Ett år på landet

Idag är det precis ett år sedan vi flyttade till landet, dvs när vi började bo här. Själva flytten pågick en månad ungefär.

Det här året har förstås inneburit en stor förändring i våra liv. Det mest påtagliga är att leva med naturen in på knuten, flera mils resor till jobbet varje dag, och vedeldningen som innebär vedhuggning och vedstapling i stort sett varje helg. Den här stränga vintern har varit krävande, eftersom så mycket tid och ork gått åt till att få in tillräckligt med ved i pannrummet, och så körandet på tvättbrädevägar mil efter mil varenda dag.

Ändå är det fantastiskt att få bo så här. Skogen, havet, lagom avskildhet och trevliga grannar.

utsikt

Vi flyttade från stan till den här utsikten. Det är havet där borta där diket tar slut. Fotot tog jag dagen efter inflyttningen. Idag är det ju betydligt mycket mer snö kvar.

bokskog

Det jag uppskattar mest är den vilda naturen. I närheten finns till exempel en bokskog som är ett litet naturreservat. Den måste ses i maj, när ljuset silas mellan de vårgröna bladen.

ved

Jag ogillar inte vedhanteringen, tvärtom. Det är en trivsam syssla, även om det inte alltid känts så just i kallaste vintern. Fast att hugga ved gillar jag verkligen, det känns bra. Man känner att man gör något praktiskt, och det blir till nytta.

Våra första två vedskjul byggde vi i påskas, och fyllde med 15 kubik ved. Nu är den sedan länge slut och vi har fått bygga ett vedskjul till för att härbärgera vinterns ved. Idag tittade vi på de här två första skjulen och kunde konstatera att det ena ska vi nog bygga om lite, och eventuellt bättra på båda två. När snön är borta och det går att komma åt igen.

Första gången vi tittade på den här bostaden var mellan jul och nyår 2008. När vi väl bestämt oss sa vi till varandra att vi ger det ett år så får vi se om det fortfarande känns bra, och inte blir för jobbigt med resorna. Och det känns fortfarande bra, och är inte alltför jobbigt med resorna.

1965

Det här en från en sida i Västerviks-Tidningen den 30 april 1965. Flickorna som hoppar twist är ungefär lika gamla som jag. Och hon som står med ryggen mot kameran har en precis likadan jacka som jag hade. Den var mönstrad i gult, brunt och orange. Hennes kanske var blå, det vet jag inte. Det är inte jag, jag bodde utanför Falkenberg då, på andra sidan Sverige.

Bilden såg jag när jag letade efter en annan artikel i den här gamla tidningen. Det var så roligt att se den här jackan igen, man minns lättare med bilder.

Då var det min gamle kollega Tor Wiklund som var fotograf på VT. Han gick i pension 2003, om jag minns rätt.

Så här såg det ut på redaktionen samma år, 1965: Länk till VT. Bara gubbar, som det var på den tiden. En ung Tor Wiklund står längst till vänster och håller i självutlösaren och blixten.

Nostalgi är roligt.

2009 och 00-talet

En summering av året som gått och millenniets första decennium är på sin plats idag.

2009: Ett förändringens år.
Min mamma dog hastigt mitt i sommaren. Hon var gammal men jag hade inte räknat med att mista henne än på många år.
Vi flyttade från stan till landet, från en mindre lägenhet vid en genomfartsgata till en dubbelt så stor med havsutsikt och skog runt knuten. Nu kan jag odla potatis och grönsaker igen. Men jag måste ta bilen i stället för att gå till jobbet.

00-talet: Ett förändringens decennium.
Redan år 2000 träffade jag maken. Tio år har gått fort.
Barnen har blivit vuxna, flyttat hemifrån och skapat sig egna liv i Stockholm. Jag är glad att det går så bra för dem på alla sätt.
Under 00-talet bytte jag jobb ett par gånger, men inte arbetsgivare. Nu minns jag inte riktigt vilket år, men i början av decenniet bytte jag från allmänreporter till featureansvarig. Dvs jag slutade jobba med nyheter och gjorde i stället reportage. 2006 blev jag webbredaktör, och det jobbet har jag kvar fortfarande. Det är nog det roligaste jobbet jag haft. Eller är det så att mitt nuvarande jobb alltid är det roligaste.
2001 återupptog jag mina studier, nu på deltid. Det är först i år jag inte går någon högskolekurs på distans. 2001-2006 läste jag ledarskap och sociologi och 2006 kunde jag ta ut min fil mag-examen med sociologi som huvudämne. Himla kul var det. De sista åren har jag läst webbprogrammering, webbdesign och Photoshop.
Efter sociologistudierna skrev jag ett bokmanus som aldrig blev utgivet, men det finns förstås på nätet.
2003 fick jag min egen domän i julklapp av maken. www.evagun.se. Det känns bra.
Vad har jag glömt, tro?

Nattfunderingar

Nu blåser det rejält runt husknutarna, nästan så att det dånar. Riktigt kallt har det blivit, med minusgrader som blir betydligt kallare i den nordliga vinden. Och jag som snart måste gå ut och ner i pannrummet i källaren för att stänga till luckan, så att vi behåller lite mer av värmen i systemet under natten.

