Kategori: Böcker

Böcker jag läst och läser.

Enslingen i skogen

Erik Wijk skrev för ett par år sedan boken ”Allt vi här drömma om”. Den handlar om hans pappa Olof Wijk, som levde som ensling i ett torp i skogen under Eriks uppväxt och tills pappan dog 2007. Det var i sorgearbetet efter pappans död som boken kom till. Tidigare har Erik Wijk skrivit boken ”Ont blod” (som jag inte läst) där också pappan spelar en viktig roll.

Det här handlar inte om någon fattig stackare, utan Olof Wijk är miljonär och arvtagare i den göteborgska redar- och företagsfamiljen Wijk, och likaledes redarfamiljen Broström. Olofs mamma är syster till redaren Dan-Axel Broström och hans mormor är alltså Ann-Ida Broström, på sin tid Sveriges tredje rikaste kvinna, enligt boken.

Men Olof drar sig undan från familjevillan på Särö och flyttar till ett torp i skogen utanför Hova i Västergötland, där han bor i nästan total isolering i flera decennier. Som ung gifte han sig med Ulla, och fick barnen Katarina och Erik i början av 60-talet. I slutet av äktenskapet upplever Ulla honom som hotfull och han förändras allt mer efter skilsmässan och drar sig undan familjen. Olof ägnar sig åt studier av bland andra Swedenborg och blir svårtillgänglig. Han stöter ifrån sig sina barn och de har nästan ingen kontakt. Av släktingarna uppfattas han som galen, en avfälling.

Ja, det är en sorglig historia.

Boken handlar om Eriks pappa Olof men lika mycket om Eriks sorg över den förlorade fadern. Det gör det till en sorglig upplevelse att läsa boken, känner jag. Erik Wijk är en skicklig berättare, men lågmäld trots det drama som döljs här men uppenbaras för oss. En mycket läsvärd bok, och mycket utlämnande.

Läsning som förklarar samhället

Enda trösten i eländet med benet i gipspaket är att jag har tid att läsa böcker. Surfandet och datoranvändning har jag dragit ner på, eftersom jag har ganska mycket värk i höger arm av belastningen när jag går på kryckor. Men läsa kan man göra i sängen med benet i högläge, eller i en fåtölj med benet på en stol.

I går läste jag ut Björn av Kleens bok ”Jorden de ärvde”. Den handlar om adelns stora jordegendomar och fideikommissfenomenet, det vill säga att äldste sonen ärver hela härligheten. Hans bok är en kritisk granskning av detta, och mycket läsvärd.

Man kan ju undra varför vi vanliga dödliga ska bry oss om vad några adelsgubbar håller på med. Men de är fler än man tror, och äger betydligt mer av Sveriges jord än de flesta är medvetna om. Alltså en betydande maktfaktor i samhället.

Det handlar i grunden om klassamhället, det som många i dag säger är borta. Till och med förre ministern Björn Rosengren, enligt citat i boken. Det tycker jag är aningslöst. Klassamhället lever kvar, även om de fattiga blivit färre de senaste hundra åren. De rika har inte blivit färre, och de senaste decennierna har klyftorna åter ökat, bland annat tack vare gigantiska fallskärmar.

Under min uppväxt, på 50-, 60- och 70-talet, förbättrades mycket med sociala reformer. Det många inte vet är att socialdemokraterna trots detta alltid haft ett gott samarbete med de stora jordägarna och format lagar som gynnar dessa. Det är en av poängerna i af Kleens bok, att visa detta.

Att läsa om det samtida samhället ur olika infallsvinklar är verkligen intressant. Parallellt med den här boken har jag läst delar av makarna Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” som också är fascinerande läsning. Den skrev de 1934 och det de föreslår av sociala reformer är en detaljerad beskrivning av det samhälle som sedan formades och som jag växte upp i. Till och med grupparbetena i skolan och SYO-konsulenterna är med.

Förortsliv

Varför är det inte fint att bo i förort? Varför ska man bara sträva efter att bo inne i stenstaden? Kring de frågorna reflekterar Per Wirtén i sin senaste bok ”Där jag kommer från” som kom ut tidigare i höst. Det handlar om kriget mot förorten, och hur han ser på saken. Han är både uppväxt i förort och bosatt i förort.

Boken har som röd tråd  en två dagars promenad till fots från Skärholmen via Flemingsberg, Huddinge, Örby och Årsta till Gullmarsplan. Detta är hans hemtrakter, i dag såväl som under uppväxten på 60-talet. Han skriver om landskapet och husen, om bostäder och allmänningar, om kommunikationer och mötesplatser, och det känns att detta är betydelsefullt. Men det handlar också om det vi inte ser, alla vi andra. Om områdena mellan de angränsande förorterna, om de övergivna platserna, om gamla gångstigar i ett bortglömt gammalt bylandskap.

Förorten blir levande och verklig, den får här sin egen individuella prägel, samtidigt som vi kan se sammanhangen. Vi kan se förorten som hembygd.

De egna iakttagelserna varvar han med förortens historia från litteratur och samhällsplanering från 1800-talet och framåt. Varför ser det ut som det gör? Varför har Djursholm sin karaktär och Tensta sin? Här finns förklaringen.

Det är en mycket läsvärd och intressant bok, även för den som inte bor i storstad. Förortens framväxt är en spegel av vår samtids historia.

