Idag är det precis ett år sedan vi flyttade till landet, dvs när vi började bo här. Själva flytten pågick en månad ungefär.
Det här året har förstås inneburit en stor förändring i våra liv. Det mest påtagliga är att leva med naturen in på knuten, flera mils resor till jobbet varje dag, och vedeldningen som innebär vedhuggning och vedstapling i stort sett varje helg. Den här stränga vintern har varit krävande, eftersom så mycket tid och ork gått åt till att få in tillräckligt med ved i pannrummet, och så körandet på tvättbrädevägar mil efter mil varenda dag.
Ändå är det fantastiskt att få bo så här. Skogen, havet, lagom avskildhet och trevliga grannar.
Vi flyttade från stan till den här utsikten. Det är havet där borta där diket tar slut. Fotot tog jag dagen efter inflyttningen. Idag är det ju betydligt mycket mer snö kvar.
Det jag uppskattar mest är den vilda naturen. I närheten finns till exempel en bokskog som är ett litet naturreservat. Den måste ses i maj, när ljuset silas mellan de vårgröna bladen.
Jag ogillar inte vedhanteringen, tvärtom. Det är en trivsam syssla, även om det inte alltid känts så just i kallaste vintern. Fast att hugga ved gillar jag verkligen, det känns bra. Man känner att man gör något praktiskt, och det blir till nytta.
Våra första två vedskjul byggde vi i påskas, och fyllde med 15 kubik ved. Nu är den sedan länge slut och vi har fått bygga ett vedskjul till för att härbärgera vinterns ved. Idag tittade vi på de här två första skjulen och kunde konstatera att det ena ska vi nog bygga om lite, och eventuellt bättra på båda två. När snön är borta och det går att komma åt igen.
Första gången vi tittade på den här bostaden var mellan jul och nyår 2008. När vi väl bestämt oss sa vi till varandra att vi ger det ett år så får vi se om det fortfarande känns bra, och inte blir för jobbigt med resorna. Och det känns fortfarande bra, och är inte alltför jobbigt med resorna.
Ikväll har jag letat efter breven från Gudrun Schwanz. Hon bodde i Östberlin på 60-talet och vi var brevvänner. Jag hittar inte hennes brev, men någonstans i förrådet finns de förmodligen. Jag tror att vi var lika gamla och vi började brevväxla i 13- eller 14-årsåldern (på engelska) och höll på några år. Kontakten förmedlades genom någon ungdomsorganisation som hade kontakter med DDR. Nu minns jag inte så mycket av det hon berättade, det var mest om familjen, syskonen, och jag tror att de hade en hund, och hur det var i skolan. Inget spännande, men en glimt av vardagslivet bakom järnridån. Fotot av henne har jag kvar i mitt album. När vi kom hem från Berlin i höstas letade jag upp hennes gamla adress på Google maps och såg att hon bott i ett betongområde, typ miljonprogramshusen, någonstans i sydöstra utkanten av Berlin. Det såg ödsligt ut på kartbilden nu. Jag sökte förstås efter henne på nätet, men ingen träff. Antingen finns hon inte där eller så har hon bytt namn. Nu hoppas jag förstås att hon använder nätet, googlar på sitt namn och ser detta och hör av sig.