Livsresan – Sida 3 – Tankarnas hotell

Änglavakt

Meddelande till Svevia:
”I tisdags var det bara ren tur, eller kanske änglavakt, att jag klarade mig undan med livet i behåll på vägen. Jag körde från den nya rondellen väster om Målilla i Kalmar län mot den gamla rondellen i Målilla samhälle. På ett ställe där vägen svänger går den under en vägbro, jag tror att vägen ovanpå kanske går till det gamla sanatoriet.
När jag kom fram till vägbron låg det massor med snömodd på vägbanan. Grå och skitig snömodd, så förmodligen har den ramlat ner från vägbron ovanför. Där fick jag sladd på bilen och åkte först ner mot snövallen på höger sida, fick rätat upp bilen och då sladdade den över på vänster sida, tvärs över vägen och snurrade ett halvt varv. När bilen äntligen stannade stod jag åt andra hållet på motstående vägbana och med sidan av bilen mot den upplogade snövallen. Hade jag fått ett möte där hade det bara blivit mos av mig och bilen.
Jag körde inte särskilt fort. Det är 90-väg men jag tror att jag höll omkring 70.
Jag tycker att ni ska undersöka om snömodden kom uppifrån vägbron, och i så fall se till att det inte kan ramla ner snö där. Det kan rädda liv.
Vänliga hälsningar,
Eva Johansson”

Detta skickade jag till Svevia ikväll. Det har gått några dagar nu sedan det hände. Jag körde hem direkt, jag hade åtta mil kvar, och det gick bra även om jag var skakig och förmodligen lite i chock. Men jag var totalt slut när jag kom hem. Efteråt trodde jag att det skulle försvinna, men jag tänker på det ofta, särskilt på kvällarna.

Det var totalt hemskt att uppleva att jag inte hade den minsta kontroll på bilen, den körde som den ville själv. Jag vågade inte titta om det kom något möte, jag bara koncentrerade mig på att försöka få stopp på bilen. Men ingen mötande trafik, och det blev skillnaden på liv och död.Nu förstår jag hur lätt en olycka kan ske.

Dagen efter körde jag till stan och hem. Allt gick bra, även om det kändes lite otäckt. Men jag måste köra bil eftersom vi bor på landet, och hade jag inte kört direkt så hade jag kanske inte vågat sedan.

Den sista vilan

Svante. Hasse. Lennart. Och nu Bertil. Leden av gamla kollegor tunnas ut. Under de senaste sju-åtta åren har vi följt fyra avlidna redaktionsmedlemmar till sin sista vila.

Det är sorgligt, men samtidigt fint att vi människor skapat oss en sådan kultur att vi vid en ceremoni kan ta farväl av en avliden. En begravning är ett avslut, en viktig del i processen när en person lämnat jordelivet. Ett samhälle som inte tar hand om sina döda är ingen civilisation, har jag läst.

Ju äldre jag blir, ju fler begravningar blir det. Det är naturligt. Vi ska alla dö.

Idag, i kyrkan, tänkte jag också på de tidigare döda och de tomrum de lämnar efter sig. Svante och alla hans historier, som fortfarande berättas på redaktionen. Hasse och hans stadsreportage, som lever än i en bok. Lennart, med alla planer som tog ett abrupt slut en augustidag. Och nu Bertil som fått ro efter sin sjukdomstid. Människor som jag arbetat tillsammans med på Västerviks-Tidningens redaktion, år efter år, på gott och på ont. Som det är i vardagslivet på ett jobb. Men det blir aldrig så igen.

Sven

Mina barns farfar Sven lämnade livet förra helgen. Idag har vi följt honom till hans sista vila. Vi är alla tacksamma för att han fick ett långt och ytterst levande liv i så många år, ända till sitt hastiga och oväntade slut.

Jag är tacksam, djupt tacksam, för att jag fick lära känna honom under en viktig period i mitt liv. Han var min andra svärfar. Min första svärfar gick bort långt i förtid, redan i 60-årsåldern. Sven blev nästan 88 år. Min nuvarande svärfar hann jag inte lära känna särskilt väl eftersom han avled i hög ålder ett år efter att jag träffat min sambo.