John Irving och benpaket

Åh vad bra han skriver, John Irving. Den senaste boken heter ”Sista natten i Twisted River” och kom ut tidigare i höst. 600 sidor värme och kärlek, även om det är en både sorglig och våldsam historia. Den påminner på sätt och vis om Garp men det är ju ändå stor skillnad.

I min andra blogg skriver jag mer om boken.

Jag tror att jag läst alla hans böcker utom den första, och det här är nog den jag tycker mest om.

I övrigt börjar jag bli riktigt trött på att ha benet i paket och att äta medicin som gör mig slö och lite illamående. Jag förstår förstås att allt detta krävs för att benbrottet ska läka men inte desto mindre frestar det på tålamodet att vara så hjälplös och begränsad. Fem veckor kvar med gips.

Jag sitter eller ligger i soffan hela dagarna och är bara uppe när jag måste, eftersom jag ska vila benet så mycket som möjligt. Maken är tålmodig och hjälpsam, men jag blir ändå irriterad för att jag inte kan själv just nu.

Paul Auster

Efter New York-trilogin och Orakelnatten har jag höga förväntningar på författaren Paul Auster, så höga att det blir svårt att leva upp till dem. Den senaste boken Osynlig gör mig lite besviken. Han är fortfarande en briljant berättare men jag känner att han inte lyckas engagera nig så helt och fullt som med flera av hans tidigare böcker. Den börjar bra, på något sätt i ganska typisk Paul Auster-stil men slutet blir mer mediokert.

Det är en berättelse på flera plan, i så väl tid som berättarröster. Huvudpersonen är den unge studenten Adam Walker som på en fest i New York 1967 träffar fransmannen Rudolf Born. Detta blir ett möte som till slut förändrar Adams liv, på flera sätt.

2007 är Adam döende i cancer. Han har då börjat skriva ner sina minnen från 1967 och skickar dem till sin gamle vän författaren Jim Freeman, vars sökande efter svar på vad som egentligen hände blir bokens slut.

Andra bloggar om:

Historisk deckare

Det är svårt att skriva en historisk deckare och göra den trovärdig. Ofta är det svårt att hitta en bra balans mellan spänning och historisk anda. Så tycker jag att det är i Johanna Limmes och Martin Palmqvists första historiska deckare Böljelek, som kommit ut i höst. Den är spännande och intressant och ganska charmig, men den ålderdomliga stilen och ansatsen tar över själva berättelsen. Den är inte dålig, utan läsvärd. Men inte riktigt vad jag förväntade mig.

Min recension i VT.

Andra bloggar om:

Infinitesimalkalkylen och Berlin

Den tyske matematikern Gottfried  Wilhelm Liebniz är en av de två som formulerade infinitesimalkalkylen. Den andre var Isaac Newton. Liebniz nämns i boken ”Berlin – en stads historia” av Folke Schimanski.  Den matematiska kalkylen säger mig ingenting, men Schimanski beskriver Liebniz arbete som en slags tidig föregångare till datorn, och det är detta som jag tycker är intressant. Han levde 1646-1716, så man kan ju börja fundera på vad det egentligen var han gjorde, med dåtidens förutsättningar.

Det här är bara en liten detalj i Schimanskis bok, som är fylld av detaljer ur Berlins historia, från medeltiden till idag. Mest fascinerande är det att läsa om 1900-talet, som jag naturligtvis känner mig mer hemma i. Efter vårt besök i Berlin för ett par år sedan har jag behållit en viss nyfikenhet om staden. Den får jag stillad nu, men inte helt. Problemet är att det kryllar av detaljer, namn och årtal i boken och jag kan inte riktigt hålla ihop det och skapa en helhet av alla denna information i min hjärna. Så någon slags sammanfattande delar, det saknar jag i boken.

Min recension i VT.

Andra bloggar om: ,

Mediechefen berättar

Christina Jutterström har skrivit sina memoarer, ewn intressant läsning. Boken heter  ”Uppfostrad av män” och hon berättar framför allt om sitt arbete som chef i mediebranschen, och lite om sitt privatliv. Tyvärr känns det ibland mest som en uppräkning av vad hon gjort, mer än reflektion och eftertanke nu när hon blivit äldre. Men ändå är det intressant att läsa, hon är ju en viktig del av Sveriges mediehistoria, efter chefsposterna på Dagens Nyheter, Expressen och Sveriges Television.

Min recension i Västerviks-Tidningen.

Andra bloggar om:

Siwans bok

Aldrig hade jag trott att Siw Malmkvist skulle skriva sina memoarer. Men det har hon gjort. Den heter ”Tunna skivor av mig” och kommer ut idag. Hon har skrivit den ihop med Carl Magnus Palm och den handlar om hela hennes liv från födseln fram till nu. Från tonåren är det nästan bara jobb och väldigt lite om hennes privatliv och familj. Jag hade nog väntat mig lite mer av hennes eget liv vid sidan om hennes artistbana.

Hon gjorde snabbt en fantastisk karriär som schlagersångerska, först i Sverige och sedan i Tyskland, och egentligen pågår den karriären fortfarande. För hon har inte lagt av, trots att hon fyller 74 i år. Det skriver hon om på slutet, att det kanske kommer en dag när hon ska sluta arbeta.

Det bestående intrycket av boken är att hon verkligen är den käcka och pigga och glada schlagersångerskan, just som den bild vi har av henne från alla hennes låtar, revyer och skådespelarroller. Kul läsning, som väcker många minnen, men lite mer personlig hade hon gärna fått vara.

Andra bloggar om: