Till den sista vilan

Idag har jag haft begravningströjan på mig igen. Min förre chef Sven-Åke Lindblad gick bort för en månad sedan. Idag har begravningen varit.

Leden tunnas ut. Sven-Åke är den sjätte av mina tidigare arbetskamrater som jag följt till sin sista vila. Alldeles för tidigt, han blev bara 72 år. Den hemska sjukdomen alzheimer förmörkade hans sista år.

Sven-Åke var redaktionschef på Västerviks-Tidningen och anställde mig i augusti 1994. I 18 år blev jag kvar och under tiden hann han gå i pension. Det gjorde han 2008, ett år då tre av tidningens fyra chefer lämnade av samma skäl. Sedan dess har en stor föryngring skett på redaktionen och det är inte många kvar idag av dem som var med på Sven-Åkes tid.

Redan ganska snart efter att jag anställts pratade Sven-Åke om att han planerade för att ta förtida pension, för han ville göra annat. Men det blev så klart inte så, han var kvar till 65. För honom var tidningen en så stor del av hans identitet, tror jag, att han inte hade varit densamma utan sin länk till tidningen. Han var en riktig tidningsman som i äldre tider, djupt engagerad i samhället och i tidningen. 43 år blev det på VT, han började där i mitten av 60-talet.

Senast vi talades vid var för tre år sedan, nästan på dagen. Det var på vår gemensamma tidigare chef Bertil Anderssons begravning. Då visste vi på tidningen redan att Sven-Åke kämpade mot alzheimer. Vi talade om gamla tider på tidningen och det blev en fin stund, så som en minnesstund efter en avliden ska vara. Idag talade vi om Sven-Åke, vi från VT som arbetat tillsammans med honom där.

Att en människa är borta är sorgligt. Nu har Sven-Åke fått vila efter en lång och plågsam kamp.

 

30 år sedan snökanonen

Idag, den 4 januari, är det precis 30 år sedan vi hade värsta snöovädret som jag varit med om. Det var nog första gången man talade om den ryska snökanonen. Det blåste hårt från nordost in mot nordöstra Småland och vinden förde med sig mängder av snö. Läs om detta på SMHI.

Jag jobbade då som reporter på Västerviks-Demokraten (som sedan bytte namn till Nyheterna). Min äldste son var åtta månader gammal och hans pappa var föräldraledig. Demokratens redaktion var liten, vi var bara tre reportrar då.

Redan dagen innan, torsdagen den 3 januari, var stormen på väg och SMHI hade varnat för stormbyar och snö. Jag gjorde då ett par artiklar om konsekvenserna av väderläget:

4jan1

bygg

Vi bodde på landet, då som nu, dåvarande maken och sonen och jag, men då en halvmil utanför stan. När jag körde hem på kvällen blåste det och det hade börjat snöa, men inte så farligt. Jag var ju tvungen att ta mig hem. Nästa dag skulle jag jobba igen, men då var vi insnöade och det gick inte att komma in till redaktionen i stan. Vägen var totalt avstängd, det hade kommit åtskilliga decimeter snö under natten.

Nästa dag, på fredagen, snöade det oavbrutet och jag minns att jag tänkte ”hur mycket kan det snöa?”, ”vad händer om det kommer flera meter snö, om det inte slutar?”. Ja, det var oroande. Vi tog oss inte ut genom dörren den dagen men vi hade mat hemma och värme så vi led ingen nöd.

Jag fick jobba hemifrån, och ringde runt till olika ställen och kollade läget, bland annat i skärgården:

klipp1
Klicka på bilden så kan du läsa texten.

Stan låg nästan öde, det var svårt att ta sig fram och inte många som kom och handlade. På ön Äskeskär satt Bengt Mattsson med en femårig dotter och väntade på att stormen skulle bedarra. Lotsningen på Idö ställdes in, sikten var för dålig. En del resenärer fastnade i bilar på vägar som snöade igen och fick tillbringa natten där.

Många var liksom vi insnöade. Någon på redaktionen måste i alla fall ha tagit sig till stan för vi hade bilder, och flera artiklar om snöovädret.

Jag tror att det fortsatte snöa även på lördagen och det ska ha kommit närmare två meter snö under dessa två dygn. Värst var det här söder om Västervik, men en stor del av ostkusten drabbades. Sonens pappa fick kliva ut genom köksfönstret för att ta sig ut på lördagen, det gick inte att öppna dörren.

På söndagen hade stormen bedarrat, solen sken och vägen var plogad. Då gick vi ut på promenad med grannarna och med våra barn i barnvagn. Snövallarna var flera meter höga:

6jan

På tidningen Land kan du läsa mer om detta snökaos.

Två år senare, i januari 1987, kom en liknande snökanon, med meterhöga drivor. Då var vi också insnöade ett par dagar.

Vi pratar fortfarande ibland om de här två snövintrarna, de glömmer man inte.

Electrolux – tio år har gått

Luxgravsten2

För tio år sedan genomfördes nedläggningen av Electrolux dammsugarfabrik i Västervik. Nedläggningsprocessen varade i över ett år. Den 12 februari 2004 kom det första beskedet. Den 31 mars 2005 upphörde verksamheten.

Nu har jag skrivit några artiklar i Västerviks-Tidningen för att uppmärksamma att det gått tio år. Det handlar om nedläggningen och om hur det gått för några av de tidigare fabriksanställda.

Vid tiden för nedläggningen var jag allmänreporter på VT och skrev en hel del artiklar om detta, utifrån olika vinklar. Det handlade om hur man kan och kunde hantera en sådan här kris, vad följderna skulle kunna bli och hur det var för de anställda. Flera av de artiklarna samlade jag sedan på min hemsida. Där finns också ett tidigare opublicerat vittnesmål om arbetet inne på fabriken.

Man ska förstås inte rota för mycket i det gamla utan gå vidare mot det nya. Men Electrolux var den största privata arbetsplatsen i kommunen, med 520 anställda, och nedläggningen berörde oss alla, även vi som inte arbetade där. Det finns fortfarande en medvetenhet om Electroluxfabriken och dess roll i Västervik, ”gamla luxare” är ett känt och fortfarande använt begrepp.

Bilderna här är mina egna, tagna i mars 2004.

Lux1

 

 

 

 

Nu är det slut

bakelse
Examensbakelse på Ädelfors folkhögskola idag.

I slutet av oktober 2010 hade jag ett samtal med min dåvarande chef på tidningen om att jag ville göra något annat, och därför eventuellt vara tjänstledig. Riktigt vad visste jag inte, men efter då 16 år på tidningen ville jag vidga vyerna. Nästa dag frågade en kollega om jag kunde tänka mig att bli webblärare på Ädelfors folkhögskolas journalistubildning. Hon var tidigare elev och hade fått frågan från sin förra lärare.

Det var precis vad jag väntade på och snart blev det bestämt. Jag skulle vara tjänstledig några månader och se hur det utvecklades. Lärarjobbet där var bara ett par dagar i veckan, så resten av tiden skulle jag studera och vara ledig.

Ett par dagar före min första dag på skolan bröt jag benet, så det dröjde till vårterminsstarten 2011 innan jag kunde börja. Sedan har det rullat på. I slutet av november förra året hade jag min sista lektion med den nuvarande avgångsklassen. Större delen av vårterminen har de varit på praktik och jobbat med sina examensarbeten. I dag var det examen.

Karlsborg
Sista klassen, som tog examen idag. Bilden är från vår resa till Karlsborg i maj förra året.

Fyra klasser och tre och ett halvt år senare blev det den sista examen på utbildningen i dag, för nu läggs den ner. För ett och ett halvt år sedan kom beskedet, när de sista eleverna gick i ettan. Orsaken till nedläggningen är både skolans ekonomi och minskande antal sökande.

I går kväll hade vi avskedsmiddag och i dag examensfirande. Men det blev mer sorg och griftetal än examensglädje, även om vi önskade eleverna lycka till.

Det är sorgligt att allt var sista gången. Sista gången med elever, sista gången jag träffade mina roliga och trevliga kollegor på skolan, sista gången på gästhemmet.

Jag är tacksam och glad att jag fått undervisa så många ungdomar i mitt yrke, föra vidare kunskap och se dem växa. Det kommer jag att sakna. Och kollegorna.

Peter
Peter Fröberg, mångårig lärare på journalistlinjen, höll tal på examen. (Urusel bild, det vet jag, men talet var bra).

bok
Av vår chef, linjeföreståndaren Håkan Bengtsson, fick vi en fin bok som avskedsgåva. Tack!

