Kategori: Media

Journalistik, media mm

Kontroll – igen

Idag behövde jag ringa apoteket här i Västervik för att ställa några frågor inför en eventuell artikel. Både på apotekens hemsida och i telefonkatalogen fanns bara det gemensamma kundtjänstnumret, ett 0771-nr, till vårt lokala apotek. Så jag ringde, satt i kö 6 minuter och när jag väl fick tala med en människa sa jag att jag ville komma till apoteket i Västervik. Jag frågade också om de inte har ett eget telefonnummer här och fick då till svar att det har de inte! Det tycker jag är dålig stil. Varför ska en växteltelefonist någonstans i landet kontrollera de samtal som ska till vårt apotek? Så här är det på många myndigheter numera, t ex på försäkringskassan och skattemyndigheten. Det klart jag fattar att det är rationaliseringsvinster med en central växel. Men så här har det blivit på många håll. Kontrollen ökar.

Och den ökar på jobben också, enligt en artikel i dagens DN. Seko har fått fram i en undersökning att många anställda inte vågar kritisera chefen och bland de offentliganställda har detta ökat betydligt. "56 procent tror inte att de utan problem skulle kunna berätta om missförhållandena för en journalist i radio, teve eller tidningar" står det bland annat. Ändå har offentliganställda meddelarfrihet.

Jag tycker att sådant här är ganska skrämmande för det gör att våra liv blir mer kringskurna och klyftorna i samhället ökar mellan de som har tillgång till resurserna och de som inte har. Med en ökande andel vikarier och projektanställningar, som är mer beroende av arbetsgivare än den fast anställde, växer ju problemet.

Makt och kontroll

I Pressens Tidning idag skriver Peter Swedenmark om den ökande rädslan hos anställda att kontakta media om misshälligheter på jobbet. Det handlar om Per Johansson som fick sparken från Commex för att han framträdde i media med kritik om sin arbetsgivare. Det ansågs som illojalt av arbetsgivaren, enligt Swedenmark, som befarar en ännu mer ökad tendens till rädsla att framträda i media. Och den rädslan märker vi allt mer, även vi på landsortstidnignar. Här har vi människor som gärna berättar för oss om misshälligheter på jobbet, men berätta om det i tidningen, det vill man inte. Av rädsla för repressalier. Har man själv redan avskedats vid den senaste neddragningen kanske sonen eller maken fortfarande jobbar kvar (vi har många sådana familje-arbetsplatser här). Jag kan förstå den enskilde, men inte arbetsgivarens föraktfulla beteende gentemot kritik.

Det här är bara en del av den allt mer ökande kontrollen av media. Numera har det blivit så vanligt att den som har en högre position, som t ex chef eller läkare, och blir intervjuad vill läsa artikeln före publicering. Så var det inte för 5-10 år sedan. Tror de inte att vi kan vårt jobb, dvs uppfatta vad de säger? Nej, så tror jag inte det är utan att de vill ha chansen att tillrättalägga och kontrollera det som ska publiceras oavsett vad som sagts vid intervjun. Jag undrar vad läkaren skulle säga om jag begärde att få komma och kontrollera hur han ställer diagnos? Eller om jag ifrågasatte fabrikschefens kompetens som han ifrågasätter min? Det här kravet på kontroll förekommer inte bara när det är vi på tidningen som tar initiativ, kanske ställer obekväma frågor, utan också när vi kallats till presskonferens och man alltså vill få framträda med någonting i media. Nej, medieträning och en ökad maktfullkomlighet är orsak till detta, tror jag. Det är farliga tendenser i ett fritt samhälle.

Mediekritik

På väg hem från Växjö idag lyssnade jag på "Vår grundade mening" i P1. Bl a var det ett inlägg om mediebevakningen av FI och framför allt professor Tiina Rosenberg. Intervjuad var en annan professor, Gunilla Jarlbro från Lunds universitet. Hon är kritisk till medias bevakning av kvinnliga politiker i allmänhet och använde Tiina Rosenberg och FI som exempel. Hon jämförde med Junilistan och jämförelsen gick ut på att bara för att FI består av kvinnor så har de ifrågasatts på ett betydligt hårdare sätt än Junilistans ledning, som består av "70-åriga vita heterosexuella förmögna män". Det är i media mer legitimt att kritisera kvinnor, och särskilt kvinnor som inte inordnar sig i ledet, t ex inte har "rätt" frisyr eller något annat som stör mönstret. Jag har inga synpunkter på Junilistans ledning men håller helt med om den här kritiken. Jag har inte glömt hur ytterligt häpen jag blev, och skamsen åt yrkets vägnar, när jag för ett antal år sedan läste hur en nyutnämnd kvinnlig minister beskrevs i någon av kvällstidningarna, nämligen hennes "blonda frisyr" och hur hon var klädd. När beskriver man en nyutnämnd manlig minister på det sättet?