Sven var en på många sätt speciell människa, inte lik någon annan. Klurig, och kunde fixa det mesta. Noggrann och eftertänksam.Â Omtänksam. Uppfinningsrik. Och så farfar.

Äldste sonen med farfar en dag för sådär 25 år sedan.

Under åren som jag var gift med mina barns far umgicks vi med deras farfar och farmor ganska ofta, och vi firade alltid jul ihop. Efter skilsmässan på 90-talet träffade jag dem inte mer än några få gånger, och det är nu ett antal år sedan jag talade med Sven i telefon. Nu känner jag förstås att jag borde gjort mer för att hålla kontakten. Men nu är hans liv slut, och inget av detta kan ändras.

Påsk med nostalgi

En glad påsk borde jag ha önskat för flera dagar sedan. Påskhelgen är i princip över och har bjudit på både vila och glädje.

Var det natten till påskafton som det snöade och blåste hela natten? Dagarna flyter ihop. Världen var vit på morgonen och snön ligger delvis fortfarande kvar på skuggiga ställen.

Det blev ingen utomhusfika den här påsken. Ruggigt och kallt har det varit.

Igår hade vi trevligt besök, en arbetskamrat med sin familj. Tre barn under åtta år, det livade verkligen upp oss. Det är roligt att ha barn omkring sig ibland. Före besöket hade vi städat och jag bakade både bullar och kakor. En del gick till frysen så nu är vi rustade inför soligare vårväder och utomhusfika.

Idag tog grannen med mig till loppmarknaden i Skaftet. Inte hade jag tänkt handla något särskilt men kom hem med några fynd i alla fall. Där fanns nämligen en hög med romansmagasin, eller vad man ska kalla det, från 60-talet. Serietidningar med riktigt sliskigt romantiska berättelser, typ Mitt Livs Novell.

Jag köpte dem enbart för nostalgifaktorn. Tre tidningar fick jag med mig hem idag.

När jag gick i femte-sjätte klass på 60-talet lästa alla tjejer sådana tidningar, och vi bytte med varandra och pratade om dem. Tänk som det var…

R.I.P. Davy Jones

Davy Jones i The Monkees dog av en hjärtinfarkt igår. Tonårsidolen är borta.

TV-serien om bandet sändes i slutet av 6o-talet i Sverige, på den enda kanalen som fanns då. Jag var 14-15 år och vi tonårstjejer såg vartenda avsnitt, varenda vecka. Vi var alla jättekära i Davy Jones, den sötaste killen i gruppen och i hela världen just då.

Vi förde bok över hela serien. Någonstans i mina gömmor har jag en anteckningsbok där jag skrev upp vad som hände i varje avsnitt. Jag tror inte att jag missade något.

Även om Monkees skapades för amerikansk tv för att producera hit-låtar så gjorde bandet ett outplånligt intryck på oss då, och fyller sin plats i pophistorien.

Andra bloggar om: Davy Jones, Monkees

På samma plats i 30 år

Just idag är det precis 30 år sedan jag flyttade till Västervik. Då, 1981, var planen att jag skulle stanna några månader och sedan återvända till Kalmar. Jag hade fått ett vikariat på tre månader som reporter på dåvarande Västerviks-Demokraten. Efter en mycket kort period i Kalmar igen under vintern återvände jag till en fast anställning i Västervik. Det var här jag hörde hemma.

Tack vare den flytten träffade jag mina barns far och fick mina två söner, vilket jag är evigt glad och tacksam för. Det bästa som hänt mig i livet, så klart.

Även om jag nu bott i kommunen i 30 år har jag ju egentligen inte bott på samma plats, eftersom jag flyttat flera gånger. Inom stan, till landet, till stan igen, till landet igen, och så vidare. Sammanlagt tio gånger på de här åren.

Just vid den här gatan, jag tror att det är Båtsmansgatan, har jag aldrig bott, utan på åtta andra adresser i stan. I centrum och i förorten, i lägenhet och i villa. Det finns många fina ställen att bo på i stan.

Allra bäst är det att bo på landet. Vid sidan om skogen, som jag gjort förra gången och som jag gör nu. Fast nu har vi havet i blickfånget också. Det är fint.

