Kategori: Mitt jobb

Inlägg relaterade till mitt arbete på Västerviks-Tidningen

Gott och blandat

äggulan till pyttipannan
äggulan till pyttipannan

Idag blev jag bjuden på lunch under speciella omständigheter. Himla trevligt och jättegott. Lunchrätten var något jag aldrig ätit men absolut kommer att laga. Nu har jag till och med glömt namnet, men det är en sorts pyttipanna. Stekt köttfärs, stekt tärnad potatis, tillsammans med bitar av inlagd gurka och rödbetor. Till det tar man en rå äggula och häller på maten på tallriken, och serverar med en klick tjock yougurt med riven pepparrot. Så enkelt och gott.

På eftermiddagen var det personalavskedsfika på jobbet med goda hembakta kakor. Hur gott som  helst, men det blir tomt nu.

Hur skriver vi egentligen?

Jag har tappat fotfästet i tillvaron. Under alla min snart 30 år som journalist har alltid TT-språket varit ett rättesnöre. Det vill säga att så som TT:s reportrar skriver och de språkregler som tillämpas på TT, de gäller även mig och mina kollegor. Anvisningarna för TT-språket har funnits som bok, numera finns de förstås på webben. Här kan vi läsa oss till hur vi ska skriva.

Men på senare tid har även TT:s reportrar börjat slarva med språkriktigheten. Lite småfel här och där, och som man snart glömmer. Ingen är ofelbar.

Idag hade vi en artikel från TT i tidningen med två rejäla språkfel. Särskilt det ena är anmärkningsvärt: reportern skriver ”Normalt sätt…” i stället för ”Normalt sett…” För inte så länge sedan såg jag ett liknande fel: ”fyllt till bredden” i stället för ”fyllt till brädden”.

Kanske är det jag som har fel som reagerar på detta? Kanske är språkriktigheten inte så viktig längre? Kanske är detta en utveckling vi går mot, en språklig förändring mot mer liberal stavning?

Andra bloggar om: , ,

Snabbvända till Norrköping

Nu börjar vi bli ett stort gäng, vi som jobbar med webben i koncernen. I eftermiddag hade vi ett möte på huvudkontoret i Norrköping och diskuterade webbens framtida utveckling, resurser och möjligheter.

Det är spännande och roligt att vara med och utveckla vår nättidning, som bara växer. I höst har vt.se haft en miljon nedladdade sidor per månad, vilket är en fördubbling på två år. Även unika besökare och antal besök har lite mer än fördubblats på den här tiden.

På vägen till Norrköping stannade vi och åt en snabblunch på gatuköket i Söderköping. Där hängde den här coola tavlan:

Marilyn Monroe i en modern Nattvarden
Laxburgaren smakade gott.

Slösurfarkväll

Nu har jag suttit och slösurfat halva kvällen. Kollat andra nättidningar, hittat några interessanta nyhetsknäck, läst och skrivit mail, kollat på hus och lägenheter till salu på hemnet och blocket.

Det enda hus som kändes intressant ligger som närmaste granne till en arbetskamrat, och frågan är om man ska vara både grannar och arbetskamrater? Men det blir nog inget av med det hela, vi är så tveksamma och rädda för att ta steget att köpa hus igen, trots att jag vill ut på landet på sommaren, och maken med. Torpet vi har nu hyr vi bara, och det saknar både el och vatten, och har utedass. Hur fint det än är där ute i skogen är det omodernt.

Nu ska jag läsa klart det långa inlägget om nättidningars framtid i Fredrik Nygrens blogg Networkers. Där länkas bl a till en video från ett seminarium på Sydsvenskan om webbpubblicering.

Lönelunch igen

På jobbet har vi varit på restaurangskolan igen och ätit lunch idag. För ett tag sedan bestämde vi att göra det någon gång i månaden, gärna i samband med löneutbetalning. Nu blev det idag, för att det är stängt i morgon, när vi får vår lön och hade tänkt att gå dit.

Maten var utsökt igen:

Förrätten glömde jag fotografera, men det var fetaostfyllda älgfärsbollar med chilisås och örtmuffins. Varmrätten var porterstek med pressgurka. Efterrätten var morotskaka med någon slags sorbet som jag nu inte minns.

De är väldigt duktiga på att laga mat, ungdomarna.

I övrigt har det varit en stressfylld dag trots att det känns som om jag inte fått något gjort. Men det har jag förstås.

Sundhage i stan

Pia Sundhage har en positiv ledarstil som hon praktiserar i sitt framgångsrika amerikanska damlandslag i fotboll (OS-guld i år). Om vad den ledarstilen innebär berättade hon idag på vår kickoff på jobbet. För henne fungerar det att lyfta fram det som är bra hos var och en och utveckla det, inte försöka förbättra det som är fel. Det som är fel eller dåligt läggs åt sidan. I ledarlitteraturen kallas det för möjlighetsbaserat synsätt tror jag.

