Livsresan – Sida 19 – Tankarnas hotell

Fynd

Idag fyndade jag i en butik här i stan. Jag hade fått en rabattkupong på 25 procent på allt vid ett köptillfälle och det senast idag den 25 maj. 1730 sprang jag iväg från jobbet en stund, med målet att titta efter ett visst plagg. Men väl där så såg jag ju det och det och det… och jag kom ut med betydligt mer i påsen än jag hade tänkt mig innan. Det jag handlade skulle med fullpris ha kostat 951 kronor och jag betalade 555 kronor i stället, tack vare rabattkupongen och rabatt på butiksrabatt (tag 3 betala för 2). Tänk vad glad man blir. Ändå är det ju sådant jag inte skulle ha köpt till fullt pris. Så man lurar ju sig också. Men jag känner att jag gjorde fynd i alla fall.

Bland annat köpte jag två nya jeanskjolar. Det hade jag nog inte gjort om det inte varit så att jag på lunchen idag varit och fått benen vaxade och avhårade inför sommaren. På senare år har jag gjort det inför varje sommar. Men adrig förr. När jag var ung på 70-talet var det inget man diskuterade över huvud taget, inte bland kvinnor jag umgicks med. Men någon gång i slutet på 90-talet var det väl som debatten kom igång och jag kände att det förväntas av mig som vuxen kvinna att ha hårlösa ben. Till saken hör att jag har ganska håriga ben och det syns. Förr i tiden solade jag mer men numera aktar jag mig mer för solen, med påföljd att benen inte blir särskilt brunbrända heller. Om jag inte jobbade på somrarna i ett jobb där jag träffar en hel del folk så kanske jag inte skulle bry mig.

Fåfänga

Det slog mig idag att jag kanske gått på fåfänglighetsmyten fast jag trott att jag kunnat hålla den stången. Varje gång efter att jag duschat går jag igenom en ritual där jag använder minst fem olika produkter från den kemiska industrin (alltså utöver tvål och schampo etc): ansiktskräm, ögonkräm eller ögongel, kroppslotion, fotkräm och deodorant. Varje gång. Ögonkrämen kom till sedan jag fyllt 40 eftersom jag läste i Amelia att om man är 40+ måste man börja använda ögonkräm "för den tunna huden runt ögat", så att den inte blir för rynkig. Rynkig vill man ju inte bli i förtid… Sedan har jag också hittat ögongel som är till för att återfukta och krasst sett reducera påsar under ögonen. Så där som det blir när man sover för lite, som jag gör.

Jag försvarar mitt handlande inför mig själv även med det faktum att jag har torr hud och använder jag inte hudlotion och ansiktskräm så känns det obehagligt, så där som att huden stramar. Jag köper ju krämer och lotion som är för torr hud, men det kanske är så att de görs för att ge mig torr hud, inte för att motverka det… alltså så att jag ska bli beroende av produkterna och köpa mer.

Efternamn och identitet

Varför byter kvinnor fortfarande efternamn när de gifter sig? Jag kan inte låta bli att fascineras av detta fenomen som jag tycker är så oerhört irrationellt. Traditionen att ta mannens eftenamn går ju tillbaka till en tid när kvinnan var mannens egendom och bihang. Men det är ju länge sedan, juridiskt och traditionellt sett, även om det fortfarande finns män som inbillar sig att de äger den kvinna de lever ihop med.

Men att kvinnor fortsätter att byta efternamn när de gifter sig, det är en gåta för mig. Jag har frågat många och svaren jag får är 1. hela familjen inklusive gemensamma barn ska ha samma efternamn, 2. det är ett tecken på samhörighet med mannen, 3. det bara är så, inget att ifrågasätta.

Inga rationella skäl finns för något av svaren. 1. Varför då ta mannens namn och inte kvinnans, eller ett nytt gemensamt, eller dubbelnamn båda två? Dessutom är det idag så vanligt att barn och föräldrar har olika efternamn eftersom det finns så många skilsmässobarn där mamman återtagit sitt gamla efternamn eller bytt till ett nytt med en ny make. 2. Samhörighet kan man lika gärna visa genom att ta ett gemensamt nytt namn eller att mannen byter efternamn. 3. Ett tecken på samhällets tillbakagång.