Jag är uppväxt på landet, intill skogen och på ena sidan av en dalgång. Det är så jag trivs bäst, i kuperat landskap.

Kanske stannar jag kvar och blir jag gammal här. Kanske inte just i det här huset men någonstans i närheten. För jag tror inte att jag har flyttat för sista gången än.

Den vackra Ätradalen

Det är en vacker trakt jag kommer ifrån, Ätradalen i mellersta Halland. I helgen var vi hemma hos min far som i går fyllde 85 år. Varje besök hemma blir lite nostalgitripp numera, eftersom intresset för familjehistorien ökat sedan jag börjat släktforska.

Vägen hem körde vi genom Ljungby, där jag växt upp, och Okome, där mina morföräldrar fanns och där flera släktingar fortfarande bor. Man blir lätt lite hemmablind men när maken sa att ”här måste vi stanna och titta” så klart att jag också ser det han ser, skönheten i det halländska landskapet.

Milstenen finns i Höstena, mellan Ätrafors och Lerdala.

Där nere i dalen flyter Ätran på väg ut mot havet.

Ätran nere i dalen i Ätrafors.

Ätraforsdammen. Den byggdes ut i början av 1900-talet. Här stannade vi till vid ena sidan av dammen. Någonstans under vattnet borta vid andra sidan av sjön ligger min morfars föräldrahem. Det dränktes under vatten när dammen byggdes.

Kraftverksdammens dammluckor. Tänk när vattnet forsar fram här.

Hembygden

Så här spretig är Ljungby socken. Där växte jag upp. Det finns en hembygdsbok som heter ”En bok om Ljungby” och som gavs ut inför kommunsammanslagningen 1971. Då var jag i tonåren, men jag minns inte så mycket av detta. På insidan av pärmen finns den här kartan över socknen. Kyrkbyn där vi bodde ligger ungefär mitt i socknen.

Fram till 1951 hade Ljungby varit en egen kommun, sedan slogs den ihop med grannkommunen Vinberg. Nästa steg var storkommunen Falkenberg. Detta är alltså Ljungby i Halland. En liten by på landsbygden, 13 km från Falkenberg utmed väg 154 mot Ullared.

Vi flyttade dit 1958 och det minns jag inte så mycket av eftersom jag var ganska liten då. Jag bodde kvar där tills jag flyttade hemifrån 1972.

Hembygdsboken är intressant för den får mig att minnas en massa som jag faktiskt hade glömt. Och ger förklaringar på sådant jag inte riktigt kände till. Alla de geografiska namnen jag hört som barn, nu vet jag precis var de ligger och vad de egentligen är. Och hur allt hänger ihop.

I Ljungby var man före sin tid. På sidan 243 läser jag om det kommunala lokala partiet ”Den röd-gröna alliansen” som leddes av Knut Nilsson från Attarp. Det här var på 30-talet och hade han kunnat se in i framtiden hade han sett att hans partinamn skulle komma till användning igen, om än i två delar.

Bland Lantmäteriets historiska kartor hittar jag två gamla Ljungbykartor som visar hur det har sett ut en gång i tidn.

Den äldsta är från 1872. Vägen som går förbi Ljungby kyrka avviker sedan åt höger. Några hundra meter från den kröken bodde vi, men det var ju långt senare.

Det är den gamla Stockholmsvägen som fick ny sträckning 1895 (som min gamle skolkamrat Christer Torstensson berättar om i boken Hallandsbygd 2000-2001). Den nya sträckningen innebar att vägen fortsatte ungefär rakt fram genom byn och blev rakare mot Köinge och Ullared.

Uppe till vänster står det Sibbarp och under det Risen. Där är jag född. Idag ligger det i Varbergs kommun.

Den andra kartan är från 1919. Nu går vägen rakt fram genom byn och den gamla Stocksholmsvägen är en avtagsväg åt nordväst. Har du bra upplösning på skärmen ser du kanske att det står Lyngen strax till vänster om vägen och strax norr om avtagsvägen. Där ligger vårt hus. Fast nu är det inte vårt längre.

Floden till höger är Ätran.

Semesterröj

Det är mycket nostalgi och minnen i livet nu. I går gick jag på semester och nu passar jag på att röja i förråden för att bli av med lite ägodelar. Vi har precis sorterat färdigt och röjt efter min svärmor men i sommar ska vi också sälja lägenheten i stan och därför har jag tömt förrådet där.

