Nu har jag fixat till det som krävdes för att visa min webbsida om åren till sjöss i Firefox 3. Det räckte med att göra om ett bindestreck och ändra en marginal. Dessutom har jag fixat till navigeringen så att man även kan komma till min startsida. Det ingick inte från början eftersom jag gjort den som en separat webbplats till en kursuppgift i webbdesign.
Kategori: Livsresan
Hur vi lever våra liv, hur jag lever mitt och vad jag tänker om det.
Ombord
Examinationsuppgiften i webbdesignkursen som jag fick VG på är en webbplats om min tid till sjöss som telegrafist på 70-talet. Jag ska komplettera den med mer bilder så småningom, nu är det bara de bilder jag lagt dit för att göra uppgiften klar.
Jag måste fixa till navigeringen också så att man kan gå till sajtens startsida (www.evagun.se) även från undersidorna. Nu är webbplatsen gjord som en egen sajt, och det ska den ju inte vara, den är ju en underavdelning under min startsida. Desutom måste jag snygga till den för Firefox3, där ser huvudet inte bra ut.
En helg på Öland
Nu har jag badat i havet! I Haga Park på Öland i går, i säkert tjugogradigt vatten. Det var så skönt och uppfriskande. Tack Anita, för att du följde med ner i vågorna.
För vågor var det. Det har blåst rejält hela helgen och när jag åkte hem idag hörde jag på sjörapporten att det var vindar på 11 sekundmeter vid Ölands norra udde. Men det passade visst bra för de ungdomar som ägnar sig åt kitesurfning. Alldeles intill badstranden var det en grupp som tränade både idag och igår.
Ser du dem mitt på himlen? Den lilla svarta pricken i vattnet är själva surfaren. Det såg härligt ut men farligt.
Öland är vackert i juni. Helgen där med mina nätvänner blev fin på många sätt. Vänskaplig samvaro och vackra vyer. Långe Jan och Eketorp, öländska kroppkakor i Mörbylånga (tänk att det är så gott!) och en tur på alvaret.
Järnåldersbyn Eketorp började grävas ut när jag bodde i Kalmar på 70-talet. Idag är det ett levande museum.
Arkitektur, kärlek och spring
Den amerikanska journalisten Nancy Horan har skrivit en dokumentärroman, det vill säga en roman som handlar om verkliga människor och händelser. Hennes bok handlar om Mamah Borthwick och Frank Lloyd Wright. Han vet ni säkert vem det är, den store amerikanske arkitekten, den störste enligt många bedömare (och det kan jag nog hålla med om). Hon var hans sambo mellan 1909 och 1914. Deras kärlekshistoria beskriver Nancy Horan. Och det gör hon väldigt bra, tycker jag.
Båda var gifta på var sitt håll, och hade flera barn i sina familjer, när de träffades. Efter några års vänsterprassel (fast så sa man nog inte då) så lämnade de sina respektive makar och flyttade ihop, trots att ingen av dem fick ut skilsmässa på flera år. Och det blev så stor skandal att Chicagotidningarna skrev en hel del om det. Men de var modiga och starka, inte minst Mamah Borthwick som var en bildad feminist och som bland annat översatte Ellen Key till engelska. Deras kärlekssaga slutade när Mamah, hennes två barn och flera anställda, blev mördade 1914 av en anställd i huset Taliesin som Frank Lloyd Wright byggt åt dem.
När jag läser kan jag inte låta bli att nynna ”So long, Frank Lloyd Wright” med Simon and Garfunkel. Allt finns ju på nätet numera, så på Youtube kan du höra låten. Eller ta en virtuell tur i hans mästerverk Fallingwater, gjord i Halflife. På nätet hittar jag också en sajt med mängder av bilder av Frank Lloyds Wrights arbete. Han var före sin tid, och en av dem som banade väg för moderismen kring förra sekelskiftet.
Springandet gick hyggligt idag, med tiden 35 minuter och 26 sekunder. Helt OK, men inte bäst. Det kom en mindre skur och det var ganska kallt men man får klä sig därefter.
Andra bloggar om: Frank Lloyd Wright, böcker, arkitektur
Grön idyll
När jag kom ut till stugan ensam idag, för att klippa gräset, såg jag spår efter en bil som varit inne på vår gräsmatta och vänt, ända framme vid huset. Två tydliga hjulspår i gräset. De måste vara gjorda i morse eller sent igår, för gräset låg ner fortarande i eftermiddag.
Jag blev så klart vaksam, gick runt och kollade, förväntade mig att höra eller se någon eller något. Men inget uppenbarade sig, i övrigt var allt som vanligt där ute i skogen. Men plötsligt hade den lantliga ron fått ett stråk av hotfullhet för mig, jag som annars gillar enskildheten där ute. Hela tiden jag klippte gräset gick jag med känslan av att kunna bli upphunnen bakifrån, att någon skulle komma ifatt mig.