I P1-programmet intervjuades också en annan professor, som jag nu inte minns namnet på, som tog upp behovet av källkritik. Han berättade att källan till påståendena om Tiina Rosenbergs plagiat i en bok skulle komma från en kolumn i tidningen Axess (jag har inte följt det här i media nämnvärt så var det kom ifrån visste jag inte) och att Expressen använt det i en nyhetsartikel utan någon egen källgranskning, liksom Svenska Dagbladet också gjort enligt professorn. Givetvis måste man som journalist ha källgranskat det man påstår i en artikel, det hjälper ju inte att bara gå på vad någon annan, som inte är den rätta källan, påstår. Ska jag t ex skriva om något som ursprungligen kommer från en artikel i någon av våra granntidningar så måste jag så klart själv kolla det som påstås, det är så självklart så det ska inte ens behöva sägas.

Jobbiga möten

Idag har jag jobbat, vilket jag gör var åttonde lördag. Någon måste ju jobba på helgerna och bevaka det som händer då så att det kommer i tidningen på måndagen. Men den här veckan blir det ju på tisdag. På lördagar är vi en reporter och en fotograf i tjänst på allmänna redaktionen. Vi hade flera uppdrag men det första var att åka och träffa keramikern Hanna Tonek (en mycket spännande och duktig ung konstnär!) som öppnar en ateljé på Gränsö. På väg till henne träffade vi en kvinna som ganska uppfordrande krävde att vi skulle komma in och titta på en utställning hon ordnat. Det var vi inte beredda på och hade inte tid med. Hennes argument var att vi borde göra reportage om det eftersom hon annonserat i VT och eftersom ägaren ringt till tidningen och "sagt till om det".

Jag blir lika irriterad varje gång någon tror att man kan "köpa sig" redaktionellt utrymme för att man annonserat. Hur kan man tro att man kan "beställa" text och bild (som inte är annons) i en tidning? Ställa krav på vad vi ska göra?

Det här tycker jag att det verkar bli mer och mer av nu för tiden, mer styrning och kontroll. Fler som hör av sig och vill  bli omskrivna som någon slags gentjänst för att de annonserar. Fler och fler som vill läsa vad jag skrivit innan det publiceras.  Jag lägger mig inte i hur andra gör sitt jobb, jag litar på att den som är erfaren och kunnig gör sitt bästa i varje yrke. Efter 25 år som reporter känner jag mig ganska erfaren och rutinerad och anser mig nog klara av det mesta som jag ställs inför. Och behöver jag hjälp med att kolla fakta så ber jag om det. Men att folk i efterhand ska komma och peta i vad de har sagt och försöka styra vad jag skriver, det kan jag inte acceptera.

Okritisk kommunjournalistik

Västerviks kommun ger ut en tidning som heter Utkik och som kommer ut några gånger per år. Den delas ut till alla hushåll i kommunen och finns som pdf-fil på kommunens hemsida. Senaste numret kom i går. Den första artikeln är en intervju med Ryanairs Nordenchef, en ung kvinna som har påbrå från Västerviks kommun. Här hyllas Ryanairs affärskoncept men inte en enda kritisk fråga ställs om personalens arbetsförhållanden. Att i kommunens eget informationsblad mötas av en så okritisk artikel om Ryanair är osmakligt. De rådande förhållandena måste rimligtvis vara kända för varje svensk journalist sedan flera år tillbaka. Senast i torsdags, den 26 maj, aktualiserades Ryanair som arbetsgivare av den Europeiska Transportarbetarfederationen som fördömer bolagets agerande.
Att försvara artikeln i Utkik med argument som att det bara handlar om chefen eller bara om bolaget och dess lönsamhet och effektivitet vore pinsamt. Ryanair skulle knappast kunna existera utan sin personal. Att lyfta fram Ryanair som en positiv förebild i nedläggningstider i Västervik, så som nu sker i artikeln, är därför både naivt, skrämmande och omdömeslöst.  Om det är den här sortens företag som ska vara föredömet för företagsutveckling i Västervik då går vi en dyster och skrämmande framtid till mötes. 

Journalistiska texter

Idag hade jag en diskussion med en kollega om vårt arbetssätt och våra texter i tidningen. Han menade att man inte får ta särskilt lång tid på sig för att skriva färdigt en text. Att efter en intervju på en timme skriver man sedan en artikel på en timme också. "Jag skriver ju vad de säger, det tar inte lång tid" menar han. Min uppfattning är att det tar längre tid att skriva än att intervjua. Jag vill ha tid på mig att fila på formuleringar, gå igenom texten, kolla fel, ha tid att tänka igenom. För mig tar det tid. Och ofta tar det längre tid att skriva kort och bra än långt. Det handlar om kvalitet, man måste få ta sig tid att jobba med språket. Jag tror att många skulle vinna på att åtminstone läsa sina egna texter en gång innan de lämnar in dem i publiceringssystemet. Rättstavningsfunktioner tar inte alla fel, långtifrån. Det ser vi dagligen i tidningarna. Dessutom tycker jag att det inte går att leva med ständig stress, att alltid ha bråttom på jobbet, det orkar man inte med. Det får inte bara handla om kvantitet, att fylla tidningen med så många bokstäver som möjligt.