Bok på gång

uppladdad

Nu är det gjort. Nu är tryckfilen skickad. Nu ska det bli en bok.

Himla roligt har det varit, även om jag de senaste dagarna bara ätit, sovit och suttit vid datorn. Försommaren har kommit under tiden. Nu ska jag chocka min trädgård med lite vård och krukväxterna ska få vatten.

Att släppa ifrån sig en hel bok till tryckning är nästan som att lämna barnen på dagis första gången. Jag får lämna över till andra och lita på att allt blir bra.

Sedan i vintras har jag arbetat med ett uppdrag som redaktör för Släktforskarnas årsbok 2014, åt Sveriges Släktforskarförbund. Ett roligt uppdrag inom mitt stora intresseområde, släktforskning. Som redaktör skriver jag inte själv utan det handlar om att ta hand om andra författares bidrag.

Jag har tidigare skrivit böcker men aldrig producerat en bok själv. För ett antal år sedan gjorde jag några broschyrer i Indesign (layoutprogrammet) och har tidigare jobbat med tidningsredigering i programmet Quark Xpress. På dessa program är jag självlärd och har inte jobbat med layout på 6-7 år nu. Så bara det kändes lite nervöst.

Det har gått bra med layouten, både att lära mig Indesign på nytt, och att försöka komma på hur jag bör göra. Årsboken har kommit ut i flera år tidigare, så de gamla böckerna har varit en bra hjälp. Jag har också haft bra stöd av några andra som arbetar med layout. Tack ska ni ha, ingen nämnd och ingen glömd!

För att inte missa något viktigt har jag haft en lista på sådant som måste göras efter hand, utöver att lägga in text och bilder. T ex att fixa sidfoten så att det blir den rätta, infoga kort tankstreck i stället för alla felaktiga bindestreck, göra alla kursiveringar och fetstil, att göra en korrekt innehållsförteckning, skriva baksidestext till omslaget med mera. Det är massor med detaljer man måste gå igenom. Igår satt jag med sista korrekturläsningen, och hittade en borttappad punkt i en bildtext, ett saknat ”på” i ett textstycke, två felaktiga avstavningar och lite sådant. Ett problem är att om man ändrar något på ett ställe kan det ställa till problem längre fram. Jag testade med att lägga till ett utrymme på 0,5 mm på en sida, då hoppade nästa kapitel fram en hel sida! I stället tog jag 0,3 mm, vilket fungerade utmärkt.

Vissa av texterna har många fotnoter, och det gör det extra knivigt. Fotnoterna följer ju med sin text, och måste få plats i botten på samma sida. Ibland blir det trångt, men det hjälper inte att trixa så att bara artikeltexten får plats, fotnotstexten måste också få plats.

Arbetet började med att ta hand om inkomna texter från släktforskare, och kontakta möjliga skribenter. Boken består av tre typer av texter: släkt- och personhistoriska artiklar, facktexter om historiska förhållanden och metodikartiklar. Från släktforskarna kommer det in släkt- och personhistoriska texter, men inte så mycket av de andra sorterna. Därför har jag kontaktat några forskare och arkivarier och fått in artiklar på de områdena.omslag

Det är ett grannlaga arbete att vara redaktör och gå igenom andras texter. Jag har ansvar för att texterna ska vara språkligt korrekta och läsvärda, författarna för att de har självständiga och intressanta texter. Det gäller att inte peta för mycket i någon annans språk, men samtidigt få det riktigt och rätt. Och en viss enhetlighet boken igenom, t ex källförteckningarna.

Omslagsbilden är viktig och samtidigt en svår uppgift att lösa. Den bästa bilden från boken kanske inte håller den tekniska kvaliteten som krävs för att tryckas i stor storlek på omslaget. Där fick jag tänka om efter ett tag och komma på en egen lösning. Med hjälp gick det bra. Så här blev det.

Bilder är ett kapitel för sig. Inte i boken, men i de inskickade bidragen. Författarna är ju inriktade på den skrivna texten men en del har levererat fantastiska bilder också. Bilder är faktiskt en svår del av en sådan här bok, för historien har ju redan passerat och det går inte att gå ut att fotografera den. Annat än historiska miljöer, artefakter och dokument. Till exempel porträttmålningar. De som skriver om människor som levt så sent att dessa har fotograferats har ett bättre utgångsläge bildmässigt än den som skriver om 1600-talsmänniskor. Men det har löst sig bra, tycker jag, även om jag gärna hade sett fler illustrationer.

