Kategori: Livsresan

Vi har begravt vår arbetskamrat idag. Det är tungt att ta farväl av en kollega, som var så levande nyss, och bara ett halvår äldre än jag själv. Men ett stöd att dela den här sorgen med de andra på jobbet. Vi var på begravningen tillsammans.

För mig var detta en ovanlig begravning. Det var en borgerlig begravning, och det har jag aldrig varit på förut. Inga gudsord och inga psalmer. Officiant var en man vi alla känner, eftersom han frilansat för tidningen i många år. Det var också första gången jag varit med om att den döde inte finns i en kista utan redan har kremerats före begravningen. Det blev faktiskt nästan som en chock att komma in i kapellet och se urnan framme i koret i stället för en kista. Det kändes så definitivt, som om det inte var Lennart längre, att han även fysiskt redan är borta. Jag är inte ensam om att känna det så heller.

Att man ändrar seder och ritualer är givet, och jag har aldrig känt att en jordbegravning är att föredra framför kremering. Ändå blev det så påtagligt nu, att det nu verkligen är slut på Lennart. Han finns inte mer. Bara i våra minnen.

Där har han däremot en stor plats. Vi pratar om honom ofta på jobbet, precis som vi pratar om våra andra två arbetskamrater som dött på senare år. Pratar men om dem, minns dem, då finns de ju kvar.

Lennart. Hasse. Svante. Tre arbetskamrater som gått bort i förtid under 2000-talet. I söndags lämnade Lennart oss och anhöriga och vänner, efter att ha varit sjuk en tid.

Vi har varit arbetskamrater i 16 år. Det känns som en lång tid, en tid när man lärt känna varandra på gott och ont, genom både samförstånd och konflikter. Det blir tomt efteråt, både i hjärtat och vid skrivbordet och i fikarummet.

Hasse gick bort i november 2007. Svante i december året innan.

Men de är alla fortfarande levande för oss som arbetade ihop med dem i många år.

Mats Ottosson skriver i STF:s tidning Turist om eremitdrömmar. Det handlar om tillfälliga eremitupplevelser, som t ex att ta tältet och ge sig ut på en öde ö eller långt in skogen. Bort från människor och bort från samhället med mobiler, datorer, trafik och stress. Visst drömmer väl de flesta av oss om detta ibland?

Han kommer fram till att det nog handlar om drömmen om ostyckad tid. Dvs tid att få hålla på med vad man nu vill utan att bli avbruten. Även om det bara är att göra ingenting. Jag läser med intresse hans reflektioner kring detta och känner igen den här längtan. Nästan varje dag tänker jag på hur det skulle vara att vara ledig en längre tid utan några planer, utan måsten och plikter. Bara kunna gå här hemma och skrota i min egen takt.

Det är så det ibland kan vara på helgerna, och det är verkligen vilsamt. Visst, veden måste huggas och köras in i pannrummet, tvätten ska tvättas och hängas och maten ska lagas. Men jag behöver inte titta på klockan i alla fall. En stressfaktor mindre. På jobbet styrs livet av klockan. Och så blir det ju när man är en kugge i ett system.

Leva som eremit skulle jag nog inte klara i längden, men en kortare tid. Någon vecka kanske.

Tio år med maken i torsdags. En ros för varje år. Han tänker på allt.