Mitt jobb – Sida 4 – Tankarnas hotell

Grått är vackert

Tänk att grått kan vara så vackert. En grå badplats en grå kväll i slutet av våren. Badplatsen i Mollösund är förstås ett klippbad men har ett stort fint gammalt trädäck, nött av vind och vatten.

De grå klipporna, gråberget, urberget, är det granit? Bohuslän är väl känt för sin granit tror jag. Men jag kan inte skilja sten från sten, utom kalksten som är lätt att känna igen.

Här ute på klipporna i havsbandet är det inte det släta grå berget utan mer urgröpt, med spår av åratals nötning av det salta vattnet. Eller har det varit så här hela tiden?

Vackert är det. Oerhört vackert.

Och mitt i allt det grå har små rosa blommor slagit ut i en liten skreva.

Överallt i Mollösund finns det bänkar att sätta sig på. En enkel planka eller en parksoffa. Ute på badplatsen är den förståsÂ grå.

Varför är Käringön så känd? Jag vet inte. Kanske beror det på Evert Taube? Idag har jag i alla fall varit där, för första gången i livet. Två av eleverna skulle dit för att göra reportage om sjöräddningen.

Käringön ligger långt ute i havsbandet och färjan dit från Hälleviksstrand tog ungefär 20 minuter. Det är många hus på Käringön och det ser ut ungefär som i fiskelägena på land.

Dagen har varit riktigt julihet och stillastående och det var skönt med lite fartvind på färjan.

Precis som i Mollösund är det många som reparerar sina hus. Jag undrar hur han tagit sig dit? Krupit på taket förmodligen.

På den lilla ön längst bort, till höger, ligger ett ensamt litet hus, utan skydd mot väder och vind.

Käringön har över hundra bofasta läser jag och jag undrar hur det är här på vintern. Den här vintern, med alla stormar och snön?

Det är nog bistert många gånger även i vår tid. Men värre var det förr, när fler gick under på sjön.

I kyrkan finns minnestavlor över de Käringöbor som drunknat till sjöss. Den siste är noterad 1966. Säkerheten är större idag i både fiske- och lastfartyg. Jag tänker på dem jag hittat under min släktforskning som också drunknat vid oväder till havs, bland andra en far och hans son från Vamlingbo på Gotland den 25 september 1827.

Den här dagen drunknade Lars Jacobsson, hans äldste son Hans och bonden Botel Christensson i Austres. Hans är bara 23 år gammal, han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurin. När han dör är han troligen gift med den 21-åriga Anna Severinsdotter från Austres. Prästen skriver i dödboken att de: â€â€¦voro endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud hugsvale och tröste dem!”:

Alla tre drunknade begravdes i en och samma grav.

Delar av min släkt kommer från Bohuslän men längre norrut och från inlandet.

Västkusten är vacker

Mollösund ligger nästan längst ut på en klippa på Orust och är en av Bohusläns små sommaridyller. Under några dagar är jag här tillsammans med mina folkhögskoleelever på studieresa. Vi kom i eftermiddag.

Det ser precis ut som man föreställer sig ett gammalt fiskeläge här.

Det är extremt trångt mellan husen, det ena byggt alldeles intill det andra. Och pyttesmå trädgårdar. Inte så konstigt för det finns nog inte så mycket matjord på klipporna.

Just nu är vi de enda gästerna på värdshuset och sommarsäsongen har inte börjat. Men det har varit en riktigt varm sommardag idag och en fantastiskt fin kväll här, med solnedgången i väster.

På vägen hit stannade vi i Ulricehamn för att äta lunch. Jag måste tipsa om en trevlig lunchrestaurang:

Det gamla kallbadhuset är numera restaurang. Vi åt gott och njöt av utsikten över sjön.

Tillbaka igen

Igår började jag jobba på tidningen igen, efter sjukskrivning och tjänstledighet. Det är fyra och en halv månad sedan sist. Konstigt nog kom jag ihåg alla inloggningar, det verkar sitta mer i fingrarna än i hjärnan.

Lite annorlunda känns det nu, efter att ha varit därifrån så länge. Jag lever fortfarande i någon slags lugnare takt, känner mig inte riktigt inne i jobbstressen än. En bidragande orsak är nog att jag inte kan gå så fort än, och då får man en lite saktare lunk än normalt.

Efter arbetsdagen är jag trött i benet och det är så himla skönt att komma hem till fåtöljen på kvällen och få lägga upp benet på pallen och vila.

Framför allt är det roligt att återse alla igen.

Det svåra är att vänja mig vid att gå upp tidigare på morgonen varje dag. Även om jag inte börjar förrän klockan tio på förmiddagen tar morgonrutinerna och bilåkandet så mycket tid så att jag nu går upp halvåtta. Sedan, när jag kan återuppta mina morgonpromenader, blir det ännu tidigare. Och jag som är så extremt morgontrött och kvällspigg.

I lugn takt

Om en månad ska jag börja jobba igen på tidningen. Det känns lite oroligt och ångestfyllt.

Att komma tillbaka till jobbet igen är förstås roligt, men sedan jag bröt benet i början av november har jag vant mig vid att leva i lugn takt.

Först sjukskriven i två månader, sedan nytt tillfälligt jobb som lärare. Lärarjobbet är ganska lugnt jämfört med tidningsjobbet. Mentalt krävande, men inte stressande på samma sätt. Att jobba på dagstidning innebär alltid en tidspress, och den upplever jag inte i lärarjobbet nu.

Så hur ska detta gå? Dessutom jobbar jag bara deltid nu som lärare, så jag har mer ledig tid också, tid som innebär att jag kan ta det ganska lugnt med det mesta just nu.

Jag tror att det är det människan är gjord för.