Upphovsrätt

Precis som på flera andra tidningar i Sverige så pågår även hos oss förhandlingar om upphovsrätten. Enligt vårt senaste centrala avtal kan lokala upphovsrättsavtal slutas. Arbetsgivarna har i flera år strävat efter att få ta över upphovsrätten över det som vi journalister producerar, för att kunna använda det vidare i andra media än där den enskilde upphovsmannen arbetar. Idag har vår förbundsordförande Agneta Lindblom-Hulthén skrivit en intressant debattartikel om detta i tidningen Journalisten. Hon skriver om oron för att jobben ska försvinna och en ökad likformighet i media när samma innehåll sprids på många håll och arbetsgivaren i stället för att behålla anställda eller anlita frilansare kan publicera det jag gjort i andra tidningar. Mediekoncentrationen ökar och koncernerna växer, redaktionella system gör att det idag är mycket enkelt att ha ett enda stort och åtkomligt arkiv för t ex alla tidningar i en koncern.

Att jobben försvinner är ett problem, i vår bransch såväl som i alla andra. Allt fler arbetslösa journalister för med sig försämrade villkor när man inte har något att sätta emot. Passar jag inte in i arbetsgivarens normer finns det så många andra som vill ha mitt jobb. Vågar jag då ta strid i frågor där arbetsgivaren har en annan mening? Det vi i facket ser som en av de viktigaste punkterna är vetorätt över var och hur det vi gör publiceras, en vetorätt som arbetsgivarna vill ska ligga enbart hos ansvarige utgivaren. Blir det så kan tidningsledningen sälja det jag skrivit till den man vill (så länge det inte strider mot avtalet). Har vi ett avtal som t ex inbegriper kvällstidningarna kan en artikel jag skrivit hamna i Aftonbladet och kanske innebära något helt annat för de intervjuade än om den bara publiceras i vår lokaltidning. Det kan jag då inte stoppa om ansvarige utgivaren medger det. Vad händer med demokratin om alla läsare bara får en version? Den utarmas enligt min mening, om det inte finns någon alternativ skildring, en annan vinkel på det som hänt.

Klimakterietanter

Får klimakteritanter som jag finnas på nätet? Ja, givetvis. Och vi är många också. Inte bara på nätet utan ute i IRL-världen också. Pressens Tidning hade i förra veckan en stor artikel om att det finns kvinnor som kan ta över på ledningsnivå på tidningarna när 40-talisterna lämnar. Och så radar man upp en lång lista på kompetenta kvinnor – alla under 40 år! I dagens nummer kom reaktionerna.

Bloggstart

Igår kväll läste jag om en kollega i tidningsbranschen och hennes blogg och tänkte att så ska jag också göra. Det känns lite egotrippat men vi lever ju i en sådan tid nu. Egentligen letade jag efter RSS på tidningshemsidan, för det är något jag behöver lära mig mer om. Det är så mycket nytt hela tiden och för mig, i tidningsbranschen, känns det viktigt att hålla koll på vad som händer. Vi har nu diskussioner om nya upphovsrättsavtal på tidningarna och RSS är en liten del av den diskussionen.

Nu när jag börjar vill jag ha det ytterst enkelt, både här på sidan och min hantering. Min sambo tycker att jag ska använda databashantering för bloggen, och det låter ju vettigt. Men vi har inte hittat någon tillräckligt enkel och bra än. Får se vad och om det blir…

Nu har jag haft egen hemsida sedan augusti 1997, alltså i sju och ett halvt år. Några gånger under de åren har jag satt igång skrivande typ bloggar/dagbok på nätet, men inte fullföljt det. Kanske går det bättre den här gången för i grunden har jag ett okuvligt behov av att skriva och att dela med mig av mina tankar. Men om någon läser, det är en annan sak.

Ett problem har förstås varit tiden, den där som aldrig räcker till. Sedan jag började studera igen för några år sedan har min hemsideuppdatering nästan ebbat ut, tyvärr. Ändå ska man ju synas därute. Nu har jag i alla fall uppdaterat en del idag och lagt ut, bland annat en bildsida från Kalmar. Vi var där i augusti och jag nostalgitrippade lite medan Mikael jobbade. Det är alltid roligt att komma tillbaka, men lite konstigt att det faktiskt gått 25 år sedan jag bodde där.