Mitt namn är en viktig del av min identitet, oavsett om det är Sveriges vanligaste efternamn (Johansson, som mitt) eller om det är ett mer ovanligt som Ag eller Wallenius. Hade jag bytt till Andersson när jag gifte mig för länge sedan då hade det inte varit jag längre. Eva Andersson, det är någon annan. Och efter skilsmässan, vad skulle jag haft för namn då? Mitt födelsenamn eller barnens? Vill jag byta identitet så kan jag möjligen tänka mig att byta till ett helt nytt namn, men inte till en makes bara för att det är hans namn. Men jag vill inte byta identitet.

Dessutom är det ju så krångligt att byta namn. Man måste tala om det för alla, ändra adress och oftast också mailadress, ändra visitkort och identitetshandlingar, och i telefonkatalogen. Telefonkatalogen är ocskå ett sådant där praktisit problem, att många kvinnor inte finns med där utan bara maken. Om jag stött på någon som heter Anna Nilsson och vill ringa till henne men inte vet vad hennes man heter, då är det ju omöjligt att hitta henne om hon inte står med eget namn i katalogen. Varför är kvinnor så osynliga i samhället, gömda bakom sin man?

Sömniga måndagar

Måndagar är jag alltid trött, tröttare än vanligt. Eftersom jag sitter upp länge på fredagen och lördagen, och sover längre på morgonen efter, så är jag ju inte så trött på söndagkvällen och kan inte somna. Så natten till måndagen blir det alltid för lite sömn. Särskilt idag när jag gick upp extra tidigt för att jag började jobba halvåtta i stället för nio. Idag kom TCO-tidningen och där läste jag om sömnbrist, ett samhällsproblem och ett problem för den enskilde, som beror på för stressiga jobb, för mycket ansvar och för mycket intryck från media. Men också på att vi inte varvar ner. Marie Söderström, psykolog och forskare på Institutet för psykosocial medicin, säger att vi går och lägger oss med hjärnan på högvarv om vi sitter och surfar eller ser på tv precis före läggdags. Och det låter rimligt, tycker jag. Det snurrar mycket i skallen när jag lagt mig, och oftast stänger jag av datorn det sista jag gör på kvällen. Så det är nog inte så konstigt att jag har svårt att somna. Jag intalar mig varje dag att ikväll ska jag lägga mig tidigt. Ändå sitter jag här vid datorn hur länge som helst och gäspar och gäspar. Oftast blir det inte mer än kanske 6 timmars sömn per natt, vilket jag är övertygad om är för lite. Ikväll ska jag i alla fall lägga mig tidigt…

Söndagsstress

Varje söndageftermiddag blir jag stressad och får lite lätt ångest över allt jag skulle gjort under helgen men som inte blivit av. Nästan varje helg är det så här. Precis som med semestern så är helgen så lång när jag går hem från jobbet på fredagkvällen, och nu på söndagen var den så kort. Redan slut, ju.

Det var en bra dag igår, jag var ensam hemma ett tag och kunde koncentrera mig på sociologin som jag ska tenta i maj någon gång. Och jag hann skriva lite på uppsatsen också efter att vi varit ute på stugan. Men idag har det varit lite trögt, bara att leta efter några få uppgifter i litteraturen tog ett par timmar och blir bara några rader i uppsatsen. Och jag som trodde jag skulle hunnit längre idag.

Tack för kommentarerna igår, Ingrid och Ingrid.

Ja!!!

Äntligen har jag en bra fungerande blogg. Tack Mikael!

WordPress gillar jag och så småningom lär jag mig naturligtvis att utnyttja alla finesser också. Jag har tänkt så länge att jag skulle få igång den men har fått lägga detta åt sidan för alla plikter som jag åtagit mig.

