På tryckeriet

Det närmar sig nu. Om några veckor kommer boken med Tor Wiklunds bilder och mina texter ut. Nu är tryckningen igång. Nu är det på riktigt.

tryckning

Omslaget är tryckt.

bild-3web

Här ligger det högar med papper som ska bli böcker. En del av de svartvita sidorna är nu tryckta.

tryckning

Att trycka boksidor med bilder är ett grannlaga arbete.

Jag har själv inte varit med på tryckeriet utan det är förläggaren Niklas Wrångberg som varit med på intaget där här om dagen.

Den 18 september ska boken presenteras på en bokafton på Hultgrens bokhandel i Västervik.

 

Snart är boken klar

Nu har jag skrivit klart manuset till den senaste boken, den om Tor Wiklunds bilder från hans 49 år som pressfotograf. Den blir väldigt fin, om jag får säga det själv. Det beror så klart på alla hans fina bilder.

Nu ska både Tor själv, förläggaren Niklas Wrångberg på Position Förlag och jag gå igenom texterna innan det är dags för tryckning. I början av september ska boken finnas till salu.

Tor Wiklund - 49 år som pressfotograf

Det här är ett av bokens uppslag. Det är potatisplockare i Almvik som han fotograferade 1970. De här bilderna blev senare en utställning. Klicka på bilden så ser du den i större format och kan läsa texten.

Det är ett privilegium att få göra en sådan här bok, att få vara med och skriva den. Så intressant och roligt, och så mycket lokal historia som finns i hans bilder.

Tor började fotografera tidningsbilder 1954 och gick i pension från Västerviks-Tidningen 2003. Vi var arbetskamrater i nio år, och gjorde många reportage ihop.

Gamla Macminnen

Mac portable

Kommer ni ihåg? För ett tag sedan hittade jag den här pappersbilden. Jag tror att den är tagen alldeles i början av 90-talet, för drygt 20 år sedan. Datorn i bakgrunden är min första egna, en Mac Portable, dvs bärbar. Eller snarare släpbar. Jag tror att den kan ha vägt runt sju kilo. Minnet var på 40 Mb.

Datorn var jättedyr då, den kostade runt 30 000 kronor, och vi köpte den 1990 när jag började frilansa den gången. Redan 1989 hade vi köpt en Classic. Att det skulle bli Mac var självklart på den tiden när man jobbade inom media och sysslade med det nya som kallades DTP, dvs Desk Top Publishing. Jag har blivit Mac trogen.

På den tiden fanns det inte så många program. Jag tror att jag använde Pagemaker från början och så något enkelt skrivprogram. De filerna kan jag inte öppna idag, även om jag har dem kvar. Och det som är sparat på disketterna kommer jag ju inte heller åt, när det inte längre finns diskettfack på datorn.

Laserskrivaren i bakgrunden kunde bara skriva ut i svartvitt och kostade 36 000 kronor. Som frilans gjorde jag kundtidningar och personaltidningar och laserutskrifterna användes som tryckoriginal. Det var inte vanligt att använda pdf-filer då.

Det här är nästan svårt att fatta idag.

Fortfarande var det pappersjobb som gällde till största delen. Det syns ju på skrivbordet. :-) Men än idag har jag pappershögar på mitt skrivbord.

Loftahammar

Idag har en fotograf och jag varit i Loftahammar och gjort reportage till årets sommarbilaga i Västerviks-Tidningen. Det är väldigt fint där och jag tog förstås en massa bilder, som jag vill visa här.

Källvik

Stenhammarsvillan i Källvik, där Eleonora Stenhammar bodde och där galleriet finns. Nu ska villan säljas.

Loftahammar2

Från Stenhammarsvillan.

Loftahammar4

Månbergets utsiktsplats i Källvik.

Loftahammar5

Ut mot havet från Månbergets utsiktsplats i Källvik.

Loftahammar6

Från Flatvarp på Stora Askö.

Loftahammar7

Klipporna vid Flatvarp.

Loftahammar8

Ut mot havet från klipporna vid Flatvarp.

Läget: bra

Nu blir det bara en liten lägesrapport.

Igår var vi i Stockholm och bekantade oss med lilla barnbarnet. Tänk att man kan vara så liten och så söt! Jag hade glömt hur små de är. Det är ett ljuvligt litet barn. Precis som hans pappa och hans farbror var när de var små.

Det var en riktig högtid att sitta med honom i famnen en stund. Och han bara tittade och var alldeles lugn. Så skör. Jag var så klart rädd att göra fel, det är ju 27 år sedan sist med en så liten. Så små fötter han har! Och fingrar.

Idag fick jag besked om tentan och betyget på den senaste historiekursen. VG! Jag är så glad för det! Man vet aldrig hur en lärare bedömer på sådana här berättande frågor.

Det är jätteintressanta ämnen, och jag skulle gärna vilja blogga om vad jag skrivit men måste nog kolla med läraren först, ifall det är samma tentafrågor varje år. Frågorna handlade i alla fall om utvecklingen i jordbruket 1750-1850, vad folkhemmet innebar, den svenska avtalsmodellen och kvinnors medborgerliga rättigheter. Nu har jag lärt mig mer om det.

Nu i april och maj jobbar jag en hel del på VT igen, som vikarie. Det är roligt, och ganska annorlunda, att komma tillbaka som tillfällig vikarie efter mina tidigare 17 år som anställd. Framför allt är det kul att ha arbetskamraterna omkring mig.

Ny bok med pressbilder

Tor Wiklund var pressfotograf på Västerviks-Tidningen från 1961 fram till sin pension 2003. Men sin första pressbild tog han redan 1954.

Under de här åren har det blivit tusentals bilder. Kanske tiotusentals. Nu är det tio år sedan Tor gick i pension. Vi hann vara arbetskamrater i nio år. Redan 2003 pratade vi om att han borde visa sina bilder i en bok. Efter 49 år som pressfotograf så finns det en hel del att visa.

Men först nu ska det bli av. Framåt sensommaren kommer Tors bok ut. Tor har valt ut bilder tillsammans med Niklas Wrångberg på Position förlag. Jag skriver texterna.

Så här ska det se ut:

Tor Wiklunds bok

Klicka på bilden så ser du den i större format. Bilden visar ett uppslag i den dummy som vi jobbar med nu. Texterna är inte inlagda, utan det är bara dummytext. Jag håller på att skriva texterna, en hel del är kvar att skriva fortfarande. Men jag jobbar flitigt… :-)

Ni som är från Västervik och så gamla att ni läste tidningen när Tor jobbade där, ni vet hurdana bilder han tar. De flesta av fotografierna i boken är från 50- och 60-talet, men långt ifrån alla.

Bilderna visar en annan tid och ett annat liv än idag. De är dokumentära och berättar vad som hänt och hur det var.

Det är fantastiskt roligt att skriva texterna till bilderna. Så mycket minnen som kommer tillbaka, och så mycket jag lär mig.

Det kommer att bli en jättefin bok, jag lovar.

Ett märkligt telefonsamtal

”Hej! Det är jag som är Palmemördaren som du skriver om.” Så lät det en gång när jag svarade i telefonen på jobbet på VT, en sommardag för flera år sedan. Troligen var det 2007. Det var efter att jag hade skrivit en recension om en av de deckare som Leif GW Persson skrivit om Palmemordet, och som tv-serien ”En pilgrims död” bygger på.

Vad gör man med en sådan öppning på ett telefonsamtal? Jag lyssnade, men visste förstås inte vad jag skulle säga. Han berättade att han är den polis som pekas ut av Leif G W Persson i böckerna, att han nu blivit pensionär och bosatt sig i vårt utgivningsområde. Därför hade han läst just det jag skrev.

Han sa sitt namn och vi pratade en stund. Jag hörde senare av ett par kollegor som kände till att den här mannen fanns med det namn han sa och att han faktiskt är pensionerad polis.

När man som journalist får ett sådant samtal så vill man både tro att det är en heltokig människa, och att allt det där är sant som han säger. Det finns de två extremerna, och vad som helst kan ju vara möjligt.