Bilderna är det som oroar mig mest när det gäller tryckningen. Eftersom det är första gången jag gör en bok vet jag inte riktigt om det som ser bra ut på min skärm blir bra i tryck också. Blir bilderna för ljusa eller för mörka? Jag hoppas på det bästa.

Min uppgift var att göra en årsbok i ungefär samma omfattning som tidigare, på runt 360 sidor. Det har jag gjort, den blev 364 sidor tjock. Det har krävt en noggrann planering och räkning.

Först har jag haft allt i en Excelfil med anteckningar om författare, textomfång, antal bilder, var i processen vi befunnit oss med varje bidrag m m. Men när det var dags att sätta ihop själva boken har jag övergått till analog planering. Papper och penna, klippa och sortera.

För att få en bra mix är det flera parametrar att ta hänsyn till. Innehållsmässigt har jag utgått från att hitta en bra blandning av släkthistoria och facktexter. Det gäller t ex att inte lägga två berättelser som båda bygger på domboksforskning intill varandra, eller två militärhistoriska artiklar ihop, även om de sinsemellan är helt olika. Längre kapitel ska blandas med kortare. Dessutom vill jag lyfta fram nyare författare i början av boken, de som inte tidigare medverkat i årsboken. Förnyelse och utveckling av årsboken är viktigt. Och så ska det vara en bra mix av bilder.bokplanering2

När jag kommit så långt att det var dags att ”komponera” boken skrev jag upp alla författarnamn plus antalet sidor på en kartongbit, klippte isär och blandade. Vid det laget hade jag i huvudet vad alla artiklar handlar om, och jag ändrade om några gånger. Därefter har jag haft en anteckningsbok på skrivbordet där jag noterat för varje kapitel bokplaneringnär jag gjort klart det i Indesign, hur många sidor det blev (min omfångsbedömning har faktiskt stämt ganska exakt) och räknat framåt för att ha någorlunda koll på att boken får rätt omfång.

Hur jag skulle göra tänkte jag ut efter hand, inget var givet från början.

Om en dryg månad kommer boken ut.

Nu ska jag jobba med lite annat ett tag, och snart träffa barnbarnen igen.

 

 

Deckare som nostalgitripp

RagnerstamHär om dagen hittade jag en gammal deckare när jag rotade i bokhyllan efter en annan bok. Deckaren heter Brottet som kom bort och är Bunny Ragnerstams debut. Den är skriven 1972 och utgiven i pocket 1977. Sedan dess har Bunny Ragnerstam varit verksam som författare på heltid och skrivit många böcker, bland annat historiska krönikor och romaner i historisk miljö.

Kanske har jag läst någon av hans böcker på 70-talet, men minns inte nu. Jag vill i alla fall läsa mer av honom.

Den här boken är både en spännande deckare och idag en ren nostalgitripp och tillbakablick i samtidshistorien. 1972, det är ju mer än 40 år sedan, men min nutid då. Då var jag nyss vuxen och kan identifiera mig med de ungdomar som beskrivs i boken.

Brottet är ett inbrott och misshandel av en nattvakt på en industri i den fiktiva landsbygdsstaden Helgestad i norra Skåne. Hjältarna i den här deckaren är den unge lokalredaktören Staffan Ek och den frilansande fotografen Fredrik Bloom. De verkar i ett samhälle som var ganska annorlunda mot idag, och med andra arbetsvillkor.

Då, när boken skrevs, styrdes Grekland av en fascistisk militärjunta, Rhodesia var ett apartheidland med Båstadskravallerna som följd i Sverige och vänsterrörelsen var aktiv. Det är viktiga tidsmarkörer i den här historien.

I samband med inbrottet på elfabriken Helab uppdagas att företagets nya stororder till Frankrike egentligen handlar om att tillverka eldetaljer som ska användas vid tortyr i grekiska fängelser, via ett franskt bulvanföretag. Boken handlar om konflikten mellan att ta avstånd från detta och att behålla jobben i Sverige.

Den här boken skrevs på den tiden när deckare och samhällskritik var synonymt, till exempel som hos Sjöwall-Wahlöö.

