Kategori: Media

Journalistik, media mm

Mer 1930-tal

”Men så finns ju det här nya sättet att predika ut i tomma intet” konstaterar Hedda Langmark i Sigrid Combüchens damroman Spill. Som alla ni andra säkert läst för ett par år sedan men jag inte kommit till skott med förrän nu.

Det är väl det där internettet hon menar, den 83-åriga Hedda i boken. Att berätta på sin hemsida om sig själv och vad man tycker, som hennes gamle bror Tom i berättelsen gör. En ganska träffande beskrivning kanske. Och som också kan passa in på Twitter, Facebook och andra delar av internet. Visst känns det ibland som om man står på ett öde torg och ”predikar”.

Boken är jättebra. Det tycker jag, precis som de allra flesta andra som läst den. Jag läste den nu för att jag var sugen på att läsa mer om slutet av 1930-talet, som även Kristina Sandberg skriver om. Det är samma år, 1938 och 1939, som i hennes Att föda ett barn.

Det är trevligt med en bra bok när man är förkyld och inte riktigt orkar med så mycket aktiviteter. Men det går väl över. Fast med en bra bok i handen kan jag stå ut.

Lokaljournalistikens framtid?

Just nu läser jag en deckare av Linwood Barclay som heter ”Never look away”. Den börjar bra, och jag brukar gilla hans deckare.

Det som är intressant precis i början av boken är att huvudpersonen David arbetar som lokalreporter på en landsbygdstidning någonstans utanför Albany i USA. Han sitter på jobbet och gör en intervju. Och så får vi veta att den lilla familjeägda tidningen har fått utstå stora rationaliseringar på senare tid, efter ett generationsskifte. En åtgärd är att anlita reportrar på distans i Indien, som bland annat lyssnar och tittar på webbtv-sända kommunala möten och skriver mötesreferat, som om de vore på plats. De jobbar för en tredjedel av lönen mot de amerikanska journalisterna, som till viss del alltså har ersatts.

Då tänker jag: kan detta hända i Sverige? Kan min gamla arbetsgivare Västerviks-Tidningen någon gång långt in i framtiden tänkas anlita indier för en bråkdel av våra löner? Eller kanske letter och litauer? Har arbetsmarknaden blivit så global, även i vårt yrkesområde, när tillgången till information är global? Jag har ju svårt att tänka mig det på grund av språket. Men kan de som bor i Ukraina och Senegal lära sig svenska språket och svenska förhållanden så mycket att de kan vara sambandscentral för färdtjänsten, så kanske även lokaljournalistiken kan gå på export?

Jag hoppas att inte detta händer, eftersom jag tycker att det finns ett värde i att finnas på plats där läsarna finns. Och förstås att vi ska få behålla jobben här hemma i Sverige. Men vem vet hur det blir?

Vi kan, vi vill, vi törs

Vid en föreläsning i Västervik idag sa Joakim Jardenberg att det är kvinnor 55+ som ökar allra mest på Facebook nu. Förmodligen är det väl så på nätet över huvud taget. Vi är en stark och stor grupp, och vi gör som vi själva vill.

Facebook har väl nästan blivit synonymt för närvaro på nätet numera, med 3,5 miljoner användare i Sverige idag? Att den här gruppen ökar på nätet är väl bara naturligt, eftersom den till stor del fylls på underifrån med sådana som jag, som använt nätet i åratal. Vem har ett jobb idag där man inte alls behöver använda en dator och nätet? Säkert finns det en del men den gruppen minskar nog hela tiden.

Det han annars talade om var sociala medier. Vad är det? Hur ska vi använda det? Föreläsningen vände sig till företagare som uppmanas att använda sociala medier i sin marknadsföring. Det var riktigt intressant, och jag fick en del ny kunskap som jag ska dra nytta av.

Andra bloggar om:

Privatlivet på nätet

Varför är vi så öppna om vårt privatliv på nätet? Det kan man ju undra. Det gör redaktionen på programmet K1 i P1. Finns som poddradio.

Det var intressant att lyssna på diskussionen om hur privata vi är i sociala medier, att vi är så öppna där fast vi inte är det i det vanliga umgänget med bekanta som inte är nära vänner. Och vad vi väljer att dölja. Att vi själva friserar den offentliga bilden av oss, även om man bjuder på väldigt mycket av sig själv. En av de intervjuade sa t ex att han skruvar till en del som han skriver på Facebook eller andra ställen, för att göra sig mer intressant och få mer kommentarer, både positiva och negativa. Tja, det mediokra kanske inte lockar så många.

Naturligtvis har jag funderat en hel del på det på senare år. När jag började blogga och sedan gick med på Facebook bestämde jag mig för att vara återhållsam, särskilt om sådant som berör andra människor. Det ska man vara tycker jag.