När man har vedeldning som vi blir det ofta ojämn värme, ibland lite för varmt och ibland lite för kallt. Har vi varit i stan båda två en vinterdag kan det var neråt 15-16 grader när vi kommer hem. När vi sedan eldar för att få upp värmen kan det bli 25 grader varmt i vissa rum, om vi inte stänger av elementen.

Ibland är det för varmt på nätterna, och då är det svårt att sova. Fast vi har olika uppfattningar om vad som är för varmt, maken och jag. Vilket innebär att jag ibland tycker att det är alldeles för varmt och att maken ibland ligger och huttrar.

Det är inte bara för mycket värme som kan göra det svårt att sova på natten, min nattsömn har alltid varit dålig. Och värre blir det med åren. Jag har ibland svårt att somna på kvällen, och vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Vissa dagar är jag så trött efter bristande sömn att det känns jobbigt att ta bilen till stan och jobba.  Orsaken till mina sömnproblem vet jag inte riktigt. Stress ligger säkert bakom till stor del, men inte bara det, tror jag.

En mammadag

Idag skulle min mamma fyllt år, 85 år. En ansenlig ålder, och som hon aldrig uppnådde eftersom hon dog ganska hastigt i augusti. Sådana här dagar kommer alltid att vara speciella numera, så blir det nog. Jag brukade ringa till henne på födelsedagen, för hon var inte mycket för att fira och jag har över 30 mil att åka. 75-årsdagen för tio år sedan var sista gången vi samlades på hennes födelsedag.

I stället pratade jag med pappa i telefon idag och han skulle gå till hennes grav med en blomma i eftermiddag.

Nu har det gått fyra månader, men bara drygt ett halvår sedan jag fick veta att hon var riktigt sjuk. Det blev ett snabbt förlopp, på bara några månader hade hon lämnat oss.  Naturligtvis finns tanken ibland på detta, när ens föräldrar kommer upp i den här åldern. Men det hjälper ju inte när det väl händer.

risen
Mamma, mina två äldre bröder och jag utanför torpet vi bodde i, januari eller februari 1955. Då hade hon nyss fyllt 30 år.

Så länge hon levde trodde jag aldrig att jag skulle fundera så mycket på henne, som jag gjort nu sedan hon gick bort. Så många gånger jag tänkt nu på allt jag ville frågat henne om, men aldrig gjorde. Hur var hennes liv innan jag fanns? Sin barndom har hon berättat mycket om, men varit ganska förtegen om ungdomstiden innan barnen kom. Några pusselbitar har jag fått nu av pappa, men mest från mina mostrar som blivit en viktig länk bakåt för mig.

Mamma var framför allt en trädgårdsmänniska som hushållade med allt. Hon kokade saft och mos och sylt, odlade och tog vara på frukt, grönsaker och bär. Blommorna prunkade i välskötta rabatter. Jag kommer aldrig att bli sådan.

saft

I matkällaren står nu mammas saft från förra året kvar. Jordgubbar och rabarber, hemodlat så klart.

morot

Morötterna är inkokta förra hösten.

kakburk

I den tredelade kakburken förvarade hon kakorna till söndagskaffet. Hunnestadbullar, bondkakor, chokladsnibbar, sandkakor, korintkakor…

Mammas kakrecept finns här och här och här.

Beatles 1963

Plötsligt kom jag att tänka på Beatles uppträdande i Sveriges Televisions ungdomsprogram Drop in 1963. Jag har sett det förut, men inte när det sändes första gången, då var jag för liten för sådant. Men det är en ren nostalgitripp av bästa slag. Nu finns det förstås på Youtube. Här det klassikern ”She loves you”, den första låten med Beatles jag hörde:

Berlin 20 år efteråt

Berlin firar ikväll och vi glädjer oss åt murens fall för 20 år sedan. Det kunde varit annorlunda, men nu blev det en oblodig revolution och befrielse den där hösten 1989.

Mitt enda besök i Berlin gjorde jag i oktober förra året, och bara i tre dagar, men ingen resa har nog gjort ett starkare intryck på mig än den. Jag växte upp i ett Europa som var delat i öst och väst och många av oss trodde nog att den världsordningen skulle bestå längre. Det trodde ju också de östeuropeiska ledarna. Järnridån och Berlinmuren fanns där, och jag visste förstås varför, men det var egentligen först på plats i Berlin förra året som jag insåg vad det inneburit. Den stigande insikten kom när jag stod vid en av flera minnesutställningar om muren i dagens Berlin och jag läste och såg på bilderna och förstod att det var just där, där jag precis nu stod, som muren funnits. Mitt inne i stan, bland bostadshusen, och att den särade familjer, grannar och vänner för åratal framåt. De minnesbilder jag hade med mig från när muren fanns var nog mest bilderna i media från dödszonen, bilder av en ödslighet som var svår att sätta in i ett sammanhang mitt inne i en europeisk storstad.

På några få ställen kan man se rester av muren i Berlin.
På några få ställen kan man se rester av muren i Berlin.
Murens sträckning markeras i gatan idag.
Murens sträckning markeras i gatan idag.