Det här låter enkelt, självklart och så himla bra när hon berättar om hur hon jobbar. Jag tror att alla vi arbetskamrater kände det och inspireras av henne, samtidigt som vi kan konstatera att vi lätt faller in i mer negativa fokuseringar. Kanske för att vi som journalister ofta får fokusera på det som är negativt; negativa nyheter som olyckor, brott, nedläggningar etc.

Att Pia Sundhage kom till oss är tack vare att hennes storasyster är vår chef på tidningen.

Pia Sundhage är nog ett av de få fotbollsnamn jag känner igen, hon är en så stor stjärna i damfotbollen. När jag läste om henne i somras så såg jag med gillande att hon avböjde att gå till Vita Huset och låta sig gratuleras av president Bush. I stället kom hon till oss.

Något bildbevis blir det inte från dagens kickoff. Ni får tro mig på mitt ord. Visst fotograferade jag henne, både i föredragssalen och på lunchen när vi trixade med fotboll allihopa. Men även om hon är en i högsta grad offentlig person så var det ett privat sammanhang så de bilderna hamnar inte här.

När jag gick hem plåtade jag några hus också. Det är alltid bra att ha kameran med:

Gamla dansrestaurangen Slottsholmen i Västervik står och förfaller.

På skylten står det Place Pigalle. Det lär ha varit en bordell här på 1700- eller kanske 1800-talet. Eller kanske bara en krog. Huset ligger nere vid hamnen.

Lite strandromantik ska det väl också vara nu när jag bor vid havet.

Nya låten

Ibland hinner livet ifatt en, på något sätt. Idag har jag jobbat kvällspass och ikväll fick jag ett mail som nästan kändes lite overkligt. Vi får massor med mail varje dag, pressmeddelande och allt möjligt från läsarna. Flera hundra mail som ramlar in varje dag. Jag är en av dem på jobbet som får alla mail till den allmänna redaktionsadressen och jag klickar mig igenom alla i förhandsgranskningsläge för att inte missa något viktigt.

Ikväll var det ett mail som var ett bland många pressmeddelanden men jag såg att det var något så välbekant över det. När jag läste innehållet såg jag att det var skivbolaget Adrian Recordings som skickat pessmeddelande om Dmitry Fyodorovs senaste låt. Det är mina barn som är Dmitry Fyodorv, mina två söner.

Det går bra för dem. De har spelningar ibland och publiken kommer. De gör death metal techno (om jag förstått det rätt) och kan höras på den egna sajten eller på Myspace .

Stressigt

Drygt en och en halv vecka tog det att komma in i den vanliga stressen igen efter semestern. Idag var det som vanligt när klockan närmade sig halvsex och dags att gå hem. Det och det hade jag inte hunnit med, det hade jag glömt, och så var jag tvungen att göra det också. Datorn krånglade, med två omstarter i eftermiddag. Och en massa mail som samlades på hög som  jag skulle svarat på med en gång, egentligen.

Första tiden efter semestern har det faktiskt gått bra att behålla den lite lugnare takten, inte gapa över för mycket, hoppa över det jag ändå inte hinner och så vidare. Men idag körde det ihop sig, och jag får den där känslan igen av att springa inomhus fast jag inte gör det.

Två böcker

Första dagen på jobbet efter semestern, och det känns OK. På något sätt är det skönt att vara inne i den gamla vanliga lunken igen, även om man är lite ringrostig efter fem veckors frånvaro. Men jag fick en chock när jag lyssnade av min röstbrevlåda. Min frisör, som jag gått till i mer än 20 år, har flyttat till Gamleby. Så nu får jag åka dit och klippa mig, på torsdag kväll. Det går det, också. Det är värt resan.

De senaste dagarna har jag läst två böcker, som båda är bra, fast på väldigt olika sätt.

Den ena är ”Amammor” av Anders Paulrud, 1996. En gripande berättelse om adoptivpojken som söker upp sin biologiska mor efter adoptivmammans död. Någonstans har jag läst att det handlar om honom själv. Hans språk är på samma gång sparsmakat och känslosamt. En fin läsupplevelse.

Den andra är ”I skuggan av ett brott”  av Helena Henschen 2004. Hon skriver en dokumentärroman om de sydowska morden i mars 1932, då hennes morfar och två anställda i familjen dödades av hennes morbror. Ett på sin tid mycket omtalat brott. Mördaren dödade sedan sin fru och sig själv, när polisen kom. Hon har skrivit en berättelse utifrån knapphändiga uppgifter eftersom så lite är bevarat av personliga dokument. Det här är också gripande och välskrivet och kanske extra intressat eftersom det rör en verklig händelse, som hon försöker förklara bakgrunden till.