Kategori: Livsresan

Hur vi lever våra liv, hur jag lever mitt och vad jag tänker om det.

Irritationsvanor

Jag har fått en stafettpinne av Easy Pieces att lista fem irriterande ovanor hos mig själv. När jag rannsakar mig vill jag nog påstå att de är betydligt fler än fem, men jag börjar där i alla fall.

1. Frågor jag får besvarar jag ofta med motfrågor. En yrkesskada, tror min sambo som ser det goda hos mig. Men i och med att vi har diskuterat det så tänker jag på det, och försöker att inte göra så.

2. Jag stressar nästan alltid, jagar minuter fast det är meningslöst. Är en obotlig (?) tidsoptimist.

3. Att köra om. När jag är ute i trafiken så undviker jag så mycket jag bara kan att köra om andra bilar. Det är nog bristande planering och brist på känsla av kontroll, det känns alldeles för osäkert att ge mig ut i det andra körfältet om jag inte har väldigt stora marginaler, dvs ser långt och att vägen är fri så långt jag ser.

4. Att sluta läsa en bok trots att jag inte gillar den eller tycker att den är tråkig. Jag tror att jag måste läsa ut en bok som jag börjat på, och jag vet inte varför jag tror så.

5. Fokusera. De senaste åren har jag ofta kommit på mig själv med att uttala det ordet, ett irriterande modeord som ofta kan ersättas med andra begrepp, som t ex ”lägga vikt vid”, ”lyfta fram”, ”koncentrera sig på” etc.

Ytterligare en egenhet jag har, men som jag inte irriterar mig på, är att jag absolut inte kan acceptera att någon sätter sig på kläderna som ligger på en stol. Man sitter inte på kläder, utom om man är ute och t ex brer ut en jacka eller tröja på marken eller på en bänk. Men inomhus tar man bort kläderna från stolen, eller hänger på ryggstödet, innan man sätter sig.

Det jag förstås undrar över är vad andra irriterar sig på hos mig. Frågvishet (jo, det tror jag), min envishet (”det ska gå”), mitt bristande intresse för tv och dokusåpor etc, att jag går ganska fort när jag promenerar och har en tendens att dra ifrån den jag går tillsammans med?
Precis som Easy Pieces gör ska jag också lista några ovanor hos andra som jag irriterar mig på:

1. Att man struntar i språkriktighet, och särskilt hos dem som inte skriver ”kommer att göra” utan bara ”kommer göra”.

2. De som lever i sina egna sociala konstruktioner och inte ser utanför sig själva, som utgår från sina egna normer som norm även för andra.

3. Att sätta sig på kläder som ligger på en stol (se ovan).

4. Felöversatta webbsidor, däg engelska begrepp inte översatts till motsvarande svenska utan bara rakt av. Även på film, där ”postmannen” i st f ”brevbäraren” är ett av de mest graverande exemplen jag kommer på.

5. Att bryta ett telefonsamtal för att ta ett annat när det tutar i luren. Det är bland det mest oförskämda jag vet, som jag och andra drabbas av ibland.

Och en sjätte sak som jag kom på nu: att skicka kedjebrev via mail.

Jag skickar inte den här utmaningen vidare men vill du ta den så gör det, och kommentera gärna.

Trött

Det går ett tag att hålla ett högt tempo men nu börjar jag känna mig lite sliten. Hela förra veckan var intecknad av måsten (eftersom jag bestämt mig för att fullfölja det jag gett mig in på), och det är likadant denna vecka. Men i nästa vecka ska det lugna ner sig lite.

I morgon bitti bär det av till Växjö för sista gången: opponeringsseminarium  på C-uppsatsen. Jag kommer nog att sakna Växjö lite, efter fyra och ett halvt år där. Samtidigt är det en fantastisk lättnad att slippa åka dit flera gånger i veckan på vintervägarna.

