Kategori: Livsresan

Första semesterdagen är snart förbi. Fast egentligen börjar väl inte semestern förrän på måndag.

I morse vaknade vi halvåtta av att regnet dånade mot fönstren. Det var ett rejält oväder med åska och stormbyar som drog förbi. Efter frukost gick jag och la mig igen, läste lite i en bok och sov någon timma till.

Dagen har varit lugn i övrigt, till stor del tillbringad i hemmet, vid datorn eller på soffan. Det är ganska skönt att slappa lite, jag är inte så van vid det som jag borde vara, tror jag.

Det är hälsporre jag har tror doktorn. Om det kan man läsa här. Det börjar som en inflammation i brosket i nedre delen av hälbenet. Om det fortgår länge kan det bli en beläggning på skelettet i hälen och då får man till slut operera om man inte blir av med det. Jag fick Pronaxen som jag tagit i tio dagar, och silikoninläggningar till stöd i skorna. Det har blivit bättre men inte bra.

Jag gick också och köpte mig nya skor, ett par bra springskor med silikon- och luftkuddar i sulan och med dem går jag väldigt bra, det gör inte ont alls. Problemet blir väl till hösten när det blir kallt men det kanske finns sådan för vinterbruk också.  

Jag blir ju lite orolig också för doktorn sa att det kan vara svårt att bli av med om man går med det för länge. Och jag har känt av detta sedan i april, om nu det är länge.  Jag går ju mycket på dagarna när jag jobbar och det är svårt att låta foten vila, men kanske kan jag få bukt med det under semestern i augusti.

Ska man behöva ha gumkrämpor i min ålder, nyss fyllda 50? Jag tycker inte det. I morgon bitti ska jag till doktorn och kanske få veta varför jag har så ont i höger fot och ben. Det har jag haft de senaste månaderna men nu börjar det bli så att jag har svårt att stödja på benet på morgonen eller om jag suttit ner länge. Inte bra alls.

Jag har faktiskt ingen aning om orsaken. Förra året fick jag en Bakercysta (tror jag det heter) på samma ben men den gick ju bort av sig själv precis som den skulle. Nu finns det en antydan till en likadan men det verkar inte rimligt med ett sådant samband.

Jag blir så irriterad över sådana här lite diffusa krämpor. Jag försöker äta sunt och håller konditionen med att t ex gå fram och tillbaka till jobbet varje dag.  Men vad hjälper det när man får ont ändå?

Det känns nästan som sommarlov nu när jag bara har jobbet att tänka på. Det lilla som är kvar på uppsatsen känns inte alls betungande.  Idag var det så skönt att komma hem från jobbet och fixa fika och bara gå ut på balkongen i sommarvärmen och inte känna att något alls pockar på uppmärksamhet.
Igår började jag läsa på en bok som heter "Rik på riktigt" och är skriven av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson som för flera år sedan startade webbsidan Frivillig Enkelhet. De tänker klokt, tycker jag.

Nu får jag reslust. Jag läste om Helenas besök i Skottland och längtar iväg. Förra året, precis den här veckan, var vi i Skottland på en kortsemester en vecka. En underbar vecka. Vi bara slappade. Jag hade stressat så mycket innan, med både flyttning, sommartidningsjobb och uppsats. När vi kom dit var det bara att koppla av. Vi var i Oban fem dagar och en helg i Edinburgh och lite kort i Glasgow till och från flyget. Oban är ett fint litet ställe. Lagom stort, runt 8000 invånare tror jag. Det ligger utmed vattnet och man kan gå utmed kajerna och strosa, sitta på puben och gå ut till Dunollies slott ett par kilometer norrut och titta på båtarna. Här finns våra semesterbilder. Idag verkar det regna i Oban. Men jag skulle gärna åka dit ändå. Någon gång ska vi återvända.

Tiden är något egendomligt. I går fyllde jag år och sedan jag kommit upp i 50-plusåldern så funderar jag ibland på minnen från förr, vad som egentligen hänt i livet. Tiden är inte rätlinjig. Vissa minnen känns som om det skedde nyss fast det är 30 år sedan och andra som ligger betydligt närmare i tiden känns långt borta och är otydligt. Det har ju inget med tiden att göra utan minnet av det som skedde. Men när man funderar så där då blir tankarna väldigt slingriga ibland, och ju mer man grubblar ju mer minnen kommer. När jag pratade med min mor med anledning av mors dag så kom vi fram till att hon och hennes syskon borde skriva ner sina minnen av sin barndom så att det finns bevarat den dagen de är borta (hon är över 80 år nu) för vi i nästa generation kommer ju inte ihåg allt de har berättat.

Att minnen är viktiga, det är självklart. Vi är ingenting utan vår historia. Utan den kan vi inte förstå oss själva. Det kan vara både skrämmande och tryggt att se sina förmödrar och -fäder i sig själv, men det vore kusligt utan något minne av dem kvar.