En hel del är barnens kvarlämnade prylar, men det ska de få gå igenom i sommar och bestämma vad de vill spara. Men mycket är mitt eget, allt från jag var nyfödd till in på 2000-talet.

Det här var nog det som gjorde mig mest rörd. Det är mina babylakan som mamma broderade när jag var nyfödd. Storleken är som till en spjälsäng. Att det står Eva med rosa ser ni. På de två som är broderade med vitt står det Lillan och EJ. Jag minns att mamma brukade sjunga ”När lillan kom till jorden…” eftersom jag är född i maj. Lakanen är manglade och ska få ligga kvar hopvikta i en låda.

Mamma har också sparat en hel hög med skolböcker åt mig. Till exempel skrivhäftet i välskrivning från första klass.

Jag fick med mig några lådor med saker när de flyttade från vårt gamla hus på 90-talet.

Där ligger också dagboken från 1964. Då var jag tio år.

Är det fler än jag som har kvar gamla flickböcker och äventyrsböcker från 50- och 60-talet? Vad gör man med dem? Det är väl ingen som läser sådant idag?

Collegetröjorna har jag själv sparat. På 70- och 80-talet skulle det vara en collegetröja med tryck för att visa att man hörde till någonstans. De här är från vänster till höger: Kalmar Sjöbefälsskola, examensår 1975. Radio Kalmar där jag jobbade 1978-79. Skurups folkhögskola där jag tog examen på journalistlinjen 1981. Kulturlaget, Västerviks kommun, där jag arbetade som handledare 1988-90.

I morgon fortsätter jag. Det kommer att ta flera dagar.

Röjer efter ett långt liv

Idag har vi åter igen röjt och rensat bland all kvarlåtenskap efter min svärmor, som gick bort i påskas. Lägenheten ska städas ur och säljas men först ska vi ta hand om alla saker.

Det blir mycket efter ett långt liv. Det är sorgligt att se hennes liv reduceras till ett antal sopsäckar och kartonger men det blir också mycket till auktion och loppis, och lite som vi själva tar hand om.

Det är massor med porslin i skåpen. Jag har plockat ihop flera kaffeserviser, med varierande antal delar. Den till höger är komplett med kaffekanna, gräddsnipa och sockerskål. Den är tysk och heter Bavaria, det vill säga från svärmors hemland. En elegant 60-talsservis.

Finns det någon som dricker kaffe ur kopp med fat idag? Ja, på kalas och finare tillställningar, det är trevligt. Men till vardags? Jag tror inte det är så många. Men jag tror att de här serviserna kan bli fina loppisfynd i sommar.

I kökslådorna finns det mängder av bestick och köksverktyg. I vårt kök finns det nu en ny gammal potatisskalare, dito fin filÃ©kniv, en gammaldags pannkaksvändare och två nya saxar. Resten går till loppis.

I garderoben hittar vi tre papperskassar med galgar. Fina gamla trägalgar från klädfördetag som inte finns längre. Och från Stadshotellet i Ludvika! Undrar vilken historia den galgen egentligen bär på. Några av dessa tog vi hem, en av varje från gamla butiker i Västervik som inte längre finns kvar: Lapidus, Bröderna Ljungkvist, City, Enanders och någon mer. Kul att ha i hallen.

Det tar på krafterna men vi har fått mycket gjort idag. Nu är jag trött i benet. Vi höll på till nio ikväll, men hellre bli klar än ta en dag till. Nu återstår att en auktionist ska komma och hämta i veckan, och sedan ska vi kasta sopsäckar och städa. Det är mycket lättare när det är tomt.

Som lön för mödan får vi i morgon en ny fin broderad linneduk på köksbordet. För mig är den ny i alla fall, även om maken minns den från sin barndom.

Mitt bland alla prylar hittade jag en brun sammetsbasker, från 50- eller kanske tidigt 60-tal. Den är så fin och jag kunde inte med att kasta bort den. Den passar mig precis, men frågan är om jag någonsin kommer att använda den. Kommer jag att bli en baskertant någon gång, tro?