Kategori: Livsresan

Hur vi lever våra liv, hur jag lever mitt och vad jag tänker om det.

Prylar och upplevelser

Nu har varje tv fått en egen människa. I alla fall i USA. Maken läste någonstans (troligen på Digg) i förra veckan, att det nu finns fler tv-apparater än personer i Det Stora Landet i Väster.

Visst är det fantastiskt vad människan kan hitta på…

Jag tänkte på det här idag när jag varit och handlat mat på lunchen och var på väg nerför Storgatan till jobbet. Butik efter butik med saker att köpa. Helt enkelt massor med prylar. Och utmed Infarten växer varuhusen upp, det ena efter det andra. Idag kom det ett nytt reklamblad för det senast öppnade prylvaruhuset. 

Jag tänkte att jag måste väl åka dit snart och kika, men hittade inget i reklamen jag ville ha. I stället blir jag så trött av alla saker jag redan har omkring mig här hemma.

Däremot kan jag bli pigg på upplevelser. Nu har jag köpt biljetter till Vasateatern i allhelgonahelgen, uppsättningen av Doktor Glas. Det ser jag fram emot, att gå på teatern med familjen.

Igår blev det inget bloggat för då höll jag på alldeles för sent och installerade en Textpattern-blogg. Den ska jag ha som arbetsblogg på jobbet, för information till arbetskamraterna. Jag tycker att WordPress är mycket behändigare som bloggverktyg men på webbpubliceringskursen i Linköping lär vi oss Textpattern och jag tänkte att om jag tar den så har jag en till att öva på och kan göra olika saker, och på så sätt lära mig mer. Det jag lärt mig mest hittills är nog att förstå CSS-mallar.

12543 steg har jag gått idag, trots att jag har ont i foten fortfarande. Som tur är gör det inte ont hela tiden, bara ibland och mest när jag suttit stilla en stund.

Mammografi

Idag kl 1245 var jag kallad till mammografiundersökning. Jag infann mig också. Förra gången gjorde jag inte det, då avbeställde jag. Gången innan också, tror jag.

Det har varit ångestfullt och jag har skjutit på det två gånger redan i sommar. Från den 14 juni till den 21 augusti till idag. I natt låg jag vaken ett tag och tänkte på det och var orolig. Anledningen är att de två gånger jag varit på mammografi tidigare har det varit så smärtsamt så att jag knappt stått ut. Kanske har jag låg smärttröskel. Det har gjort väldigt ont, som om brösten krossas.

Om du är man och läser det här så tänk dig att lägga upp lemmen i en apparat som klämmer åt så mycket det bara går. Så är det.

Men jag visste från en arbetskamrat att mammografiapparaten är utbytt och att det inte alls skulle göra så ont längre. Så jag tog mod till mig och gick dit. Visst gjorde det ont, men det var uthärdligt, och inte som förra gången.

Det är säkert bra att göra sådana här undersökningar. Hos en del upptäcks ju bröstcancer tidigt tack vare mammografin. 

På väg ner från mammografivåningen stannade jag till i trapphuset för att knäppa jackan. Då såg jag en skylt på en dörr som uppenbarligen går till ett soprum. Det fanns anvisningar på skylten om hur man skulle hantera sina sopor: "Volymreducera kartongerna!" Så talar alltså en landstingsbyråkrat.

—

10 840 steg har jag gått idag, på promenaden till sjukhuset vid lunchtid och en promenad ikväll. På dagen blåste det för mycket men ikväll var det fint.

Gamling i framtiden

Tack vare Mias inlägg i sin blogg kom jag att tänka på min kommande ålderdom. Mia skriver om att kommunerna skulle kunna ordna med träffar på dagtid för dem som är gamla men bor kvar hemma, träffar för socialt umgänge. Mig kommer man nog inte att behöva forsla runt i någon större utsträckning för jag räknar med att ha mina nätvänner att umgås med, då som nu.

Inte kommer jag att bli så mycket annorlunda i mitt beteende när jag blir gammal mot vad jag är idag. Jag kommer säkert att använda mig av framtidens IT-teknik för mina egna behov och vara nyfiken på det nya, om än i lite mindre omfattning, det kan jag tänka mig. 

Däremot är det förstås bra om flera olika organisationer kan ordna med möjligheter att träffas för dem som är äldre och inte kan ta sig runt själva. Alla känner sig kanske inte hemma i kyrkan eller i en förening.

—

Bara 9014 steg idag. Tiden går åt till skrivande i stället. 

Filosofi

En filosof kan i många lägen vara till väl så god hjälp som en psykolog eller annan terapeut. Det menar de norska filosoferna Helge Svare och Hennings Herrestad som i sin gemensamma bok "Filosofi för livet" skriver om filosofisk praktik. Det vill säga filosofer som har mottagning precis som en psykolog.

Till filosofen kan man gå för att samtala om livet, snarare än att få terapeutisk hjälp. Även om samtalen kan få den effekten. Egentligen är tanken inte främmande alls. Det är inte så långt emellan filosofen och psykologen. Båda har en strävan att förstå människan. Detta är ett av bokens viktiga budskap. Ett annat är att filosofen inte är ute efter att kunna ge några svar på våra livsfrågor utan snarare ställa fler och nya frågor, att söka efter vetande snarare än att förmedla det.

