Hur vi lever våra liv, hur jag lever mitt och vad jag tänker om det.
Just nu står jag i begrepp att ringa en kvinna som jag på slingriga vägar fått veta är efterlevande till Elli Dagmar Pihlava, hon som var kocka ombord på Nils vid förlisningen 1929.
För att hitta henne har jag talat med fyra personer som lett mig vidare ett steg i taget.
Det känns lite nervöst att ringa, måste nog ta lite kaffe först.
Att vara 50plussare och nörd går kanske inte riktigt ihop. Men gäller det boknörd är det väl OK. Jag hälsade på hos Mia och gjorde samma boknördstest. Tack för tipset, Mia! Sådant kan jag aldrig motstå. Här är resultatet.
På väg till jobbet idag lyssnade jag i min poddradio på ett av de senare ”Filosofiska rummet” i P1 och nu måste jag bara skriva ner mina funderingar, inte minst för min egen skull. Det är en diskussion mellan tre filosofer och det handlar om Kierkegaard.
Våra val är vår framtid. Så tolkar de Kierkegaard, att alla de val vi ställs inför, stora som små, handlar om en tänkt framtid. Vi kan ju aldrig helt veta hur framtiden blir utan vi föreställer oss den, och den här föreställningen styr våra val i olika situationer. Himla klokt tolkat av filosoferna, tycker jag, som inte särskilt ofta har filosfiska funderingar. Jag är en produkt av 50- och 60-talets naturalism och vetenskaplighet, av rationaliteten. Av tanken att välja det som är praktiskt bäst snarare än det som är mest sinnligt eller besjälande.
På sinnlighet och njutning tänker jag ju inte när jag ska välja telefonoperatör elller eleverantör, då är det pragmatismen som gäller. Jag skulle gärna avstå från de flesta av dessa val, om jag tror att det som valts åt mig är praktiskt och pålitligt. Ge mig tillbaka Televerket och Postverket, jag vill inte tvingas välja och därför blir mina val oftast ett ickeval. Vilket ju också är ett val.
I programmet presenterar de Kierkegaard delvis som en sinnlighetens och njutningens filosof och om det stämmer med den allmänna bilden vet jag inte riktigt, för de tre filosoferna är inte helt överens om bilden av Kierkegaard. Jag som aldrig läst honom, eller knappast några andra filosofer heller, blir lite nyfiken.
Genomsnittsvensken flyttar tio gånger under sin livstid, har Svensk fastighetsförmedling räknat ut. Det kan ju låta mycket men är det nog egentligen inte. Många av oss flyttar väl runt en hel del.
Själv har jag flyttat 24 gånger hittills i livet, och snart blir det en 26:e. Då räknar jag alla flyttningar mellan ställen där jag bott en längre tid. Det finns bostäder jag bara haft några månader, men längre än sju år har jag aldrig bott i samma hus, bortsett från när jag var barn.
1958 flyttade jag första gången. Då var vi fyra barn i familjen och behövde ett lite större hus än det omoderna torp mina föräldrar hyrde. I den nybyggda villan fick vi rinnande vatten inne, det var som ett under minns jag. Det glömmer jag nog aldrig fast jag bara var fyra år gammal då. Min mor har inte heller glömt det, när vi på inflyttningsdagen stod i källaren och hon drog på kranen i tvättstugan för att skölja av våra stövlar. Min lillebror var med och vi två stod och gapade av förvåning.
Det finns inte många böcker som handlar om oss telegrafister, åtminstone inte romaner, och inte som jag har hittat. Därför var det särskilt roligt att läsa Majgull Axelssons senaste bok ”Is och vatten, vatten och is”.
En av huvudpersonerna är Elsie, som blir med barn i slutet av tonåren kring 1950. Hon lämnar snart bort sin lille son Björn till tvillingsystern Inez som älskar den lille gossen, mer än den dotter hon får några år senare.
Berättelsen sträcker sig över flera generationer, från 30-talet och fram till idag, när Inez dotter är medelålders och följer med på en isbrytare till ishavet. Där konfronteras hon med sitt förflutna.
Det är, som alltid hos Majgull Axelsson, en välskriven historia om livet, om hur det kan bli och hur våra planer inte alltid går i lås. Om hur fel det kan bli, men också rätt fast man inte tror det.
I Elsie känner jag igen mig. Hon kom som nittonåring, snart 20, till Kalmar där hon gick telegrafistutbildningen på Sjöbefälsskolan. Precis som jag gjorde, men ungefär 20 år senare. I Kalmar bodde Elsie i ett hyresrum på bottenvåningen i en villa (det gjorde jag också).
Visst kan man ibland känna igen detaljer från sitt eget liv i litteraturen, så det här är förstås inte unikt. Många nittonåriga unga kvinnor har börjat sin telegrafistutbildning i Kalmar under de decennier den fanns. Ändå känns det förstås speciellt att läsa om just detta.
Ledig dag och jag slösurfar. Gör inget särskilt och ska snart kliva ur morgonrocken efter en mycket sen frukost. Jag har letat efter en ny profilbild till Facebook och hittade då också den här inskannade bilden på mig själv som tonåring.
Bilden är tagen 1967, jag är 13 år och på besök hos min farmor och farfar i Hunnestad utanför Varberg. Tio år senare var de båda borta och huset sålt.