Nostalgitrippen består av beskrivningarna av lokalredaktörens arbetsvardag. Själv började jag i tidningsbranschen 1980, men det mesta var sig likt då så som det beskrivs 1972. Teleprintern och en gammal Halda är de viktigaste arbetsredskapen, telefotosändare och sidskisser är andra begrepp som inte längre används. Det här känner alla journalister i min generation igen, men knappast de yngre.

Halda var den mest förekommande modellen av skrivmaskin på redaktionerna, robust och skogsgrön till färgen. En riktig trotjänare på redaktionerna.

En teleprinter var en maskin som kunde skicka text via en hålremsa på telenätet, från lokalredaktionerna till huvudredaktionerna, eller från TT ut till tidningarna. Det här var före faxens tid. Det fanns gamla erfarna redaktörer som kunde läsa texten direkt från hålremsan.

På en telefotosändare satte du fast papperskopian av bilden runt en trumma och så skickades den via telenätet till huvudredaktionen där en bild skrevs ut i en skrivare.

Sidskisser var skisser som redigerarna gjorde på papper för varje enskild tidningssida. En sådan visade var på sidan olika artiklar skulle placeras, liksom bilderna, hur stora rubrikerna skulle vara och så vidare. Skissen lämnades till grafikerna som monterade innehållet på sidorna efter skisserna. Det här var framför allt på blytiden, när bilder trycktes från klichéer och text göts i bly. Men det fortsatte långt in i den digitala åldern på 80-talet, delvis in i 90-talet. På tidningarna slöts avtal om hur mycket journalisterna själva skulle få göra och vad grafikerna skulle göra. Digitaliseringen tog död på grafikeryrket, men dödskampen var lång.

Friheten att jobba hemma

Det är inte alltid så enkelt att vara frilansare och jobba hemifrån. Nu har det gått två år och en månad sedan jag började, och det känns bra. Det har inte alls blivit de uppdrag jag trodde på från början, men bra ändå. Nu kan jag jobba mer med det jag tycker är allra roligast, och inte jobba heltid.

När jag slutade min fasta anställning hade jag ett större uppdrag, att skriva en bok. Den är utkommen. Parallellt med den gjorde jag en hel del artiklar till en näringslivsbroschyr och en del enstaka tidningsuppdrag. Sedan blev det en bok till, men ett fritidsprojekt.

Mitt största fritidsintresse är släktforskning, och det har blivit jobb också. 2012 började jag hålla skrivarkurser för släktforskare, som ledde till att jag skrev en skrivhandbok. Den har sålt väldigt mycket över förväntan, trots att den bara är utgiven som e-bok. Sedan starten har det blivit fler kurser, både lokalt i Västervik och på distans. Och jag har också haft ett och annat forskningsuppdrag. I höstas fick jag uppdraget att bli redaktör för släktforskarförbundets årsbok, ett ganska omfattande jobb. Lite mer här och lite mindre där… Det rullar på.

Något som är lite knepigt är att vara disciplinär, och att skilja arbete från fritid. Det är så lätt att hänga tvätt eller baka bullar när jag känner för det, inte när arbetsdagen är gjord. Eller ta en sväng i skogen. Därför blir arbetsdagarna ofta ganska uppstyckade, med mycket kvällsarbete när det ändå är mörkt ute.

En annan sak som gör detta svårt är att sitta hemma och jobba. Vid samma dator och samma skrivbord som när jag är ledig och slösurfar eller mailar en kompis. Det blir svårt att dra gränserna.

I hallen har jag min arbetsplats med papper och böcker och pärmar som har med jobbet att göra. Oftast sitter jag i en fåtölj och jobbar och jag har försökt att ha någon slags ordning, så att i fåtöljen i hallen är det jobb men i fåtöljen i vardagsrummet är det fritid. Men det går in i vartannat. Detta är verkligen ett i-landsproblem…

arbetsplats

Eftersom bloggande är fritid sitter jag just nu i vardagsrummet. Men det har jag faktiskt gjort ända sedan lunchtid, trots att jag jobbat. Då tände maken i kakelugnen och det går ju bara inte att motstå. Nu är det varmt och skönt här, och kanske ska jag jobba lite till ikväll.