Nu gäller det bara att ha något vettigt att skriva också. Idag på jobbet läste jag någon rubrik någonstans att östrogen i klimakteriet kan orsaka bröstcancer och tänkte genast att det är tur att jag inte tagit till det än, även om jag lockats av ett botemedel mot den åldrandeprocess jag befinner mig i. Kanske ska man, jag i alla fall, ta sömnproblem, värmevallningar och tendenser till gnällighet som en naturlig del av livet en tid. Jag önskar bara att den tiden kunde vara lite kortare, att den kunde gå över snabbt.

Idag har jag trampat 12 985 steg, enligt stegräknaren. Den tror jag på.

Tid

Jag kan ju inte bara skriva i bloggen om hur lite tid jag har, även om det är så det känns just nu. Tid har vi ju hur mycket som helst, problemet är väl bara att vi försöker få den att räcka till alldeles för mycket. Uppsatsskrivandet fortskrider och detaljerna tar tid. Jag läser också en kompletteringskurs i sociologi som jag ska tenta på någon gång i maj och som jag nu läser till. Det är rolig läsning, men jag känner att jag knappt har tid att jobba. Men jobba måste man för att få mat på bordet och tak över huvudet. Det är givetvis inte så att jag bara jobbar för pengar, det är roligt också, men det skulle vara bra om det gick att jobba lite mindre ibland.

Körkort

Idag firar vi yngste sonen som nu tagit körkort. Han klarade det på första uppkörningen fast han körde upp som privatist. Det är bra gjort! Körkortet är ytterligare en milstolpe på vägen mot vuxenlivet. Det går fort minsann.
Och får mig förstås att tänka på tidens flykt, som man gör vid sådana här tillfällen, när man kommit till mogen ålder. De flesta av oss människor vill ju gärna tro att vi är ungdomligare än vår biologiska ålder och vi strävar efter att behålla vår ungdomlighet så länge vi kan. Men ändå förändras vi. Förr i tiden då åkte jag kors och tvärs i världen och det bekymrade mig inte, det kändes naturligt. I söndags när jag skulle åka till Stockholm kändes det som ett äventyr. Jag vet inte om det är jag eller världen som har förändrats mest och som får mig att känna så. Säkert har jag blivit ängsligare med åren men världen har också blivit mer hotfull. Men det var fint i Stockholm.

Psykiskt sjuka

Folk går och är rädda för de psykiskt sjuka, rädda för att bli anfallna, misshandlade och dödade. och rädslan ökar visar gallupundersökningar. Men det är en försvinnande liten del av de psykiskt sjuka som är våldsamma. Av 338 456 våldsbrott begångan under åren 1988-2000 var det bara 5,2 procent som begicks av personer med schizofreni eller andra psykotiska sjukdomstillstånd. Men av dem som döms för mord eller dråp i Sverige lider mellan 20 och 25 procent av en psykossjukdom. Detta, och en hel del annat, fick jag veta vid ett seminarium hos RSMH i Stockholm i måndags. Uppgifterna kommer från docenten Martin Grann på Karolinska institutet.
Mycket av rädslan beror på oss i media, hur vi framställer de psykiskt sjuka. Lesley Hendersson är en sociolog i London som studerat detta. Under en mätperiod var det två tredjedelar av artiklar och inslag i media som handlade om psykiskt sjuka som framställde dem som våldsamma och farliga. Inte så konstigt att rädslan sprids. Vårt ansvar är stort. Detta var i England men troligen är förhållandena liknande i Sverige.

Lättjeboken

Fransyskan Corinne Maier har skrivit en bok om lättja som fått väldigt mycket uppmärksamhet i medierna i Sverige, eftersom hon tycker att vi ska jobba mindre och vara lata på jobbet för arbetsgivaren bryr sig ändå inte. Nu har jag läst hennes bok och hennes uppmaning till lathet är egentligen en ganska liten del. Men det är ju spektakulärt förstås! I stället är boken en svidande kritik med managementkulturen och vår jakt på pengar. Hon raljerar över de moderna företagen på den globala marknaden och jargongen i dessa, det vill säga en massa snömos. Läs den!
Imorgon drar jag till Stockholm på ett par dagar och laddar ryggsäcken med både en ny deckare och kurslitteratur. Det tar fyra timmar åt varje håll.