Givetvis är det ett telefonsamtal som jag aldrig glömmer. Men det var enda gången vi talades vid och om han är kvar här i trakten vet jag inte. Inte heller har jag den blekaste aning om ifall det ligger något i utpekandet. Det Jan GW Persson har skrivit är fiktion, en serie deckare. Eller hur? Eller…?Inte kan man peka ut en mördare i en deckare?

När det gäller en sådan här sak kan jag inte tro, jag kan bara konstatera att den här mannen ringde till mig (om det nu verkligen var han…?) och sa precis så där. Och att det är ett av de mest överraskande telefonsamtal jag fått under min tid på tidningen.

Tv-serien är bra gjord, tycker jag. Mycket sevärd.

Det destruktiva näthatet

Hur kan man tro att nätet på något sätt inte är verkligheten? Och att man kan bära sig åt hur som helst där? Igår såg jag på en liten del av Uppdrag Granskning om näthatet, och det väcker så väldigt starka känslor av obehag. Faktiskt var detta en bidragande orsak till att jag lämnade mitt jobb på tidningen förra året, även om det inte alls var huvudskälet.

Då jobbade jag som webbredaktör, vilket jag hade gjort sedan 2006. I jobbet ingick att moderera kommentarer till tidningsartiklarna på webben. Det var ibland riktigt obehagligt att läsa vad folk skrev, även om jag tog bort det från webben. De hemska uttrycken kom ju in i mitt medvetande och ibland var det väldigt svårt att få ut dem igen. Det var en destruktiv och deprimerande del av mitt jobb.

Och så finns det de nu som säger ”oj, blev hon ledsen när jag skrev så?”. Vad tänker de med?

Dessutom fick jag ju kritik riktat mot mig själv också, när jag följde våra regler och tog bort kommentarer. Tänk att man inte kan fatta att yttrandefrihet inte inbegriper förtal och kränkande uttryck! Det värsta var de få som ringde till mig också och ville få mig att ändra modereringen. Det är obehagligt att prata med människor som sprider sådan skit. Särskilt minns jag en man som bara inte kunde ta in att det gick att ha en annan åsikt än den han själv hade, och säkert har fortfarande. Så otrevlig och så självgod.

Jag ska inte sprida något näthat så klart, men det väcker fortfarande obehag när jag tänker på det. Vilka rent ut sagt elaka människor det finns. Att man kan på något sätt vinna egen tillfredsställelse på att förstöra för andra.

Det låter banalt och enkelt, men sprid godhet i stället så får du godhet tillbaka.

Ett år i frihet

tulpaner

För exakt ett år sedan, den första februari 2012, slutade jag min fasta anställning på Västerviks-Tidningen för att bli frilans. Då hade jag arbetat där sedan 1994, i drygt 17 år, de sista sex åren som webbredaktör. Givetvis måste jag nu summera det år i frihet som gått sedan dess.

För visst är det en frihet att inte vara anställd, att bestämma själv vad man ska göra. Eller? Det är ju också en frihet från fast inkomst och trygg ekonomi. Självklart hade jag övervägt grundligt vad som skulle hända om jag fullföljde det jag ville. Jag är en ganska ekonomiskt lagd person som vill ha koll, så budget och prognos ingick i mitt beslutsunderlag.

Det största skälet till att jag valde att sluta var att jag vill ha en lugnare arbetstakt och jobba lite mindre. Sedan 80-talet hade jag då jobbat lite mer än hundra procent år ut och år in och kvällar och helger var en ständig stress att hinna med allt annat jag ville göra. Jag har alltid varit engagerad i diverse projekt och är dessutom en föreningsmänniska som gillar att vara aktiv ihop med människor med samma intresse som jag själv har. Och hur klämmer man in alla ambitioner både på jobbet och fritiden? Med bara ett liv till hands?

