Kategori: Media

Journalistik, media mm

Hem till byn

För ett par veckor sedan köpte jag boxen med hela serien ”Hem till byn”. Varför har jag inte tänkt på det förut? Vilken fantastisk skatt det är. Bara så himla bra. Tidigare har jag sett något enstaka avsnitt på 70-talet men aldrig följt det någon säsong.

Nu har jag hunnit se till och med andra säsongen, och ska börja på tredje nästa gång. Det är alltså tolv av de 52 avsnitten. Serien började sändas 1971 och avslutades 2006. 35 år av Sveriges samtidshistoria i en dvd-box.

De två första säsongerna utspelar sig 1970-72, sedan kommer nästa 1976. Det är bara så rätt och hemvant, precis som det var. Och det så klart, när det är inspelat i den tiden. Så här var det att bo på landet då, med grannar, grannsämja och grannträta, med kompisarna i vägkorset och killarna på moppe. En av skådespelarna, sonen Lennart i familjen Andersson, är lika gammal som jag och en trulig tonåring här. Det känns så nyss, fast det är 35 år sedan.

Jag kan förstå att detta blev en populär serie, många kunde känna igen sig i den tidens Sverige. Manusförfattaren Bengt Bratt och regissören Jackie Söderman gjorde ett styvt jobb, med känsla för hur livet kunde te sig under fasaderna och de yviga gesterna.

Andra bloggar om: , , ,

Färg och form

morotPå webbdesignkursen jag läser på distans nu på Högskolan i Kalmar ingår färglära. Hur man använder färger för olika ändamål och hur man får färger att följa en viss skala så som man vill ha det, t ex på en webbsida. Det är väldigt intressant och inspirerande och plötsligt har jag blivit mycker mer medveten om färger och deras betydelse.paprika

När maken stod i köket i eftermiddag och lagade middag såg jag plötsligt hur vackra grönsakerna är med sina klara och rena färger. apelsinOch då kom jag också att tänka på den fina keramikskålen jag har i ett fönster och hur bra en apelsin skulle passa i den. Skålen är gjord av keramikern Kerstin Svensson Åhlin här i Västervik. Den är gjord i tunn och skir keramik, har en matt glasyr och hennes signum som är en liten skåra i kanten och en liten böj. Den är så vacker.

Mer röj

Jag fortsätter röja i tidningshögar och papper. I en hög hittade jag ett par olästa exemplar av den alldeles utmärkta tidskriften Socialpolitik, som ges ut av föreningen Socialpolitisk debatt. Köp den!

Tidningen handlar om precis det som namnet antyder, men med ganska vida gränser. Här läser jag en intervju med Ethel G Ericsson om att växa upp med missbrukande föräldrar, om kriminalvård som förändras och ett urholkat bostadsbidrag, om hemlösas vardag och den hemlöse Lasse och hans posttraumatiska stress, om barn som omhändertags fast de inte borde, om väntande asylsökande och mycket mer. Det ryms så mycket inom det här fältet, och det är så mycket jag inte visste och aldrig ser i min egen lilla medelklassbubbla.

Bang

Jag läser Barbro Alving, hennes bok ”Det kom aldrig i tidningen”. Den skrev hon 1963 och då var hon lika gammal som jag är nu och kunde se tillbaka på 35 år som reporter. Jag har bara gjort 27 år. Men det spelar ingen roll, för att mäta åren är egentligen obetydligt. Det är upplevelserna som räknas. I boken skriver hon om hur det var att arbeta som reporter och vara kvinna, vilket i väsentliga delar skiljde sig från arbetsvillkoren för de manliga kollegorna.

Visst kan jag känna en gemensakp med henne, såväl som med alla andra i yrket, trots att våra världar och liv skiljer sig åt på alla vis. Hon var en världsreporter, krigsreporter, kungareporter. Hon skrev i en tid när nyhetsmanus som skickats med post från Indien fortfarande var en rykande färsk nyhet när det väl kom hem till DN i Stockholm och publicerades.
Det som slår mig i hennes bok, där hon berättar om sitt arbete, är att hon kallar sig själv för ”man”. Det känns främmande och lite avståndstagande men har kanske med tidsandan att göra, att min reaktion är tolkad av hur vår tid ser på det. Jag ska läsa några av hennes publicerade kåserier också i nästa vecka, de är samlade i flera böcker.
Det hon skriver känns universellt och gäller än. Hon skriver om dilemmat att vara reporter, att vara en del av det som händer och samtidigt rapportera om det. En svårighet inte minst i krigssituationer. Själv har jag ställts inför det vid trafikolyckor, att komma till en olycksplats i ett tidigt skede och inse vidden av vad som hänt, och så anteckna och lägga på minnet för att skriva. Inte alltid så lätt.

Bang var en känd och självklar del av mediekulturen när jag växte upp. Vi kände till henne även fast vi inte läste rikstidningar hemma. Hon var, och är, en stor människa som uppenbarligen levde ett mycket intressant liv.

Andra bloggar om: , , , ,

Gott slut!

Sista dagen på året och någonstans läste jag en enkät om ”vad minns du bäst från 2007?” och tänker jag tillbaka är det ju inte så lätt. Semestern på Azorerna förstås, men också Hasses bortgång, att yngste sonen fått fast jobb,  lyckan att hitta blomkålssvamp i höstas, stressen och konflikterna på jobbet, dagen min nya dator kom hem till mig, lanseringen av nya nättidningen, vårdagen vi gick ner till Hästhagssjön.

Ja, det är mycket som hänt, och som fastnat i minnet. Och då är det bara mina alldeles privata upplevelser. Går man till nyhetsflödet finns det så oerhört mycket mer att minnas som hållpunkter under ett år. Men de listorna gör medierna på nätet så bra.

Nu går vi vidare, in i ett nytt år.

Äntligen!

Nu är det gjort. Den nya sajten ligger ute och en lång tids arbete har fått komma till sin rätt. VT:s nya sajt släpptes på ikväll klockan kvart i tio och det ser ut att fungera bra. En del återstår dock att justera i layouten.

Det har varit hårt arbete, slitigt och motigt ibland. I januari gjorde jag dummyn och sedan skulle den igenom hela beslutsprocessen. Och så var det sommar och vi tog nya tag i början av hösten. Den senaste månaden har jag jobbat intensivt med att lära mig det nya publiceringssystemet, bygga upp sajten med sidor och innehåll, och hålla koll på att länkar  och annat fungerar som det ska. Vissa detaljer har varit problematisk att lösa och allt är inte klart.

Men nu är den ute i alla fall.

Journalister och allmänheten

Vi journalister tror att vi vet hur läsarna konsumerar de nyheter vi producerar men det stämmer inte riktigt. Det visar en undersökning av svenska journalister som gjorts på Göteborgs universitet (boken ”Den svenska journalistkåren”, red Kent Asp). Undersökningen gjordes 2005, med ett antal frågor som ställdes i en enkät till drygt tusen journalister. Samma frågor har ställts i de s k SOM-undersökningarna till allmänheten, dvs våra läsare/tittare/lyssnare.

Enligt journalistundersökningen tror vi landsortsjournalister att läsarna prioriterar familjenyheter som nummer 1, lokala nyheter som nummer 2 och nyheter om olyckor och brott som nummer 3. På samma fråga till allmänheten blir svaret lokala nyheter som nummer 1, olyckor och brott som nummer 2 och radio- och tv-material som nummer 3. Familjenyheter kommer först på femte plats med utrikesnyheter på fjärde plats. Utrikesnyheterna tror vi landsortsjournalister kommer på nionde plats hos läsarna.
Lite överraskande prioritering tycker jag.

Undersökningen och boken tar upp en mängd områden, t ex journalisters livsstil och bakgrund, hur vi ser på oss själva, hur vi ser på granskningsidealet, kommersialiseringen av media, makten över journalistiken och vårt förtroende för samhällets institutioner.
En hel del bekräftar sådant vi vetat sedan länge, t ex att det till stor del är medelklassens barn som väljer journalistiken som yrke, att vi gärna dricker alkohol (71 procent mot 39 procent av allmänheten), att det blir fler och fler kvinnor i yrket men att bevakningsområdena fortfarande är traditionellt könsuppdelade (män som bevakar sport, kvinnor som bevakar kultur och är familjeredaktörer).

Undersökningarna har gjorts många gånger. 1985 var det 73 procent som instämde i påståendet ”kändisjournalistik hör inte hemma i dagstidningar”, 2005 hade det sjunkit till 60 procent. Av allmänheten var det 77 procent som höll med om detta 2005.
Vi journalister tror att vi har större inflytande över dagordningen i den politiska debatten än både regeringen, partierna, näringslivet och intresseorganisationerna.
Vi journalister har ett betydligt större förtroende för svenska politiker än vad allmänheten har (49 respektive 27 procent) och vi är mer för EU än vad allmänheten är (58 respektive 40 procent). 68 procent av journalisterna anser att det är ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige medan bara 24 procent av allmänheten tycker så.

Politiskt står vi journalister mer till vänster än vad allmänheten gör, ett faktum vi känner till sedan gammalt. 2005 var siffrorna 46 procent vänster och 12 procent höger bland journalisterna, men 31 respektive 34 procent bland allmänheten. Gruppen i mitten är alltså stor. De här siffrorna gäller inte partisympatier utan är svar på en fråga om var man ställer sig på en skala från höger till vänster.
Går man till partisympatierna visar det följande för 2005 i journalistgruppen:
Vänstern 14 %, socialdemokraterna 30 %, miljöpartiet 23 %, centerpartiet 4 %, folkpartiet 14 %, moderaterna 13 % och kristdemokraterna 2 %.
Allmänhetens siffror är följande: v 6 %, s 38 %, mp 6 %, c 7 %, fp 10 %, m 28 % och kd 5 %.

I USA lär det vara tvärtom i journalistkåren. Det påstår i alla fall journalistprofessorn Eric Alterman i en intervju i radioprogrammet Konflikt idag. Han säger att journalisterna i USA ”are conservatives”. Intervjun handlar om den oberoende journalistikens ställning i dagens USA. Lyssna på det! Jag vill nog tro att vi har en betydligt mer oberoende journalistik i Sverige än vad som framkommer om situationen i USA, även om vi här har sådana exempel som Erik Fichtelius och förre statsministern (och kanske också Schenström och Pihlblad).
I programmet intervjuas också Scott Ritter, amerikansk f d vapeninspektör i Irak. Han talar om dumskallarnas sammansvärjning och påstår att de flesta amerikaner hellre väljer att se på Idol än ett nyhetsprogram i tv. Frågan är hur det är hos oss i Sverige. Idol eller Rapport?

Andra bloggar om: , ,

Avtal igen

Första dagen på jobbet efter semestern och vi har avtal igen. Kvart i tolv avblåstes konflikten. En lättnad, det tycker vi alla. För vi vill jobba på med nyhetsförmedlingen till läsarna. Nu får vi ett lönelyft också. 10,2 procent på tre år, med delvis satsning på lågavlönade. Så här skriver Journalisten och Medievärlden. Och vår förbundsordförande är nöjd. Jag tycker att det är bra att vi som jobbat länge och har låg lön, som är det vanliga på landsortstidningar, får bättre betalt. För TU är ju upphovsrätten så viktig, och då ska den också få kosta. Nu får också vikarierna bättre villkor, så vitt jag förstår, så det verkar vara ett bra avtal.

På 90-talet någon gång var vi fem minuter ifrån strejk men det blev en överenskommelse i sista stund. Vi var flera på jobbet som trodde att det skulle bli så idag också, och är nöjda med att konflikten fick en ände.

Så det blev en annorlunda arbetsdag den här första på hösten, men redan efter lunch var allt som vanligt igen med arbetsuppgifterna. Fast efter fem och en halv veckas semester var det inte alldeles självklart att alla inloggningskoder satt i ryggmärgen. Men till slut kom jag ihåg. Jag har fem olika inloggningskoder som jag använder varje dag, och så alla inloggningar hemma… Hur gör man för att minnas fler och fler?

Andra bloggar om:
Andra bloggar om:

Fri

Äntligen är han frigiven! Alan Johnston,  den brittiske journalisten i Gaza som kidnappades i början av mars. Det helvete han gått igenom kan jag inte föreställa mig. Men det är en dag vi länge väntat på.

Livstecken

Nu har Islamiska Armén, en militant palestissk grupp, skickat en videofilm med den brittiske kidnappade journalisten Alan Johnston, enligt TT och BBC. Tack och lov verkar han vara vid liv. Nu är det snart tre månader sedan han försvann.