Sångerskans bok

I förra veckan intervjuade jag sångerskan Jessica Andersson med anledning av att hon kommer till Västervik på Diggilooturnén till sommaren. Det var ett svårt jobb att göra eftersom jag före intervjun inte hade en aning om vem hon är. Jag som inte har någon tv, jag följer inte med i nöjeslivet och det är säkert tio år sedan jag såg Melodifestivalen.

Mitt uppdrag var att ringa producenten Peter Krall om Diggiloo, och när vi pratat klart frågade han om jag ville prata med någon artist. Och då råkade det bli Jessica Andersson. Kanske för att hon fanns i närheten av hans telefon, men det vet jag inte.

Det känns alltid dumt att intervjua en känd person utan att vara påläst. Det tycker jag ingår för en reporter. Men den här gången var jag alltså oförberedd. Så jag frågade lite om turnélivet, och det blev en trevlig pratstund. När jag efteråt googlade på henne fick jag ju klart för mig vem hon är. Och så såg jag att hon skrivit en bok om sin barndom med missbrukande föräldrar. Då blev jag nyfiken och skaffade hennes bok, som jag nu läst. Ja, den är ju skriven av Lena Katarina Swanberg, men det är hennes berättelse.

Boken heter ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var”, utgiven 2009.

Boken är intressant och ganska utlämnande, och man förstår mer hur det är att vara ett utsatt barn med en sådan uppväxt. Det är gripande och sorgligt, och sätter kanske hennes person i ett annat ljus än utan de här kunskaperna.

Analogt arkiv från 2007

Sedan i våras jobbar jag ibland på Västerviks-Tidningen som springvikarie, dvs rycker in när någon är sjuk. Det känns gammalt och vant och det är trevligt att komma tillbaka lite då och då. Framför allt att träffa arbetskamraterna igen.

I sommar har en del förändringar skett i redaktionslokalerna. Det har bland annat inneburit att ett skåp skulle tömmas. Skåpet innehöll min förre arbetskamrat Hasse Hjertqvists efterlämnade jobbpapper och diverse dokument. Det har legat där sedan strax efter att han gick bort i november 2007. Under många år gjorde han en lång rad historiska reportage om Västerviks stad, om folk, hus och företag. Han samlade på sig massor av underlag till dessa, och som i stort sett legat orörda i skåpet i sex år.

Hasses dokument

Nu har jag tagit hand om allt detta, i stället för att det ska slängas, i samråd med mina arbetskamrater. Det finns inte utrymme för analoga arkiv längre, allt finns ju digitalt idag.

Här finns information om många detaljer från Västerviks historia. Minneshäften, kopior på boksidor, gamla tidningar, bilder. Jag ska gå igenom allt en dag när jag får tid. Redan nu vet jag att det finns information där som jag kommer att använda på ett eller annat sätt.

Som historiskt intresserad har jag förstås samlat på mig en hel del hembygdsböcker och annat med lokal historia. Här finns mer.

Men det är på sätt och vis också ett sorgearbete att göra detta. Jag tänker mycket på Hasse, han var en kär vän och arbetskamrat som lämnade oss i förtid. Hans anteckningar, hans kaffefläckar på gamla manuspapper, hans understrykningar och markeringar, de blir som meddelanden till mig idag. Det känns vemodigt. Men jag kan inte bara kasta allt, och kanske just därför.

Många av Hasses historiska reportage om kvarteren i Västervik finns fortfarande samlade på VT:s webb.

Boken är här

Idag levererades de första tryckta exemplaren av vår nya bok.Tor Wiklunds bilder från 49 år som fotograf. Mina texter. Utgiven på Position förlag.

Tor Wiklunds bok

Det är en otrolig känsla att hålla den riktiga boken i handen, känna att den finns på riktigt, efter all denna tid vi jobbat med den. I sommar har det varit ett intensivt arbete in i det sista.

Tor har tagit många fantastiska bilder under sin yrkesverksamma tid. En liten del av dem är med i boken, och får nu ett längre liv än när de bara publicerats i tidningen. Det är de värda. Det tycker även Niklas Wrångberg som gjort en riktigt snygg bok.

Jag tror att det är den 18 september som den börjar säljas. Det är i alla fall då vi ska presentera den på Hultgrens bokhandel i Västervik på kvällen.

Det är så himla roligt att boken nu äntligen finns på riktigt. Redan när Tor gick i pension 2003 pratade vi om att göra en bok med hans bilder. Nu, äntligen, blev det av.