De skriver om det filosofiska samtalet och hur det kan bedrivas, men också varför det över huvud taget behövs. Vi behöver alla då och då stanna upp och reflektera över våra liv, över hur vi lever och vad vi värderar i livet.

Boken kan också ge en del tröst genom att skapa förståelse för människans existentiella ensamhet, den ensamhet som vår frihet för med sig. I ett avsnitt om existentialismen skriver de bland annat om hur vi bemöter andra och vilken betydelse våra attityder har. I ett annat avsnitt resonerar de om hur vi kan göra det goda och det rätta, och vad det kan grunda sig på.

De skriver om språkets och ordens betydelse för vår möjligeht att förstå andra och själva bli förstådda, men också att förstå oss själva. Om vi kan sätta ord på våra tankar och känslor och kan formulera detta i ett samtal med en utomstående får det ofta en klargörande effekt för mig själv bara genom själva formulerandet. Det är också viktigt hur vi definierar vår egen verklighet och hur andra uppfattar vad vi säger, om de har samma definition av orden. Här uppstår ofta missförstånd som kan behöva klarläggas.

Boken har ett personligt tilltal och är lättläst. Den får mig intresserad av att läsa mer och tränga djupare in på filosofins område, och kan ses som en introduktion till de stora filosoferna. Men framför allt får den mig att själv reflektera över mitt eget handlande och mina egna attityder. Det är en bok att återvända till flera gånger.

Fet

Igår när jag tittade på bilderna maken tagit av mig i nya klänningen så kände jag mig verkligen tjock och fet. Det är en helt annan sak att se sig själv på bild så där (givetvis valde jag den mest smickrande att lägga ut här i bloggen) än att stå framför spegeln och vrida och vända på sig, dra in magen och sådär, för att trolla bort fettvalkarna. Sedan vi började motionera mer regelbundet i maj så vet jag ju att jag gått ner några kilon, men inte särskilt många, kanske två eller tre. Jag har ingen våg utan känner hur kläderna sitter.

Men det ger en obehaglig känsla att se mig själv utifrån, som andra förmodligen ser mig hela tiden och som jag ser på bilderna. En helt annan känsla än den upplevelse av mig själv som jag har inifrån. Inuti är jag nog fortfarande den där relativt smala och spänstiga 27-åringen jag nyss var…

Det är svårare att bli av med kilona ju äldre man blir, det vet vi ju alla. Det börjar redan vid 40 och blir förmodligen bara svårare och svårare med åren. Man får jobba hårdare och hårdare för varje hekto numera, inte minst efter 50 som jag passerade för ett par år sedan. Det irriterar mig att fettet ska sätta sig tillrätta så lätt på kroppen nu, framför allt på höfter och ända. I ansiktet skulle jag inte ha något emot att behålla det som finns där nu, för att slippa bli mer rynkig. Men resten…

Fast ibland funderar jag också över varför jag, som väl bör vara en upplyst människa, ska bry mig så mycket om detta. Det är ju det inre som räknas, eller hur?

Visst är det så att hälsoaspekten spelar in, jag mår ju bättre och håller mig friskare ju mindre överviktig jag är. Här räknar jag ut mitt BMI (168 cm lång och 75 kilo) till 26.6 vilket är strax över gränsen mellan normalvikt och övervikt. Så någon katastrof är det inte.

Men naturligtvis spelar fåfängan också in, eftersom vi lever i en tid och ett samhälle där man ska vara smal och spänstig. Tjock = dum, det tror jag är en ganska spridd fördom, och övervikt kan ses som ett tecken på svag karaktär och självdisciplin. Men varför ska jag bry mig om det, jag vet ju hurdan jag själv är och behöver inte bevisa det för andra hela tiden? Fast så enkelt är det uppenbarligen inte.

Melankoli

Det känns nästan som om sommaren närmar sig slutet. Barna har nu åkt hem till sitt, efter drygt ett par veckor hemikring. De går så fort, några dagar i livet.

Något som är så fantastiskt med barn är att de alltid är i precis rätt ålder. Tänk när de var små, vad roligt det var med små barn. Och sedan större barn, och tonåringar. Och nu är de vuxna och det känns som om det är som bäst just nu… Ja, det är en glädje.

Ikväll, efter att bussen gått, var det ju meningen att jag skulle ta en runda i motionsspåret. Men det blev inte så, det kändes för motigt. Kanske spelar det inte så stor roll, en gång. Så det blev bara 5 315 steg idag.

Yes!!!

Det sker förändringar i livet! Allt är inte utstakat. Tack vare motionerandet i sommar har jag gått ner i vikt. Det känns jättekul att få en sådan belöning.

Vägt mig har jag inte gjort, för jag har ingen våg. Men jag har ett par gamla jeans, inte stretch, som jag har som måttstock. För ett par månader sedan kunde jag med nöd och näppe få upp dragkedjan, och det var ytterst plågsamt att ha dem på, knäppta. Idag provade jag dem och det gick lätt, och det känns bekvämt.  Riktigt bekvämt när jag sitter med dem på nu vid datorn. Härligt, det är vad det är.