Frilansjobbandet har gått bra, även om det är en svacka i och med lågkonjunkturen just nu. Jag har skrivit många artiklar till olika kunder men har också haft några udda men mycket intressanta uppdrag. Ett innebar företagsdokumentation i skrift, något som passade mig alldeles utmärkt, men som jag inte hade haft en tanke på förrän det uppenbarade sig. Så tack för det!Smultronbodaboken

Mitt allra första uppdrag var att skriva en bok. I september gavs den ut. Den handlar om fårgården Smultronboda i Stora Björka. Så himla kul det var att skriva den och vad mycket jag lärde mig om får! Det var detta uppdrag som avgjorde att jag bestämde mig för att lämna min fasta anställning för frilansjobb. Och nu har jag fått smak på att skriva böcker, så fler ska det bli. Just nu är det tre på gång, inom helt olika områden.

Som en grund hade jag också uppdraget som timlärare i webbpublicering på journalistutbildningen på Ädelfors folkhögskola. Sedan 2010 hade jag varit tjänstledig på deltid för att arbeta på skolan periodvis. Det är en tvåårig utbildning och min tid där motsvarade ungefär en tredjedels tjänst under skolterminerna. Ett roligt och intressant jobb som jag verkligen gillar. Det är kul att arbeta med ungdomar och få användning för mina yrkeskunskaper. Tyvärr ska den här utbildningen läggas ner 2014, det dystra beskedet kom i november. Naturligtvis går det aldrig att ta något för givet, men att det skulle bli så här trodde jag förstås inte för ett år sedan.

Det är ju detta som är en del av friheten. Osäkerheten och otryggheten, att man inte vet vad som väntar runt hörnet. Så är det ju för alla egenföretagare.

Så nu tar jag nya tag och funderar mycket på vad jag ska göra i stället.

Mitt allra största intresse är släktforskning. Jag tycker att det är det roligaste jag någonsin gjort. Så det skulle jag gärna syssla med hela tiden.

För ett år sedan tänkte jag att det kanske skulle gå att få uppdrag inom släktforskning, och vägen till det är förstås marknadsföring via en hemsida, så jag skaffade domänen slaktforskaren.se. Jag tänkte mig detta som en liten bisyssla, och det är precis vad det blev. Marknaden är ju inte så stor, för de som är intresserade gör det ju själva. Men släktforskningen har också lett till en del annat. Bland annat håller jag nu kurser, både om släktforskning och om att skriva för sin släkt.

kakelugn

Vi bor på landet, vid en havsvik i Östersjön, och det har också bidragit till mitt beslut att bli frilans. Jag vill gärna vara hemma och arbeta, slippa åka de där milen in till stan varje dag utan i stället kunna gå ut på baksidan och titta ut över vattnet och dricka förmiddagskaffe sommatid. Eller sitta inne och skriva framför brasan i kakelugnen nu på vintern. Livet är fint här.

Min summering blir att jag fått det ungefär som jag ville. Jag har jobbat 70-80 procent skulle jag tro, och hunnit med en del i trädgården och mycket släktforskning.

Den sista vilan

Svante. Hasse. Lennart. Och nu Bertil. Leden av gamla kollegor tunnas ut. Under de senaste sju-åtta åren har vi följt fyra avlidna redaktionsmedlemmar till sin sista vila.

Det är sorgligt, men samtidigt fint att vi människor skapat oss en sådan kultur att vi vid en ceremoni kan ta farväl av en avliden. En begravning är ett avslut, en viktig del i processen när en person lämnat jordelivet. Ett samhälle som inte tar hand om sina döda är ingen civilisation, har jag läst.

Ju äldre jag blir, ju fler begravningar blir det. Det är naturligt. Vi ska alla dö.

Idag, i kyrkan, tänkte jag också på de tidigare döda och de tomrum de lämnar efter sig. Svante och alla hans historier, som fortfarande berättas på redaktionen. Hasse och hans stadsreportage, som lever än i en bok. Lennart, med alla planer som tog ett abrupt slut en augustidag. Och nu Bertil som fått ro efter sin sjukdomstid. Människor som jag arbetat tillsammans med på Västerviks-Tidningens redaktion, år efter år, på gott och på ont. Som det är i vardagslivet på ett jobb. Men det blir aldrig så igen.