Min mamma är död. Hon dog strax efter klockan fem i måndags eftermiddag. Hon blev 84 år. Hon hade leukemi och döden var väntad, även om den kom snabbt.
Jag har alltid trott att mamma skulle bli närmare hundra, som min mormor och gammelmormor. Leukemi, det har jag bara aldrig föreställt mig. Men så blev det.
Hon dog lugnt och stilla på sjukhuset, min lillebror var där och höll henne i handen. Det känns tröstande. Hon visade inga tecken på oro har han berättat. Vi var på väg till sjukhuset, och senare på kvällen kunde vi gå upp till henne och se henne en sista gång, tillsammans med min pappa och en bror till. Det känns bra att ha gjort det, även om det var en svår stund.
Det är ett långt liv som nu är släckt. Hon var nöjd med sitt liv och beredd att dö, det sa hon när vi träffades för en månad sedan. I slutet av juni fick hon sin diagnos och hon accepterade genast situationen. ”Jag har levt så länge och har haft ett bra liv” sa hon. ”Jag har inga ovänner och det är ingenting jag känner att jag måste göra innan jag dör” sa hon. Så även om sorgen är tung just nu så känns det bra. Hon var krasslig sedan i vintras, sjuk i omgångar och har legat på sjukhus den senaste månaden, med komplikationer som tillstötte efter cellgiftbehandlingen. De sista två veckorna var svåra för henne, och döden kom som en befrielse. Det är förstås bra att hon inte låg länge med plågor.
Det spelar ingen roll att mamma var gammal, att jag själv är medelålders och att hon var sjuk en tid. Det går inte att förbereda sig på döden och tro att det inte ska kännas som en chock, för det gör det förstås. När ens föräldrar kommer upp i den här åldern är det ju mer en tidsfråga när döden kommer, och det troliga att den inte är så väldigt långt borta. Men saknaden är lika stor för det, nu när hon är borta.
Vi hade förmodligen en förhållandevis normal relation, om nu en sådan finns. Mer eller mindre regelbunden kontakt, oense om en del och ense i annat. Ju äldre jag blev ju mer ökade mitt behov av kontakt. När jag själv fick barn förstod jag henne bättre. Som vuxen har jag alltid uppskattat att hon aldrig haft kritiska synpunkter på hur jag skötte mitt hem eller uppfostrade mina barn. Hon visade att hon tyckte att jag var vuxen med ett eget liv. Jag har alltid haft behov av självständighet, och det respekterade hon.
Ja, det är mycket som jag funderar på nu. Minnen från barndomen, vårt sista telefonsamtal två veckor innan hon dog, hennes och pappas besök hos oss förra sommaren, våra duster när jag var en upprorisk tonåring. Hennes passion för sin trädgård som hon bekymrade sig om in i det sista.
Mamma var en hejare på att sy, och är den som lärde mig. Skulle jag skriva om hennes intressen är det sömnad och trädgårdsarbete, som följde henne hela hennes vuxna liv. Och så bakade hon. Allt. Bullar, kakor, tårtor, bröd. Nu har jag hennes upplaga av ”Sju sorters kakor” från 1951, med trasig pärm och fläckiga blad med favoritrecepten och hennes egna noteringar. Det arvet ska jag föra vidare, även om mina kakor inte blir lika släta eller krämiga som hennes. Hon hade en trevånings kakburk i lackad plåt i skafferiet, alltid fylld, och varje söndageftermiddag klockan tre var det kaffe och saft med bullar, en sockerkaka och småkakor. På vardagarna bara kanelbullar.
Det är lätt att minnas mamma, hennes röst, hennes sätt att gå, när hon var stressad i köket, att hon satt vid köksbordet och strök kläder. Jag minns en gång när jag förmodligen var tolv eller tretton år, att hon var trött och hade huvudvärk och gick och la sig före mig på kvällen, och hur oroande det kändes. Mamma var alltid uppe och vaken när jag somnade. Hon fanns alltid där.
Men inte längre.
