Sticker mig själv

Aldrig trodde jag att jag skulle kunna sticka i mig själv med en spruta. Men det gör jag nu, en gång om dagen.

spruta

Vare kväll måste jag ta en spruta med medicin mot blodpropp i benet. Så det är bara att göra, för blodpropp vill jag ju inte ha. Ta tag i huden (på magen), in med sprutan, tryck in medicinen, räkna till tio och så ut med den. I början fick jag stora blåmärken där jag stuckit men nu blir det bara en liten prick.

Men sjuksköterska kommer jag aldrig att bli.

Egentligen är det ett väldigt smart system.

spruta

Det är ju inget vidare att hantera gamla använda sprutor, varken för mig eller sopgubbarna. Så när jag använt sprutan sticker jag in nålen i den här lilla behållaren, trycker till och knipsar av nålspetsen. Den stannar inne i behållaren.

spruta

Resten av sprutan lägger jag tillbaka i plastfodralet som den kom i och kan kasta alltihop i plaståtervinningen.

Behållaren med nålspetsarna lämnar jag in på apoteket när jag är frisk igen.

En sorgens dag

Vi har begravt vår arbetskamrat idag. Det är tungt att ta farväl av en kollega, som var så levande nyss, och bara ett halvår äldre än jag själv. Men ett stöd att dela den här sorgen med de andra på jobbet. Vi var på begravningen tillsammans.

För mig var detta en ovanlig begravning. Det var en borgerlig begravning, och det har jag aldrig varit på förut. Inga gudsord och inga psalmer. Officiant var en man vi alla känner, eftersom han frilansat för tidningen i många år. Det var också första gången jag varit med om att den döde inte finns i en kista utan redan har kremerats före begravningen. Det blev faktiskt nästan som en chock att komma in i kapellet och se urnan framme i koret i stället för en kista. Det kändes så definitivt, som om det inte var Lennart längre, att han även fysiskt redan är borta. Jag är inte ensam om att känna det så heller.

Att man ändrar seder och ritualer är givet, och jag har aldrig känt att en jordbegravning är att föredra framför kremering. Ändå blev det så påtagligt nu, att det nu verkligen är slut på Lennart. Han finns inte mer. Bara i våra minnen.

Där har han däremot en stor plats. Vi pratar om honom ofta på jobbet, precis som vi pratar om våra andra två arbetskamrater som dött på senare år. Pratar men om dem, minns dem, då finns de ju kvar.

Livet är skört

Lennart. Hasse. Svante. Tre arbetskamrater som gått bort i förtid under 2000-talet. I söndags lämnade Lennart oss och anhöriga och vänner, efter att ha varit sjuk en tid.

Vi har varit arbetskamrater i 16 år. Det känns som en lång tid, en tid när man lärt känna varandra på gott och ont, genom både samförstånd och konflikter. Det blir tomt efteråt, både i hjärtat och vid skrivbordet och i fikarummet.

Hasse gick bort i november 2007. Svante i december året innan.

Men de är alla fortfarande levande för oss som arbetade ihop med dem i många år.

Tomater i mängder i Okome

Eriks tomater

Eriks tomater

Min morbror Erik är en duktig odlare och har fullt av olika sorters tomater i sitt växthus. När jag tittade på dem här om dagen blev jag nästan avundsjuk, och vill också ha växthus och hitta nya sorter att prova. Den lilla gula som ser ut som ett litet päron smakade jag, och vilken smak!

paprika

Han har också paprika i sitt växthus.

Och blommor:

klematis

Jag tror att detta är klematis. Själv har jag aldrig odlat blommor, annat än tulpaner och påskliljor, och jag kan inget om blommor. De här växer som klängväxt på ett träd (om jag minns rätt nu) och det var så himmelskt vackra.

amaryllis

Hans amaryllis blommar nu. (Det är väl en amaryllis det här?)

amerikanska blåbär

De amerikanska blåbären växer på en hög buske.

Tack för titten, Erik! Det var härligt att se.