Sjukdomar

Idag läste jag en artikel om ESS, vilket betyder Environmental Somatization Syndrome, dvs miljörelaterade sjukdomar. Till dessa hör elöverkänslighet, utmattningssyndrom, fibromyalgi, oral galvanism och en hel del äldre tiders sjukdomar. Gemensamt för dem är att man inte hittar påvisbara orsaker till de symptom som de sjuka har. I stället menas att det är psykosomatiska sjukdomar, dvs uppkomna ur oro för ny teknik. Och på så sätt mer eller mindre avfärdas de som är sjuka. (Artikeln finns i senaste numret av "Allt om vetenskap" men tyvärr inte på nätet.)

Det får mig att fundera över två saker:

1. Jag drabbades av elöverkänslighet på 80-talet, när jag arbetade med min första dator. Det var en pc med "solarie"-skärm, långt före några TCO-märkningar.  Jag var inte ett dugg orolig för att arbeta med datorer, utan tyckte i stället att det var väldigt kul, både att lära mig nytt och vad jag kunde göra med datorn. Jag jobbade med layout-program (någon som minns Ventura?) och gjorde bl a kommunens personaltidning. Det var verkligen roligt. Ändå fick jag de här problemen: grus i ögonen, rodnader i ansiktet och torr hud. Jag som var så säker på att "det drabbar inte mig". Hur kan det då vara psykosomatiskt?

Jag fick bukt med det sedan, med hjälp av bärbar dator med LCD-skärm, släckta lysrör och elsanering.

2. I artikeln säger Jörgen Malmquist, docent i internmedicin, att ESS ofta får koppling till arbetet, att det är sjukdomar som den sjuke menar beror på arbetet. Han förklarar det så här "Arbetsplatsen är en påtvingad miljö som man lättare blir negativt inställd till". Men när den sjuke gillar sitt jobb, inget hellre vill än jobba, och gillar att få hålla på med ny teknik, hur hänger det ihop? Och varför går man inte vidare på detta, om det nu verkligen är relaterat till arbetet? Hur kan man tillåta att det finns så många arbetsplatser som uppenbarligen gör oss människor sjuka? Nej, i stället läggs skulden på den enskilde, "det är för att du inte pallar psykiskt du blir sjuk" eller "för att du är negativt inställd". (Det stämde ju i alla fall inte på mig).

 

Kunskap och tanke

I en bok citeras kvantfysikern David Bohm: "Förmågan att förstå och tänka är viktigare än den uppnådda kunskapen". Det känns förstås självklart men ändå glömmer vi det lätt, framför allt i skolan. Kunskap är ju inte så mycket värt om vi inte kan använda det till självständiga reflektioner. Först då blir det till verklig nytta, och människan kan utvecklas.

I veckan nu ska jag få in ny kunskap i min hjärna, på facklig kurs på Djurönäset.  Förhoppningsvis ska det också ge mig nya självständiga tankar och styrka att agera mer självständigt.

Pinsamheter

Ikväll när jag stod på systembolaget och skulle betala för ett par flaskor vin med mitt Visa-kort så sa expediten att kortet inte var godkänt. Det hade gått ut. Och när jag kollade på det såg jag att det stod att det gäller till 11/05. Så från och med idag var det ogiltigt. Vilken fadäs! Det var sååå pinsamt, på systembolaget av alla ställen.

Jag hade pengar så det ordnade sig ändå. Och på vägen hem kom jag på att jag har nog fått ett brev från banken för ett tag sedan som kanske innehåller ett nytt kort, för det var tjockt. Och det stämde, det låg hemma. När jag fick det trodde jag att det bara var reklam och la det åt sidan. Tur att jag inte kastade det oläst, men det hade jag nog inte gjort.

Men jag hade ingen som helst koll på att det var dags att byta kort nu. 

Telefonsamtal

Fem i elva i går kväll, när jag var på väg att somna, ringde telefonen. Det är alltid lite skrämmande när det ringer så sent.

Den som ringde var en ung man från Varberg som berättade att han precis fått veta av sin pappa att pappan har en dotter som heter Linda, alltså hans halvsyster, och vars mamma har samma namn som jag och som ska bo i Västervik. Han undrade om det var jag.