Mina bilder från Berlin finns på Flickr. Min bloggsida om Berlin 2008.

Min recension av en Berlinbok i VT idag.

När vi åkte till Berlin var det för att hälsa på sonen som bodde och arbetade där då. Han tog oss med överallt, vi gick och gick genom stan de här tre dagarna och tack vare honom hittade vi till ställen vi annars inte skulle sett. Upplevelserna i den före detta delade staden blev en bonus, som grep mig i hjärtat. Naturligtvis ska vi återvända. Det är här vi kan förstå Europas historia, vi som levt i krigsfri trygghet i så många generationer.

Det finns all anledning att fira ikväll att östberlinarna fick sin frihet åter, efter 28 år av förtryck. Det är lätt att brista ut i lovord över återföreningen och inte ägna en tanke åt det som var, utöver statens terror mot sina medborgare. Men jag kan också förstå en del av den ostalgi som numera spridit sig och numera nämns öppet, det vill säga att det var bättre förr. Förr, under öststatstiden när alla hade jobb, alla hade samma möjligheter till utbildning och det fanns en strävan mot det klasslösa samhället. Sedan spårade det ur, det vet vi ju. Men min bild av DDR har nog någon slags grund i 50-talets sociala ingenjörskonst, när det nya samhället byggdes, både där och hos oss. Men där skruvades det några extra varv och gick överstyr, i diktatur och terror. Nåväl, vi vill inte ha det tillbaka. Utom lite mindre konsumtionshysteri och lite mer ekonomiskt utjämnad klasslöshet.

gudrunIkväll har jag letat efter breven från Gudrun Schwanz. Hon bodde i Östberlin på 60-talet och vi var brevvänner. Jag hittar inte hennes brev, men någonstans i förrådet finns de förmodligen. Jag tror att vi var lika gamla och vi började brevväxla i 13- eller 14-årsåldern (på engelska) och höll på några år.  Kontakten förmedlades genom någon ungdomsorganisation som hade kontakter med DDR. Nu minns jag inte så mycket av det hon berättade, det var mest om familjen, syskonen, och jag tror att de hade en hund, och hur det var i skolan. Inget spännande, men en glimt av vardagslivet bakom järnridån. Fotot av henne har jag kvar i mitt album. När vi kom hem från Berlin i höstas letade jag upp hennes gamla adress på Google maps och såg att hon bott i ett betongområde, typ miljonprogramshusen, någonstans i sydöstra utkanten av Berlin. Det såg ödsligt ut på kartbilden nu. Jag sökte förstås efter henne på nätet, men ingen träff. Antingen finns hon inte där eller så har hon bytt namn. Nu hoppas jag förstås att hon använder nätet, googlar på sitt namn och ser detta och hör av sig.

Andra bloggar om: ,

Liv och död

Nu är min mamma begravd, sedan i fredags. Det blev en fin dag, med både sorg och återseendets glädje. En begravning blir ju gärna ett tillfälle när man träffar släktingar och bekanta man inte sett på länge. Så var det för mig.

Begravningsakten var fin och precis som mamma ville ha det, det är jag säker på. Pappa var vid gott mod, efter omständigheterna. Det blev en lång dag, från morgon till sen kväll, innan alla skingrades.

Jag inser nu att mamma alltid varit min länk till släkten och barndomen. Det är hon som hållit mig underrättad om vad som skett, vilken kusin som gift sig eller fått barn, om någon gått bort eller flyttat. Det är mammas familj vi träffade mest, och alla mina mostrar och morbröder är en viktig del av min barndom och uppväxt. Nu måste jag själv hålla kontakten och inte tappa bort dem, även om de bor långt borta.

Goda kakor

Min mamma bakade ofta en sorts kakor som hon kallade Hunnestadbullar efter ett recept hon hade uppskrivet, inte från en bok. Jag har alltid trott att receptet kom från min farmor eftersom farmor och farfar bodde i Hunnestad utanför Varberg. Men nu när mamma dog fick jag veta av pappa att så var det inte alls. I stället kommer receptet från Herdis Carlsson. Hon var bondfru på den gård i Rolfstorp där mamma arbetade som piga innan hon gifte sig med pappa och Herdis kom från Hunnestad.

hunenstadbullar

Hunnestadbullar är väldigt goda kakor, och heter kanske något annat när andra gör dem. Här är receptet från min mamma:

Antal: 50 st (två bakplåtar)
225 gr smör
200 gr (2,25 dl) socker
2 äggulor
1 knivsudd hjorthornssalt
365 gr (6 dl) vetemjöl

Rör ihop smör och socker, tillsätt äggulorna, sedan mjölet blandat med hjorthornssaltet. Forma till bullar som penslas med äggvita och doppas i hackad mandel och pärlsocker. Gräddas i 170-180 grader.

Mamma har inte angett hur lång gräddningstid det ska vara och nu kan jag ju inte fråga henne, så jag experimenterade lite och höll koll på ugnen. Jag tror att de stod inne c:a 12 minuter, men det kan bero på hur ugnen är. De ska vara lagom bruna.