Av min moster fick jag med en liten bok, eller snarare ett häfte, som heter ”Utblick från Björkvik”. Det är den förre bonden Arne Johansson på gården Björkvik som berättar om sitt liv och sin hembygd. Gården Björkvik ligger i Okome, intill Ätraforsdammen. Granngården ägdes tidigare av min morfars familj, men den dränktes under vattnet när dammen dämdes upp i slutet av 1910-talet. Arne Johansson var klasskamrat med min mamma, de var födda samma dag. Han gick bort 2007.

Okome

Här berättar han om byn Okome, där min mamma växt upp, och där flera släktingar bor kvar. Min morfar hade Okome kvarn och träindustri. Bilden till vänster är ett flygfoto över byn på 50-talet. Bilden till höger är mer intressant, tycker jag. Den visar sista dagen innan kvarnen stängdes den 30 juli 1966. Mjölnaren Johan Larsson står i dörren, och till höger om hästen står mina morbröder Ture och Evert. På vagnen sitter Carl Carlsson och Anders Karlsson, ett par av kvarnens sista kunder.

kvarnen 1966

En annan bild från sista dagen på kvarnen. Den har jag fotograferat av från mosters album. Kanske är det samma häst.

Moster Signe har redigerat Arne Johanssons berättelse och medverkat till att den getts ut, tillsammans med Torsten Andersson. Tack för att jag fick den! Jag har läst den med glädje, och fått en del ny kunskap om min hembygd och mina rötter.

Barndomen som var

Trustorps skola

I den skolan gick jag mina första två år. Då hette det småskola och sedan började man i folkskolan. Men när det var dags för mig att byta kom den nya grundskolan och min årskull var den första. Då var det slut för lilla Trustorps skola med bara ett klassrum. Det var en B-skola, vilket innebär att två årskurser gick i samma klass.

Bilden finns i boken ”En bok om Ljungby”, en hembygdsbok om Ljungby socken utgiven i början av 1970-talet.

Jag kände igen mig direkt. I andra klass satt jag till vänster på bilden, längst fram. Kakelugnen kommer jag inte ihåg, kanske var den utbytt mot en modernare kamin på 60-talet. Till höger var fönstren ut mot vägen.

Vi var tre elever i andra klass: Else-Britt, Kitty och jag. I första klass då var de åtta och av dem minns jag inte alla namnen.

Idag ser Trustorps gamla skola ut så här:

Trustorps skola

Redan när skolan las ner blev det bostadshus, och har sedan dess byggts till, tror jag. När huset var skola var det mer fyrkantigt, som jag minns det. Bakom huset låg en utedasslänga, med flick- och pojktoalett. Skolsalen var till höger om ingången och till vänster låg en ganska stor korridor där vi också satt och åt skollunch.

När vi var hemma hos pappa nu några dagar körde jag bort till skolan för att se hur det ser ut nu, och för att visa maken var jag gått i skola. Tänk vad mycket minnen det väcker. Jag undrar vart vår fröken Elisabeth Petersson tog vägen. Hon var så ung, kanske 26-27 år, och mycket stilig. Hon bodde med sin man i skolhuset.

Ljungby karta

Skolan ligger i ena änden av Ljungby socken, ungefär vid den röda pricken. Vi bodde i byn, vid den gröna pricken, och jag fick åka skolskjuts. Kartan kommer från samma bok som det gamla fotot.

Det är Alrik Larsson som skrivit boken. Jag gillar hans anslag när han vill berätta om sin, och min, hembygd:

Boken om Ljungby

”Ljungby kan liknas vid en prick i världen…”. Där växte jag upp.

Min mamma bodde där i nästan 40 år, men nu vilar hon på Skogskyrkogården i Falkenberg.

mammas grav

Det regnade på mammas grav, och på blommorna från hennes trädgård som vi tagit med oss. Hennes älskade blommor. De var hennes stolthet. Nu sköter pappa om dem.