Jag mår ju väldigt bra av att inte stressa, och därför oroar jag mig redan för återgången till det som egentligen är det normala numera, att jobba heltid under tidspress. Sno på för att hinna med. Skynda mig hem så att jag får lite fritid också. Ja, det blir ett pussel.

Tidningsframtid

Idag skriver Tomas Brunegård, ordförande i Tidningsutgivarna och vd för tidningskoncernen Stampen, på DN Debatt om tidningskrisen och tidningarnas framtid. Det han skriver är inte egentligen något nytt, utan sådant som diskuteras i tidningsbranschen sedan en tid. Dvs frågan om hur man ska kunna behålla kvalitetsjournalistik och få läsarna att betala för det när det förväntas vara gratis på nätet.

Det som är oroande i det han skriver är kravet på att Journalistförbundet ska skriva nytt upphovsrättsavtal där vi reportrar och fotografer släpper ifrån oss vår ideella upphovsrätt ännu mer än vad vi redan gjort. Det är inte många år sedan vi gav efter för kraven, och har nu lokala upphovsrättsavtal som medger att, i vårt fall, våra texter och bilder används inom koncernen och inte bara i vår egen tidning. Nu är kraven mer långtgående. Samtidigt har ju tidningsägarna sällat sig till upphovsrättskramarna som vill ha bort piratkopieringen.

Ibland undrar jag om jag har något jobb kvar om tio år, hur mediebilden ser ut då. Om tidningarna lyckas få ekonomi på webben.

Att döma av kommentarerna till den artikeln har tidningarna knappast någon framtid.

15 år på samma arbetsplats

Den första september har varit en märkesdag i mitt liv två gånger. 1981 flyttade jag till Västervik den här dagen. Jag trodde jag skulle bo här några månader och sedan flytta hem till Kalmar igen. Men jag är kvar, efter 28 år. Mer än halva mitt liv.

För 15 år sedan, den första september 1994, började jag arbeta på tidningen. Jag är kvar hos samma arbetsgivare men har bytt jobb flera gånger. Att jobba 15 år med samma arbetsuppgifter, det hade jag nog inte klarat. Jag vill ha förändring ibland. Tidigare har jag aldrig varit längre än sju år på något jobb (och aldrig bott längre än så på samma plats heller).

Så efter sju år började jag se mig om efter nytt jobb men mediearbetsmarknaden i en småstad är inte stor, så det blev inte något med det. Då började jag läsa i stället, och det höll jag på med i sju år. Jag läste inte på heltid utan på deltid och distans, utom ett år när jag var tjänstledig. På söndag ska jag lämna in en sista komplettering på examensuppgiften på en photoshopkurs jag läste i höstas, men sedan ska jag nog inte studera på ett tag. Under de här sju åren har jag läst in en högskoleexamen i ledning och organisation, en magister i sociologi, och ett antal fristående kurser i webbdesign, webbprogrammering, foto mm. Det är himla kul att lära sig nytt.

Under de 15 åren på tidningen har jag sysslat med allt möjligt, och varit webbredaktör sedan 2006. Jag tror att det är detta jag trivts allra bäst med. När jag anställdes hade jag ingen aning om detta, det jobbet fanns inte hos oss förrän det året.

Nu har jag ungefär tio år kvar att jobba, beroende på när jag går i pension. Vad ska jag göra nu? Förmodligen kommer jag inte att vara webbredaktör hela tiden. Har jag bytt arbetsuppgifter 4-5 gånger på 15 år ska det väl ske åtminstonen någon gång till. Vem vet vilka jobb som finns om två år, eller om fem år?

Trots mina 15 år på samma arbetsplats hör jag inte till veteranerna. En arbetskamrat firar idag 25 år på tidningen. Ett par andra har varit anställda i över 40 år, andra däremellan. Och så har vi en grupp nykomlingar, som anställts de senaste två åren. Det är bra med både unga och äldre på samma jobb.

Jobbar igen

Nu är jag inne i jobblunken igen, efter fyra dagar. Första dagarna gick lite på reducerad fart men nu känns allt som vanligt igen. Vad fort en månads semester går…

Dagarna flöt iväg och jag fick gjort ett och annat som jag hade tänkt, annat blev inte gjort men det hinns väl med senare. Det bästa med semester, förutom barnens besök, har varit att bara vara hemma och kunna göra vad jag vill. Ta en runda i trädgården, sitta i skuggan och läsa, få en kopp kaffe av maken, hänga tvätten, ta en promenad. Lugnt och fint alltså.

Sundhage går

Vår chef ingalill Sundhage slutar efter sommaren. Det är tråkigt, hon har gjort mycket gott för redaktionen och lett en positiv utveckling. Hon är bra på att lyfta fram det som är bra och det vi gör bra, i stället för att leta fel.

Det blir tomt efter henne, efter bara ett och halvt år hos oss. Men jag förstår också att hon går vidare, till ett jobb på en större tidning och en renodlad redaktionell chefstjänst.

Vi är förstås spända på vad som ska hända nu. Om vi får en ny chef som fortsätter den positiva utvecklingen.

Julen är på väg

Ikväll när jag kom hem visade det sig att vi fått en fin julgrupp som julklapp. Vad glad jag blir för omtanken. Nu får jag se till att ta fram mina gröna fingrar och ta hand om den.

En arbetsdag till, på måndag, sedan är jag ledig för julen. Jobb igen i mellandagarna och sedan en ledig dag efter nyår, så får jag en hel veckas sammanhängande ledighet. Ska jag kunna hålla mig ifrån jobbet en hel vecka? Bara slappa, photoshoppa, umgås och läsa? Det återstår att se.

Kategori: Mitt jobb