, det här med livet, då svarar Verner: ”Livet! Det går väl inte ut på nåt särskilt. Måste det göra det?”

Ja, det är en intressant historia hon skrivit om Anders som tar in på Helenas hotell i den norrländska byn efter ett självmordsförsök. Han stannar kvar och hjälper henne måla i de nya hotellrummen. Bara ett halvår tidigare har Helena separerat från sin man och trettonåriga dottern Emelies far. Helena har förlorat sig i bitterhet och skuld så att hon slår knut på sig själv. Och närmaste väninnan är en annan bitter frånskild medelålders kvinna på gården intill.

Ja, det låter kanske lite hopplöst alltihop, men det är en intressant, om än lite förutsägbar, historia. Läs gärna! Men du behöver nog vara lite öppen för new age och psykologi för att ta den till dig.

Andra bloggar om: Alvtegen

Nu när jag är sjukskriven och inte läser recensionsböcker längre har jag läst två gamla böcker.

1978 skrev Aino Trosell sin debutbok ”Socialsvängen”. Den handlar om socialarbetare, de som beslutar om vilken hjälp de hjälpsökande ska få, eller de som inte söker hjälp men tvingas till socialbyrån. Det är en roman men temat är svårigheten att ge den rätta hjälpen, som huvudpersonen Elisabeth ser det. Hon engagerar sig djupt för de nödställda och känner sig otillräcklig. Hon tycker att kollegornas attityder är nedlåtande mot de svaga och att många saknar förståelse. På socialbyrån ska man inte se orsakerna, bara symptomen. Till slut ger hon upp.

Aino Trosell skildrar till stor del sina egna erfarenheter tror jag. Hon hade tidigare arbetat som socialassistent i Göteborg men lämnade den karriären för att bli svetsare på varv. Numera är hon författare på heltid sedan många år. Det är en väldigt bra debutbok.

Jonathan Raban är en engelskfödd amerikansk författare som skriver reportageböcker om resor och samhället. Den jag läst nu heter ”Bad land”, utgiven 1995. Där undersöker han prärien i östra Montana, dess människor och moderna historia. Han beskriver hur det gick till när den amerikanska staten lurade människor att bli nybyggare här kring förra sekelskiftet, på mark som knappast var odlingsbar men som utmålades med löften om guld och gröna skogar. Bakom detta låg krav från järnvägsbolagen som vill ha folk utmed banan för att få lönsamhet genom passagerare och gods. Men folk kom och bosatte sig här på statssubventionerad mark, höll ut några år, ibland i mer än en generation, och skapade nya samhällen. Här är det verklig glesbygd, med många kilometer mellan gårdarna än idag. Som utgångspunkt har han sin gode vän Mike Wollstons farfar, en av nybyggarna, men som så småningom gav upp de fruktlösa försöken.

Det är ingen glorifierad bild av prärien och dess folk som han ger oss. Dels visar han på det cyniska utnyttjandet av människor som strävade efter att förbättra sina egna och kommande generationers liv genom att bruka nytt land. Dels visar han hur den här miljön idag till stor del är en grogrund för ärkekonservativa och traditionsbundna republikaner.

Det jag bäst kan förstå genom den här boken är nog den fortsatta emigrationen inom landet Amerika, till vilket så många av våra förfäder satte sitt hopp. De som kom först fick den bästa jorden, i Minnesota och trakterna där omkring. De som kom senare och de som ville vidare lockades bort till nyodlingsjordarna västerut. USA är ett intressant land. Läs och begrunda.

Andra bloggar om: Aino Trosell, Jonathan Raban, Montana, prärien

Det blir en del tid för bokläsning eftersom benet fortfarande kräver vila emellanåt. Av någon anledning har jag inte läst så mycket skönlitteratur på senare tid. I julhelgen lästa jag klart ”Mot Söderhavet” av Lars Hässler och Pamela Sisman Bitterman. De var båda medlemmar av besättningen och kollektivet ombord på segelfartyget Sofia från slutet av 70-talet. Lars Hässler lämnade fartyget 1980 men Pamela Sisman Bitterman var kvar till förlisningen utanför Nya Zeeland 1982. Sofia var ett svensk segelfartyg byggt 1921 i Blekinge.

Vi får följa Sofia på seglingen från Boston i augusti 1978 via Panama genom Söderhavet fram till Nya Zeeland. En resa som tog några år, bland annat på grund av uppläggning på varv för reparationer ett par gånger. De har ingen brådska, de seglar ju för seglandet skull. Stannar så länge de känner för det på behagfulla öar och i ljuva laguner. De möter stormar men också stilla vatten.

Det är Pamela Sisman Bitterman som skrivit det mesta. Hennes berättelse är en skildring av en ganska idyllisk resa i tropiska vatten. Hon berättar om utflykter på Söderhavsöar och människor de möter, men också om dramatiska stunder till havs. Och om vad det innebär att segla ett stort fartyg. Förlisningen är tragisk och en kvinna i besättningen försvinner i havet. De övriga räddas efter fem dygn i livflottar.

Lars Hässler har skrivit en del tillägg i den svenska boken, och även försökt hitta så många som möjligt av besättningen och fått med deras berättelser om sina erfarenheter av tiden ombord på Sofia. Detta ger extra perspektiv på historien.

En mycket intressant bok, tycker jag.

Lars Hässler seglar fortfarande och har skrivit fler böcker om segling.

Min recension i VT.

Andra bloggar om: segling, segelfartyg