Kategori: Livsresan

Är vi bloggare en samling ensamma ylande vargar i cyberrymden? Ja, det menar Julie Leonardsson i sin bildkrönika i Dagens Arbete (IF Metalls fackorgan). Han menar att bloggandet tyder mer på en sorglig existentiell ångest, eftersom det" spridit sig som en farsot i världen" och ingen har tid att läsa alla bloggar utom de få väletablerade proffstyckarnas. Säkert har han rätt i bristen på läsare, det finns ju tydliga tecken på det i många bloggar där bloggarna ropar efter kommentarer. Tja, skriver man för att bli läst ska man kanske inte blogga utan skriva kommentarer i andras bloggar i stället…

Men man kan ju skriva primärt för sin egen skull (vilket detta inlägg väl egentligen är ett bevis på motsatsen på?), men det känns nog lite själsligt ödsligt att se det så, antar jag.

Många har ju funderat över bloggandet som fenomen, som blivit så stort idag. Kan vi hantera denna inneboende kraft att få uttrycka sig men kanske inte bli läst? Ger det kanske större ångest än att inte uttrycka sig alls? Jag menar att det kanske kan kännas ännu mer deprimerande om ingen ser mitt rop på kontakt, om det är kontakt jag eftersträvar. Säkert är det något för vår tids psykologer att konfronteras med.

Finns det någon som läser detta? Och i så fall, skriver du för att bli läst eller för att strukturera dina egna tankar för din egen skull?

I blogg-Sverige går det snabbt när saker händer. Redan nu är det massor som har anmält sig till den nya bloggkartan sedan igår. Jag kollar där för jag tycker att det skulle vara intressant att se när det kommer någon mer bloggare från Västervik på kartan. Än så länge är det bara jag. När blir det en till?

Då och då har jag sökt efter bloggare i Västervik men bara hittat en till, plus en som numera har flyttat. Det klart att det finns fler, inte skiljer vi oss från andra, vi västerviksbor. Vi är givetvis som svenskar i allmänhet och då är ju bloggen ett inte ovanligt verktyg för kommunikation, och inte minst reflektion.

Hur många bloggar det finns kan förstås ingen veta, men över 3000 har registrerats. Det finns säkert en hel del till.

Säg att det finns 5000 bloggar i Sverige nu, ska vi översätta det till Västervikssiffror så skulle det betyda 20 bloggar här i kommunen. Eller 15 om vi går efter siffran 3000. Säkert finns det bloggare ute på landsbygden också. De vill jag hitta.

Jag läser med förkärlek bloggar skrivna av landsbygdsbor, eftersom jag själv är en stadsbo i exil, om än frivillig. När jag surfar runt på bloggar ibland så kan jag inte undgå att förundras över alla dessa ord och tankar vi släpper ifrån oss ut någonstans där vi oftast inte vet vem som läser. Kanske både mamma, kompisen och hyresvärden. Och chefen! Är det därför så många bloggar är anonyma?

Att vi har någon slags obändigt berättarbehov men kan inte stå för allt i alla situationer (tänk om chefen visste vem jag verkligen är?). Är vi för öppna och sprider vårt inre för lättvändigt? Snarare är det nog så att de som läser min blogg är till stor del är helt andra än de jag umgås med i vardagslivet.

Detta diskuterade vi (två kurskamrater och jag) här om dagen. De andra två har jobbat ihop sedan tidigare kurser och skrivit uppsats ihop, så de känner varandra ganska väl uppfattar jag. Jag bytte bloggadress med en av de andra (nej, M, jag har inte läst i din blogg) och J sa till M att "jag vet inte om jag ska läsa din blogg för jag tror inte jag vill komma in i din hjärna". Bra fomulerat, för så kan jag känna det också.

Jag vill ha min egen bild av den människan jag umgås med, inte den bild hon eller han visar mig i sin blogg. Vi spelar ju olika roller i olika relationer, efter vissa mönster som vi lärt oss, men i bloggen blir det ofta en kakafoni av alla roller.

Samtidigt finns ju också aspekten att bloggandet ger en större helhetsbild av människan, som kan öka förståelsen. T ex om en arbetskamrat bloggar om sin oro för vissa arbetsuppgifter och den bild hon visar oss på jobbet är en säker och kaxig människa som inte tvekar om något, då förstår man ju bättre den fasaden och varför den visas upp. (Lite vardagsfilosofi kan man väl unna sig så här en vanlig tisdagmorgon…)

Nej, jag tror att jag helst läser bloggar av helt okända, men gärna också i min geografiska närhet. Det ger så många nya intressant tankar, om man bläddrar förbi alla shoppinglistor och barnsnytarinlägg (som har sin poäng för de intresserade).

Och särskilt glad blir jag när jag hittar en blogg av en 50-talist, för vi är givetvis speciella.