I huset söker jag spåren efter mamma. I källaren står hennes träskor där hon lämnade dem. Hon är borta men är ändå kvar.

Här har man dansat minsann

1982 var min första sommar i Västervik. Jag flyttade hit på hösten 1981, för ett vikariat på några månader, men blev så förtjust att jag stannade kvar. Och alla sa ”vänta tills det blir sommar, då lever stan upp”. Så är det fortfarande, Västervik är en sommarstad, även om vi har det bra här under vintern också.

Då, på 80-talet, dansade man på Slottsholmen på somrarna. Det var det stora dansstället, och det ligger bra till mellan Strömsholmen och slottsruinen. Seglarna kom dit från Gotland och utmed kusten, la till vid bryggan nedanför och dansade halva natten. Jag minns den svarta ärmlösa linneklänningen som jag dansade i flera gånger, och kände mig fin. Ja, det var tider det.

Nu är det tomt.

Slottsholmen

Det var här inne vi dansade på 80-talet. Jag tror att det var en bardisk i nedsänkningen i golvet.

Slottsholmen

Här var det plats för middagsgästerna.

Nej, jag har inte brutit mig in i huset. De två bilderna ovan är tagna genom fönstret med min mobil.

Slottsholmen

På terrassen gick man ut en sväng när det blev varmt inne danslokalen. 1982 var en varm sommar.

Här finns en flygbild på Slottsholmen.

Nu är Slottsholmen det stora samtalsämnet i Västervik, efter att Björn Ulvaeus köpt fastigheten. Han ska riva huset och bygga nytt. Så klart. Slottsholmen är en gammal sommarrestaurang från början av 50-talet. Innan dess fanns det en annan sommarrestaurang här som brann ner. På senare år har huset haft flera olika ägare, nu senast Föreningen Visan som sålde till Ulvaeus. Huset har fått förfalla och just nu är det en tråkig blickpunkt i centrala stan.

Slottsholmen

Som en öststatsfabrik, sliten och grå.

Slottsholmen

Är detta typisk 50-talsarkitektur? De som vill bevara Slottsholmen säger det.

Slottsholmen

Mycket glas, metall och betong.

Leva som eremit?

ensam

Mats Ottosson skriver i STF:s tidning Turist om eremitdrömmar. Det handlar om tillfälliga eremitupplevelser, som t ex att ta tältet och ge sig ut på en öde ö eller långt in skogen. Bort från människor och bort från samhället med mobiler, datorer, trafik och stress. Visst drömmer väl de flesta av oss om detta ibland?

Han kommer fram till att det nog handlar om drömmen om ostyckad tid. Dvs tid att få hålla på med vad man nu vill utan att bli avbruten. Även om det bara är att göra ingenting. Jag läser med intresse hans reflektioner kring detta och känner igen den här längtan. Nästan varje dag tänker jag på hur det skulle vara att vara ledig en längre tid utan några planer, utan måsten och plikter. Bara kunna gå här hemma och skrota i min egen takt.

Det är så det ibland kan vara på helgerna, och det är verkligen vilsamt. Visst, veden måste huggas och köras in i pannrummet, tvätten ska tvättas och hängas och maten ska lagas. Men jag behöver inte titta på klockan i alla fall. En stressfaktor mindre. På jobbet styrs livet av klockan. Och så blir det ju när man är en kugge i ett system.

Leva som eremit skulle jag nog inte klara i längden, men en kortare tid. Någon vecka kanske.

Hon är borta men finns kvar

Kerstin Thorvall är död. Hon blev 84 år och var därmed en gammal kvinna, samtidigt som hon var en evigt trotsig tonåring. Med sina tonårsböcker på 50- och 60-talet och senare vuxenböckerna blev hon en följeslagare för mig. En som förstod och som uttryckte det vi oförlösta kände och tänkte. Och så gjorde hon det mest förbjudna: skrev om kvinnors sexualitet. Tack, Kerstin! Tack för att du fanns, och alltid finns.

Andra bloggar om: