Media – Sida 4 – Tankarnas hotell

Det medierade livet

Hur värdefull är en äkta upplevelse jämfört med en förmedlad upplevelse? Det kan man fundera på och det gör etnologen Mia Marie LundÃ©n, medieforskaren Gunilla Jarlbro och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors. De diskuterade den här frågan i Filosofiska rummet i P1 den 29 april, och det programmet lyssnade jag på idag i poddradion, medan jag motionerade. Diskussionen var mycket intressant och är du intresserad av samhällets utveckling ur medieperspektiv ska du absolut ta dig de 40 minuter som krävs för att höra vad de här tre personerna har att säga (plus programledaren Lars Mogensen förstås, en stor tillgång för SR, enligt min mening).

De talade om skillnaden mellan autentiska upplevelser och medierade upplevelser och hur vi i stor utsträckning idag upplever världen och livet via media. Men är det bra eller dåligt? Resonemanget gick ut på att man inte kan ge kvalitetsetiketter på det sättet, men som vi gärna gör, utan att det är olika sätt att uppleva, men inte bättre eller sämre. Och det är också min ståndpunkt. En så stor del av min värld och mitt liv är medierad, framför allt på jobbet men också på fritiden. Men om jag inte skulle balansera den med andra, icke medieförmedlade upplevelser, skulle jag nog inte må särskilt bra.

Diskussionen fick mig att tänka på den diskussion vi själva hade ute på stugan i går, hur vi uppfattar torparlivet. Där är vi mediebefriade, om vi vill (visst var mobilen med, men oanvänd hela dagen), och att vara där ger en känsla av att tiden står still. Att vara där är verkligen autentiska upplevelser, något som bara är här och nu och jag är mitt i det. Till exempel när jag rensar ogräs i rabatten eller skurar verandan, som jag gjorde igår. Det ger en verklig tillfredsställelse, men som inte är bättre eller sämre än att läsa nyheterna på webbtidningen idag. Eller lyssna på poddradion i motionsspåret. Det senare är förstås en multiupplevelse, när kroppen får jobba i skogen där solgasset värmer och det luktar barr och jord samtidigt som jag lyssnar. Hade det varit en bättre upplevelse utan poddradion? Eller en sämre?

Dagens DN-artikel om ungas liv på nätet tangerar samma ämne, fast på ett annat sätt. Här handlar det om att likställa nätlivet med IRL-livet, att både de autentiska upplevelserna och de medierade upplevelserna är viktiga, men också olika. Att det är liv på olika plan. Men idag har de medieförmedlade upplevelserna blivit en naturlig del av livet.

Andra bloggar om: internet, nätliv, media

Mer helgläsning

Bästa tiden hittills i motionsspåret: 36 minuter och 20 sekunder. Jag är nöjd. Det känns bra.

Men en långledig helg är inte bara motion förstås. Hemmet är nu något mer städat än i fredags. Åtminstone i köket. Och jag vet något lite mer om php än i förra veckan.

Chris Andersons bok ”Long tail” är nu utläst plus Thomas Kangers nya deckare ”Gränslandet” och Roy Jacobsens nya roman ”Huggarna”. Och jag har hunnit börja på ”The crazy swede” av Per WirtÃ©n, en bok om Anders Svedlund som 1971 rodde från Australien till Madagaskar.

Det som jag tycker är mest intressant i Chris Andersons bok är det han skriver om framtidens alltmer nischade mediekonsumtion. Han tror fortfarande på oss journalisters framtid, att vi fortsätter att ha en viktig roll som urväljare av nyheter och information eftersom mediebruset är så stort. Men det är inte helt självklart, eftersom nyhetsförmedling sker överallt och av alla, inte minst via bloggar. Men det är en i högsta grad läsvärd bok för den som intresserar sig för nätets utveckling. Hans huvudbudskap är att den allt bättre matchningen av tillgång och efterfrågan tack vare nätet gör att alla konsumenter är intressanta, inte bara de som vill ha de populäraste prylarna, eftersom lagerfunktionen inte längre kostar något. Det vi beställer via nätet tillverkas i takt med beställningarna.

Läs mer om de tre omnämnda böckerna på min boksajt Bokhyllan.

Framtiden är snart här

I två dagar har jag varit på seminarium om framtiden. Det ordnades av koncernledningen och handlade om framtiden för lokaltidningar, arrangerat av Kairos Future. Vi identifierade hot och möjligheter som konsekvenser av framtida förändringar. Mycket intressant och angeläget. Mediamarknaden förändras så mycket och snabbt numera och för oss lokaltidningar gäller det ju att inte tappa bort oss i dessa förändringar. Vilken strategi behöver vi för att överleva som nyhetsförmedlare? Hur får vi nya unga läsargenerationer att välja lokaltidning? Det är ödesfrågor för oss och andra lokaltidningar nu.

Att få möjlighet att ventilera sådana här frågeställningar är förstås värdefullt, och tankeutbytet med andra i koncernen kring detta gör att jag kommer hem med betydligt mer än vad jag åkte iväg med, både i kunskap och funderingar.

Det var skönt att komma ut i motionsspåret ikväll, trots att jag var trött och hade huvudvärk. Men tiden blev densamma som sist, 39,40 minuter. Helt OK.

En månad har gått

För precis en månad sedan igår försvann journalisten Alan JohnstonÂ spårlöst, och tros ha blivit kidnappad. Han är korrespondent för BBC i Gaza. Han lever och arbetar i Gaza och har fått stor respekt för sitt arbete där, bådeÂ av människorna som bor där, lyssnarna utanför Gazaområdet och kollegor. I går uppmärksammadeÂ man på BBC att han nu varit försvunnen i en hel månad. Ingen vet vad som hänt honom.

IÂ ett inslag i nyhetssammandraget i poddradion i gårÂ sa en av de boende på Gazaremsan ”He is our bridge to the world” och talade om hur mycket hans arbete betyder för de boende där. Så mycket kan journalistiskt arbete betyda i världen.

Får man blogga?

Får man ha en privat blogg om man är journalist? Ja, det klart. Men det är en fråga som ställs i senaste numret av förbundstidningen Journalisten, och som fyra journalister svarat på. Tre svarar ja direkt, den andre är både för och emot. Jag har svårt att se problemet. För precis som i allt jag skriver/säger i jobbet (om det nu är tidning, webb, radio eller tv) så har jag förstås ett ansvar för vad jag gör. Och kan jag klara det ansvaret i jobbet må jag väl klara det på fritiden också. Dessutom â€“ vi har yttrandefrihet i Sverige, och den kan inte bara vara förbehållen dem som inte är journalister.

När jag började jobba som journalist på 80-talet blev det ibland diskussioner om journalisters rätt/möjlighet att vara politiskt förtroendevalda i t ex kommunpolitiken. Några av mina kollegor under årens lopp har haft kommunpolitiska uppdrag. En eller två har haft det och samtidigt granskat andra politiker i den egna kommunen â€“ då rimmar det illa med det journalistiska jobbet, tycker jag. Men jobbar man inte alls med samhällsbevakning utan kanske är familjeredaktör eller featureredaktör eller redigerare, då kan det inte vara problem. Som journalist måste jag ju ha samma medborgerliga rättigheter och plikter som andra, samtidigt som jag måste göra en avvägning gentemot arbetsuppgifterna.

Finns det andra jobb som är svåra att förena med poltiska uppdrag? Det gör det säkert. Och med bloggande? Tja, vem bryr sig idag, när alla, dvs vem som helst, viker ut sitt själsliv i cyberspejs? Få orkar ändå läsa.

Andra bloggar om: blogga, journalistik, politik

Feministisk kraft ur skiten?

Dokusåpor är något vi älskar att hata. Säkert finns det både bra och dåliga dokusåpor. Att det finns de som är simpla, som utnyttjar folk, och som vädjar till våra sämsta sidor, det framgår med all tydlighet av kvällstidningarnas löpsedlar. De dokusåpor som till äventyrs har god kvalitet ger väl inte upphov till kvällstidningslöp.

En som forskar om ungdomskultur är sociologen Mats Trondman på Växjö Universitet. För några veckor sedan deltog han i en diskussion med filosofen Jeanette Emt och SVT-producenten Lars Säfström i programmet Filosofiska rummet i P1 (som jag avlyssnat på poddradio idag). Temat för diskussionen var "Dumburken – hur teven styr våra tankar", utifrån Bourdieus resonemang.

Och givetvis kom dokusåporna upp till diskussion. Framför allt de dåliga. Mats Trondman sa då något som fastnade i minnet på mig. Han menar att det kanske inte är så dumt att folk tittar på dokusåporna, särskilt att kvinnor gör det (vilka lär vara den största gruppen tittare). Han sa att han "det kan komma en feministisk kraft ur skiten" eftersom kvinnor som ser på dem blir så ilskna över hur kvinnor framställs i såporna och reser sig ur tv-soffan med knuten näve i akt och mening att ändra på samhället och inte längre acceptera sin underordning. Ungefär så.

Tja, så kanske det är…

—

11 921 steg blev det idag.

Andra bloggar om: feminism, tv

Vem vill bli minister?

Snart ska förstås en efterträdare till den avgångna handelsministern Maria Borelius utses. Vem kan det bli? Vem det kan tänkas bli som person har jag ingen aning om, utan undrar snarare hur den personen är som både pallar för trycket och som är villig att ta emot ämbetet. Finns det en så oförvitlig person, utan lik i garderoben, och som samtidigt lockas av makten tillräckligt mycket för att tacka ja? Eftersom makt ofta korrumperar kan det kanske vara svårt att hitta någon som befinner sig tillräckligt högt upp i hierarkin och samtidigt inte riskerar att ertappas för felsteg.

Reinfeldt talade ju om "drevet" i Ekots intervju, den mediegranskning som ibland får högt uppsatta personer att lämna sina ämbeten när de blir alltför hårt ansatta. Man kan ju undra vem som vill bli politiker i denna situation, och utsätta sig för sådana risker. Hur ska man vara för att undslippa "drevet"? Riskerar vi att på utsatta nyckelposter, som ministerposter, få politiker som i övrigt inte klarar sig eftersom de som är politiskt kvalificerade inte pallar för medietrycket eller vill utsätta sig för det?

Borde media och bloggare därför avstå från att kritiskt granska och komma med obehagliga avslöjanden? Nej, absolut inte, tycker jag. Att företräda väljarna och företräda ett land, som en minister gör, är en så viktig post att den måste innehas av någon som har någorlunda rent mjöl i påsen. Inte någon som konsekvent och systematiskat fifflat och brutit mot lagar, även om det är skattelagar och andra lagar som man av ideologiska skäl kan opponera sig mot. I stället är det troligen en annan sorts politiker som behövs, sådana som inte lever sina skyddade överklassliv utan kontakt med vanligt folks vardag, och utan förståelse för de villkor som gäller generellt för oss alla i Sverige.

I dag är det allmänheten via media och bloggar som till stor del påverkar politiken. Generellt tror jag att vi är betydligt mer engagerade samhällsmedborgare i dagens postmoderna samhälle än för ett par generationer sedan, när respekten för överheten var mer utbredd i folklagren. Men det ger också ett samhälle präglat av kortsiktighet och snabba svängningar, så som vi har sett den gångna veckan.

Därmed inte sagt att alla är upplysta och engagerade medborgare. Väldigt många bryr sig nog inte på djupet om vem som är minister, bara det inte är folk som fifflar och bryter mot lagen. Hela den här affären med handelsministern har väl snarare spätt på politikerföraktet än minskat det, även sedan hon nu avgått.

Andra bloggar om: ministeravgång, Borelius, mediedrevet

Maria Borelius lämnar ministerposten

Maria Borelius avgår. Det var ju på tiden, och ingen överraskning. Men Cecilia Stegö Chilò sitter envist kvar på sin post som kulturminister. Frågan är hur länge.

"Hon har varit utsatt för det drev vi har i Sverige" säger Reinfeldt i Ekots intervju och menar mediebevakningen den senaste tiden. Är det en del av hennes eget skäl för avgång, då skjuter hon budbäraren. Som journalist måste hon ha fattat att detta skulle hända, att allt hon gjort skulle dras fram i ljuset. Men förmodligen är det så att i överklassen tror man att man är skyddad, man lever ett liv där man inte behöver ta ansvar för sina handlingar och där det är självklart att det som gynnar en själv har man också rätt till. Till exempel att ha en barnflicka och betala svart fast hon enligt egen utsagor "inte hade råd". Så tror jag det är. Men har man inte råd får man avstå, det har vi andra fått lära oss.

Att överklassen är alienerad från resten av medborgarna är ju ingen nyhet. Och kommer man som minister i den här situationen och redan från början visar sin alienation, då ligger man illa till. Makt skapar alienation, det har vi sett många gånger när män och kvinnor med makt tror att de inte behöver leva efter allas normer och regler, utan kan sätta sig över det som gäller för andra. Och blir du som högt uppsatt politker och representant för dina väljare alienad från dem som valt dig, då har du misslyckats och fallet kan bli stort. Som i fallet med Maria Borelius.

Enligt Aftonbladet kan hon komma att få 1,2 miljoner kronor som avgångsvederlag, men än så länge vägrar jag nog att tro på något sådant.

Reinfeldt nämnde också i intervjun att han tror att det är av ideologiska skäl som många moderater inte betalar tv-licens. Hur kan det accepteras att bete sig brottsligt, att inte följa en instiftad lag, av ideologiska skäl? Djurrättsaktivisterna som släpper ut instängda djur av ideologiska skäl, de åtalas ju. Kommer de licensskolkande moderaterna också att åtalas nu? I konsekvensens namn borde de ju det.

Nu väntar vi bara på kulturministerns avgång, hon som likt Borelius anlitat barnflicka och betalat svart och inte betalat tv-licensen, vilket hon inte är ensam om bland de kvarsittande ministrarna. I nyhetstidningen Fokus läser jag om de nya ministrarnas förseelser, och det är ju en hel del lagöverträdelser de gjort sig skyldiga till. Där citeras också vänsterpartiets ledare Lars Ohly: "Överklassens brott är alltså inte så allvarliga, men andras brottslighet ska bekämpas stenhårt". Detta säger han apropå de borgerligas rättspolitik, som alltså visar sig vara inkonsekvent om viss brottslighet tolereras men inte annan.

Andra bloggar om: Maria Borelius

Nätet

En sak som är så bra med nätet är att alla får plats där. Till och med sådana klimakterietanter som jag. Och jag får skriva precis vad jag vill här så länge jag håller mig inom lagens råmärken. Precis som så många andra gör. Frågan är hur länge bloggandet kommer att hålla på. Det syns ju att det är många som tröttnat och övergett sina bloggar.

Vi diskuterade idag på jobbet hur den framtida mediekonsumtionen kan komma att förändras och den snabba utveckling som skett de senaste tio åren. Papperstidningens död väntar kanske inte direkt runt hörnet men någon gång inom överskådlig framtid, kanske till och med före år 2043 som Philip Meyer förutspår. Om nätet ersätter papperstidningen eller om det blir andra, idag okända, tekniker för nyhetsförmedling då, det återstår att se. Men att vi inte kommer att ha en papperstidning i liknande upplaga som nu, det kan man nog vara säker på. En kollega tror mer på nyhetskonsumtion via mobilen, en annan på e-papper. Tja, om vi gamlingar lever några år till så får vi väl se.

11 273 steg blev det idag.

Nätpublicering

Det är svårt att hinna hålla igång två bloggar, och just nu är det kursbloggen som är viktigast eftersom bloggandet i den ingår i en uppgiftsredovisning. Man måste ju göra sina läxor… Men jag får inte automatpinget i den att fungera, utan får pinga manuellt på de portaler där jag anmält den. Varför förstår jag inte.

Enligt en nyhetsartikel på Yahoo har nu nätet gått om papperstidningarna som nyhetskanal i Europa. Även om tv är allra störst. Så vad ska det bli av oss gamla papperstidningsjournalister? Själv är jag ju numera webbredaktör (bara på halvtid), och kanske är det symptomatiskt. Fast jag tycker att det är himla kul, om än frustrerande också.

Mycket spring på jobbet blir det ändå, idag har jag avverkat 11 069 steg, de flesta på redaktionen.