Hela gräsmattan blev inte klippt, men det mesta. Precis när jag bestämt mig för att ge upp tog bensinen slut. Jag tror att tomten är runt 3000 kvadratmeter stor och det tog en och en halv timme. En fjärdedel är väl kvar att klippa.
Det är förstås skönt att andas lantluft, även om bensinångorna och bullret från gräsklipparen minskar njutningen betydligt. Olustkänslan och högsommarvärmen (+24 grader i skuggan) bifrog till att det inte blev riktigt den rekreation jag hade hoppats på. Det finns förhoppningsvis, och helt säkert, en naturlig och förargelsefri förklaring till hjulspåren på gräsmattan. Kanske hyresvärden varit där i något ärende jag inte känner till.
Röj och psykologi, del 2
I höstas någon gång köpte jag ett exemplar av Psychology today (en amerikansk tidskrift) och som nu tittat fram igen. Den kommer ut varannan månad och detta var oktobernumret. En intressant artikel där handlar om ifall man funderar på att lämna sitt jobb eller stanna, och hur attityder till detta har förändrats över tid. Föra bara tio år sedan ansågs man som hoppjerka och kanske till och med lite opålitlig om man bytte jobb efter några år. Idag är den som stannar tre år eller mer ansedd som initiativrik och framåt.
För min del går gränsen vid ungefär sju år. Innan jag blev anställd på VT hade jag aldrig haft en anställning längre än sju år. Sedan vill jag ha nya utmaningar och gå vidare. Så känner jag fortfarande. Jag är rädd att stagnera som människa om jag sysslar med samma sak allt för länge (det här vet mina chefer sedan länge). Men man måste ju inte alltid byta arbetsgivare, ibland har man tur och kan byta jobb inom organisationen. Och hade jag inte kunnat göra det ett par gånger, och periodvis, så hade jag inte trivts.
I tidningen fanns förstås ett sådant där litet personlighetstest också. I detta skulle man markera på en skala mellan positivt och negativt olika variabler, typ ”hur glad känner jag mig när jag går upp på morgonen för att gå till jobbet?” och ”hur mycket utvecklas jag i mitt nuvarande arbete?” och ”hur stödjande och inspirerande är mitt förhållande till mina arbetskamrater just nu?”. Tja, kanske inte så revolutionerande frågor men faktiskt bra att tänka över ibland, tycker jag. Man lever i sin lilla bubbla på jobbet, smågnäller lite över de dagliga irritationerna och ser inte så lätt det positiva. Lite som att leva i en familj. Skillnaden är att jag själv kan avgöra om jag vill tillhöra den här familjen eller någon annan familj.
Dessutom läste jag en jätteintressant artikel om mödrar som diagnostiseras med Münchausen by proxy-syndrom. Det innebär att skada och göra sina barn sjuka så att mamman själv får uppmärksamhet hos doktorn. Jag visste att det existerar men inte så mycket mer. Nu vet jag mer.
Andra bloggar om: psykologi, byta jobb, arbetsglädje, trivsel på jobbet,
Semester mitt i veckan
En semesterdag kan användas till mycket. Röja i röran till exempel. Nu är det lite mindre högar med tidningar på soffbordet än det var i morse. Böckerna har förpassats till lämpliga bokhyllor.
Långt ner i en tidningshög hittade jag några nummer av den engelska tidskriften Psychologies som jag köpt några gånger när jag passerat Stockholms Central. I ett av dem kunde jag konstatera att jag är en scanner, det vill säga en person som vill göra allt och som alltså inte satsar på en enda karriär i livet. Det visste jag förstås redan, men nu är det bevisat i test också. Visst är det fint med sådana där personlighetstest som visar allt man redan visste? Så varför slösar jag tid på det? Förströelse och underhållning.
En annan, och kanske lite mer seriös artikel, handlar om falska minnen. Alltså att vi kan minnas fel, minnas sådant som inte har hänt men som vi tror har hänt. Att bilen som nästan körde på mig var röd men det visar sig att den var blå, och så vidare. Det tycker jag är intressant. 
Kan jag lita på mitt minne egentligen? Det har jag funderat på många gånger, och anat att jag kanske minns fel ibland. Jag blandar lätt ihop vad olika människor gjort men jag tror att jag kommer ihåg det viktigaste i mitt eget liv. Men det kan jag alltså inte vara hundra procent säker på.