I programmet går man tillbaka i historien och konstaterar att vi var betydligt öppnare med vårt privatliv förr i tiden. Många bodde trångt och hade väl egentligen inte så mycket privatliv. När jag pratade med maken om detta ikväll kom han genast att tänka på de gamla utedassen med flera hål på rad. Var det där skitsnacket började?

Andra bloggar om: ,

Tidningsframtid

Idag skriver Tomas Brunegård, ordförande i Tidningsutgivarna och vd för tidningskoncernen Stampen, på DN Debatt om tidningskrisen och tidningarnas framtid. Det han skriver är inte egentligen något nytt, utan sådant som diskuteras i tidningsbranschen sedan en tid. Dvs frågan om hur man ska kunna behålla kvalitetsjournalistik och få läsarna att betala för det när det förväntas vara gratis på nätet.

Det som är oroande i det han skriver är kravet på att Journalistförbundet ska skriva nytt upphovsrättsavtal där vi reportrar och fotografer släpper ifrån oss vår ideella upphovsrätt ännu mer än vad vi redan gjort. Det är inte många år sedan vi gav efter för kraven, och har nu lokala upphovsrättsavtal som medger att, i vårt fall, våra texter och bilder används inom koncernen och inte bara i vår egen tidning. Nu är kraven mer långtgående. Samtidigt har ju tidningsägarna sällat sig till upphovsrättskramarna som vill ha bort piratkopieringen.

Ibland undrar jag om jag har något jobb kvar om tio år, hur mediebilden ser ut då. Om tidningarna lyckas få ekonomi på webben.

Att döma av kommentarerna till den artikeln har tidningarna knappast någon framtid.

Ordens betydelse i språket

”Behöver vi en ny ordlista? En förklaring till alla de begreppsliga upplösningar vi nu ser omkring oss?” skriver Anders Mildner på Sydsvenskan när han reflekterar över vad ord betyder i dagens deltagarkultur. Han refererar till ett seminarium med Chris Anderson (The long tail), som var i Sverige förra veckan. Jag tror att det var Tove Leffner från P1-programmet Medierna som ställde frågan till Chris Anderson kvalitetsjournalistikens roll i framtiden, och han kunde inte svara på det eftersom han inte kunde tolka ordet kvalitet. Det fick mig att fundera, inte minst över min och kollegors roll i framtiden.

Kvalitet kanske är som skönhet, det ligger i betraktarens ögon.

Vi lever med nya betydelser av gamla ord och nya begrepp. Språkets innehåll förändras. Det handlar inte bara om nya ord som webb, blogg, twittra mm, utan hur betydelsen kan ändras. Vem ska bedöma vad som är kvalitetsjournalistik? Är det mediacheferna, vi journalister eller läsarna?

Jag måste ge mig av

Flytten fortsätter planenligt. Idag har vi möblerat vår stadsvåning och hunnit köra tre vändor dit med möbler, porslin, mattor och annat, varav en från stugan. Fem timmar tog det, så ikväll har jag hunnit tvätta alla lakan och handdukar från stugan. Skönt att tvätta ur vinterfukten.

Inomhus där var det bara 3 plusgrader idag. Dimman och den höga luftfuktigheten gjorde att det nästan kändes som regn ute.

Ikväll tittade jag en stund på schlagerfestivalen, för att uppdatera på vt.se när det var klart. Och någon gång under kvällen gjorde de en tillbakablick till bl a 60-talet och jag tror att Towa Carson skymtade förbi. Jag minns inte att hon var min stora idol på 60-talet, när hon var som mest i ropet, men hon hördes ofta i radio, precis som Siw Malmqvist med flera på den tiden och man trallade med i slagdängorna. Numera har jag nog uppvärderat henne för mig själv, jag gillar att lyssna på hennes låtar idag.

Lyssna på när hon sjunger ”Jag måste ge mig av” från 1964! Det var tidig feminism och emancipation. I brist på samtida versioner finns det här videoklippet på Youtube när hon sjunger låten i Allsång på Skansen i somras. Den håller än, precis som Towa Carson själv. I nästa månad fyller hon 73.

Bästa filmen fick priset

Jan Troells film fick årets Guldbagge och det är helt rätt. Så himla roligt!

”Maria Larssons eviga ögonblick” är en så vacker, välgjord och fin film tycker jag. Jag glädjer mig verkligen åt att Jan Troell fick ta hand om just den här berättelsen, för det gjorde han så bra. Och jag gillar Maria Heiskanen i rollen som Maria Larsson.

Det är en berättelse som från början kunde försvunnit i mängden av intressanta människoöden från vår historia. Men det gjorde den inte, tack vare framför allt Jan Troell, men också hans fru Agneta Ulfsäter-troell som skrev ner berättelsen om sin fars faster Maria Larsson i Göteborg som vann en kamera vid förra sekelskiftet.

Andra bloggar om: , , ,