Ikväll blir det motionsspåret igen, och med förnyade krafter. Om inte andra planer  kommer emellan. 

Vikten av vikten

Idag har jag väl egentligen haft en vilodag, med tanke på motionen. Bara 6 724 steg. De flesta av dem har jag gått när jag klippte en del av gräset vid stugan. Det blir mer i morgon, åtminstone om mina planer håller.

I morse pratade vi här hemma om vårt skenande i motionsspåret, och vad det förhoppningsvis leder till. Bättre kondition, och kanske lite viktminskning. Någon våg har jag inte utan har i stället ett par jeans (inte stretch) som måttstock. För en dryg månad sedan kunde jag knappt knäppa dem, det gick nätt och jämt och kändes ganska plågsamt. Idag provade jag dem igen, och nu går det bra att knäppa. Fast de sitter ganska tajt fortfarande. Mitt mål är att de ska sitta lite löst och bekvämt. Kanske har jag gått ner ett kilo, men jag vet inte. Antalet kilo är inte så viktigt längre för mig, och det är jag glad för. Annat var det förr.

Jag har i hela mitt vuxna liv jojobantat och motionerat som en fanatiker periodvis, och lika ofta gått upp i vikt som ner. När jag var drygt 20 var jag ganska nära anorexia (vilket jag förstått senare) efter att jag hade levt på i stort sett bara råris i flera månader. Jag mådde inte bra då.

Lite senare i livet, framför allt ett antal år någonstans mellan 30 och 40, då var jag nästan besatt av tanken på mat. Det första jag tänkte på när jag vaknade på morgonen var vad jag skulle få äta under dagen och vad jag skulle vara tvungen att avstå ifrån. Jag kastade ofta i mig maten när jag åt, stressade mig igenom måltiderna och kunde inte njuta av maten. Och jag bara ökade och ökade i vikt, efter varje bantningskur. Jag provade allt: pulver, frukt, bara flytande föda, fasta…

Kanske är jag på väg mot samma besatthet igen, med stegräknaren? Nej, jag tror inte det, jag är mycket mer medveten om detta nu än vad jag var förr. Och jag känner att jag inte bryr mig lika mycket längre. Idag är det motionen och konditionen jag i första hand är ute efter, inte att bli väldigt smal. Då blir jag bara rynkig… :-)

Det är därför jag räknar stegen, inte kilon och hekton. 

Seg dag

Jag fattar inte varför jag drabbats av sådan sömnlöshet. I morse var jag klarvaken redan vid sextiden, efter fyra timmars sömn. När jag inte hade somnat om vid kvart i sju gick jag upp. Men sedan behövdes det en timmes middagslur för att orka med resten av dagen.

I slutet av juni börjar jag jobba heltid igen och det oroar mig hur det ska gå. På jobbet kan jag ju inte sova middag om det varit dåligt med sömnen på natten. 

Jo, jag vet att jag delar sömnlöshetens problem med många. Och det finns ett antal böcker med goda råd om hur man ska komma åt det. Jag har nog provat en del, t ex en promenad på kvällen, varva ner, inte ligga kvar och vrida sig utan i stället gå upp, och annat som låter klokt när jag läser det. Men det tar inte bort tröttheten och ger mig sömnen tillbaka. 

I motionsspåret ikväll testade jag min nya iPod, efter att ha tankat den full med podradioprogram. Det blev "Gomorron Världen" från igår i öronen medan jag tog mig runt 5,5 km-slingan på 44 minuter. Lätt som en plätt med sådan kvalitetslyssning. 

Antal steg idag: 10 043. 

Främling på IT-tåg

"Många nätanvändare ser fördelar i den möjliga anonymiteten i inledningen av en nätrelation, eftersom de då kan vara mer förtroliga än i IRL-livet. Anonymiteten kan ge en bättre och stabilare grund för ett vänskapsförhållande eftersom de lär känna varandra bättre från början tack vare den ökade förtroligheten. Det verkar leda till att de i ett senare skede lättare utvecklar en IRL-relation".

Det är en av de slutsatser jag drar i min uppsats om betydelsen av anonymitet i de sociala relationerna på nätet. Det här är ganska genomgående hos dem som svarat, väldigt många tycker att de kan vara mer öppna mot och dela förtroenden med människor de inte vet vilka de är. Paradoxalt nog.

Det är ett uttryck för fenomenet "främling på tåg", att man vågar vara mer öppen om den sociala risken är liten. Främlingen du delar tågkupé med vet inte vem du är och du riskerar alltså inget i ditt sociala liv om du berättar mörka hemligheter. Detta skriver bl a Bargh, Fitzimmons och McKenna, tre amerikanska internetforskare, om i sin artikel "Can You see the real me?" som finns som pdf längst ner på den här sidan. 

——– 

Antal steg idag: 11 943. Det hade suttit fint med 12 000 steg idag, en rund och fin siffra. Men kanske hinner det bli så många innan jag är i säng om en stund.