Kategori: Livsresan

Idag har vi begravt vår förre arbetskamrat. En fin ceremoni men oerhört sorglig, och främst för familjen. Det är bra med ceremonier och ritualer i sådana här lägen, det blir en kanal för sorgen och som kan förstås och accepteras av alla. 

Men det tar på krafterna, så det blir en tidig kväll ikväll, för att vara fredag.

Morden på prostituerade i Ipswich är det stora nyhetsämnet för dagen. i BBC:s nyhetssummering i morse sa någon på hög nivå, kanske inrikesministern eller kanske Scotland Yards chef (jag minns inte) att de fem morden är en nationell tragedi och det värsta man varit med om någonsin. Ja, det är förståeligt och vi vet ju att seriemördare är betydligt mindre förekommande i verkliga livet än i alla dessa deckare.

Men det fick mig att fundera på varför morden på fem personer graderas som värre än när människor dör i massor i krig, så som till exempel sker i Irak idag. För de drabbade anhöriga måste det ju vara en lika stor tragedi oavsett om det är en enskild eller krigsmakten eller gerillan som dödar. Kan man tillmäta människoliv olika värde? 

Ja, det gör vi förstås, eftersom vi inte berörs lika illa av krigsdåd långt borta som i närheten. Och Ipswich i England känns nog ganska nära för oss svenskar, inte bara för mig som varit där. Det mänskliga psyket klarar förstås inte av att engagera sig lika mycket i allt, men ändå känns det som lite fel proportioner att mäta människoliv på så olika sätt.

—

10 195 steg hittills. 

Idag kretsar tankarna mest kring min gamle arbetskamrat som hastigt gick bort i helgen, några få år efter sin pension. Vi hade jobbat ihop i åtta år, några somrar vid skrivborden mittemot varandra. För 25 år sedan efterträdde jag honom på mitt förra jobb, men det visste jag inte då, först senare.

Man vänjer sig vid en människa. Arbetskamraterna blir nästan som en familj, men ändå inte. En del lär man känna utan och innan under årens lopp, andra förblir hemliga. Han var en sådan som man lärde känna, som var tydlig i sitt sätt gentemot världen, men ändå med stor integritet. Bitsk ibland, och skarpsinnad, men med ett starkt rättspatos och ett gott hjärta. Det tog sig till exempel uttryck i att han tog sig an de unga, vikarierna och praktikanterna, och såg till att de kom med in i gemenskapen. 

Han kunde säga ifrån när det behövdes, han var en briljant talare på personalfesterna och vid födelsedagsfirande på jobbet, och en rolig historieberättare. Nu kommer vi att berätta hans gamla historier, som ett sätt att minnas. 

En död som kommer så fort, från att ha varit en pigg och frisk människa ena dagen till en bortgången nästa, det går inte att förstå. Men just så skör är livets tråd ibland. 

Vi konstaterar just att vi nog är epikurister båda två (förutom den kompromisslösa rationalismen, se längst ner i inlägget). Maken läser nu teoretisk filosofi på Linköpings universitet och pluggar om de historiska filosoferna. En av dem är Epikuros vars lärjungar kallas epikurister.  Allt enligt kursboken Filosofins historia av Svante Nordin. 

Utdrag från makens anteckningar: 

Epikuros (ca 341-270 f.Kr.) kom från ön Samos men var bosatt i Aten.

Epikuros grundade sin "Epikuriska trädgård" som var en skola i Aten ca 306 f.Kr. enligt maximen "lev i skymundan".

Lusten är början och slutet för ett lyckligt liv men vi undviker många lustupplevelser som längre fram leder till obehag, menade Epikuros. Lusten är i sig det goda och olusten i sig det onda. Epikuros är inte, som kyrenaikerna, inställd på omedelbar njutning. Tyngden ligger på den själsliga lusten och olusten före den kroppsliga.

Det viktiga är ett liv i lugn tillbakadragenhet, ägnat vänskapen och samvaron, de filosofiska samtalen och forskningarna, det naturliga och hälsosamma.

Epikuros menar att frånvaron av smärta och olust räcker för vår lycka. Lust är frånvaro av kroppslig smärta och själslig oro.

Begären klassificeras i naturliga och onaturliga samt nödvändiga och onödiga.
naturliga och nödvändiga behov – tex hunger och törst.
onaturliga och onödiga begär – tex begär efter pråliga kläder eller smicker.

Epikuros ansåg att all filosofi som inte bidrog till att göra människorna lyckliga eller hindra dem från att vara olyckliga var onyttig.

Epikuros ansåg att hans naturförklaring kunde hjälpa människorna till lycka och sinnesfrid.
Det som oroar människor är i stor utsträckning fruktan för gudarna och fruktan för att i döden utsättas för straff. Eftersom gudarna enligt Epikuros inte har något behov av att påverka människorna och att känsloförmågan upphör med dödens upplösning av människan behöver människorna inte frukta varken livet eller döden. Det är genom att ta bort längtan efter odödligheten som Epikuros anser att vi kan leva livet njutbart.

Genomförd materialism
All kunskap kommer till oss utifrån genom sinnena.
Naturläran bygger på atomlära med atomer och tomrum. Genom antagandet av atomer kan Epikuros förklara förändringens problem med att atomerna sprids när något förstörs men atomerna själva finns kvar och är oföränderliga och eviga. Till skillnad från Demokritos antar Epikuros att det finns förlopp utan orsaker. Atomer avviker ibland utan orsak från sin bana och klumpar ihop sig med andra atomer. På så sätt skapas en turbulens som till slut bildar hela världar med olika ting. Det finns ett universum men många olika världar.

Epikurismen var främst en levnadsvisdom och en livsform som handlade om ett bemästrande av livet och av de mänskliga villkoren. Levnadskonsten handlade om önskningarnas anpassning till verkligheten. Lugn värdighet, rättrådighet och kompromisslös rationalism utmärkte epikuréernas ideal för en filosof. (En del av dessa saker hade de gemensamt med Kynikerna och Stoikerna.)