Den här bilden väcker en hel del minnen till liv. Klänningen jag har på mig var modern då, rutig i rosa och ljusgröna färger. Kappan var mörkblå med ljusblått foder. Det var viktigt att vara modern, då som nu, när man är i tonåren.
Det var tufft att vara 13 år och mitt uppe i tonårstrotset (jodå, det fanns även då på stenåldern…). Många duster, framför allt med min mor, om det som vi inte var överens om. T ex hur kort en kjol fick vara (det här var på minimodets tid), när jag skulle komma hem på kvällen, när jag skulle följa med familjen och när jag fick stanna hemma, med mera. Inte var det lätt för henne heller.
I morgon är det klimakterietanternas egen dag. Jo det är sant. I alla fall enligt International Menopause Society med säte i England. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite när jag såg detta. Och ännu mer log jag när jag såg att det som möter mig på organisationens startsida är en bild på en man. En medelålders vit man. Herr ordförande.
Allt detta är naturligtvis i all välmening. Det handlar om klimakterieforskning, och att minska de fysiska besvären när vi får sådana. Och här kan vi också läsa om inverkan på männens åldrande.
Organisationen har funnits i 30 år! Och jag har inte haft en aning om detta…
Den bildades 1978: ”At the time, it signalled to the medical community that there is a need to address specific gender-based and menopause-based issues, which until then had not been regarded as important.” skriver herr ordförande. Ja, klimakteriet har väl i alla tider varit något pinsamt och bortviftat som man helst inte talat om och många har lidit i tysthet. Men inte nu längre. Nu har vi fått en egen dag.
Andra bloggar om: klimakteriet, klimakterietant
Det har tagit lång tid att gå igenom alla bilder från Berlin. Nu har jag lagt dem i mitt album på Flickr och på en sida här i bloggen (se högermenyn), där jag också skriver om den korta men intensiva resan.
När man är utomlands ska man ju köpa med sig hem en hel del alkohol om man är svensk. Men jag köpte ett par flaskor Bionade i stället. Jag drack det på ett kafé och det var så himla gott. Min son, som bor i Berlin i höst, berättade att det är en dryck som forskats fram så att den ska ha optimal smak. Så jag måste väl vara som den genomsnittlige tysken…
Bionade är någon sorts mellanting mellan läsk och cider. Inte så sött som läsk och inte med cidersmak. Den här smakade ingefära. Det finns fler smaker men ingefära är bäst.
Jag drack den på Tasso kafe som vi satt på utmed Frankfurter Allee, en av Östberlins paradgator och som ansluter till Karl Marx Allee i nästa kvarter, vid Frankfurter Tor.
Där är vi en bra bit ifrån muren, eller det som var muren. Berlinmuren gör sig påmind överallt i Berlin och det går inte att tränga undan den tiden ur medvetandet under våra tre intensiva dagar i den tyska huvudstaden.
En bit av den gamla Berlinmuren finns kvar vid Bernauerstrasse. Här har dödszonen gjorts om till en park, Mauerpark. På andra sidan muren ligger en idrottsarena som troligen fortfarande används.
Vi gick mycket i Berlin, totalt drygt 74000 steg. Det är lätt att ta sig fram till fots.
Andra bloggar om: Berlin, Berlinmuren
Dagens springtur på motionsrundan gick bra. Lagom lunk, lagom tid, bra väder. Jag är glad att jag kom iväg. På morgonen såg det inte så ut, då hade vi regn. Men banan var förvånansvärt bra för att ha fått regn i natt.
I senaste Fokus läser jag om springande som folkrörelse (artikeln verkar tyvärr inte finnas på nätet). Gabriella Ahlström skriver om 70-talets joggande som blivit 2000-talets löpning. Vi pratar inte om jogging eller joggning längre. Och vi struntar i resultattider eftersom vi numera springer för att må bra, inte bara för att öka konditionen. Till stor del håller jag väl med om det. Visserligen håller jag koll på tiden varje gång, men det går upp och det går ner. Och jag springer inte för att må bra under tiden, utan efteråt. För efteråt känns det himla skönt. Pigg och nöjd.
I sin jämförelse med 70- och 80-talets joggingvåg skriver hon om banorna. Att de motionsspår som anlades då har en massa backar för att de gjordes att vara jobbiga och krävande. Och det stämmer bra med jogginspåren på Karstorp. De är så backiga, oavsett vilken sträcka jag väljer. Oftast springer jag 2,5 kilometer två varv. Det spåret har fem sega backar, och ibland känns de omöjliga.
Nej, i stället förordas idag att springa lätt, på plan mark och i egen lunk utan tanke på resultattid. Och visst kan den där nästintill euforiska känslan ibland komma mellan de sega backarna. Då är det bra. Då är jag nöjd.
Nu blir det strax hembakad plommonpaj och te. Belöningen för väl utförd motion idag.
Drygt en och en halv vecka tog det att komma in i den vanliga stressen igen efter semestern. Idag var det som vanligt när klockan närmade sig halvsex och dags att gå hem. Det och det hade jag inte hunnit med, det hade jag glömt, och så var jag tvungen att göra det också. Datorn krånglade, med två omstarter i eftermiddag. Och en massa mail som samlades på hög som jag skulle svarat på med en gång, egentligen.
Första tiden efter semestern har det faktiskt gått bra att behålla den lite lugnare takten, inte gapa över för mycket, hoppa över det jag ändå inte hinner och så vidare. Men idag körde det ihop sig, och jag får den där känslan igen av att springa inomhus fast jag inte gör det.