Alltså, man blir ju lite paff… Jag utgår ifrån att hans historia är sann, men det går ju inte att veta. Men varför skulle han annars ringa? Och så sent. Jag föreslog att han skulle vänta till idag med att ringa de andra.

Naturligtvis kommer jag att gå och fundera på det här och undra hur det gått…

Lång är framgångsrik?

Är du lång? Och framgångsrik? Det hänger ihop menar psykologen Robin Dunbar i England. Jag har precis läst hans bok "Samvaro, skvaller och språkets uppkomst" där han hävdar ett samband mellan långa personer och framgång i samhället. Han stöder sin teori mest på andras forskning.

I alla fall skriver han att vi förväntar oss att kändisar ska vara långa och blir förvånade när de inte är det om vi ser dem i verkligheten. Länga människor är oftare också mer framgångsrika i yrkeslivet. "Om det beror på att längre människor är intelligentare eller att vi hellre går ur vägen för dem återstår att se. Faktum är att längre personer inte tycks behöva arbeta lika hårt för att bli framgångsrika." skriver han.

Kanske stämmer det. Vår koncern-vd är i alla fall en ovanligt lång person. Just nu kommer jag inte på andra exempel men det finns förstås. Kvinnor som nått längt, är de längre än de flesta tro? 

Enkätmani 3

Nu är alla svarssidorna till enkäterna uppdaterade. 37 svar på enkäten om vardagslyx och 10 svar på enkäten om 6. Intressanta svar är det, som jag förutsätter är ärliga.

I övrigt har det varit en lite jobbig dag på jobbet, men fin avslutning med min bättre hälft som bjöd på restaurang efteråt. :- ) Sånt känns fint en fredagkväll.

Kontrollbehov

Igår gjorde jag en kort intervju med en mellanchef som bl a berättade om ett råd han hade fått av sin företrädare en gång i tiden: "ge dig aldrig in på något du inte vet hur det går". Ja, det var väl ett ganska bra råd tyckte jag spontant, men så var det inte alls han menade, utan tvärtom. Jag hade inte förstått hans ironi eftersom det i mina öron låter ganska bra. Det fick mig i alla fall att fundera över mitt eget kontrollbehov och den bristande självkänsla som gör att jag vill vara säker på att jag lyckas med det jag ger mig in på.

Jag är mycket väl medveten om att jag har ett stort kontrollbehov, på grund av detta. Men det innebär inte att jag är rädd för nymodigheter, inte alls. Jag vill gärna se förändringar, jag är oerhört rädd för stagnation. Men jag vill förstås vara säker på att det blir bra, eller åtminstone inte sämre. Jag har t ex bytt jobb och bytt bostad många gånger och varje gång har jag kalkylerat med en förbättring, vilket det också blivit. När jag började mina studier för fem år sedan var jag däremot mer tveksam till vad det skulle leda till, men då behövde jag inget mål, det var något som bara var intressant och spännande. Sedan har det lett till att jag satt upp mål för mig själv, både delmål och slutmål.

Däremot är jag inte riskbenägen. Jag skulle aldrig sätta 500 kr på en lott med möjlighet att vinna 5000 kr, om det är mer sannolikt att jag förlorar. När jag reser bort vill jag ha första hotellnatten inbokad i förväg så att jag vet att jag har någonstans att sova och jag kollar i förväg så att jag vet att det verkligen finns plats på tåget den dagen jag ska resa. 

Jag vet att jag är mest målinriktad och inte processinriktad i mitt sätt att vara, även om processen i sig ofta är något jag får på köpet som en glad överraskning. Men renodlad målperson är jag inte, och jag tror att ytterst få människor är det, utan man är mer eller mindre det ena eller det andra.

Hur skulle världen se ut om det bara fanns en sorts människor? Bara riskbenägna eller bara kontrollfreakar? Förskräckligt skulle det vara, och ingen hållbar utveckling, tror jag. Idealet är nog förändringsbenägenhet blandat med lite risk och lite kontroll. Och det skulle vara himla tråkligt om alla var som jag.