Men det jag minns helt säkert är att jag köpt nya köksstolar på den nya secondhandbutiken här på gatan och att jag sett Barnmorskorna på SVT ikväll. Stolarna var klädda i något beige tyg med korsstygnsbroderi men det klädde jag om på en gång. Även om det är fint handarbete var det inte min stil.
Bang
Jag läser Barbro Alving, hennes bok ”Det kom aldrig i tidningen”. Den skrev hon 1963 och då var hon lika gammal som jag är nu och kunde se tillbaka på 35 år som reporter. Jag har bara gjort 27 år. Men det spelar ingen roll, för att mäta åren är egentligen obetydligt. Det är upplevelserna som räknas. I boken skriver hon om hur det var att arbeta som reporter och vara kvinna, vilket i väsentliga delar skiljde sig från arbetsvillkoren för de manliga kollegorna.
Visst kan jag känna en gemensakp med henne, såväl som med alla andra i yrket, trots att våra världar och liv skiljer sig åt på alla vis. Hon var en världsreporter, krigsreporter, kungareporter. Hon skrev i en tid när nyhetsmanus som skickats med post från Indien fortfarande var en rykande färsk nyhet när det väl kom hem till DN i Stockholm och publicerades.
Det som slår mig i hennes bok, där hon berättar om sitt arbete, är att hon kallar sig själv för ”man”. Det känns främmande och lite avståndstagande men har kanske med tidsandan att göra, att min reaktion är tolkad av hur vår tid ser på det. Jag ska läsa några av hennes publicerade kåserier också i nästa vecka, de är samlade i flera böcker.
Det hon skriver känns universellt och gäller än. Hon skriver om dilemmat att vara reporter, att vara en del av det som händer och samtidigt rapportera om det. En svårighet inte minst i krigssituationer. Själv har jag ställts inför det vid trafikolyckor, att komma till en olycksplats i ett tidigt skede och inse vidden av vad som hänt, och så anteckna och lägga på minnet för att skriva. Inte alltid så lätt.
Bang var en känd och självklar del av mediekulturen när jag växte upp. Vi kände till henne även fast vi inte läste rikstidningar hemma. Hon var, och är, en stor människa som uppenbarligen levde ett mycket intressant liv.
Andra bloggar om: Bang, Barbro Alving, reporter, journalistik, media
För mycket hygien
Vi tvättar oss alldeles för mycket nu för tiden, mer än vad som är bra för oss. Det menar Katherine Ashenburg, som forskat om människans hygien under historisk tid och skrivit en bok om det. Om detta kan man läsa i en artikel i Times.
Hon berättar bland annat om det skitiga 1700-talet när folk inte tvättade sig alls (och man levde i stank). På andra sidan renlighetsskalan är vi idag, med dagliga duschar och en massa kemikalier som ska förhindra utsöndringar och lukt. Vår hygien har inte bara med vilken epok vi lever i att göra utan också i vilken kultur. Européer var länge ett skitigt folk jämfört med muslimer.
I en intervju på BBC igår sa hon att hon hoppas att vi kommer ifrån dagens hyperrenlighetskultur för den gör att vi slår ut vårt immunförsvar eftersom vi aldrig utsätts för de bakterier som kommer med smuts. Och kanske ligger det något i det. Kanske skulle vi vara friskare om vi var lite skitigare av oss?
Andra bloggar om: renlighet, hygien, bakterier, immunförsvar, människan
Sommarkurser
Humanismen, skriva om livet eller digitalfoto? Kanske strömmande media eller xml? Ja, det handlar om sommarkurser, på folkhögskola och unversitet. Vad ska jag välja? Eller ska jag kanske hoppa över förkovran i sommar och satsa på lata dagar med en bok i stället? Vi får se vad det blir.
Numera har även universiteten infört sommarkurser, de flesta på distans verkar det som. Och det är ju så lätt att söka, bara några klick bort. Jag tror ibland att jag blivit besatt av att stoppa in mer kunskap i hjärnan, så mycket det bara går innan livet tar slut. Kanske är det ett försk att fånga den undflyende tiden?
Folkhögskolor är himla trevligt att läsa vid. Det har jag gjort flera gånger, bland annat på ett par sommarkurser. För 25 år sedan lärde jag mig en hel del om geologin i våra bygder, och tio år senare var jag på skrivarkurs på Mariannelunds folkhögskola en vecka i juli. Det gav en lärdom för livet. Då hade jag jobbat som journalist i tio år men vill lära mig skriva fiktion. Hitta på. Det tog emot minsann. Ljuga med orden. Det kan man väl bara inte. Jo, jag lärde mig till slut, och det blev några dikter och ett par noveller. Kanske skulle jag göra ett nytt försök…
Andra bloggar om: utbildning, folkhögskola, universitet, skriva